Victorias perspektiv:
Med snubblande steg gick jag upp för stentrapporna i höghuset för att komma upp till min lägenhet. Hela min kropp var ner kyld av regnstormen som jag behövt gå hem i och jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli förkyld pågrund av det här, jag hade ju precis blivit helt frisk. Jag skyndade mig så snabbt upp som möjligt för att kunna värma mig och ta en varm dusch, även var det för att medan jag gick hem fick jag ett sms från Louis, han skrev att jag skulle logga in på Skype så fort jag fick tid oc kom hem. Jag hade nästan joggat hem för det, jag ville verkligen se honom och prata med honom. Vi hade ju inte pratat så mycket som vi hade planerat eller så som vi tänkt. Jag trodde att vi skulle prata ungefär hela tiden, vi skulle ringa varandra och smsa så mycket att räkningar blev skyhöga, så som det är i typiska kärleksfilmer. Men det har inte direkt varit så, vi båda har haft jobb att tänka på som suger ur engerin i kroppen på en.
Så snart som jag öppnat ytterdörren till min lägenhet så knöt jag upp mina vita Converse - som vid det här laget är nästan gråbruna - och min svarta skinnjacka så snabbt som mina russinfingrar tillät. Jag gick in till mitt sovrum där jag bytte om till nya torra kläder, ett par gråa mjukisbyxor och en gammal, vit stickad tröja som jag fick för något år sedan av mamma. Mitt blöta, trassliga hår satte jag upp i en knut på huvudet innan jag satte mig vid datorn, redo att se min älskade pojkvän. På en skärm, såklart.
När jag öppnade upp Skype så låg Louis' namn på online listan. Ett leende spred sig på mina läppar medan jag ringde ett videosamtal till honom. Medan melodisignalerna gick en efter en så började även fjärilarna i min mage att dansa runt i takt och jag kände mig mer otålig än vad jag brukar.
"Hey, love" svarade Louis lite andfått när han äntligen dök upp på skärmen. Förmodligen fick han springa från vart han nu var någonstans för att svara mitt samtal "vet du, jag har värsta nyheten"
"Vadå?"
"Perrie och Zayn kommer ha en förlovningsfest i London när vi får ledigt"
Jag log. "Det visste jag redan. Perrie berättade det på flygplatsen innan jag skulle hem. Vet du datumet?"
"Då kom jag inte med någon nyhet alltså. Jag som ville se din reaktion när du fick reda på att dom är förlovade" suckade han med ett lekfullt leende lekande på hans läppar "Iallafall, jag tror det var den tolfte"
"Två dagar efter ni har fått ledigt?"
"I guess so" skrockade han och hela min bröstkorg värmdes upp av hans skratt "Har du några nyheter då? Du sa att du hade massor att berätta förut"
"Juste. Du kommer ihåg Josie?"
"Den brunhåriga bitchen?"
"Eh, ja, precis," jag fnittrade lågt av hans val av ord innan jag fortsatte, "Hon jobbar tydligen på Starbucks, där jag jobbar"
"Verkligen? Märkte du det idag efter att jobbat där i snart en vecka?"
Jag nickade "Ja, hon har varit bortrest hela tiden jag jobbat här och hon kommer förmodligen imorgon"
"Du får försöka prata med henne och reda ut saker igen. Ni kan ju bli vänner igen"
Jag log och nickade även om jag tvekade på att vi skulle kunna bli vänner igen. Men han vill bara känna mig bättre, det vet jag. Jag höjde min hand och placerade mitt finger på Louis som lös på min skärm med hans fina blåa ögon som jag så många gånger gått vilse i, hans hassel bruna hår som alltid är perfekt ruffsigt och ett så fint leende på hans fylliga läppar. Jag saknar honom så mycket, hans dåliga comebacks när vi argumenterar och hur han alltid vill ha sin arm runt min midja. Varför jag tryckte mitt finger mot skärmen vet jag inte men jag kunde inte kontrollera det. Jag saknade honom så mycket och det här var det "närmaste" jag kunde komma honom.
"Vic? Hallå?"
Jag kom tillbaka till verkligheten då mina tankar om Louis vandrat iväg och dragit med mig, snabbt drog jag tillbaka handen från skärmen en aning generad "va?"
"Du satt helt still i flera sekunder, du verkade helt borta"
"Bilden stannade nog" ljög jag och mina kinder ändrade svagt färg, tur att han inte kunde se det över datorn. Om han hade varit bredvid mig nu så skulle han säga att jag rodnade med en larvig röst och sedan dra in mig i hans famn medan han sa massa larviga saker vilket skulle få mig att rodna ännu mer. Åh, dessa tankar är rena tortyren när man vet att han inte är bredvid mig. Jag känner mig så tom, ensam och helt vilsen utan honom så jag vet inte var jag ska ta vägen. "Har du någonting annat att berätta? För jag har inte det"

"Vi har våran filmpremiär den tjugonde augusti. Du kommer, va?"

Automatiskt kollade jag bort mot min resväska som jag fortfarande inte riktigt packat ur, bredvid den stod en vit påse och i den låg den rosa klänningen Perrie gav mig. Den klänningen jag skulle testa inne på någon affär när jag plötsligt blev attackerad av ett fan men minnet fick mig ändå att le.

"Om jag får, så jätte gärna" 

"Det är klart du får" skrockade han "Perrie, Jade, Leigh... någonting kommer. Sophia också"

"Leigh-Anne" rättade jag honom och han bara rullade sina ögon som svar "Men Sophia?"

"Liam's tjej"

"Jag hade ingen aning om att han hade en tjej" 

"Inte jag heller. Vi fick reda på det får några dagar sedan då vi träffade henne. Du kommer gilla henne, hon är jätte trevlig"

"Det tror jag nog också" Jag log. "Vart är det någonnstans? Premiären alltså"

"New York"

"Verkligen?"

"Jag tänkte att vi kun...-"

"Louis!" Ropade någon i bakgrunden utanför rummet Louis satt i och direkt vände han ansiktet mot personen som kallat på honom. Dom växlade några otydliga ord till varandra innan en dörr stängdes och Louis vände sig till skärmen igen.
"Vi måste börja göra oss inför konserten. Vi kan skypa vidare ikväll om det inte blir för sent, du kan sms:a mig vid elva, om du skulle vara vaken såklart."
Jag kollade på klockan vid hörnet av datorn, den var redan halv sex och vi hade pratat i snart fyrtio minuter. Fast vi hade ju inte pratat hela tiden, utan bara suttit och kollat på skärmen under total tystnad "Jag är nog vaken."
"Bra. Jag älskar dig"
"Jag älskar dig m...- jag älskar dig"
Louis hann vinka med ett stort leende på läpparna innan hans bild försvann och min Skype lista kom upp istället. Jag stängde ner min dator och reste mig upp från sängen med en suck när jag insåg att jag var ensam. Jag hatar att bo ensam, jag har aldrig riktigt gjort det eftersom jag vid en lite väl tidig ålder flyttade med Justin till en lägenhet, då hade jag Josie i närheten som jag träffade varje dag och innan det bodde jag med mina föräldrar, sedan gjorde vi slut och jag hittade en egen lägenhet som jag knappt bott i eftersom jag sedan åkte till London och bodde där med Josh eller Louis. Och här i denna lägenhet, har jag inte heller riktigt bott ensam så mycket. Iallafall inte för någon vecka sedan då Louis alltid var här. Men nu var jag ensam i min lägenhet som låg i tystnad och var helt livlöst. Men det är ju på tiden att börja lära sig att vara ensam, för när Louis åker på världsturné så kommer jag behöva bo ensam i flera månader.

"Victoria?" ropade en gäll röst och en ytterdörr slogs igen. Jag vände mig hastigt om så jag stod med ansiktet mot dörren där min blonda mamma stod med ett varmt leende på läpparna. Hennes ljusa hår hade hon satt upp i en lös tofs på huvudet och hennes ansikte var osminkat. Det var inte ofta jag såg min mamma såhär, alltid hade hon en perfekt sminkning, håret stylat och på kroppen hade hon dyra kläder.

"Där är du" hon drog in mig i hennes famn i en snabb kram "Hur går det utan Louis nu då?" hon log busigt.

"Bra, lite ensamt bara men det går" jag log svagt när hennes hand smekte min kind.

"Du kan få stanna hos mig om du vill. Om jag inte har sagt det så har pappa åkt på en affärsresa, vi kan ha en liten tjejvecka, du och jag." 

"Har han? Kunde du inte sagt det tidigare så jag iallafall kunde säga hejdå?"

"Förlåt, gumman. Jag trodde du visste"

"Det gjorde jag inte,"

"Men vad säger du, vill du komma och bo hos mig medan pappa är borta?" frågade hon utan att bry sig om vad jag precis sakt, utan hon bytte bara ämne. 

"Visst," sa jag och puttade fram ett leende. Nu slapp jag iallafall känna mig ensam, även om jag som sagt behöver lära mig att vara det. "Funkar eran dator förresten?"

"Våran? Åh, det har blivit något fel på den. Den vill inte starta!" suckade hon "Pappa blir skogstokig, han behöver använda den till jobbet. Du vet, mail och sånt. Tyvärr är han inte någon datorexpert och inte jag heller."

"Pappa kanske för någon iPad från jobbet. Det är många nu för tiden som får det."

"Ja ja, vi får se," hon viftade med handen och lutade armbågarna mot det vita bordet "Hur går det med Louis?"

"Mamma, du har redan frågat det..."

"Jag menar distansen. Funkar det?"

"Ja..."

"Säkert? Du ser så vilsen ut, nästan olycklig. Har någonting hänt?"

Jag suckade. "Jag är inte olycklig, verkligen inte och ingeting har hänt. Det är bara jobbigt utan Louis,"

"Så den där bilden på Louis och en annan tjej har inte gjort dig avunsjuk...?" för varje ord hon sa sänkte hon rösten tills det nästan var som en viskning, hon kollade lite oskyldigt på mig med sina läppar format som ett streck "Du har inte sett den, eller hur? Jag har skickat massa sms och ringt dig men inte svarade du. Jag trodde du var ledsen eller arg så jag kom för att titta till dig."

Jag sänkte mina ögonbryn och kollade oförstående på kvinnan framför mig som var min mamma. "Va?"

"Nej, vet du vad, det var inget. Inget att oroa sig för."

Vad tusan pratade hon om? Vilken bild på Louis och någon annan tjej som skulle få mig att bli "avundsjuk"? Förmodligen är det en bild på ett fan som kanske är lite äldre och mamma har säkert trott att det är någon Louis skulle träffa. Han skulle aldrig vara otrogen mot mig. Larvigt. Jag kan inte ens föreställa mig det.

"Vill du ha te?" hon reste sig upp och gick bort mot diskbänken där vattenkokaren stod. Hennes fingrar pickade mot bänken som att hon var stressad och hon lekte med sina hårslingor som att hon var orolig. Vad tusan?

"Mamma, vad är det?"

Hon suckade så lågt hon kunde och lutade sig mot diskbänken med armarna. "Det är ingeting."

"Varför är du då så himla stressad eller orolig då?"

"Jag är inte orolig eller stressad!" sa hon utan att vända sig om för att möta mig "Jag bara...saknar din far."

"Visst."

Jag hade fortfarande inte fått ur det från mamma, hon var orolig. Men jag lät det gå för hur länge jag än höll på, så skulle jag inte få mitt svar, hon är alldeles för envis. Har hon bestämt sig för att göra någonting så sker det, alltid. Det var en av sakerna jag inte hade fått av henne, envisheten. Jag var väldigt lik min mor, både utseende och hur vi är, men det fanns vissa saker vi hade helt motsattsen av. 

"Du kan väl gå och packa, så kan vi gå snart," sa mamma och direkt reste jag mig upp, placerade muggen i diskhon och gick in till mitt sovrum. Jag tog upp min mobil från nattygsbordet och gick utan tvekan in på Twitter. Jag behövde hitta bilden som mamma hade pratat om, jag behövde få reda på vad det var som min mamma plötsligt hade blivit så konstig över. 

Med otåliga fingrar och ett hjärta som dunkade hårt mot revbenen så bläddrade jag ner för min timeline. Av alla One Direction fans jag följer - dock bara dom som inte skickar hat - så var det lättare att leta efter bilden trots om jag inte hade någon aning om vad det för bild eller hur den såg ut, men när jag äntligen såg en bild på en underbart vacker tjej som verkade vara i samma ålder som mig och Louis bredvid så visste jag att det var den här bilden mamma snackade om. Han gjorde en löjlig min medan den brunhåriga tjejen gjorde en nästan förvånad min, men jag såg ingeting "dåligt" med bilden, det var bara en selfie på Louis och förmodligen ett fan så därför stängde jag ner appen och la mobilen tillbaka på bordet innan jag satte igång att packa. Varför trodde hon jag skulle bli avundsjuk på det där för? Sklle jag bli avundsjuk på alla fans som träffar och tar bilder med Louis skulle mitt liv var fruktansvärt jobbigt. Men de är det inte, för det är fan i hans ögon och sorgligt nog kommer han glömma bort denna lyckliga tjej som fått möta sin idol efter några timmar. Sad but true.

-----

HEJ! Är urmegalyckliga just nu! Har äntligen fått en ny, egen dator så jag sliper stänga ner eller byta sida så fort mina föräldrar kommer in i datarummet (för jag har inte berättat för dom att jag har en novell och jag vill inte att dom ska fråga vad det är jag så skriver sååå yes) men nu, äntligen, i'm freee! Hoppas ni gillar kapitlet och glöm inte att kommentera, jag blir glad när ni gör det :)

Btw... Vilken/vilka låtar på Midnight Memories är era favoriter? Kommentera!

