Jag la mig i sanden precis där vågorna slutade. Solen hade lyckats titta fram bland alla molnen och det regnade inte längre. Jag kunde höra hur killarna skrattade och pratade högt med varandra där dom satt lite längre upp på stranden. Jag log för mig själv och satte mig upp, jag kastade en blick bak på dom och direkt fick ögokontakt med Louis. Han log mot mig innan han vände bort blicken och det fick mi mage att göra volter. Jag vände blicken mot havet igen och blundade,. Jag älskade ljudet av vågorna även om jag inte alls gillade hav och vatten, det fick mig alltid att tänka på min morfar. Vi hade alltid stått varandra nära, alltid. Även om han reste runt mycket så höll vi alltid kontakten. Det spelade ingen roll om han var på andra sidan klotet och att räkningen skulle bli hög på grund av det, vi pratade alltid i timmar. Jag berättade allt för honom, han lyssnade alltid på mina problem, från läxor till killar. Men nu fanns han inte längre här, nu när jag behövde honom som mest. 

Fotsteg som kom närmare väckte mig ur mina drömmar, jag kollade hastigt upp på den brunhåriga killen med det perfekta leendet på läpparna.

"Hej" sa han och satte sig ner bredvid mig. 

Jag satte mig snabbt upp och studerade hans profil innan jag kollade bort, generad över att jag kollat på honom "Hej"

"Går det bra om jag typ följer med dig hem sen?" frågade Louis och jag kände i ögonvrån att han kollade på mig med sina blåa fina ögon "Jag kommer inte stanna länge, jag måste bara torka lite"

"Du kan stanna hur länge du vill" svarade jag med ett leende och louis besvarade det "Du kan ta nya kläder från Josh"

"Jag står nog över" skrattade han och jag rynkade pannan.

"Varför då?" frågade jag "Han kommer ju inte precis märka"

"Du ska bara veta" sa han och kollade på mig "Han märkte direkt när Niall tagit en vit tshirt från honom, han var ganska förbannad"

"Jag hade ingen aning om att han var så... egoistisk" sa jag och slapp ut ett skratt "Jag kommer verkligen inte ihåg att han var sån"

"Det gäller nog bara med kläder" sa han och ritade cirklar i sanden.

"Han behöver inte veta något, jag kan bara säga att det var jag som använt hans kläder" 

"Han kommer verkligen gå på det"

"Han är lättlurad" sa jag och log roat mot Louis som himlade med ögonen lekfullt. Jag puttade till honom löst på sidan och skrattade. Han kollade på mig och log innan han puttade till mig löst så att hans armbåde tryckkte mot mina midja, precis där jag var som kittligast. Ett skratt flög ur min mun och Louis kollade med höjda ögonbryn på mig.

"Är du kittlig?" sa han med ett flin som lekte på hans läppar.

"Nej" sa jag och fnittrade fortfaranade åt kittlingen.

Han placerade sina händer på min midja och tryckte löst och jag hoppade till av skratt "Inte?"

"I-inte" fick jag ur mig medans Louis fortfarande kittlade mig.

"Du är lika kittlig som din bror" sa han med skratt i rösten.

"Jag f-får knappt någ-någon luft" sa jag så gott det gick och böjde mig framåt och sedan tillbaka för att försöka få mig ur hans grepp.

"Vad sa du?" sa han retsamt.

"S-sluta L-lou" 

"Lou? Vem är det?"

"Du"

"Nej det är min stylist"

"L-Louis!" 

Louis händer lämnade min midja och jag satte mig snabbt upp efter att legat på sidan med huvudet på hans ben. Jag blev en aning generad att jag precis legat på hans ben, mina kinder hetta till med hundra grader.

 

-

 

Harry släppte av både mig och Louis utanför Josh lägenhet. 

"Tack för skjutsen" sa jag och gav Harry ett leende.

"Inga problem" svarade han med ett stort leende så att hans smilgropar tittade fram "ses"

Jag stängde bildörren och vände mig till Louis. Han strök bort sitt blöta, bruna hår från pannan och log svagt mot mig. Jag log tillbaka innan jag öppnade porten med Louis efter mig. Vi gick tysta upp för de långa tapporna enda till ytterdörren.

"Går det bra om du är med Perrie på konserten?" frågade Louis och tog av sig sina vita Converse som nu var fulla med sand.

"Perrie?" 

"Zayn's tjej. Den blonda från Little Mix?"

"Jaha" sa jag även om jag fortfarande inte hade en susning om vem det tänkas vara. Jag hade hört några utav Little Mix´s låtar men jag hade aldrig lagt ner energie åt att veta vad dom heter eller hur dom ser ut "Det går bra"

"Vad bra, jag hade ingen aning om att Perrie skulle komma. Jag trodde hon var på turné men tydligen inte" sa han med ett leende "Annars kan jag fixa nya platser"

"Nej, nej, jag skulle jätte gärna vilja träffa Perrie"

Han nickade och log svagt "Jag ska bara på toaletten" sa han och gick mot badrummet.