Victorias perspektiv:

Med Louis arm runt min midja så gick vi nerför trapporna i porthuset för att komma ner till taxin som väntade på oss på uppfarten. Varför han höll mig var för att jag dumt nog slängt på mig ett par höga klackskor så jag knappt kan gå men jag har varken tid eller ork för att springa upp till min lägenhet och byta, vi är ju tillräckligt sena så det räcker. Jag hade haft problem med att välja kläder och Louis hade tappat bort sina byxor han hämtat vid turnébussen tidigare idag. Hur lyckas man egentligen?
"Wow, ta det lugnt," skrockade Louis och tog ett litet stadigare grepp om mig då jag vinglade till på sista trappsteget "vi har inte bråttom"
"Jo, ganska" jag himlade med ögonen och slängde bak mitt vågiga hår som landade framför mitt ansikte. Jag sneglade på Louis som hade blicken på trappstegen, hans hår hade han fixat på ett annorlunda sätt. Han han dragit det uppåt och åt sidan. Jag log. Hur snygg får man vara? "vi är redan typ tio minuter sena"
"Dom andra är säkert också sena så det gör ingenting"
Jag drog upp mina svarta jeans som långsamt åkte ner innan jag slängde bak mitt vågiga hår - på gränsen till riktiga lockar för att jag duschat - som hamnat framför mina ögon.
"Dom väntar nog på oss"
"Jag känner dom bättre än vad du gör och hela högen sitter nog i en bil påväg till restaurangen. Eller så står dom framför spegeln"
Jag himlade med ögonen igen men lät det gå, han hade rätt. Jag kände ärligt talat knappt dessa fyra killar jag endast vet om är riktigt trevliga och roliga.
Vi satte oss i den svarta bilen som stod parkerad vid uppfarten. En man runt 50-års åldern satt bakom ratten med ett vänligt leende på hans tunna läppar.
"Johnny's, eller hur?" Frågade han med en hes röst. Det var ingen hes röst som Louis har utan man kunde höra att han rökt så länge han levt. Det avslöjades av cigarettlukten som fanns i hela bilen vi befann oss i just nu.
"Ja" svarade Louis en aning nonchalant och riktade sin uppmärksamhet mot mig istället. Det spred sig en otrolig värme i mitt bröst och ett leende gjorde sig bekväm på mina fuktiga läppar.
"Tog du med dig ett par extra skor?" Frågade han och kollade på väskan mellan oss.

Jag skakade på huvudet och suckade ljudlöst "Jag klarar mig"
"Säg det när du ramlar"
Jag höjde mina ögonbryn "Tror du att jag kommer ramla? Excuse you, men jag är född till att gå i dessa skor"
Louis skrockade "jag märkte det när vi gick ner för trapporna"
"Det gick ju bra, jag vinglade till bara och dessutom kunde det ha varit värre"
"Jaså?"
"Ja" fnös jag skämtsamt och lutade mitt huvud mot hans axel. Hans hand letade sig till min och utan att tveka flätade han våra händer samman.

Solen började långsamt gå ner när vi var framme vid restaurangen som inte var lika populär, men jag klagade inte. Dock skulle ju denna restaurang vara populär efter vårat besök. Lyxiga restauranger är inget för mig.

En rosa nyans fyllde himlen med ett par små, tunna moln lite överallt och lätta vindar som flög .
"Där är dom! Jag sa ju att dom också skulle vara försenade" hojtade Louis och pekade bort mot resten av bandet som hade bråttom in till restaurangen från bilen att dom inte ens såg oss, men jag förstod vad dom tänkte. Vi ville ju inte att alla skulle se oss.
Vi gick in i restaurangen som var dekorerad med ljusbruna träbord och gråa bänkar på ena sidan medan det var stolar på andra. Det var levande ljus på borden och på hyllor som hängde på väggarna, de lös upp det lagom mörka salen. Det fick en mysig känsla att strömma genom kroppen.
"Vad sent ni kommer, vi har typ suttit här en halvtimme!" Brast Niall ut och försökte hålla inne sitt flin.
"Det var ju bara därför vi såg er springa från bilen hit för endast några minuter sedan" Louis himlade med ögonen och slog sig ner på den lediga stolen medan jag satte mig bredvid Zayn på den mjuka bänken på andra sidan.
"Hur är det?" Frågade Zayn och gav mig ett fint leende.
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack"
"Grattis till dig och Perrie förresten"
Ett leende som var långt ifrån falskt spred sig på hans läppar, en låga i hans bruns ögon tändes. Jag kunde själv inte låta bli att le större, glädjen i hans ögon när jag nämnde Perrie var otrolig, nästan omänskligt.
"Tack så mycket, Vic"
Jag log och nickade vänligt innan jag vände mig till den vita menyn som jag höll i händerna.
"Ingen är allergisk mot något här var?" Frågade Harry och jag kollade frågande upp på den honom som satt bredvid Louis som såg minst lika frågande ut som mig "För jag har redan beställt mat till alla"
"Varför då?" Frågade Liam som inte heller verkade veta om det "Och när gjorde du det?"
"För jag kände för det" svarade Harry och rullade sina ögon med ett flin på läpparna "jag gjorde det när ringde och beställde bord här"
"Kan man göra det?"
"Men han gjorde ju det?" Sa Louis och jag kunde inte hjälpa att fnittra.
"Herregud, kan ni bara svara på frågan?" Sa Harry "Är någon allergisk mot något?"
"Det borde du veta efter tre år tillsammans" sa Louis och låtsades spela sårad vilket var ett totalt misslyckande.
Harry suckade och lutade pannan mot handflatan med en suck som flög ut ut hans mun. Det kan inte vara lätt att leva med dessa fem killar.
"Vic, är du allergisk mot något?" Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
Niall suckade "Hade du tänkt att berätta vad du beställt?"
"Det får ni se" Harry drog bak sitt hår hår "men det är inget speciellt"
Alla gav varandra frågande blickar men ryckte sedan på axlarna, förutom Niall.
"Säg bara" klagade han.
"Bara för att du kommer tjata enda tills maten kommer fram så säger jag," Harry himlade med ögonen "Tacos"
"Of course" nu var det Zayn som himlade med ögonen.
En manlig servitris runt tjugoåldern kom fram till vårt bord med en bricka i handen som han hade ställt fyllda glas med öl och en med rödvin som förmodligen var till mig. Jag hade av någon anledning svårt att tänka mig att någon utav killarna skulle dricka vin.
"Vem ska ha vinet?" Frågade killen och kollade runt på alla men stannade sedan på mig med ett flirtigt leende på läpparna.
"Hon" svarade Louis och pekade på mig. jag nickade tacksamt när han ställde ner det höga glaset framför mig "tack"
"Je pense que vous êtes très bien" sa han på något språk som verkade vara franska. Jag höjde mitt ena ögonbryn och kollade oförstående på den svarthåriga killen med starka ansiktsdrag framför oss. Han va attraktiv om jag ska vara ärlig, men när man har Louis är denna kille ingenting "Det betyder; det är rött vin"
Hans kinder blev en nyans rödare när jag fortfarande kollade oförstående på honom.
"Jag tror hon ser det" muttrade Louis och tog ett utav ölglasen som servitrisen ställt på bordet under tystnad då han var helt röd i ansiktet.

- 

Två timmar senare så satt jag och Louis i en taxi påväg tillbaka, båda tillräckligt berusade så att vi skrattade åt minsta lilla ord som flög ut ur våra munnar. Dock verkade jag mer berusad än Louis då jag slukat i mig ett par vinglas vilket jag inte var stolt över men jag kunde inte stoppa det då Harry alltid beställde åt mig. Jag är kapabel till att beställa min egna saker helt själv men ändå skedde detta.  Fast jag klagar inte, det kändes som att ett en våg sköljde bort all stress som jag var helt omedveten om fanns där och jag kunde slappna av utan att oroa mig på att jag inte kommer få träffa Louis på en hel månad eller massa andra saker som lyckats stressat upp mig. 

"Är inte det här typ...andra gången du är full?" frågade Louis och hans varma andedräkt träffade mig på kinden då han bara hade sitt ansikte några centimeter ifrån mitt. 

"Jag är inte full" sa jag och skakade på huvudet "Jag är berusad, det är två olika saker"

"Sure" flinade han.

"Hur visste du att detta är andra gången jag blivit berusad?" frågade jag. Jag hade inget minne ifrån att jag sagt till Louis eller någon annan att jag endast druckit en gång innan. Kanske för att jag har alkohol i kroppen, men jag är ju inte så borta. Jag kommer ihåg att jag kände mig alldeles generad över att jag aldrig hade druckit innan så jag höll det för mig själv.

"Du vet förra gången, man såg direkt att du aldrig druckit innan det. Du skulle inte precis reagerat sådär när du halsade den där drycken eller vad det var om det var inte var din första gång" sa han och gav mig ett leende som bara skrek ut "jag-vet-att-jag-har-rätt-så-säg-inte-emot"

Jag suckade och himlade skämtsamt med ögonen. Istället för att svara riktade jag blicken utåt i de mörka byggnaderna och husen vi med en snabb hastighet körde förbi. Av någon anledning hade jag börjat älska åka bil, kanske var det alkoholen som fick mig att gilla det, men jag fann det nästan mysigt nu för tiden. Speciellt om det är mörkt ute och endast lite ljus från belysningarna på gatan hittade sig in i bilen, som det gör nu, och självklart musik som spelades lågt på radion. Och Louis. Vi skulle kunna åka på en roadtrip någongång till olika länder, fast det skulle aldrig gå. Både fansen och hans karriär skulle komma ivägen, dessutom är det som sagt alkoholen som bygger upp sina idiotiska drömmar.

Efter att Louis betalat bilresan och att vi efter år tagit oss upp från alla trappor för att hissen inte funkade så var vi inne i min hall och kämpade av oss våra skor. Mina fötter ömmade och ändå hade jag inte gått mycket eller långt idag, jag hade ju för det mesta suttit på rumpan.

"Jag fattar inte varför du tar sånna skor när du ändå vet att du får ont i fötterna" sa Louis och hjälpte mig upp från golvet med skorna av.

"Vi hade bråttom och dom var de enklaste och närmaste skorna att ta på sig" sa jag och gick in till sovrummet medan Louis gick till badrummet. Jag nynnade lågt till "Dear Darlin'" som jag spelades i taxin medan jag satte mig på sängen med blicken riktad rakt in i väggen. Jag känner mig deppig om jag ska vara ärlig, den där känslan jag hade förut hade bytts ut mot det jag inte hoppats på och den där stressade, igenkända känslan gjorde sig bekväm i min kropp. Det måste vara för att verkligheten jagar ikapp mig och den där tanken att Louis faktiskt åker imorgon är över mig. Jag borde inte känna såhär, jag ska ju vara glad att jag kommer få se honom och självklart kommer vi hålla kontakten, vi kommer kunna träffas när vi båda har tid - förhoppningsvis. Det är säkert bara alkoholen, det måste det vara. Det blir väl alltid såhär när man dricker, först är man glad och helt bombad med energi men sedan blir man deppig och böjar gråta för minsta lilla grej? 

"Vad tänker du på?" Louis fråga kom som en chock då jag varit alldeles inne i mina tankar på att försöka komma på vad man kännern är man är full. Jag vände snabbt på huvudet och min blick landade på Louis, utan tröja. 

"Öh" fick jag fram medan jag diskret kollade på hans bröst där de svarta bläcket i form av tatueringar är målat på hans solbrända hud. Jag älskar hans tatueringar, även de små lite obetydande som hans lilla streckgubbe på armen men den passar in där, på honom "Inget speciellt. Jag kan knappt tänka"

Det är ett rent trasselsudd där inne.

"Okej" han ryckte på axlarna och la sig i sängen med mig med honom. Jag hamnade på hans bara bröst och jag drog direkt mina fingrar på hans "it is what it is" tatuering som är min absoluta favorit. 

"Jag kommer sakna dig" sa Louis lågt, hans röst tjock av alkoholen.

Jag vände mig så jag låg på mage och en varm känsla spred sig i min kropp när jag märkte hur nära våra ansikten var varandra "Jag kommer sakna dig med"

"Jag kommer sakna dig mer" han flinade och pickade på min näsa med sitt pekfinger.

"Louis jag...-" 

Utan att jag ens hann säga klart meningen var Louis läppar mot mina precis så som det ska vara. Jag blev nästan knäsvag av känslan att äntligen få känna hans läppar mot mina igen, det var helt magiskt. Jag hade saknat detta så mycket, jag kan inte ens beskriva med ord. 

Kyssen blev mer och mer intensiv och jag visste redan nu att vi skulle göra det. 

----

Vilka ska kolla på den 7 timmar långa livestreamen imorgon? I WILL! Dock kommer jag förmodligen somna efter typ halva bara för att jag är så himla trött på kvällarna lol. Och sen har vi ju en till sak, MIDNIGHT MEMORIES! Alltså jag dör, jag har typ redan hört de flesta låtarna och jag älskar alla. Så j'vla bäst jag orkar inte! 

Glöm inte att kommentera, det gör mig glad :)

Louis trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken som spelades på radion. Min blick var riktad ut på alla byggnader vi åkte förbi, dom som jag tydligen gick förbi inatt. Jag kommer inte alls ihåg att jag gick här då min blick för det mesta var riktad på stjärnorna som lös starkt ovanför mig.
"När ska jag hämta dig sen?" Frågade Louis och la sin hand på mitt lår, det fick mig att hoppa till.
"Jag kan gå hem. Jag har ju faktiskt ben som funkar galant att gå på"
"Och jag har en bil som är galant att åka i" flinade Louis och jag himlade med ögonen. Han och hans dåliga comeback svar.
"Jag måste röra på mig ändå" sa jag och skruvade ner volymen på radion som retade mig då det var "We Can't Stop" av Miley Cyrus som spelades. Den var så uttjatad att jag bara ville såga av öronen när jag hörde den, inget illa menat mot Miley Cyrus.
"Men snälla" suckade Louis åt mitt svar. Hans hand lämnade mitt lår för att höja volymen, förmodligen bara för att retas med mig "du behöver inte röra på dig. Du är tillräckligt smal"
"Man blir inte smalare av att gå hem från stan till mig" jag sänkte volymen och ett lågt skratt lämnade Louis mun då han direkt efter mig höjde volymen "Men herregud Louis"
"Vadå?" Han flinade.
Jag himlade med ögonen ännu en gång åt hans lekfulla sida och vände blicken ut, jag struntade i att sänka nu. Jag såg en glimt av mig själv genom spegeln utanför, det lekte ett leende på mina röda läppar som jag inte alls trodde fanns där.

Louis släppte av mig utanför Starbucks där jag och Emma bestämt att vi skulle mötas. Glasdörren stod öppen och en svag doft av kaffe nådde mig redan härifrån. Genom fönstret såg jag Emma som satt och vinkade glatt mot mig med ett utav världens största leenden på läpparna. Jag undrar hur hon alltid kan vara så glad och ge människor leenden som strålar som solen.
Jag gick in i den svala, välkända kafét jag spenderat mycket av min tid enda sen jag flyttade till min lägenhet. Jag brukade alltid gå hit och hem - vilket jag inte nämnde till Louis under bilresan hit.
Emma reste sig upp från den svarta stolen hon satt på, hon sträckte ut sina bruna armar mot mig. Jag blev en aning förvånad men jag besvarade kramen ändå.
"Vad fin du är, Victoria!" Sa hon och tog ett löst tag i min röda stickade tröja. Jag kände nu att det var helt fel slags tröja jag valde. Det är sommar, strålande sol men här kommer jag klädd som att det är höst eller vinter.
"Tack" sa jag med ett leende "detsamma"
Jag studerade hennes svarta spetsklänning som satt tajt på hennes överkropp men löst nertill. Hennes axel långa hår var även idag uppsatt i en hög tofs på huvudet.
"Jag köpte en Chai latte till dig. Eller köpte och köpte, den är gratis" hon fnittrade och satte sig igen, hon gjorde en gest mot stolen framför henne och jag satte mig direkt ner.
"Gratis?"
"Jag är chef här så jag får gratis"
"Chef? Jag har aldrig sett dig här tidigare?" Jag höjde mitt ena ögonbryn.
"Well, förra chefen blev gripen för övergrepp på tjejerna här så jag fick jobbet här som chef" hon log och tog upp sin kaffekopp med stolthet skrivet i pannan.
"Åh, verkligen? Var det längesedan?"
"Nja" hon rynkade näsan och skakade svagt på sitt huvud så att håret flög åt höger och vänster "kanske tre veckor sedan"
"Jaså" jag höjde mina ögonbryn "Tror du ni har plats för en till att jobba här?"
Jag pickade nervöst på mina korta naglar, en aning generad var jag att behöva fråga det.
"Faktiskt behöver vi mer personal här så det blir perfekt!" Kvittrade hon och slog ihop sina händer så det plingade från hennes silverarmband hon hade på handlederna "Har du jobbat med något liknande jobb förut?"
Jag skakade på huvudet "Dock lekte jag servitris när jag var minde om det gills"
Emma skrattade " Bara du klarar av stressiga situationer så funkar det säkert"
"Det gör jag, ungefär" jag log så stort så det nådde enda upp till öronen.
"Då blir det säkert inga problem" skrattade hon och log varmt.

"Så... Hur är det att ha en känd pojkvän?" Emma lutade sig tillbaka på den svarta trästolen med sin mugg i handen, nära ansiktet redo att ta en klunk av kaffet som har hunnit blivit ljummen.
"Det tänker man inte på" sa jag "eller självklart tänker man på det när man är ute på stan för att handla mat eller kläder. Då är ju halva New Yorks tjejer följandes efter oss"
"Det är rätt coolt att en gammal klasskompis är tillsammans med värsta kändisen. Du ska bara veta hur mycket jag skrutit de senaste åren för mina kompisar" sa hon fnittrade "Dock tror dom mig aldrig"
Jag skrattade och skakade på huvudet "nog om mig, har du någon kille då?"
"I'm single and ready for mingle" skrattade hon vilket jag direkt följde med på. Jag hade glömt bort hur rolig hon egentligen var  och böjd på mig själv. Och inte bara det, man såg redan nu att hon skulle göra allt för sina vänner. Om jag bara såg vad jag miste det när jag blev helt galen i den där äckliga killen som förstörde mina tonårs år.
En tjej med långt, svart hår som stod bakom kassan ropade på Emma, hon reste sig direkt upp och gav mig ett "förlåt-jag-kommer-snart-tillbaka"-blick.
"Förmodligen är det någon nybörjare bakom kassan" suckade Emma innan hon försvann bort till den svarthåriga tjejen som verkade panikslagen då kön till kassan blev längre och längre.
Medan jag ändå hade lite tid att vara osocial som resten av människorna här inne så tog jag upp min mobil ur fickan. Jag hade fått ett sms av Louis och en notis från Twitter då Louis hade uppdaterat. Eftersom jag hade mer intresse av smset så öppnade jag det och ett stort leende placerades på mina läppar. Mitt hjärta började nästan slå snabbare och min mage nästan gjorde volter. Allt detta av endast ett sms.

From: Louis

I miss you babe, can't wait till' I see you xx

Jag kollade snabbt bort till Emma som visade den panikslagna tjejen olika knappar på kassan, sedan började jag skriva tillbaka.

To: Louis
Aw , babe it has only been one hour but I miss you too. See you soon & don't forget that I'm walking home ;)xxxx

Precis när jag skickade iväg meddelandet kom Emma tillbaka, hon satte sig klumpigt på stolen framför mig och suckade.
"Det går snabbt att lära sig hur en kassa funkar, herregud" mumlade hon och vände upp blicken till mig då hon kollat bort mot kassan. Hon höjde sina ögonbryn och log "varför ler du som en dåre nu då?"
Nu var det jag som höjde mina ögonbryn. Mina kinder hettades upp och jag kollade generat ner på mina ben.
"Inget"
"Har du pratat med din loveboy?" Flinade hon och lutade sig fram för att putta till mig löst på mina ben.
"Kanske" fnittrade jag och kollade in i hennes blåa ögon. Dom blänkte fint av ljuset i rummet och jag kände mig nästan avundsjuk. Varför kunde inte jag också ha fina, blåa ögon som blänkte vackert.
"Jag vill också ha en pojkvän som Louis" suckade hon "eller som någon utav dom andra perfekta killarna i One Direction"
Jag lyfte upp muggen mot munnen och drack upp det sista av min Chai latte "Gillar du dom? Är du ett fan?"
"Skojar du? Det är typ mina hjältar" sa hon och lutade sig tillbaka med blicken riktad utåt. Jag kunde se henne svälja hårt och blinka några extra gånger "Det får låta hur cheesy och töntigt som helst, men deras musik har hjälpt mig mycket genom de senaste åren"
Jag svalde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till den brun blonda tjejen framför mig som kämpade hårt med att blinka bort förmodligen tårar som trängde upp i hennes blåa ögon som blänkte mer än vanligt.
"Åh" det blev obekvämt tyst. Om jag hade vetat vad hon pratat om skulle det gå lättare att trösta henne för vad det nu var, men nu visste jag inte vad som hänt och inte hade jag lust att fråga heller, hon kämpade tillräckligt hårt med att blockera tårarna från att falla.
"Jag måste tillbaka till jobbet nu" hon reste sig upp med ena baksidan av handen mot munnen samtidigt som hon tog ett djupt andetag "men det var jätte trevligt att träffa dig och jag hör av mig angående jobbet. Du kan väl skicka ditt cv på mail"
Jag ställde mig hastigt upp och kollade på Emma som log svagt. Jag nickade och log tacksamt "Det kan jag göra. Tack så jätte mycket"
Vi kramades snabbt hejdå och sedan tassade iväg mot disken. Jag tog upp min mobil och begav mig mot utgången. Jag hade fått ännu ett sms av Louis.

From: Louis
You're so boring, just let me pick you up ;)xx

Jag tänkte precis svara men jag krockade in i någon.
"Vad fan, se dig för!" Fräste en ljus röst som bara kunde tillhöra en person i hela världen. Josie.
Jag kollade upp på henne då hon hade på sig sina onödigt höga klackskor från ett onödigt dyrt märke. Hon kollade på mig, en blandning mellan ilska och nästan smärta glimtade i hennes ögon när hon först såg mig, men hon blinkade bort snabbt det och gav mig en utav hennes kända "bitchblick" innan hon vinglade förbi mig med näsan uppe i vädret. Det gjorde en aning ont inom mig men jag tänkte också vara lika kall som henne och inte visa mina känslor. 
Jag skyndade mig ut på gatan men istället för att gå hem började jag gå mot Forever 21 som bara låg några gator härifrån. Jag visste att dom hade rea så kanske hittade jag nya byxor, då slipper jag mina soppåsar som byxor.

To: Louis
No, I'll walk home. Bye love xx

Jag drog händerna längs det mjuka tyget som tillhörde ett par svarta jeans som var på rea. Storleken var det minsta och det var den enda kvar. Jag var osäker på om den skulle passa. Så smal var ju ändå inte, Louis och alla andra fick det bara att låta så himla överdrivet.
Jag hängde byxor på armen och gick mot provhytterna. Jag gick in i den som var längst bort, jag stängde den vita lätta dörren bakom mig och hängde upp de svarta jeansen medan jag drog av mig dom jag hade på mig. Jag nynnade lågt till låten "Free Fallin' av Tom Petty medan jag satte på mig de andra jeansen. Precis när jag skulle knäppa gylfen så öppnades dörren och jag kollade mig skräckslaget om, med ögon stora som golfbollar.
"Hej" Jag blängde på den brunhåriga killen framför mig som log busigt och det smittades av på mina läppar med.
"Du kunde inte vänta utanför eller knäcka istället för att komma in här" sa jag när Louis klev in i den trånga provhytten och stängde dörren efter sig. Det var inte alls stort mellanrum mellan oss.
Jag himlade lekfullt med ögonen "Du måste alltid skrämma mig eller överraska mig, eller hur?"
"Såklart" han la sina armar runt min midja med sina händer vilades på min rumpa, han lutade sitt ansikte sakta närmare mig och för varje millimeter han närmare sig mitt ansikte så ökade antal fjärilar i min tomma mage. Han förflyttade långsamt sin ena hand till min nacke och hans långa fingrar lekte direkt med mitt hår vid nacken. Hans andetag träffade mig varmt i ansiktet och rysningar byggdes på min hud, från huvud till tå. Min andning var inte normal vid det här laget, mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att den skulle kunna flyga ur bröstet på mig.
Tre höga knackningar på den tunna dörren som inte ens räckte ändå upp till taket eller ner till golvet fick båda två att rycka till och dra oss tillbaka med kinder röda som rosor.
"Vad?" Sa Louis till personen på andra sidan, en aning generad var han, det hörde jag på rösten.
"Det var någon därinne mamma!" Ropade någon som verkade vara ett liten pojke på andra sidan. Mamman till pojken hyschade till honom och jag kunde se i skuggan på golvet från de två personerna på andra sidan att mamman tog tag i sin sons hand och drog med honom bort till en aning provhytt. Jag kunde inte låta bli att fnittra åt det, det var så typiskt småbarn.
"Barn" muttrade Louis och suckade.
Jag log och vände mig till den stora spegeln. De svarta byxor jag fortfarande inte dragit upp gylfen på satt bra på mina smala ben och även uppe vid midjan.
"Hur hittade du mig egentligen?" Frågade jag Louis medan jag drog ner byxorna. Han kollade på mig med ett flin på läpparna.
Jag suckade "Du använde den där 'telefonsökaren', eller hur?" Jag hängde upp byxorna på galgen igen och satte på mig mina egna jeans.
"Kanske" han skrattade.
"Vet du hur creepy det där är" sa jag och fnittrade.
"Jag ville bara överraska dig, babe"
"Såklart"
Jag drog upp gylfen och tog galgen med byxorna, vi gick ut ur provhytten och direkt vände sig tonårstjejer sig om och vissa fotade oss. Vi gick med snabba steg mot kassan och Louis började gräva efter pengar i sin ficka.
"Jag kan betala själv" sa jag och la min hand på hans arm men han sköt mig bara ett stort flin och utan att jag kunde reagera tog han galgen ur min hand och sprang den sista biten fram till kassen. Han kan vara en sådan barnrumpa, men jag älskar honom för det.
"Louis!" Gnällde jag när Louis redan gett pengarna till den förvirrade kassörskan som la ner jeansen i påsen "varför måste du alltid vara så envis att betala allting hela tiden"
"Jag gillar att skämma bort dig, babe" han tog min hand och gav mig påsen med mina nya jeans "Jeansen var billiga ändå"
"Det spelar ingen roll. Låt mig bara betala själv nästa gång, okej?" Sa jag och kollade upp på Louis. Han svarade inte, han bara log och förflyttade sin arm runt min midja istället för att hålla min hand medan affären snabbt började fyllas med fans och vakter som fick putta tjejerna från oss.

---

Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera, det gör mig glad och kanske så kan jag börja med nästa del på en gång :)xx

Jag fyllde vattenkokaren med vatten och ställde den tillbaka på sin plats igen så vattnet kunde värmas upp. Klockan som satt ovanför dörren var det enda som jag kunde höra när jag står med armbågarna mot diskbänken. Klockan var snart halv tre på natten men jag var inte alls i närheten av trött även om jag legat och blundat i sängen i flera timmar. Som vanligt så är ju anledningen att det är alldeles för mycket i mitt huvud.
Vattenkokaren pep till, jag stängde av den och hällde upp det kokheta vattnet i min mugg. Jag placerade i en tepåsen innan jag satte mig vid bordet med blicken riktad utåt över New York som låg i mörker men lös upp av alla belysningar i hus och gator. Detta var det bästa med min lägenhet, utsikten. Jag kanske inte var så jätte högt upp men utsikten gjorde ändå en andlös. Precis som när Louis tog mig till London Eye på kvällen. Det var mörkt ute och alla lampor lös upp den underbara staden.
Jag räckte efter min mobil och hörlurar som låg på diskbänken där jag tidigare stod, jag stoppade i mina vita hörlurar i öronen och lät musiken till "Free Fallin'' som John Mayer gjort en cover av bara för att tiden skulle gå snabbare.

It's a long day, livin' in Reseda
There's a freeway, runnin' through the yard
And I'm a bad boy, 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart

Jag dinglade med huvudet från sida till sida i takt till musiken samtidigt som jag försiktigt sippade på det varma tet som brände mot mina torra läppar.

-

Jag drog på mig mina svarta Converse och min skinnjacka innan jag öppnade ytterdörren och trippade ner för trapporna. Vart jag ska vet jag inte, men jag måste ut från min lägenhet ett litet tag. Skulle jag spendera ännu en sömnlös timme därinne skulle jag bli galen. Jag trodde att te skulle hjälpa, men det gjorde det inte. Det insåg jag inte förens jag drack min andra mugg.
Vindar svepte förbi mig när jag öppnade portdörren, mitt hår som jag hade satt upp i en låg höstsvans på huvudet fladdrade vilt med. Jag drog skinnjackan tätare runt min ynkliga kropp innan jag började gå längs gatan i mörkret. Jag riktade blicken uppåt och studerade stjärnorna i himlen som lös klart ovanför oss. Det påminner mig om när Louis tog mig till sjön där vi sedan somnade under stjärnorna. Herregud, jag får verkligen sluta tänka på Louis för varje sak jag än gör. Det spelar ingen roll om jag lagar mat eller städar, det finns alltid något som påminner mig om det vi gjort tillsammans.