"Vänta!" sa jag snabbt och han stoppade precis innan han öppnade dörren "Stanna där du är, och gå inte in till badrummet än"

Med dom orden sprang jag snabbt in till Josh rum och ruffade åt mig dom närmaste kläderna jag hittade i hans garderob. Jag kunde höra Louis skratta lågt när jag gick tillbaka med famnen full av kläder.

"Jag behöv...-"

"Jo, det behöver du. Det är inte bra att ha på sig blöta kläder för länge" sa jag och gav honom kläderna  med ett leende "Nu kan du gå in"

Han suckade när jag vände mig om och gick till mitt rum, jag visste att han log. Jag stängde dörren efter mig och började att leta efter dom varmaste kläderna jag hade. Jag hittade en rosa fleecetröja och ett par gråa mjukisbyxor, vilket stortsätt hela resväskan var packat av. Det fanns inget bättre än mjukisbyxor och en tjocktröja. Jag slängde av mig mina blöta kläder och drog på mig dom nya. Mitt blöta hår flätade jag i en fiskbensfläta innan jag begav mig ut till köket där Louis redan var. han hade bytt om till kläderna jag gav honom, en vit tshirt som satt perfekt på honom och ett par gråa mjukisbyxor.

 

Jag kollade nerefrån och upp på Vic. Hon var så vacker även om hon inte hade smink på sig eller dom finaste kläderna. Och jag älskade att hon vågade visa sig naturlig framför mig vilket inte många tjejer gjorde. 

Victoria hällde upp det varma teet i våra koppar och försökte smidigt bära dom till tvrummet. 

"Ska jag hjälpa till?" frågade jag och log medans hon sakta gick mot bordet i vardagsrummet.

"Nej, det går bra" sa hon och ställde försiktigt och sakta ner kopparna på bordet "Vill du kolla på film eller något?"

"Visst" svarade jag i en axelryckning och log.

"Du kan välja en film sålänge, och denhär gången får du inte välja någon skräckfilm" sa hon och jag skrattade.

"Visst" sa jag och kollade på vic medans hon gick bort till sitt rum. Jag vände blicken och kollade på filmerna som fanns på hyllan bredvid. Min blick fastnade direkt på Avatar. Min favoritfilm. Jag stoppade in skivan i dvd:n och satte mig i soffan. Vic kom tillbaka med ett täckte i famnen, hon log när hon satte sig i soffan. Hon la täcket över oss både och direkt började min mage pirra. 

 

 

---

 

Värsta långa kapitlet ju! Hade problem i början men ollavart jag kom haha. Orkar inte stavningkolla så ni får nöja er, lol :) Och juste, har ni sett nya designen som jag har hållt på med hela dagen? :Dxx

 

Det var så mysigt att höra regnet som sprutade ner smattra mot fönstrena medans jag stod i Louis famn. Mitt huvud vilade mot hans axel och han vilade sitt på mitt huvud. Han fick mig alltid att känna mig så trygg, så säker. Även om jag hade känt honom i nästan en vecka så skulle jag kunna berätta saker för honom som ingen annan vet om. Han var en kille som jag vet aldrig skulle ljuga för en tjej, han var alldeles för snäll och omtänksam för det. Jag blundade och njöt av stunden, Louis andetag mot min hårbotten som sände rysningar längs hela kroppen och regnet som smattrade i bakgrunden. 

"Jag und...-" började Louis efter flera minuters tystnad men avbröts av att ytterdörren öppnades och någon kom klampande in i köket. Både jag och Louis trasslades oss ur kramen och vände oss helt skräckslaget till personen som stod vid kökströskeln och kollade förvånat på oss.

"Åh... Öhm" sa Harry och log svagt "Hej Vic, hej Louis"

Mina kinder var säkert hur röda som helst och hela situationen blev pinsam. Varför knackar ingen på dörren innan dom kommer in?

"Hej" sa Louis och kliade sig i nacken och tog några steg ifrån mig. Harry log och nickade "vill ni följa med till stranden? Niall, Zayn och Liam följer också med"

Jag kollade på honom med rynkad panna. Vem vill till stranden när det ösregnar? Både Louis och Harry kollade på mig.

"Det ösregnar?" sa jag och log svagt.

"Kom igen, det blir kul" sa Harry. Jag kollade på Louis och nickade sedan sakta. 

"öhm, visst" sa jag och log, osäker på vad vi skulle göra där. 

 

Harry parkerade bilen på kanten av vägen och vi hoppade ut. Regnet öste fortfarande ner, värre till och med, men det verkade inte bekymra dom. Jag gick osäkert bakom Louis och Harry som pratade på förfullt om något jag inte lyssnade på. Jag kunde se havet tydligt där vi var nu, eller tydligt var det inte, det var hur mycket imma som helst och jag såg inte så mycket förutom en blågrå färg mitt upp i allt. 

"Dom andra är nog redan här" skrattade Louis när vi hörde svagt prat och skrattande när vi kom närmare stranden. 

Det kändes som att mina fötter sjönk flera meter när vi gick i den blöta sanden. Mina vita Converse skulle verkligen inte vara vita efter idag. 

"Hej Vic!" ropade Liam glatt och reste sig upp från sanden, han gick fram till mig och gav mig en blöt kram som jag besvarade glatt.

Niall och Zayn reste sig också upp och gav mig en snabb kram var.

"Sisten i får gå hem!" ropade Liam - av min förvåning - och sprangner till vattnet. Innan jag ens hann blinka var alla förutom jag och Louis påväg mot vattnet. Han kollade på mig och log, han tog ett stadigt grepp om min hand och började springa i han med. Jag drogs med och innan jag hann protestera var vattnet redan vid knäna på mig.

"Louis!" sa jag och försökte komma ur hans grepp "Jag har inga nya kläder och vi kommer bli sjuka!"

"Jag vet" svarade han i ett skratt och fortsatte utåt.

Vattnet var nu uppe till bröstkorgen och jag kände mig en aning osäker att bada i stora vågor och ösregn. Jag borde fattat att vi skulle bada när dom nämnde stranden. Knappast skulle fem spralliga killar sitta på en strand och kolla på vattnet. 

"Vad är det?" viskade Louis när han såg hur osäker jag var.

"Vågorna är ju jätte stora och skulle kunna dra oss långt ut i havet" sa jag och med panik i rösten. Jag var känslig när det gällde hav och vatten. Aldrig hade jag roat mig när jag badade, iallafall inte efter att min morfar drunknat.

"Oroa dig inte. Vi har badat i stora vågor många gånger och aldrig har det hänt något" sa han helt lugn.

"Men någon gång kommer det att inträffa något!" 

"Ta det lugnt, Vic, inget kommer hända. Tro mig"

Jag tog ett djut andetag och nickade "Okej"

Han log och tog min hand under vattnet vilket fick mig att bli tryggare. Vi gick yttligare längre ut tills vi i en ring med resten av killarna.

"Ska du på våran konsert i övermorgon?" frågade Zayn och alla blickar vändes till mig.

"Såklart, kan inte vänta" svarade jag med ett leende på läpparna. 

"Inte jag heller" sa Louis och automatiskt kollade jag på honom. Jag såg på honom att han saknade att stå på scen, det syntes i hans ögon när vi pratar om det. 

 

 

------

 

HATAR DET HÄR KAPITLET MER ÄN NÅGOT I VÄRLDEN HAHA VERKLIGEN FÖRLÅT! Jag visste inte alls vad jag skulle skriva, så jag har suttit nu i fyra timmar och försökt skriva ihop något och nu blev det jätte kort. Stort förlåt! Jag lovar att nästa ska vara bra och längre. Annars får ni komma och sparka mig på smalbenen :)xx

 

 

 

Regnet smattrade mot bilfönstret medans jag körde längs Londons gator. Det var molnigt och man skulle kunna tro att klockan var sju på kvällen men den var bara ett på förmiddagen. I Need Your Love - Calvin Harris spelades lågt på radion och då och då nynnade jag med. Jag gillade inte låten speciellt mycket men såklart fastnade den alltid i huvudet på en. Jag svängde in till gatan där Vic bor. Jag parkerade bilen vid trottoaren utanför höghuset, snabbt öppnade jag bildörren och gick med långa steg till portdörren. Jag kände mig en aning nervös, jag hade kommit enda hit för att säga en enda mening när jag egentligen kunde ringa eller smsa, men jag ville se henne le och skratta, jag ville se hennes vackra ansikte. Jag gik upp för de fem långa trapporna innan jag stannade vid dörren till lägenheten där Vic bor. Jag tog ett djupt andetag innan jag lät min hand knacka tre gånger på den kalla, hårda trädörren. Det dröjde länge - vilket var två minuter - innan jag hörde snabba steg innefrån som stannade vid dörren. Det blev tyst i några sekunder innan hon började låsa upp och dörren åkte upp. Vic log stort mot mig och lutade sig mot dörrkanten.

"Hej Lou" sa hon en aning hest och hon harklade snabbt.

"Hej vic" sa jag och log så stort att jag trodde att läpparna skulle spricka.

Hon steg åt sedan och gjorde en gest att jag kunde komma in. Jag gick förbi henne in och tog smidig av mig mina Converse som hade blivit fuktiga efter promenaden ut till bilen tidigare idag. 

"Vill du ha te?" frågade hon artigt och pekade på vattenkokaren med ett leende "Eller något annat?"

"Te går bra, tack" sa jag och innan jag ens hann blunda hade hon redan satt igång. Hon hällde ner vattnet i kokaren och tog fram två koppar från skåpet över henne.