Jag gick in till en park som låg en bra bit ifrån min lägenhet, den nästan var tom vid det här laget, det satt endast några ungdomar vid klätterställningen och rökte. Jag kände mig nästan rädd att gå här såhär sent på natten eller såhär tidigt på morgonen, hur man nu ser på det. Jag vet ju om att New York är en stad där mycket rån och sånt uppstår men jag tog chansen och gick hit. Mina fötter knarrade i den fuktiga sandenunder mig när jag gjorde min väg till gungarna som var längst bort från ungdomsgängen. Jag satte mig försiktigt ner på den ena gungen och riktade blicken uppåt mot stjärnorna, dock så var det trädgrenar som blockade det mesta av min syn på himlen men jag kunde se några av dom lysande eldkloten flera tusen mil ovanför mig.
"Ursäkta?" En ljus röst framför mig fick mig rikta blicken framåt igen. Jag mötte ett par blåa ögon som lös klart då en utomhuslampa lös ner rakt på oss. Hennes hår var uppsatt i en tofs på huvudet med flät "dekorationer" därbak, såg jag inte fel hade hon brunt blont hår. Hon hade på sig en svart klänningen som räckte ner till knäna och på axlarna var det svart spets så man såg svagt igenom. Det verkade som att hon skulle på fest då hon var väldigt "party" klädd.
"Öhm ja?" Svarade jag osäkert och stannade framför den långa tjejen framför mig.
"Vet du vart den där pub...-" hon avbröt sig själv, hennes ögon spärrades upp och hennes mun formades till ett litet O. Jag höjde mina ögonbryn och kollade diskret bak, för kanske såg hon någon bakom mig. Men ingen var där "oh my gosh!"
"Va?"
"Är inte du Victoria Sparker?" Ett stort leende växte på hennes läppar. Jag nickade långsamt upp och ner med fortfarande en frågande min klistrat på mitt ansikte "Herregud! Det var så längesedan jag såg dig! Kommer du ihåg mig?"
Var hon ett fan jag hade träffat tidigare? Mina ögonbryn lyftes ännu högre upp på pannan, jag skakade på huvudet. Skulle jag minnas henne?
"Nej...?"
"Emma? Emma Addison, vi gick i samma klass i skolan!"
En klocka ringde till i huvudet på mig. Emma från min klass som jag brukade vara med innan jag blev en aning kaos.
"Emma! Ja juste!"
"Hur är det? Jag har hört att du nyligen gjort slut med Louis Tomlinson och Justin Bieber?"
"Jag och Justin gjorde slut för längesedan. Men jag och Louis är till...-" jag avbröt mig själv när jag kom på mig själv vad jag höll på att säga "vi... Vi tar det lugnt"
Emma kollade på mig en aning förvirrad men ett leende lös snabbt upp på hennes bruna ansikte. Hon påminner mig om Perrie. Dom båda är alltid glada och gör verkligen andra glada bara genom att le.
"Åh, det var så längesedan jag såg dig!" hon strök bak en lös hårslinga bakom örat och lade vikten på sitt ena ben "Jag hade inte direkt förväntat mig att träffa dig här ute mitt i natten"
"Nej, inte jag heller" jag log.
"Jag skulle jätte gärna vilja prata längre med dig men jag ska till en fest, om jag hittar den" hon skrattade lågt "men som jag sa, jag skulle jätte gärna vilja prata mer med dig. Kanske kan vi träffas någon dag? Du kan få mitt nummer!"
Hon började gräva i sin svarta Michael Kors väska som hängde på hennes arm.
"Det skulle vara trevligt"
"Här har du mitt nummer, du kan ringa imorgon om du vill" hon räckte mig ett rosa litet papper där ett nummer var nerkladdat med en prydlig handstil "Fråga inte varför jag har ett papper med mitt nummer på förresten"
Jag skrattade och nickade "okej, tack"
"Ha det bra" hojtade hon och började småspringa vidare men hon stannade och vände sig till mig igen "vet du vart Molly's ligger?"
"Tyvärr!" ropade jag och skakade på huvudet. Hon log och nickade innan hon började springa iväg på sina klackar igen vilket hon var riktigt skicklig på. Om det skulle varit jag i dom skorna skulle jag mitt ansikte legat begravd i sanden redan efter första steget i ett försöka att springa i höga klackar.

-

Jag öppnade långsamt ytterdörren och klev in med försiktiga steg till hallen. Jag knöt upp mina Converse och hängde upp min skinnjacka i klädhängaren bredvid mig. Med ljudlösa fotsteg gick jag in i köket där min blick landade på något - eller rättare sagt någon. Mitt hjärta nästan stannade när jag fick syn på personen vid bordet sitta och kolla på mig med trötta ögon.
"Herregud Louis!" flämtade jag och la handen för hjärtat som nu dunkade hårt i mitt bröst.
"Vart har du varit?" frågade han och reste sig från stolen utan att bryta ögonkontakt med mig. Hans röst var spänd och jag kunde höra att han är orolig men jag vet att han försöker dölja den.
"Jag gick bara ut och promenerade" suckade jag och gick förbi honom för att dricka.
"I typ tre timmar?" han lät nästan arg nu och det fick mig att rygga tillbaka en aning.
"Jag har inte varit ute i tre timmar!" utbrast jag och vände blicken till klockan ovanför dörren. Den visade 04.37 "Högst två timmar. Hur vet du egentligen när jag gick?"
"Det är ju inte precis så att man inte hör dig göra te eller tar fram muggar" han himlade med ögonen "Du kunde ju tagit med dig mobilen eller skrivit någon lapp! Vet du hur jävla orolig jag var eller?"
Jag ryggade tillbaka ännu en gång av hans hårda ton. Jag svalde hårt och ställde försiktigt tillbaka mitt vattenglas. Om det var något jag hatade så var det att bråka med dom jag älskar och det sista jag vill är att bli osams med Louis.
"Förlåt" pep jag och slog ner blicken i golvet. Jag kunde höra Louis försvinna från köket och istället in till sovrummet. Jag tvekade på om jag också skulle gå in där, men så sur kan han ju inte vara.
Med långsamma steg gick jag till sovrumsdörren som han hade stängd efter sig. Jag öppnade den försiktigt och kikade in. Louis låg på sängen med ryggen mot mig, han hade dragit täcket upp till halsen och han hade sin ena arm under kudden som han låg på.
Med ljudlösa steg gick jag fram till sängen och la mig ner bredvid honom med tillräckligt stort mellanrum mellan oss. Jag la täcket ovanför mig och kollade in i hans rygg som höjdes och sänktes med andetagen han tar.
"Louis?" min röst var låg och en aning hes av den stressande klumpen i halsen som bildats från första början Louis höjt sin röst åt mig. Jag visste han bara var orolig och en aning sur för att jag inte tagit med mig mobilen eller att jag inte hört av mig innan jag gick eller medans jag var borta - han vill ju mitt bästa - men ändå tog jag åt mig av det. Jag hatar när någon skriker eller höjer rösten mot mig så det samlas alltid en klump i min hals, dock ingen "gråtklump" som jag också kan få när jag är ledsen, det är bara en jobbig klump i halsen. Louis "mm:ade" som svar, men han rörde sig inte alls.
"Förlåt"
Det blev tyst i några sekunder innan Louis vände på sig så vi låg ansikte mot ansikte, han la båda sina armar runt mig och drog in mig i hans famn så vi låg tätt bredvid varandra.
"Förlåt" pep jag igen i hans hals och blundade.
"Det är okej..." sa han mot min panna innan han lämnade en öm puss precis vid början av mitt hår "Jag blev bara orolig eftersom du inte svarade när jag ringde"
"Jag glömde mobilen i köket"
"Jag märkte det" skrockade han och en stor lättnad lyftes från mina axlar. Jag trodde han skulle sura hela dagen "Vart gick du?"
"Till parken. Jag träffade en gammal klasskompis där konstigt nog" sa jag och fnittrade "Jag fick hennes nummer så skulle jag ringa henne imorgon"
"Vad gjorde hon i parken?"
"Jag tror hon letade efter någon pub"
"I parken?"
Jag skrattade och skakade på huvudet "Tror du det själv, silly?"

-

Jag lyckades vakna halv två nästa dag, helt utmattad. Men jag får helt enkelt skylla mig själv som är ute och promenerar mitt ute i natten halva natten. Dock behövde jag det, för när jag kom tillbaka var mitt huvud tankfritt och jag kunde somna direkt när jag blundade efter en lång pratstund med Louis.
"Vill du ha mer?" frågade Louis som höll i vattenkokaren i ena handen, men den andra gjorde han en gest mot min tomma mugg.
Jag skakade på huvudet. "Nej tack, jag måste nog börja göra mig i ordning om jag ska hinna träffa Emma"
Han ställde tillbaka vattenkokaren på sin plats "Har du ens ringt henne och bestämt något?" flinade han och satte sig på stolen framför mig.
"Jag ska göra det nu" fnittrade jag och reste mig upp från stolen "Jag kommer snart tillbaka"
Jag hann se Louis nicka innan jag skuttade ut ur köket med mobilen i handen, redo att slå in numret Emma gett mig inatt.
Numret gick snabbt att skriva in och jag hade nu mobilen mot örat med pipen som gjorde mig mer och mer nervös.
"Hallå?" svarade hon på andra sidan luren. Jag kunde höra i bakgrund att hon var ute på stan.
"Hej, ehm, det är Victoria" sa jag osäkert.
"Victoria!" brast hon ut "Hej, hur är det?"
"Bara bra"
Jag log för mig själv och tänkte precis fråga henne hur hon själv mår men jag vet från förr att hon har en stor mun och pratar gärna på innan folk ens är klara med sina meningar.
"Skulle du vilja mötas? Jag är redan ute i stan som du kanske hör" hon skrattade lågt på andra sidan.
"Jätte gärna"
"Vad kul! Jag är vid Starbucks, du vet den som ligger nära parken vi var i igår?"
"Jaha, jag kommer dit. Jag måste bara fixa mig"
"Great, vi ses Victoria" hojtade hon och utan att jag hade någon chans att svara så hade hon lagt på.

Med sista draget av mitt röda läppstift så var jag klar. Jag backade lite bak från spegeln framför mig så jag kunde få syn på mer av hur jag såg ut. Min röda, stickade tröja hängde löst runt min magra överkropp och mina svarta jeans satt som stora soppåsar på mina ben. Jag måste verkligen köpa nya kläder. Jag ser inte alls hälsosam ut vilket alla fans kommer påpeka så fort jag går ut från denna byggnad och jag är inte alls taggad över deras åsikter då allt kommer vara hat mot mig. 
"Du är jätte fin, babe" sa Louis och la sina armar runt min kropp "Är du klar att åka?"
Jag log mot honom genom spegeln framför oss och nickade svagt. Han sköt mig tillbaka ett leende innan han snabbt pussade mig på halsen och drog med mig ut till hallen. Det pirrade svagt i min mage att tänka på att jag ska umgås med min gamla klasskompis igen. Tänk om hon bara vill umgås med mig för att jag är tillsammans med en utav världens kändaste person och inte för att det är jag, tjejen som hon tidigare alltid var med.

-------

Har typ hållit på hela veckan med detta kapitel. Har skrivit, suddat och sedan skrivit igen så det är ju en anledning till att det tagit en sådan tid, men nästa kapitel kommer upp snart,, det lovar jag! Hoppas ni tycker om detta tråkiga kapitel och btw, grattis till Emma som vann "tävlingen"! Kom ihåg att jag valde en slumpvis deltagare :) Kommer förmodligen ha fler sånna här tävlingar i framtiden, så känn dig inte ledsen för att du inte vann!

Kommentera vad du tycker :)

Victorias perspektiv:

"Vill du ha något mer?" Frågade mamma och drog sin hand över min varma panna, precis som hon alltid gjorde när jag var liten och var sjuk "Någon bulle? Choklad?"
Jag skakade på huvudet och tryckte fram ett leende "tack ändå"
"Dåså, nu måste jag till jobbet" mamma reste sig upp från sängen och sköt mig ett varmt leende "Krya på dig och ring om du behöver något"
"Tack"
Mamma vinkade och försvann sedan ut till hallen. Jag kunde höra henne ta på sig sina klackskor och slänga sin svarta kappa runt sig. Hon var iallafall inte konstig så som jag var för tre dagar sedan när jag skulle till Louis. Det var strålande sol så gick jag där med skinnjacka och frös. Nu däremot regnade det ute och var en aning kyligt för att vara sommar i New York.
"Hejdå gumman!" Ropade mamma innan ytterdörren öppnades och stängdes och jag lämnades helt ensam i min lägenhet med 39 graders feber. Det värsta just nu är att det är sommar och här ligger jag i min säng med ett tjockt duntäcke enda upp till hakan. Jag som skulle bli brun och bada mycket, det gick ju bra.
Jag slöt mina tunga ögonlock och kröp längre ner i sängen. Jag vill bli frisk och kunna se Louis innan dom åker vidare till andra delstater i USA. Vi hade planerat med resten av killarna för någon dag sedan att vi skulle gå ut en kväll - även om jag inte direkt dricker alkohol - men jag vet inte riktigt hur det ska gå nu när jag är sjuk och kommer vara det i några dagar framöver. Eftersom jag har en sådan otur hela tiden kommer jag inte hinna bli frisk innan det. I just love my life sometimes.