"Öhm, jag tänkte fråga en grej..." började jag. Vic vände sig hastigt om och kollade nyfiket på mig. Jag kollade ner och samlade mig innan jag långsamt drog blicken över henne, från tå till huvud, och vid halsen stannade jag. Hennes tjocktröja döljde det mesta men missade totalt en del. Blå röda fläckar täckte hennes hals och även bitmärken såg jag. 

"Öh, d-din hals" sa jag och svalde hårt. Hade hon hittat en ny kille? 

Vic kollade ner och förstod snabbt att jag menade bit - och sugmärkerna.

"Åh... öhm, det är inte som det verkar" sa hon lågt och behöll blicken i golvet.

Vadå inte som det verkar? Jag kände mig en aning arg även om jag inte hade en enda anledning till det. Men egentligen, fattade hon inte att jag gillar henne? Fattar hon inte hur nervös jag blir bara av att vara med henne? Fattar hon inte hur mycket jag tittar på henne? Jag bet tungan hårt för att inte börja fräsa åt henne, kanske skulle hon förklara? Men när det blev tyst ett tag kunde jag inte stå ut längre.

"Vadå 'det är inte som det verkar'?" sa jag och sänkte ögonbrynen och kollade på henne, utan att vända blicken från henne.

 

Jag svalde hårt och försiktigt kollade jag upp på Louis som kollade på mig. Något i hans ögoon fick mig att tro att han var svartsjuk. Men det kunde han knappast va, eller? 

"Det...det..."

Jag fick inte fram orden. I huvudet lät det så otroligt töntigt och knappast skulle han tro mig, men jag behövde säga det. Det var sanningen och jag ville inte ljuga för honom.

"Vadå?" sa han i en aning frustrerad ton "vem är det?"

"J-Justin..." sa jag så lågt att man knappt hörde.

Det blev tyst i flera minuter. Det var pinsamt. 

"Justin?"

"Han liksom, öhm, kom igår och gjorde det" sa jag och började vifta händerna som en dåre, tårar började tränga sig upp och jag gjorde allt för att inte låta dom trilla "Jag ville det inte, man kan säga att det var...våldtäckt, typ. Förutom att han liksom... duvet"

Louis kollade på mig och nickade. Jag såg hur han började lugna ner sig, men var han verkligen frustrerad över det där? 

"Gjorde han illa dig?"

"typ" 

"Är du okej?"

Jag kollade in i hans ögon och förlorade kontrollen över mina egna tårar. Innan jag hann reagera var Louis armar runt mig i en tät kram. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och la mina armar runt honom. Han strök min rygg och om jag inte inbillade mig så tyckte jag att jag kände hans mjuka läppar mot mitt huvud. Det fick min kropp att sända rysningar enda ut till tårar och min mage att göra volter. Om han någonsin skulle kyssa mig på munnen, jag svär, jag skulle falla ihop på golvet och få hjärtattack. 

"Jag finns för dig, ring mig när som helst om du behöver mig. Det spelar ingen roll om det är klockan tre på natten, jag kan komma över" sa han i mitt öra och ännu en gång fick jag rysningar. Precis när min rysninngsattack från pussen på huvudet försvann så kom det här. Men jag älskade det.

"Tack Louis" sa jag lågt och tryckte mitt huvud mot hans bröst ännu mer.

 

-----

 

 

Har ni tänkt på att jag alltid uppdaterar sent? Jag väljer att göra det för annars kommer någon alltid att stör om jag gör det under dagen. Dessutom är det ju så fint väder ute så jag vill helst bli brun innan man börjar skolan igen! Iaf, vad tycker ni om kapitlet. Det är ganska kort, tycker jag, men jag tycker om den iallafall. Jämfort med förra....hahha. Aja, puuuss! 

 

Jag kunde inte sluta. Hon gjorde mig alldeles galen och jag ville bara ha mer hela tiden. Även om hon grät och att det gjorde otroligt ont inom mig så kunde jag inte släppa, låta henne gå och allt försvinner. Det får inte hända.

"J-Justin det gör o-ont" sa hon och mer smärta inom mig kom fram "Släpp mig"

Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes ögon fulla med tårar. Nu skulle hon hata mig för evigt, varför gjorde jag såhär enda från början? Jag släppte taget om hennes handleder och backade från henne, hon kollade oförstående på mig. Jag visste att hon verkligen inte trodde jag skulle släppa och jag verkade förvåna henne. 

"Justin..." sa hon lågt och kollade ner i golvet, hon vägrade kolla upp igen på mig "Varför gör du såhär?"

Jag kollade på hennes handleder där jag tidigare haft mina händer och såg stora blåmärken från mina händer. Jag gapade och backade in i väggen, jag trodde aldrig jag skulle skada henne så. Sakta började tårar tränga sig upp ur tårkanalen och sakta trilla från ögat, ner för kinderna. Hon kollade på mig, alldeles chockad efter att kollat på handlederna. Och då stod jag inte ut mer. Det var aldrig meningen att  skada henne så, vafan höll jag på med egentligen? 