"Vic?" Sjöng en röst i mitt öra. Jag muttrade och vände på mig.
"Jag sover" sa jag i kudden.
"Du pratar alltså i sömnen" skrattade personen och jag förstod inte förens nu vem det var. Direkt reste jag mig upp trots min huvudvärk som blev värre när jag reste mig upp, men det struntade jag i nu. Iallafall en liten stund för mitt huvud kommer explodera snart.
"Vad gör du här?" Frågade jag och kollade på den brun håriga killen framför mig. I handen höll han en påse som han dinglade fram och tillbaka bredvid sig.
"Jag hörde att du var sjuk" sa han och satte sig på sängen "och jag tänkte bara hälsa på... Och stanna här ett tag, om det går bra?"
"Såklart" svarade jag med ett leende och la mig ner i sängen igen "jag vet inte riktigt vad du vill göra här men okej"
"Vad vill jag inte göra här" flinade Louis och jag skrattade.
"Det där misstolkades lite halvt"
"Det gjorde det va?" Louis skrockade och la sig nära mig i sängen. Det där pirret som jag alltid får i magen av Louis närkontakt växte i min mage och jag behövde göra allt för att inte attackera hans läppar. Både för att jag är sjuk och inte vill smitta honom och för att vi skulle ta det långsamt. Det sistnämnda kommer bli svårt för mig. Jag har saknat honom så mycket och känna hans läppar mot mina var det enda jag ville. Men en kyss är väl inte att gå för snabbt fram? Jo det kanske de är, vi har ju precis redat ut saker. Eller det var för tre dagar sedan men herregud få tyst på mig. Jag är värre än min mormor som alltid pladdrar på, bara att jag tänker nu.
"Så, vilken film vill du se? Jag antar att du vill kolla på film" Louis reste på sig igen efter de få sekunder han legat bredvid mig. Han tog upp påsen han lagt på golvet och grävde upp fem filmer "Up, In Time, Hungergames, Ted eller Grown Ups?"
"Vilken mix" fnittrade jag och kollade på alla filmfodralen han nu placerat på täcket.
"Jag bara tog några i affären, jag hade bråttom" sa han och kollade upp på mig då han nu satt på knä på golvet.
"Bråttom till vad?"
"Dig" flinade han och jag skrattade.
"Cheesy"
"Du älskar mig för det"
"Såklart jag älskar att min..." Jag avbröt mig själv. Var han min pojkvän? Nej, inte än "Det var inget"
Louis kollade på mig med höjda ögonbryn och med ett brett leende som nådde ändå upp till öronen.
"Vilken film?" Frågade han istället för att fråga vad jag tänkte säga. Jag tror nog han förstod att jag inte riktigt tänkte på vad jag sa.
"Det spelar ingen roll, jag kommer förmodligen so...-"
"Välj bara herregud, du kommer ju inte somna på direkten" skrockade den brun håriga killen framför mig och jag log. Jag hade saknat honom så.
"Det beror ju på om filmen har en såndär jätte lång början då dom visar massa namn och...-"
"Har du varit ensam för länge eller vadå" skrattade han och begravde ansiktet i täcket "välj bara film herregud babe"
Jag frös till men ett leende lekte ändå på mina läppar. Han kallade mig "babe", alldeles nyss.
"Okej, In Time" sa jag och pekade på filmfodralet.
"Äntligen" log Louis och tog filmen. Han gick över till tv:en och satte sig vid dvdspelaren.
"öhm, hur funkar den här?" Frågade han och jag skrattade, igen. Han får mig att skratta hela tiden utan att försöka.

"Är du seriös? Den är ju typ likadan som din du har hemma" Jag drog av täcket men Louis stoppade mig genom att kolla bak på mig och visa upp sin hand som ett stopptecken. 

"Är det inte alls. Förklara"

"Sover du?" Viskade Louis och drog bak en hårslinga från mitt ansikte. Hans fingrar snuddade min hud och direkt stod jag i brand. Han måste verkligen sluta med detta för det gör mig helt galen.
"Nej" svarade jag i en viskning och öppnade mina ögon. Direkt mötte jag Louis ögon då jag låg på sidan. Hans fina, blåa ögon stirrade rakt in i mina. Vad flög runt i hans huvud just nu?
"Du är varm" sa han. Jag drog på smilbanden och fnissade lätt.
"Jag har feber"
"No shit" flinade han och placerade sin hand på min midja "har du inte tagit någon alvedon så febern går ner? Du har snart varit varm i två timmar utan att temperaturen har sjunkit"
Har det redan gått två timmar? Jag suckade och tog mig för pannan. Mamma hade lagt en alvedon med ett glas vatten på mitt nattygsbord men det hade jag helt glömt bort.
"Det ligger en alvedon bakom dig" sa jag och satte mig upp. Louis gjorde detsamma "jag glömde ta den"
"Jag tror jag måste stanna här annars kommer du aldrig komma ihåg att ta tabletterna"
"Varsågod att stanna" flinade jag och Louis skrockade.
"Här" han räckte mig tabletten och det onödigt stora glaset med vatten.
"Tack"
Jag stoppade den vita, ovala tabletten i munnen som jag sedan svalde med en stor klunk vatten.
"Vad duktig du är" sa Louis med en fånig röst och klappade mig på huvudet "du är så duktig"
"Käften" fnittrade jag och gav tillbaka glaset till Louis "kan jag få min mobil?"
Louis ställde tillbaka och räckte mig min mobil. Jag trodde han skulle reta mig och inte ge mig min mobil men det gjorde han inte.
"Ska du ta en selfie" sjöng Louis när jag öppnade kameran.
"Och du ska vara med" sjöng jag tillbaka och lyfte mobilen över oss så att man såg båda två på skärmen "le!"
Jag tryckte ner den övre volymknappen och Louis läppar placerades på min kind. Min kropp stod i brand ännu en gång men jag försökte strunta i det och istället kolla på bilden vi fångat på bild. Jag insåg då att det var en dum idé att ta en bild på oss. Louis var det inget fel på, han var ju lika perfekt som alltid. Men herregud, ser jag ut sådär? Mitt hår var rena fågelboet, jag hade stora påsar under ögonen och min näsa var röd.
"Lägg ut på twitter" sa Louis och jag fnös.
"Aldrig! Ser du hur jag ser ut?"
"Vic sluta, snälla" suckade han och la sin hand på min kind så han kunde vrida mitt huvud då jag mötte honom med ögonen "du är vacker, helt perfekt. Du kanske inte har något smink på dig eller borstat ditt hår idag, men det behöver du inte heller. Du är vacker oavsett vad och nu är du sjuk så du behöver inte tänka på hur du ser ut. Lägg upp den bara"
"Lou...-"
"Kolla på mig liksom, jag har inget smink på mig alls" sa han med en tjejig röst men han misslyckades totalt. Men han fick mig att skratta, som alltid.
"Låt mig redigera den bara"
"Nej"
"Bara en effekt"
"Bara en"
Jag gick in på Twitter och sedan en ny tweet. Jag valde bilden vi precis tagit och la på en svartvit effekt så att man inte skulle se min röda näsa.
"Skriv något också" kommenterade Louis och jag himlade med ögonen.

"@VictoriaSparker: Best medicine ever @Louis_Tomlinson pic.twitter.com/Lur5efgqcN :)x"

"Vad cheesy du är"
"Inte lika cheesy som dig" flinade jag och bläddrade ner för min timeline.
"Eller...?" Louis hand placerades på min midja och han klämde löst. Jag brast ut i skratt och tappade mobilen i ansiktet men Louis fortsatte.
"Louis!"
Han slutade och direkt drog jag bort allt hår medan Louis tog upp min mobil och kollade på skärmen, länge. Han stelnade till och hans leende tonade ut. Va? Nyfiket tog jag mobilen ur hans hand och kollade på bilden som dykt upp på min skärm. Det var en bild på mig när jag joggade hem ifår för att mamma skulle plocka upp mig hemma. Men efter mig var någon, en kille. Justin. Det såg ut som vi höll händer då min arm var riktad bakåt.
"Vad i...-" började jag men hindrade mig från att fortsätta "Louis, det här är inte riktigt. Det är något fan som haft tråkigt på photoshop. Bilden är från igår när jag joggade hem för att mamma skulle hämta mig och Justin var verkligen inte med mig. Usch nej"

Louis axlar slappnades av och jag stängde ner bilden. Varför försökte alla att förstöra för mig och Louis hela tiden? 

--

Så! Lite gullkapitel typ haha. Men jag hoppas ni tycker om kapitlet (även om den är lite kort...sorry) och skriv gärna en kommentar för då gör ni mig så glad hihi, ni är världens bästa. x

Btw, visst är jag duktig som uppdaterar bra lolz! 

Victorias perspektiv:

Jag drog nervöst min svarta borste genom mitt trassliga blöta hår. Det pirrade så mycket i min mage att jag kände mig illamående. Jag kommer få träffa Louis idag, men det är inte något jag är speciellt taggad över. Det kanske slutar med att vi båda skriker varandra och så kommer vi aldrig bli tillsammans igen? Eller så kanske Louis bara skriker åt mig? Kanske är det lugnt och allting går bra? Detta samtal kommer ändra våra liv. Dramatiskt jag vet, men det är sant. Går det bra så kanske vi hittar en väg tillbaka till varandra eller så slutar det med att vi kanske inte hittar en lösning och att vi hittar egna vägar - utan varandra.
Tanken fick mig att rysa. Jag skulle aldrig klara av att leva utan Louis. Det får låta hur konstigt och dramatiskt som helst, men om jag knappt klarar av en vecka klarar jag knappast av ett helt liv utan honom. Han är min glädje och lycka. Det var han som fick mig att glömma allt, det var han som hjälpte mig igenom Justin, allt hat och Josie bara av att vara sig själv. Utan honom vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte se framför mig ett liv utan honom.
Mina tankar avbröts av min mobil som vibrerade till på mitt sminkbord och nervositeten växte inom mig. Louis.

From: Louis
A taxi will pick you up in 10, ok?

Jag skrev tillbaka att det var okej innan jag stressat började lägga på min mascara. Förmodligen kommer inte mascaran ligga kvar på ögonfransarna efter detta, men jag för bita ihop och vara stark. Dock kommer jag inte lyckas, så känslig som jag är.
Jag tog upp mitt halsband och satte det runt halsen innan jag snabbt tog på mig mina kläder som låg på sängen.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan med armarna runt mig för att hålla värmen. Det var nästan 22 grader ute men ändå står jag här med skakande käke och har jag skinnjacka på mig.
En gul bil sladdade upp framför mig och vevade ner fönstret. Chauffören såg ut att vara runt femtio. Hans hår var svart med lite gråa hårstrån och han hade bruna, utmattande ögon.
"Är det du som har beställt taxi?" Frågade mannen bakom ratten och kollade på mig med en trött blick.
"Eh, aa" svarade jag osäkert och öppnade bildörren till framsätet. Chauffören kollade på mig lite förvirrat men vände sedan blicken mot vägen och började köra. Jag lutade huvudet mot det svala fönstret och kollade ut på alla byggnader vi åkte förbi. Vart vi var påväg visste jag inte eftersom det var Louis som beställt taxin och jag har ingen vart Louis och killarna bor när dom här. Förmodligen något alldeles för lyxigt hotell, det skulle inte förvåna mig.

"Jag kan nog inte köra längre" sa chauffören och saktade in när vi började närma oss ett hav av fans som stod tryckta mot ett galler vid den stora arenan. Det skruvade sig lite i magen på mig när jag såg alla fans. Jag tycker inte illa om dom, vissa är bara lite... Utåt och aggressiva.
"Det går bra" sa jag lågt och började gräva i väskan efter min plånbok men chauffören stoppade mig.
"Han har redan betalat" sa han och log. Jag kollade på honom och nickade långsamt innan jag hoppade ut ur bilen. Min blick svepte över fansen som stod och skrek och hoppa för att få en syn på sina idoler.
"Hej Vic" En man med mörkt hår och ett svagt leende kom mot mig. Paul. "Du kan följa med mig"
"Åh, okej"
Pauls arm lades runt mina axlar och med snabba steg ledde han mig mot arenan.
"Är du okej?" Frågade Paul och kollade ner på mig "Du skakar"
"Jag fryser lite bara" svarade jag och tryckte fram ett svagt leende för att visa att är okej. Han måste tro jag är helt ute och cyklar. Han svettas och har på sig en svart t-shirt medan jag har en svart skinnjacka och fryser så jag skakar.

"Louis är i den bussen, det är bara att gå in" sa Paul och pekade bort mot en stor buss med ett One Direction märke på innan han försvann bort mot en annan buss. Jag som trodde att dom bodde på flottiga hotell.
Med skakiga ben av nervositet gick jag mot bussen där Louis befann sig. Vad ska jag säga? Vad ska han säga? Tänk om allting går fel?
Jag ställde mig utanför dörren, osäker på om jag bara skulle gå in eller om jag skulle knacka. Det var tyst där inne så jag förstod att Louis är ensam därinne.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt och kikade in med huvudet i den stora bussen. Jag måste se ut dom ett fån just nu.
"Hallå" ropade Louis tillbaka inne från bussen och jag kunde inte låta bli att le "Du kan...du kan gå in"
Jag tog ett djupt andetag och klev in i bussen. Jag blev nästan andlös. Jag vet inte hur jag tänkte att bussen skulle se ut inne, men jag hade aldrig tänkt det såhär. Det medta var rött - såklart - med svarta dekorationer. Soffan som räckte sig långt från sida till sida på båda sidorna av bussen var röd och svart med en stor tv i hörnan. Lite längre in var ett kök som var litet med effektivt, såklart var det också rött. Sedan i slutet av bussen var sängarna. Det var som dubbelsängar - en säng uppe och en under - på varsin sida för fyra. Sedan fanns det en säng på kanten såklart till vem det nu var som låg där.
"Hej" Louis röst kom bakom mig och hastigt vände jag mig för att möta den brun håriga killen framför mig. Han kollade på mig helt uttryckslöst i ögonen innan han vände bort ansiktet och gjorde en gest mot den stora soffan.
"Vill du ha något att äta?" Frågade han obekvämt och pekade mot köket.
"Nej tack" svarade jag så artigt jag kunde även om mitt hjärta gjorde ont av våran spända situation, det skulle inte vara såhär mellan oss.
"Okej" han slog ner blicken i det gråa golvet och lutade sig mot väggen. Båda var tysta och kollade på allt förutom varandra. Vad är det med oss? Det ska inte vara såhär, det får inte vara såhär. Det har aldrig varit såhär för oss.

Louis perspektiv:
Jag fokuserade blicken på den mörka fläcken på mattan som bildades imorse när Niall spillde vatten för att han skrattade så mycket över något på tv:en. Jag väntade på att Vic skulle öppna sin mun och berätta sanningen men hon verkade inte ha några planer på att göra det. Hon satt där i soffan med blicken riktad ut mot fönstret med skakande kropp. Var hon nervös? Frös hon? Jag kollade på henne och inspekterade hennes fina ansikte som verkade vara magrare och blekare. Hon har gått ner i vikt, det ser jag klart och tydligt nu. Hennes svarta favorit jeans sitter inte längre lika tight på hennes ben och hennes nyckelben började sticka ut mer än vanl... Vänta. Hennes halsband. Mitt halsband. Hon har... Nej, hon måste läst brevet. Det är halsbandet jag tänkte ge henne förut men jag gömde det i Josh lägenhet och glömde sedan bort vart jag lagt det. Jag kan inte fatta at...-
"Louis" Vic hade vridit på sitt huvud och kollade nu på mig. Hennes röst var låg och den var fylld med sorg, smärta "Jag...tror du verkligen jag var otrogen mot dig? Fullt seriöst, trodde du det? Om mig?"
Hon snyftade lågt och jag såg hur hårt hon jobbade för att tårarna inte skulle komma.
"Ja" svarade jag med en låg röst, nästan som i en viskning.
"Varför?"
"För det står ju i tidningarna!" Sa jag och höjde min röst vilket inte var meningen. Hon ryggade tillbaka en aning.
"Tidningarna måste veta mer om mig än vad jag vet om mig själv" sa hon och en tår trillade ner från hennes vattenlinje. Jag vände bort huvudet. "Louis, jag vet inte vad det står i tidningarna om vad jag gjort men jag har aldrig rört någon kille förutom dig. Jag skulle aldrig göra det heller, jag älskar dig och ingen annan"
Jag frös till. Sa hon precis det där? Sa hon precis att hon älskade mig? Min mage blixtrade till men jag kunde fortfarande inte bara glömma allting och gå tillbaka till Vic för det. Hon kanske ljuger?
"Det säger du bara"
"Jag skulle aldrig bara säga 'jag älskar dig' till någon. Om jag säger det till någon så menar jag det"
Jag kollade på henne. Hennes tårarar rann ner för hennes kinder och drippade sedan ner till hennes händer hon hade i knät.

Victorias perspektiv:

Det blev inte riktigt som jag trodde det skulle sluta mellan oss, men jag klagade inte. Absolut inte. Vi båda satt i soffan nu, bredvid varandra och bara pratade - vilket vi redan gjort i tre timmar nu. Det var ett mirakel att ingen utav dom andra killarna hade kommit och stört oss vilket jag hade trott. Dom var ju mästare på det.

Båda hade berättat vilket helvete vi haft utan varandra, hur dåligt vi mått och saker som hänt under de senaste dagarna. Louis hade berättat om konserten han hade för någon dag sedan och hur svårt det var att koncentrera sig på texterna när jag alltid fanns i hans huvud. Det gjorde mig rörd, han tänkte på mig precis som jag tänkt på honom. 

"Drömde du om att vi var i Thailand och en tsunami kom?" skrattade Louis. Åh vad jag hade saknat hans skratt. Jag hade berättat om min dröm som jag hade igår, men jag berättade inte om de två barnen vi hade tillsammans. Jag ville inte precis skrämma bort honom med att jag redan ser en framtid med honom. Han kanske inte ens ser en framtid med mig.

"Det är inget att skratta för, det var jätte läskigt" sa jag och försökte hålla inne mitt leende som ville spridas på mina torra läppar.

"Vic då" sa han och la sin arm runt mig men han kom på sig själv och drog den sakta tillbaka. Vi hade blivit sams om att ta det lugnt. Han var ju fortfarande lite osäker men han sa att han trodde mig och skulle försöka glömma det.

"Louis!" ropade någon utanför bussen och direkt reste sig Louis upp "Du måste komma!"

"Soundcheck" sa han och jag reste mig också upp "Vill du följa med?"

"Jag måste hem" log jag och följde med Louis ut från bussen.

"Vad tråkig du är" flinade han och jag slog till honom löst på armen.

"Låt mig" skrattade jag. Vi stannade och vände oss till varandra "Lycka till ikväll"

"Tack" sa han och la sina starka armar runt mig och tryckte mig nära honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och andades in hans underbara doft som jag hade saknat så mycket. "Gå till Paul så kan du få en taxi hem"

--

Är inte speciellt nöjd med kapitlet fast det är jag typ aldrig. Har så höga krav på mig själv och allting lol. Kommentera vad du tyckte eller något haha. Älskar er sötisar :)xx

Jag ställde ifrån mig resväskan bredvid mig och tog två steg som räckte för att jag kunde lägga mina taniga armar runt Josh vältränade kropp. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta vid det här laget för att jag kunde bli väldigt känslosam ibland, men inga tårar var på ingång denna gång och det fick mig att pusta ut. Såklart var jag lite ledsen över att behöva lämna London och Josh som jag knappt spenderat så mycket tid med, men gråta behövde jag inte. Det fanns nog inte några tårar kvar efter igår och alla andra dagar då jag gråtit nonstop.
"Hälsa föräldrarna" sa Josh i mitt öra och jag nickade svagt "och glöm inte att äta mat så du går upp lite i vikt"
Jag himlade svagt med ögonen och nickade igen "jag ska försöka"
"Nej du ska"
Vi trasslade oss ur kramen och jag tog grepp om min resväska igen. Jag ville att Josh skulle följa med mig så långt att han inte längre fick men han behövde åka till läkaren och jag förstod honom. Såret i hans panna hade på något vis blivit värre han hade även fått feber och det behövdes verkligen undersökas. Det sista jag vill är att min kusin får någon infektion dom kan bli livshotande. Det där var ju positiva tankar Vic...
"Hejdå Joshie" sa jag och log svagt medan jag vinkade med min lediga hand till min brunhåriga kusin. Han vinkade tillbaka och vände sig sedan för att gå tillbaka till bilen. Jag följde honom med blicken enda tills han inte längre fanns till i min syn. Jag ville få in så mycket som möjligt av Josh eftersom jag redan nu visste att vi inte kommer träffas på flera månader. Om några veckor kommer han säkert vara tillbaka i bandet och åka runt på turnéer runt hela världen, själv kommer jag förmodligen få jobba arslet av mig om jag ska kunna överleva i min lilla lägenhet. Den tanken lockade mig inte speciellt mycket men jag behövde göra det.
Jag vände mig om så att jag mötte den stora glastavlan med flera städer uppradade med vita bokstäver. Min blick skannade varenda rad och precis när jag hittade "New York" på tavlan så ropade någon med en ljus röst mitt namn. Min första tanke var fans som skulle dränka mig med frågor och allt, men jag kände igen rösten. Jag vände mig om och kollade på den blonda, glada tjejen som kom små springande mot mig med armarna öppna. Ett litet leende placerades på mina läppar när jag såg henne, man kunde inte bara låta bli. Hon var en sådan glädjespridare, bara av att kolla på henne fick en att glömma sina problem för stunden.
"Åh herregud, jag körde som en idiot hit när jag kom på att du skulle hem idag" pustade Perrie och drog in mig i hennes famn "jag fick verkligen panik! Jag trodde planet redan åkt"
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag bara stod där och log i hennes famn innan vi drog oss undan.
"När går planet egentligen?"
"Jag har ingen aning"
Perrie nickade och rätade på sig "Jag har tyvärr bråttom, jag måste tillbaka till studion men jag ville bara säga hejdå och även ge dig något" Jag höjde ögonbrynen och kollade frågande på henne när hon grävde fram något ur sin väska. "Eller några saker" rättade Perrie sig när hon sträckte fram en påse mot mig som jag tog emot med ett litet leende. Egentligen gillade jag inte att Perrie - eller någon annan för den delen - spenderade pengar på mig. Det var något jag aldrig gillat, inte ens som barn.
När jag kikade ner i påsen såg jag den rosa, lite glittriga klänningen hon så gärna ville jag skulle ha på mig när One Direction har sin film...-
"Perrie, är den här till deras filmpremiär?" Frågade jag osäkert och kollade upp på Perrie.
"Jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre, men snälla Vic, jag vill så gärna ha dig där" sa Perrie och tog min hand, och då såg jag den, på hennes finger. Var det vad jag trodde det var? "men jag vill också att du har på dig den när jag och Zayn har våran förlovnings fest"
Det var de jag trodde det var. Ringen hon hade på sitt finger var en förlovningsring. 
"Perrie!" Utbrast jag högt och mitt leende ökades i miljoner grader "Herregud, grattis!"
Perrie pep till av glädje och kramade mig hastigt "Tack så mycket"

"När är festen?" frågade jag och strök håret bakom örat.

"Nästa månad skulle jag tro" sa hon och kollade på klockan som satt på hennes smala handled "Shit, du, jag måste åka tillbaka till studion nu, men ring mig när du har tid eller något"

"Det ska jag göra" sa jag och kramade Perrie ännu en gång "Vi ses snart hoppas jag"

Jag tog ut min mobil och hörlurar innan jag slängde upp min väska i bagage luckorna ovanför sätena innan jag satte mig på stolen närmast fönstret. Jag hade nästan brottats för att hinna före vem det nu var som skulle sitta bredvid mig för att få fönsterplatsen. 

Jag stoppade i hörlurarna i öronen och satte på musiken. Wrecking Ball som jag drogat den sista tiden fyllde mina öron och jag började genast trumma med fingrarna på armstödet. Jag riktade blicken utåt och drog håret bort från ansiktet. Jag tog upp mobilen ännu en gång och gick in på Twitter. Jag gjorde det av ren uttråkning och dessutom hade jag inte varit inne på det på flera dagar. Jag vet att jag förmodligen kommer drunkna i mina tårar när jag läser det minsta lilla om Louis och eftersom jag börjat följa massa directioners så kommer verkligen hela min timeline vara full med One Direction grejer. "Men det är bara att bläddra förbi allt" skulle säkert Josie säga till mig om hon var här nu. 

Shit. 

Hon är här. Hon kommer sitta bredvid mig eftersom vi fixade så vi fick platser bredvid varandra när vi beställde dom. Toppen.

Jag suckade högt och försökte skjuta undan tankarna. Om jag känner Josie rätt har hon redan listat ut att jag sitter här så hon har säkert bytt ut sin biljett med någon som sitter ensam. Förmodligen har hon lyckats också. Jag kollade ner i mobilen och började läsa alla meningslösa tweets som folk skrivit, men en tweet fångade min uppmärksamhet rejält. Det var ett One Direction fan som lagt upp en länk till en video och ovanför hade hon skrivit:

"I think Victoria should see this. She deserves to burn in hell bc of this"

Jag brydde mig inte om hatet utan tryckte på länken, direkt kom en video upp från en konsert som verkade vara från igår. Killarna åkte på den där lilla svävande plattan medans början till "Change My Mind" spelades. Jag kunde se smärtan på Louis fina ansikte när kameran zoomade in på honom och det fick mina ögon att tåras upp. Louis röst fyllde mina öron men det var inte den där glada rösten. Hans röst brast bara efter dom första orden. Han klarade inte av det och det gör inte heller jag nu. Mina tårar trillade över vattenlinjen och jag stängde direkt ner videon. Min älskling.

-

Med resväskan släpandes efter mig och mina fötter som aldrig lyfte marken gick jag mot platsen där mamma skulle möta mig. Jag hade fortfarande hörlurarna i öronen och Red Planet av Little Mix spelades på låg volym. Under hela resan hade jag sluppit alla One Direction låtar som fanns på min spellista och det var jag mer än tacksam för. Efter den där videon på Louis så klarade jag knappt av att tänka ordentligt utan att se hans smärtsamma ansikte. 

"Vic!" mammas gälla röst nådde mina öron och jag tittade direkt upp från golvet. Jag mötte min mammas glansiga, bruna ögon och direkt förde hon in mig i hennes varma famn när jag kom tillräckligt nära. Hennes goda parfym borrade sig upp i näsan på mig och igen så tårades mina ögon upp. Varför kunde jag inte svara på, det kunde vara för att äntligen fick se mina älskade föräldrar eller så var det för att jag tänkte på Louis och hur mycket jag saknade hans famn. 

"Åh gud vad jag har saknat dig!" sa hon och pussade mig på pannan innan vi trasslades oss ur kramen med röd sprängda ögon båda två.

"Jag har saknat dig med" sa jag lågt och strök en hårslinga bakom örat.

Mamma tog min resväska och sedan gick vi till bilen.

"Hur har du haft det?" frågade mamma när hon slängde in resväskan i bagageluckan och satt sig i förarsätet.

"Bra, för det mesta" sa jag och vilade huvudet mot det svala fönstret medans mama mixrade med radiokanalerna.

"Ja juste" sa mamma en aning generat över att hon glömt bort att hennes dotter går igenom ett breakup, igen.

Det blev tyst resten av bilresan då vi bara lyssnat på låtar som är helt ute. Mamma förstod nog att jag inte hade någon lust att prata om hur min resa var, inte nu ialla fall. Jag visste att hon hade längtat så mycket efter denna stund. Hon hade säkert föreställt sig hur vi båda skulle suttit och skrattat åt saker som hänt under resan, men jag är ju inte hur hennes drömdotter är och kommer aldrig bli. Jag är istället hennes "kända" dotter som får problem i varje förhållande och söker tröst hos mamma.

-----

Så! Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera :)xx

Victorias perspektiv:
Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att det nästan skulle hoppa ur kroppen. Den där klumpen i halsen hade även blivit större än störst och gråten var påväg. Det hördes inte mycket från andra sidan, kanske märkte han inte att jag svarat? Skulle jag säga hej? Nej, det vågade jag inte. Men plötsligt så kunde jag höra något som verkade vara snyftningar. Grät han?
"Hur är det?" Hörde jag någon i bakgrunden på andra sidan luren. Det lät som Harry eftersom rösten var en aning raspig men jag var inte säker. Jag kände dom ju ändå inte så bra.
"Bra" sa Louis med den där rösten som skar rakt in i hjärtat. Och att det var jag som var anledningen till det gjorde inte saken bättre.
"Vi båda vet att det inte alls är bra" sa Harry och jag kunde höra att Louis suckade djupt och lite hackigt.
"Jag bara..." Och där tappade han kontrollen. Han snyftade högt och jag kunde se framför mig hur han höll sina händer för ansiktet. Det fick mitt hjärta att bli till bitar och tårarna som jag försökt blinka bort rann nu ner som stora vattenfall. Hela min kropp skakade och min andning hade blivit tung.
"Vadå?" Sa Harry och Louis snyftade till igen.
"Jag trodde hon älskade mig..."
Visste han inte om att jag älskade honom? Att mitt hjärta endast bankade för honom?
"Louis, hon äls...-" började Harry men Louis avbröt honom.
"Varför skulle hon då ligga med någon annan jävla kille?!" Louis höjde rösten och det fick mig att rygga tillbaka. Var han helt seriös? Han har inte låtit mig förklara eller prata med honom och direkt drar han en slutsats att jag verkligen legat med någon annan istället för att prata med mig? Jag fattar inte hur han kan tro på något tidningen skrivit som är total lögn? Han måste ju förstå själv att det dom skriver i tidningen inte är sant?
Jag drog tillbaka mitt hår som flugit upp i ansiktet med vinden och tog några djupa andetag för att försöka sluta gråta, men jag började gråta ännu mer istället.
"Jag...vet inte" sa Harry lågt och en aning obekvämt "jag ska träffa Gemma nu... Så du vet. Men vi ses senare?"
"Oke...-" Louis avbröts av någon. Av mig. Utan att jag tänkt så har jag öppnat min mun och en hes, krasslig röst flög ur.
"Louis?"
Det var tyst på andra sidan luren, det enda som hördes var lite snyftande och prassel.
"Louis?" Sa jag igen medvetet men högre så att han kanske kunde höra. Och det gjorde. Han
"Vad i-" ännu mer prassel och lite mummel fyllde luren innan jag kunde höra Louis andetag som susade "hallå?"
Mitt hjärta stannade för femte gången nu. Jag hörde hans röst - och han pratade med mig - som jag inte hört på flera dagar och jag har längtat efter den så mycket. Min ängel med en röst som är så fantastiskt att man får rysningar längs hela kroppen och hjärtat att dunka i hundranittio.
"Louis?" Sa jag ännu en gång med en röst som att jag var chockad. Vilket jag var.
"Vic? Vad vill du?" Louis lät kall. Precis som när han skrek åt mig i telefon när han läste i tidningen att jag var otrogen och inte lät mig förklara att jag inte var det.
"Jag...- du ringde..." Sa jag med en sån hackig röst att man kunde tro att jag var en robot.
"Jag har inte ringt?" Nu lät han ännu kallare och ett nytt vattenfall var på ingång "och jag vill inte prata med dig iallafall"
"Louis snälla...-"
Pip. Han la på. Mitt i min mening utan ett hejdå.