"Jag..." jag fick inte fram mer, det gick inte. Rädslan i hennes ögon fick mig ur kontroll och jag kunde inte längre stanna här. Utan att tveka tog jag snabba steg mot hallen och drog på mig skorna i rekordsnabb tid.Jag flög ner för trapporna medans ilskan inom mig samlades och jag kunde inte låta bli att slå i väggen så att mina knytnävar började blöda. Men jag brydde mig inte. Jag hade precis skadat tjejen jag levde för och fått henne att hata mig. Bra jobbat Justin, riktigt bra...

Så fort Justin lämnat lägenhet började jag gråta ännu mer, om det nu var möjligt. Jag lutade ryggen mot väggen och sakta gled jag ner och satte mig ner. Jag tiltade huvudet bakåt blundade, bilderna från att Justin kysst mig spelades framför mina ögonlock och en stor sten hamnade i magen. Jag fattade inte varför jag inte hade gjort motstånd. Han gjorde mig okontrollerad och förlamad i hela kroppen. Man kunde inte säga emot honom, det gick bara inte. När han ville ha något kunde man inte stoppa honom. Och jag hatade det med honom, för det var mig han ville ha. 

 

Efter en halvtimme torkade jag mina våta kinder med tröjärmen och släppte ut en stor suckning. Jag reste mig sakta upp och kollade på mina svullna handleder som såg ännu värre ut nu. Jag gick med ostadiga steg till mitt rum och la mig direkt i sängen. Min mobil som låg på bordet bredvid började lysa och jag tog långsamt tag i den. Josies namn stod på skärmen med en notis om att hon skickat ett meddelande. Herregud, jag hade inte pratat med min egna bästis på flera dagar.

 

 

Ett stort leende placerades på mina läppar när jag läste hennes leende. Jag slog in hennes nummer som jag kunde utantill och tryckte mobilen mot örat. De irreterande pipen hörde jag bara två gånger innan Josies röst fyllde luren.

"O m g jag är så stolt över dig!" sa hon direkt och jag rynkade pannan av förvånad.

"Va? Varför det?"

"För du har äntligen börjat dejta igen! Hur går det med Louis?" frågade hon och jag kunde höra hur glad hon va.

"Vi dejtar inte, Josie" sa jag och skrattade "Och, öhm, jag behöver prata med dig om något..."

Josie blev tyst,  jag visste att hon var nervös nu för hon höll aldrig sin mun stängd förutom när man nämde den meningen.

"Har jag gjort något? Förlåt iså...-"

"Josie!" sa jag och log över hennes orolighet "Sluta, det handlar inte om dig"

"Vad är det då?" hon suckade "Är du gravid?!"

"Josie!" sa jag igen och skrattade "Sluta"

"Berätta då!"

Jag tog ett djupt andetag och blundade "Justin kom idag..."

Det blev tyst. Bara hennes andetag brusade i luren "Vad hände?" frågade hon efter ett tag.

"Han...han kysste mig" 

"Kysste du honom?" 

"Nej, han kysste mig men jag kysste inte tillbaka"

"Jag..Vic, jag önskar jag kunde prata med dig, men jag ska möta Fred"

"Vem är Fred?" frågade jag nyfiket.

"Öh, min vän. Jag måste gå, puss"

Jag hann inte svara förän hon hade lagt på, sakta la jag ner mobilen bredvid mig. Jag tittade rakt upp i taket, jag önskar att Louis var med mig. Att ha hans armar runt mig samtidigt som han säger i mitt öra att allt kommer ordna sig. Det var det jag behövde nu, inte minnen från när Justin kysste mig överallt. 

 

 

----

 

Hej! Jätte tråkigt kapitel, och jag hatar den, förlåt! Jag hann inte uppdatera igår för jag kollade på Best Song Evervideon säkert hundra gånger! Dom är så sjukt perfekta och jag är helt in love i videon.  Vi ska ju slå rekord, så kolla på den om och om och om igen! Och idag är det ju TRE ÅR SEN ONE DIRECTION BILDADES, kan ni höra mig skrika? Omg, har gråtit ända sen jag vaknade lol. HA DET BRA OCH HA EN BRA ONE DIRECTION DAG HIHI.

Jag sneglade på Vic som satt bredvid mig i bilen. Helst ville jag hålla blicken på henne hela tiden, men jag hade en väg att hålla reda på och dessutom skulle det bli pinsamt. Jag vände blicken till vägen igen och försökte fokusera på det men jag behövde få ut det jag hade tänkt på hela natten. 

"Vic?" sa jag och kollade på henne snabbt innan jag vände blicken igen "Jag måste fråga en sak..."