När Bec kom tillbaka hade mina tårar torkat - som tur var - och jag hade desperat dragit fingrarna under ögonen för att få bort den ut smetade mascaran. Jag ville verkligen inte att Bec skulle behöva trösta mig igen, hon börjar nog tröttna på mig. Vilket jag också gör. Jag är så less på att gråta varann minut och inte gör något åt det. Jag hade ju kunnat smsa Louis istället förr och skriva hur det egentligen var. Men nej, jag är Victoria Sparker, den korkade tjejen som gråter för minsta lilla sak.
"Förlåt att det tog sån tid! Det var en sån kö" sa Bec och satte sig bredvid mig på bänken, hon sträckte fram den ena muggen som var fylld med något och jag hade ingen alls aning om vad det var "Hoppas den går bra. Jag gillar den så jag tänkte att du också kanske gör det"
"Den går utmärkt" sa jag och tryckte fram ett litet, litet leende innan jag stoppade in det gröna sugröret i munnen.
"Finns det några affärer du skulle vilja gå in i innan vi åker hem igen?"
Jag skakade på huvudet och slog ner blicken i marken. Jag vill bara hem och lägga mig i min säng resten av dagen. Gråta ville jag också för allt var messed up.

-

Jag la ner den sista tröjan i resväskan och stängde den innan jag utmattat satte mig golvet bredvid. Att packa min resväska var ju världens träning, speciellt när jag behövde packa om den tre gånger för att jag inte kunde stänga den.
Jag tog ett djupt andetag och drog bort håret från ansiktet. Min blick dansade över rummet som var precis som när jag flyttade in hit: välstädat, tack vare att alla mina kläder och sminkprodukter inte längre ligger på golvet.
"Vic?!" Ropade Josh från vardagsrummet och en djup suck lämnade min mun. Jag reste mig stelt upp från det svala golvet och gick ut till Josh. Han satt böjd mot bordet med något i handen som jag inte kunde tyda på vad det var.
"Vad är det?" Frågade jag och ställde mig vid soffkanten.
"Jag tror den här är till dig" sa han och räckte fram en liten ask. Louis' ask. Jag spärrade upp ögonen och tog snabbt emot den rosa glittriga lådan och brevet som jag fortfarande inte vågat öppna. Jag hade helt glömt bort den.
Utan ett ord sprang jag tillbaka in i sovrummet med asken och brevet i handen. Det nästan blixtrade i min mage när jag satte mig på den nybäddade sängen. Jag drog fingrarna på kanten av den lilla lappen och försiktigt vek jag upp det. Jag bet mig hårt i läppen och försökte ta normala andetag även om hjärtat satt i halsgropen.

"I'm not a poet and i have no clue how to do this but I'll try...
Well I just need to tell you that you're the best thing that ever happened to me. I can't describe with words how you make me feel. It's... I can't find words. There is no comparing you with any other thing in the world and every day when I'm with you, I fall harder and harder for you. Every sec, minute and hour I'm with you is always the best time of my life. It's crazy how you make me feel and how much you actually mean to me. I don't thing I've ever said this, but I love you. So fucking much you can't even imagine. I can say that over and over again but it's never enough.

It's simple, you complete me.
xx Louis."

Jag läste brevet om och om igen med tårarna rinnandes ner för mig kinder och mina läppar började skaka. Hade han skrivit detta till mig? Det var svårt att förstå det när Louis inte alls ville prata med mig och hatade mig innerligt. 

Louis perspektiv:

Ljusa tjejskrik fyllde mina öron och den där känslan man alltid fick innan man gick upp på scenen fanns där. Men denna gång var den inte lika stark som den annars brukar vara och lika peppad var jag inte heller. Självklart är detta det jag älskar att göra, helt klart, men jag känner mig inte riktigt... redo. Jag behöver fortfarande sömn efter alla nätter jag inte kunnat sova då det enda som funnit i mitt huvud varit Vic. Men det var dags att glömma henne och gå vidare. Kanske var vi inte menade för varandra? Men varför kändes då allt så rätt med henne? Varför fick jag en helt annan känsla i kroppen jag var med henne än någon annan tjej jag varit med? 

"Scenen om fem!" ropade någon som jag inte alls hade koll på vem det var men jag reste mig iallafall från den svarta skinnsoffan och följde efter killarna ut ur rummet. Niall skuttade ivrigt framför mig och jag önskade att jag också hade en sån energi inför våran första konsert på ett tag, men det fanns inget, bara lite fjärilar i magen. Vi gick igenom långa korridoren och massa dörrar innan vi kom till rummet precis bredvid och bakom scenen. Skriket var mycket högre nu och killarna hoppade nervöst men glada upp och ner på golvet innan vi tog tag i våra mikrofoner. 

"Det kommer gå bra" sa Liam och klappade mig hårt på ryggen, jag hann knappt reagera eller svara honom innan alla "fixar-människor" började fixa med sladdar som skulle kopplas lite överallt på kroppen och då började det där peppande stinget blixtra lite i ådrorna.

"Kör!" ropade någon och vi gick med självsäkra steg ut på scenen. Publiken började skrika ännu högre när Liam började sjunga sin del till "Up All Night". Av någon anledning började jag tänka på Vic, mitt i allt. 

"HELLO NEW YORK!" ropade Harry i mikrofonen innan refrängen började och alla satte igång att studsa runt på scenen, förutom jag. 

-----

Inte så speciellt nöjd med detta kapitel men jag hoppas det går att läsa haha. Men jag måste skynda mig iväg nu! SÅ PUSS OCH GLÖM INTE ATT KOMMENTERA MEGA MYCKET SÅ NÄSTA KAPITEL KANSKE KOMMER TIDIGARE!

Victorias perspektiv:

Jag drog mina långa fingrar genom en hårslinga innan jag slet blicken från spegeln. Det pirrade svagt i min mage när jag knöt på mig mina vita Converse. Varför jag var nervös fattade jag inte riktigt själv. Jag skulle bara ut på stan med Bec för att handla lite. Jag behöver verkligen lämna lägenheten någon gång och se mer av London innan jag åker hem imorgon. Jag ska inte behöva vara rädd för att vistas ute bara för alla hatar mig och tror att jag har varit otrogen. Dom ska inte kunna göra såhär mot mig, jag är människa precis som alla andra och även jag har känslor vilket inte människor i vårt samhälle fattar. 
"Redo?" Log Bec mot mig när hon kom in i hallen med en liten lapp i handen. Förmodligen var det en matlista.
"Jag tror det" svarade jag lågt och tog tag i min svarta skinnväska. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ska bara ut på stan i några timmar, det kommer att gå bra.

"Är du okej?" Frågade Bec och kollade en aning oroligt på mig och sedan ner på mina fingrar som nervöst dansade runt på mina lår när vi satt i bilen. 
"Bara lite nervös" sa jag och riktade blicken ut mot fönstret.
"Varfö...-" började hon men hindrade sig själv då hon säkert kom på själv "jaha... Men det kommer gå bra. Vi ska bara handla och sen så kan vi bara åka hem om du vill"
"Nej nej" sa jag snabbt och skakade samtidigt på huvudet "det behövs inte. Du sa att du verkligen ville ha någon tröja och jag vill se mer av London innan jag åker hem igen"
"Okej" Bec ryckte på axlarna och utan att kolla så visste jag att hon log svagt. Hon ler hela tiden iallafall så det var inte så svårt att räkna ut och det får henne även att verka så perfekt. Hon ser allting positivt, hon blir säkert aldrig arg och hela hon är bara så vacker och perfekt. Om jag skulle le så stort som Bec gör hela tiden skulle folk tro att jag var en pedofil eller bara helt dum i huvudet. Jag har varken personligheten eller utseendet för att faktiskt se vacker ut. Och långt ifrån perfekt är jag också. Way to far.
"Kan jag sätta på radion? Jag hatar när det är tyst" småskrattade Bec och jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig efter ett svar.
"Självklart" 
Bec tryckte på någon knapp och radion sattes igång på en lagom låg volym. "Burn" av Ellie Goulding spelades precis som den alltid gjorde nu för tiden och det var en alla låtar som jag hade tröttnat på så mycket att jag nästan hatade den. 
"Jag har faktiskt träffat Ellie" sa hon plötsligt och jag kunde höra hennes stolthet i rösten "det var inte för så längesedan, det var innan Josh...var med i bilolyckan" 
Jag tänkte precis öppna munnen och fråga hur det var att träffa henne men Bec parkerade plötsligt bilen vid en parkering och då började min mage att blixtra och dundra. Jag började känna mig stressad och jag ångrade mig nästan att jag ens följde med. Det känns som att folk redan glor på mig med hatblickar som dödade mig långsamt innefrån. Jag hatar det här och jag hatar att jag alltid faller för killar som jag vet att det inte kommer sluta bra med i slutet. Och självklart är han världskänd och mega rik - vilket jag inte alls bryr mig om när han istället har en personlighet av guld. Det finns ingen finare och mer perfektare än Louis. Jag har alltid sagt att Justin är så perfekt men då levde jag under en sten. Han var inte perfekt och han behandlade mig inte alls bra. Men Louis... Jag finner inga ord. 
Jag hoppade ur bilen och direkt började mitt ljusa hår fladdra med vinden som kom som en piska i ansiktet. Mina ben kändes svaga när jag gick bredvid Bec in till mataffären och ännu svagare blev dom när jag märkte att flera stycken redan upptäckt mig. Perfekt. Deras mobiler var riktade mot mig och klickande ljud var det enda jag kunde tänka när jag snabbt gick efter Bec i affären. 

"Jag är snart klar" sa Bec som jag förmodligen stressat upp då hon irrade runt bland hyllorna "Jag ska bara hämta mjölk och vindruvor till Josh!"

"Du behöver inte stressa" ljög jag. Det enda jag ville var att försvinnna härifrån även om inget händer förutom att människor stannade och glodde på mig men det gjorde mig panikslagen. Vad dom tänkte på när dom såg mig nu ville jag inte ens veta, fast det vet jag ju på sätt och vis när deras blickar är äcklade och fulla med hat.

Jag drog den stickade tröjan närmare mig när vindpustar susade förbi när vi satt på en bänk i en liten park som var tom - som tur var. 

"Hur känns det att åka hem imorgon då?" frågade Bec och vände blicken till mig. Jag kollade tillbaka på henne med ett frågande ansiktsuttryck. Jag hade helt glömt bort för några sekunder att jag skulle hem imorgon och lämna England. 

"Det...det känns konstigt" svarade jag och slog ner blicken mot marken. Jag hade missat så mycket av London medans jag legat i min säng och lyssnat på depp musik hela dagarna med näsdukar runt omkring mig. Men det spelar ändå ingen roll. Jag vill inte vistas ute ändå.

"Det kanske är lättare att glömma Louis.." sa Bec försiktigt och långsamt som att jag skulle gå sönder när som helst då hon nämnde hans namn. Och det gjorde jag, på sätt och vis. Det kändes som att ännu en kniv placerades i hjärtat och massa nya plågsamma minnen med honom började spelas upp i huvudet. När Louis kittlade mig på stranden, när vi skojbråkade om att Louis skulle ta på sig Josh tröja, när vi gjorde teckenspråk till varandra under hans konsert, när han kramade mig i köket precis efter att Justin "våldtog" mig, när vi spelade Fifa i soffan och jag vann över honom. Det fanns så mycket mer saker vi gjorde tillsammans men jag behövde hindra mig innan jag började gråta. Klumpen satt i halsen och ögonen blanka.

"Jag kommer nog aldrig kunna glömma honom" sa jag hest efter några sekunders tystnad.

"Jag menar inte glömma honom, utan att du går vidare i livet" sa hon och reste sig upp. Hon rättade till sin röda mössa på huvudet och sa: "Jag ska bara gå och köpa dricka, vill du ha något?" 

"Ta vad som helst" Bec nickade och traskade iväg mot förmodligen Starbucks. Jag lutade mig tillbaka på den svala bänken inte så långt bort från London Eye. Dit Louis tog mig på vår dejt. Jag suckade högt och argt för mig själv när jag kom på mig själv, igen. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig och framför allt få bort den förbannade gråtklumpen i halsen. Det sista jag ville var att sitta och gråta ensam på en bänk i en park där vem som helst kunde gå förbi och se på mig och tänka: "Där sitter den där tjejen som det sägs att hon varit otrogen mot Louis Tomlinson. Vilken slampa" 

Mina tankar avbröts när min mobil började vibrera i bakfickan på mina jeans. Jag blev nästan förvånad, det kändes som evigheter sedan den ringde. Jag hade inte pratat med någon förutom Josh och Bec dom senaste dagarna, mamma måste vara förtvivlad. Hon som är så överbeskyddande och ringer 24/7. Pappa har inte heller hört av sig någoning, men det förvånar mig inte. Det är mamma som informerar honom efter varje samtal vi haft så jag hör inte så mycket av pappa när jag reser.

Jag drog upp mobilen ur fickan och granskade skärmen som lös starkt. Ett namn som jag trodde att jag skulle få se igen på min mobilskärm fanns plötsligt där och mitt hjärta verkligen stannade. Var det här sant? Ringde han mig? Jag tog korta och snabba andetag medans jag kollade på skärmen. Vad var det han ville?