"Okej" sa hon glatt och jag kunde känna hennes blick borra sig in i mig "Fråga på"

Jag tog ett djupt andetag och skulle precis öppna munnen och låta de sju orden åka ur min mun men istället började Vics mobil ringa.

"Ursäkta" sa hon och började stressat leta efter mobilen i hennes väska.

Jag suckade ljudlöst och svängde in på Josh gata där han bor. Jag stannade bilen utanför höghuset och kollade på Vic som suckade och kollade på mig.

"Okej hejdå" sa hon och la ner sin mobil i väskan igen.

Hon tog av sig säkerhetsbältet och vände sig till mig "Vad var det du skulle fråga?" 

Jag kollade på henne utan att få fram ord. Istället skakade jag på huvudet och log "Det var inget"

"Säker?" sa hon och kollade på mig "Okej... Tack för igår och tack för skjutssen" 

"Tack själv" sa jag och utan förvarning kramade hon mig. Snabbt kramade jag tillbaka och drog in hennes underbara doft i näsan. Min mage gjorde volter och jag hade rysningar längs hela ryggen, och allt pågrund av tjejen framför mig.

"Hejdå Louis" sa hon och hoppade ur bilen.

Jag kollade på henne en sista gång innan jag körde vidare till studion med gladare humör än någonsin.

 

Jag tog emot muggarna från kassörskan och log. Jag visste att hon visste vem jag var, men vem visste inte det? Jag är en utav världens kändaste personer. Jag gick ut ur Starbucks och satte mig i den svarta stora bilen igen och körde mot mina vänner som jag inte hade träffat på flera månader. 

 

Jag hoppade ur bilen och kollade på smset ännu gång för att vara säker på att jag  hade kommit rätt. Och det hade jag. Jag öppnade portdörren och gick med tunga steg upp för trapporna. Efter flera veckors liggande i soffan så hade min kondition sjunkit rejält. Jag flåsade redan och jag hade bara gått upp för tre trappor än så länge. Jag stannade upp vid femte våningen och kollade på dörren framför mig. Det skulle vara femte våningen och dörren i mitten och där var jag nu. Sakta lyfte jag handen och knackade tre gånger på den hårda trädörren. Jag kunde höra fotsteg komma närmare och av min förvåning så hörde ja g inte rop och skratt innefrån. Dörren öppnades och en ljushårig tjej står framför mig. Jag höll nästan på att tappa hakan och även hon,  det här kunde inte vara sant. 

 

Den brunhåriga killen framför stod med  öppen mun och kollade på mig och jag på honom. 

"J-Justin?" flämtade jag och kollade på honom.

Det här får inte hända,  jag är inte redo. Inte nu. 

"Vic?"

Han kollade på min med sina bruna ögon och jag kunde se hur dom blev blankare och blankare och det blev även mina. Men jag kände förmodligen inte samma sak som han gjorde nu, han var förmodligen hur glad och lättad som äntligen hittade mig. Men jag var tvärtom. 

"Vad gör du här?" frågade jag och försökte hålla min röst balanserad men närsomhelt skulle jag börja gråta som ett barn.

"J-Jag skulle till mina vänner...?" sa han och en tår trillade ner som han snabbt torkade bort.

"Du har förmodligen kommit fel" sa jag och stängde dörren men Justin hann stoppa.

"Vi måste prata" sa han och kollade rakt in i mina ögon och jag blev stum. Jag kunde inte säga något och Justin steg in. Han tog av sig skorna medans jag gick in köket. Vad skulle jag göra? Vad var det han ville? Justin kom in i köket och ställde sig vid bordet. Själv stod jag i andra sidan rummet med ett hjärta som dunkade i hundranittio. 

"Vad vill du prata om?" frågade jag så kallt jag kunde och vägrade få ögonkontakt med honom. Jag tänkte inte falla dit igen, för jag visste hur svag jag var för honom. 

"Kan du komma tillbaka till New York med mig?" 

Jag fnös och kollade på honom men vände bort blicken lika snabbt "Du vet att jag inte vill"

"Bor du här?"

"Nej" 

Det blev tyst, det ända som hördes var våra andetag och min puls. Det kändes som att hela världen kunde höra mitt hjärtslag just nu.

"Jag älskar dig"

Jag behöll blicken i marken medans mina tårar rann längs kinderna. Jag hörde Justin komma närmare men jag kunde inte röra mig, min fötter ville inte röra sig. Hans fingrar placerades under min haka och  sakta lyftes det uppåt så jag mötte hans ögon.

"Gråt inte" viskade han och började sig närmare mig "Gråt inte babe"

Jag började skaka, jag var rädd. Jag ville inte falla för honom igen. Eller mer, rättare sagt. Jag hade kvar mina känslor för honom långt inom mig. Men nu har jag Louis, som jag inte ens vet om han gillar mig så som jag gillar honom.

"Jag älskar dig Vic" Justin röst borrade sig in i mina öron och hans läppar pressades mot mina. Av en ren vana kysste jag tillbaka men det var fel. Jag la handen på hans bröst och försökte trycka honom bak men han var för stark. Han tog tag i mina handleder och tryckte mig bakåt så att jag var mot väggen. Han höll mina armar över våra huvuden samtidigt som han kysste min hals.

"J-Justin s-sluta" sa jag lågt och försökte få bort hans läppar från mig vilket var omöjligt "s-snälla"

Han slutade inte. Istället började han suga på min hals precis där jag var som svagast, det sändes rysningar längs hela kroppen. Han såg hårdare och nu visste jag att jag skulle få ett märke.

"Justin" sa jag högre och försökte få mmig ur hans grepp men det var omöjligt.

"Säg att du älskar mig" sa han och lutade sin panna mot min "Säg det"

Jag spände käken och blundade. Varför gör han såhär mot mig? Varför kunde han inte bara låta mig vara?

"Nej"

"Snälla" han kollade mig rakt i ögonen och tryckte sin kropp mot min "Babe säg nåt"

"Det gör ont" jag bet ihop och försökte få honom att förstå att jag inte vill "Snälla"

Han svarade inte utan började kyssa mig igen, men jag kysste inte tillbak. Han var en idiot, en fullkomligt stor idiot.

"Låt mig vara" sa jag högt "Jag gör vad som helst, bara sluta"

Justin lämnade inte mina läppar utan fortsatte. Någongång måste ju det här sluta, eller hur? Han måste ju till sina vänner?

 

----

 

 

Heeeej! Ni anar inte hur mycket jag har längtat efter att få skriva och äntligeeeen! Vad tycker ni om kapilet och vad tror ni kommer hända? Själv tycker jag att det inte är det bästa jag gjort, men men. Har suttit hela kvällen och skrivit sen börjat om, and so on!

 

Nu ska jag sova, är hur trött so mhelst efter resan hem! Puss xx

"Nej inte den! Den!" sa Louis för säkert femtonde gången och pekade på den vita tangenten bredvid den jag hade tryckt ner. Han försökte vara seriös men misslyckades totalt hela tiden. Han brast ut i ett jätte flin och skrattade lågt.

"Okej okej" skrattade jag och försökte samla mig efter tjugo minuters skrattande. Min mage värkte och om man blev smal av att skratta skulle jag nog vara riktigt smal vid det här laget. 

"Börja om och kom ihåg att trycka på den" sa han och log.

Jag tog ett djupt andetag och andades sedan långsamt ut. Låten Louis försökte lära mig var They Don't Know About Us och jag kunde inte låta bli att känna mig generad när han ville lära mig den. Låten påminde mig faktiskt lite om mig och Louis, även om vi själva inte visste om vad som hände mellan oss. Jag visste att sättet vi kollade på varandra var speciellt. Och det var nu det började kännas som att han också gillade mig. Men kanske hade jag helt fel? Kanske kollade han på mig och log för att jag hade skit i ansiktet? Fast då borde han ju ändå sagt något, eller inte.

Jag lät mina fingrar dansa runt på pianot och hela tiden hade jag ett leende på läppar som visade att jag kunde få en skrattattack när som helst. När jag kom till biten jag hade svårast med hoppades jag innerst inne på att göra rätt - för en gångs skull - och kanske göra Louis stolt. För sen skulle han förmodligen skryta för resten av One Direction vilken duktig pianolärare han va. Och det var en sak jag verkligen kunde se framför mig, när han berättar om hur han lärde mig spela piano. 

"Du gjorde det!" sa Louis lyckligt och räckte upp handen i luften. Först kollade jag på honom och sedan handen och hajade - alldeles för sent - att det menade high five. Snabbt slog jag handflatan i hans och log.

"Jag gjorde det!" sa jag lika lyckligt och glatt som Louis och rätade på mig.

"Jag tycker du förtjänar tacos nu" sa han och log.

"På en vardag? Vilken lyx" log jag och följde efter Louis till köket.

""Jag vet inte om jag skulle kalla det lyx" började han och sköt ut stolen vid bordet och gjorde en gest att jag skulle sätta mig "det kan bli lite bränt. Ganska mycket bränt faktiskt"

"Det gör ingenting. Jag har vant mig med det nu efter att bott några dagar hos Josh som är en usel kock" sa jag och satte mig "Jag själv är inte heller någon bra kock, defentitivt inte"

"Jag trodde Josh var bra på att laga mat" Louis plockade fram alla grönsaker och la dom på diskbänken.

"Han? Bra? han kan inte ens steka köttbullar" fnittrade jag och kollade på Louis "Ska jag hjälpa till?"

"Nej, jag är skyldig dig det här efter en halv timmes tjatande på en tangent"

"Egentligen är det jag som är skyldig dig, det var jag som var den tröga som inte fattade och det var jag som ville bli lärd"

"Låt mig få njuta av att vara en gentleman, vic" sa han och gav mig ett leende.