Försiktigt tryckte jag på den gröna symbolen på mobilen och pressade mobilen mot örat.

----

HEEJ! Det här kapitlet skulle kommit upp i fredags men jag glömde helt bort det, oops... MEn nu är den uppe i allafall och jag hoppas ni gillar den. Inget speciellt händer precis men aa... KOMMENTERA SOM GALNINGAR NU SÖTISAR :)xx

Victorias perspektiv:

Det har gått fyra dagar utan kontakt med Louis. Fyra vidriga dagar. Jag trodde aldrig i hela mitt att det skulle vara såhär hemskt. Jag har ju nästan gått igenom det här förut med till exempel Justin. Men då var jag som dumpade honom och det fanns en anledning till det. Men nu när det är Louis som dumpat mig för ingenting så känns det helt... Jag kan inte ens finna ord för hur jobbigt det är. Det är rent helvete rakt utsagt. Varje sekund, minut och timme växer saknaden och det tar verkligen kål på mig. Jag har inte sovit ordentligt på flera dagar och detta gör inte saken bättre. Hur är det för Louis egentligen? Tänker han på mig så som jag tänker på honom? Tänker han på allt vi sa och vad vi gjorde så som jag gör? Saknar han mig också? Det måste han ju göra. 

Jag reste mig upp ur sängen som jag har spenderat dom senaste dagarna i och lyssnat på deppig musik för att komma bort från verkligheten och framför allt Louis ett tag. Det hjälpte på sätt och vis men Louis fanns ändå alltid, verkligen alltid, i mina tankar. Oavsett vad. 
Golvet knarrade under mina fötter när jag långsamt gick mot badrummet för att börja packa ihop mina grejer. Jag ska hem till New York om endast två dagar och jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Det kommer självklart bli en stor lättnad att komma bort härifrån där alla minnen är med Louis men samtidigt så vill jag fortfarande stanna kvar. Jag ser England mer som mitt hem nu när jag äntligen kommit tillbaka och tillbringat en hel månad här. Det är lugnare här än vad det är i New York och jag verkligen tröttnat på att stressa runt i stan för att komma vart man än ska. 

Jag ställde mig framför den stora spegeln ovanför handfatet och kollade uttryckslöst på min spegelbild. Jag blev nästan äcklad av att se mig själv såhär. Mitt hår var otroligt smutsigt efter flera dagar utan att duscha, jag hade påsar och mörka ringar under ögonen och min kropp hade blivit något smalare efter att inte ätit något. Det är inget jag gjort medvetet, jag har bara inte haft någon ork eller lust att äta.
Jag vände mig snabbt bort från spegeln innan det slutade med att jag stod och grät. Men jag tvekade på att jag skulle börja gråta. Så mycket som jag gråtit dessa fyra dagar har gjort så har jag inte har några tårar kvar.

Mina tankar avbröts när plötsligt ytterdörren öppnades och små prat fyllde den tysta lägenheten. För en sekund tänkte jag på att det Louis, att han äntligen kom tillbaka och sa att han inte brydde sig om vad tidningarna hade hittat på om mig - t-ex om att jag hade legat med en kille när jag var tillsammans med Louis, vilket jag inte gjort. Men hur dum får jag vara? Varför skulle Louis komma tillbaka till mig.

"Vic?" ropade en välkänd röst och direkt sprang jag ut ur badrummet. När jag kom ut till hallen stod min älskade kusin på benen igen med ett stort, stolt leende på läpparna.

"Josh!" sa jag och försökte le men det gick ingen vidare. Det gick bara inte. Det var så längesedan jag faktiskt log att jag nästan glömt bort hur man gör. 

"Hur är det?" frågade han och gick närmare mig med sina armar öppna, redo att krama mig men jag backade.

"Jag skulle inte kramat mig om jag var dig" sa jag och Josh höjde sina ögonbryn så att det bildades rynkar på pannan. Och där var det djupa såret...

"Vadårå?" 

"Jag har inte duschat på dagar" 

"Vic, du får duscha. Du behöver inte vara blyg för att slösa pengar"

"Jag vet det, jag bara...." sa jag lågt och vände bort blicken "Jag har inte orkat...du vet vad jag menar"

"Jaha" sa Josh lågt och nickade svagt, nästan lite generat. Han hade förmodligen glömt att jag och Louis inte var tillsammans längre "Har du inte orkat äta heller?"

"Va?"

"Du är jätte smal" jag kunde höra att oron ökade i Josh' röst.

"Jag har bara inte varit hungrig" 

"Vic..." 

"Jag har bullar om du vill ha" sa en ljus röst och en brunhårig tjej tittade fram bakom Josh. Bec.

"Öh" jag var inte alls hungrig men jag ville inte säga nej. Förmodligen ville dom bara få i mig mat innan jag faller ihop "Ja tack"

Bec log och ställde sig bredvid Josh, hon pussade honom snabbt på kinden innan hon gick in i köket med två matkassar runt armarna. Man såg redan nu att Bec och Josh är perfekta för varandra. Man ser att Bec skulle göra allt för Josh och tvärtom.

"Jag måste vila lite, går det bra?" frågade Josh och jag vände blicken tillbaka till honom.

"Självklart" sa jag "Du behöver inte fråga det"

Josh log mot mig innan han långsamt och haltande gick förbi mig.

"Här" sa Bec och ställde en tallrik med en bulle och en mugg med varm choklad framför mig på det vita bordet.

"Tack" sa jag lågt och kollade på henne när hon satte sig framför mig med sina händer lindade runt sin kaffekopp. Hennes långa naglar var målade i vitt nagellack och det ännu en sak jag var avundsjuk på. 

"Vic?" sa hon plötsligt precis när jag skulle stoppa min bulle i munnen "Har du berättat sanning för Louis? Att du verkligen inte har legat med någon kille?"

Jag kollade på Bec i några sekunder innan jag skakade på huvudet "Nej"

"Säg det innan det är försent" 

Louis perspektiv:

"Redo?" frågade Paul när jag räckte honom resväskorna. Jag nickade och gick vidare efter Harry upp för den smala trappan till flygplanet. Det där pirret som alltid brukade finnas i min mage när vi skulle åka till ett annat land fanns inte där längre. Jag kände mig inte riktigt hundra procent redo att åka nu men jag visste att det här skulle göra det lättare att glömma Victoria. 

"Vem tog min banan?!" tjöt Niall när jag och Harry klev in i flygplanet där Niall, Zayn och Liam redan var. 

"Vilken banan?" suckade Liam och kollade tröttsamt på Niall.

"Jag la en banan här innan jag gick på toaletten och nu är den borta! Det var faktsikt min frukost" sa Niall med sänkta ögonbryn och pekade på sin flygstol "Den låg precis där"

"Jag tog den" sa Zayn och log.

"Varför då? Du visste ju att den var min!" 

"Det stod inget namn på den" 

"Men det var jag som köpte den" 

Jag suckade och satte mig bredvid Liam medans Zayns och Nialls argumentering fortsatte.

"Hur är det?" frågade Liam och vände huvudet till mig.

"Rör inte mitt hår!" 

"Det är okej" svarade jag och suckade.

"Du vet, tidningen kanske har fel? Tänk om det bara är ett rykte och så lämnar du henne för ingenting?"

"Hon skulle ju ringt och allt då" sa jag irreterat och lutade huvudet bakåt.

"Jag fattar inte hur du kunde äta min banan sådär! Liam varför hindrade du honom inte?!"

Jag suckade djupt och tog upp min mobil ur fickan. Jag hade inte använt min mobil på flera dagar då den legat på golvet efter att jag kastat den i väggen så hårt att den både stängdes av och stora sprickor fyllde skärmen både fram och bak. Därför blev det som en chock när jag startade den och fick se en bild på mig och Vic när vi var uppe i London Eye. Mitt ansikte var nära hennes och ett stort leende var fast klistrat på hennes fina läppar. Det var då jag kysste henne för första gången.

---

Inte speciellt långt, men jag hinner inte skriva mer :( Förlåt. Hoppas ni gillar kapitlet iaf och kommentera SUPER MEGA mycket sötisar! xx

Jag tog försiktigt upp det lilla brevet som låg vid halsbandet på den lilla asken.Jag märkte inte förens nu att något stod på, "read me" med ett litet hjärta som en punkt. Vem var det här ifrån egentligen? Det kunde ju vara Josie eller Justin. Men Josie skulle aldrig ge mig ett halsband och ett brev såhär och Justin var ju inte ens i London eller kunde komma in i lägenheten. Det måste vara Louis. Louis. Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag tänkte på honom. Snabbt la jag ifrån mig pappret och asken med halsbandet. Jag skulle inte klara av att läsa något han skrivit från hjärtat när han nu är så förbannad och besviken på mig även om jag inte gjort något alls. Det skulle bara göra allt jobbigare än vad det redan var.
Jag lutade armbågarna mot knäna och begravde mitt ansikte i händerna. Mitt huvud snurrade och alla tankar gjorde mig galen. Och den tanken som finns i mitt huvud hela tiden och aldrig försvann är; varför lämna Louis mig? Jag vet svaret, men samtidigt inte. Jag blir galen snart, jag behöver någon som jag kan prata med. Någon som får mig på andra tankar än Louis. Jag har Josh men jag behöver någon som Josie - nej, jag behöver Josie. Min andra halva som jag behövde mer än något annat i världen. Nästan. Jag behövde Louis mer.

Louis perspektiv:
Jag slängde argt ifrån mig mobilen mobilen så att skalet flög av och förmodligen bildades en spricka över hela mobilen. Men jag kunde inte bry mig mindre. Min flickvän har legat med en annan jävla kille för endast några dagar sedan! Hur kunde hon? Hur kunde hon ljuga mitt upp i ansiktet på mig i flera dagar utan att säga ett skit?
Min andning var hög och snabb när jag gick upp till sovrummet. Några kläder låg utspridda från golvet som tillhörde Vic efter förra gången och det fick mitt hjärta att värka lite mer än vad det redan gjorde. Hade hon haft på sig dom när hon träffat den där killen? Eller rättare sagt, hade hon slängt av sig dom kläderna när hon träffade honom? Bara av att tänka på Vic med en annan kille fick min mage att vrida sig och mina käkar att spännas. Tårar bidades till och med i mina ögon men jag blinkade snabbt bort dom. Jag tänker inte gråta över någon som inte bryr sig om mig.
När jag precis la mig i sängen hörde jag ytterdörren öppnas och hela huset fylldes med röster som tillhörde mina fyra idioter till bästa vänner.
"Louis?!" Ropade Niall med sin irländska röst och jag kunde göra hur dom alla vandrade in i vardagsrummet, sedan köket.
"Sluta lek kurragömma, Lou!"
Jag suckade och slängde benen över kanten. Egentligen orkade jag inte möta någon, jag ville bra lägga mig i sängen igen med täcket uppdraget över huvudet och inte vakna förens flera månader då förmodligen mitt sår i hjärta har läkt. För tiden läker ju alla sår, right?
"Där är du ju!" Utbrast Liam när jag kom ner för trappan "och du ser ut som ett lik också"
"Tack..." Mumlade jag och lutade mig mot den vita väggen bakom mig.
"Så... Hur är det?" Frågade Niall och klev in i rummet med ett äpple i munnen. Den där killen alltså...
"Bara bra" ljög jag och kollade diskret bort från dom. Jag orkade inte alls berätta om hur det ligger till mellan mig och Vic, dom får läsa tidningen isåfall.
"Du verkar inte se ut som att må speciellt bra" kommenterade Harry och kollade på mig med ett tvekande ansiktsuttryck "Är du säker på att allt är bra? Du vet att du alltid kan pra...-"
"Det finns inget att prata om!" Fräste jag högt som gjorde att han ryggade tillbaka "allt är bra! Det kan inte bli bättre!"
Det blev tyst och alla kollade på mig som att jag var ett monster. Och jag känner mig som en också. Mina känslor är messed up, eller hela jag är messed up som trodde på Vic. Jag trodde på alla ord hon sa, allt hon gjorde men hon bara spelade och jag skulle fattat det tidigare. Men så korkad som jag är så föll jag hårt för henne. Såklart.
"Du behöver inte vara bli så arg för att vi bryr oss om dig" sa Zayn lågt efter flera minuters tystnad då vi bara kollat på varandra med förvånade ansiktsuttryck efter mitt lilla utbrott för endast några minuter sedan.
"Jag är inte arg" fnös jag.
"Jag svär, det ser ut som att det pyser rök ur öronen på dig" påpekade Niall och fick en smäll av Harry på armen.
"Vad är det med dig?" Frågade Liam och skrynklade pannan.
"Inget sa jag ju" jag suckade högt och tydligt innan jag vände på mig och skulle precis gå upp för trappan när en hand slingrade sig runt min överarm och hindrade mig från att fortsätta gå.
"Släpp mig" fräste jag och vickade min arm från sida till sida för att komma loss från vem det nu var.
"Nej, berätta. Nu"
Jag suckade högt ännu en gång och slutade göra motstånd. Dom skulle iallafall inte släppa förens jag berättat vad som står på.
"Om ni släpper mig så berättar jag"

Vi satte oss i soffan försiktigt med allas blickar liggande på mig. Det kändes ganska konstigt att det var jag som behövde prata om mina problem. Jag var alltid den som piggade upp någon utav de andra killarna när dom hade problem, inte tvärtom. Jag hade faktiskt aldrig haft något sånt här samtal tidigare med killarna. ågongång kanske, men det måste varit flera år sedan. Jag var inte typen som ville prata om mina känslor med andra även om det var mina närmaste vänner någonsin så ville jag inte att andra skulle bära på mina problem eller tycka synd om mig.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i mina händer som var knytna ihop. Min mage värkte och min hals blev torr när jag tänkte på Vic med den där killen och nu skulle jag berätta om det vilket bara kommer göra så att jag börjar gråta.
Jag harklade mig och kollade tillbaka upp igen. Jag drog efter andan innan jag äntligen öppnade munnen och berättade.
----
Lite halvt tråkig del men jag har så mycket planerat som jag bara vill skriva ut men jag måste ju ta det lite slow. Göra allting realistiskt är ju bara så himla jobbigt ibland ju. Iallafall så ska jag börja skriva oftare igen, eller försöka iallafall. Hoppas ni tycker om delen mer än mig så kommer nästa kapitel snart :)x

Glöm inte att du kan maila mig om du skulle vilja prata med mig "privat" eller vad man ska säga. [email protected]