"Visst" sa jag och log. Jag studerade Louis medans han konsentrerat skärde upp gurkan i tärningsformade bitar. 

 

Snabbt sprang Louis fram till spisen och lyfte iväg stekpannan med köttfärsen till diskbänken. Det luktade en aning bränt men det sa jag ingentig om. Han lyfte upp stekpannan igen och placerade den istället på bordet framför mig. Med snabba steg gick han tillbaka och hämtade skålarna med grönsakerna i. Han satte sig klumpigt på stolen mittemot mig och kollade stolt på köttfärsen.

"Det här är nog den minst brända köttfärsen jag någonsin gjort" sa han och jag kunde inte hålla ett fnitter inne.

"Du är duktigare än mig" sa jag och log mot Louis.

"Varsågod och börja" han gjorde en gest över maten och log brett "och njut av den bästa köttfärsen jag någonsin gjort"

Jag log och tog tag i ett bröd och började fylla den med alldeles för mycket grönsaker och såser. Men jag var inte ensam, Louis fyllde sin tacos med berg av grönsaker. Hur skulle han kunna vika den om jag själv inte kunde vika min som det var tio gånger mindre på, men fortfarande mycket. 

 

-

 

Solen började gå ner och vi satt ute på hans altan och drack varsin cola. Vi både hade ätit alldeles för mycket mat och nu nu var vi båda som två  knubbsälar som inte orkade röra på sig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och just nu var jag otroligt lycklig. Såhär lycklig och glad hade jag inte varit på länge och det var tack vare Louis som gjorde mig glad. Han hade fått mig att glömma Justin för ett tag och det var jag så tacksam över.

"Ska vi kolla på film?" frågade Louis och slurpade på sin cola.

Jag kollade upp från bordet och mötte hans fina blåa ögon. Jag nickade och log "Gärna"

Vi reste oss upp och begav oss in. Jag satte mig i soffan medans Louis satte på dvd:n och plockade fram filmerna som han hade.

"Vilken film vill du se?" frågade han och tittade upp på mig.

"Spelar ingen roll, sätt på vilken du vill" sa jag och lutade huvudet bakåt.

Jag hörde hur Louis öppnade ett fodral och tog ut skivan, jag var nyfiken och ville kolla men just nu var jag alldeles för lat för det och bestämde mig för att det skullle bli en överaskning "Säg inte vilken du valde,  det får bli en överaskning" sa jag innan han skulle säga vilken film han valt.

"Som du vill" sa han och satte sig bredvid mig. När jag hörde att filmen började rätade jag på mig och kollade på teven. När jag såg första scenen kände jag direkt igen den. Det var skräckfilmen Halloween som jag en gång tidigare sätt när en utav mina gamla kompisar tvingade mig. Och det var den värsta kvällen i hela mitt liv. Jag hade drömt mardrömar vilket var mycket olikt mig. Jag suckade så lågt som möjligt och ångrade att jag inte varit med och valt. Jag kunde ångra mig nu eftersom jag hade sagt att det inte spelade någon roll och Louis kunde ju inte veta att jag hatar skräckfilmer. Jag ville inte heller blunda och somna för jag ville inte vara en dålig vän, så jag fick tydligen tvingas kolla på den onödigt läskiag filmen och försöka att inte skrika så att Louis blir döv. 

 

Ju längre in i filmen vi kom desto mer sömnigareblev jag. Efter ett par försök att hålla mina sömniga ögon öppna så blev dom plötsligt alldeles för tunga för att hållas uppe. Och utan att tänka så lutade jag mig mot Louis axel och blundade.

"Vill du sova?" Viskade Louis och lutade sitt huvud mot mitt. Jag fick fram ett "mm" när jag öppnade munnen och Louis reste på sig. Han kollade på mig och la sinaa starka armar under mig och plötsligt var jag i hans famn. Jag kollade upp på honom medans han gick upp för trapporna.

"Du vet, jag kan gå själv" sa jag sömnigt och blundade. Han svarade inte, men jag kunde känna hur han log. I nästa sekund så var jag inte längre i hans famn utan i en mjuk stor säng. När jag öppnade ögonen såg jag Louis som drog upp täcket till hakan på mig och sedan försvann han ner igen.  

 

 

---

 

Förlåt för en sen del, men det blir bättre så för då kommer ni läsa det imorgon. Jag kommer inte kunna uppdatera på dagen så det kommer förmodligen upp något på kvällen imorgon! Puss xx

"Vad brukar du göra på fritiden?" frågade Louis och stoppade sugröret i munnen medans han kollade på mig.

"Jag brukar spela piano ganska mycket, eller gjorde" sa jag i en axelryckning.

"Jag brukar faktiskt spela piano" sa Louis och log stort "Har du slutat att spela piano? Jag menar när du sa att du gjorde"

"Det var justin som lärde mig spela piano och efter att vi gjorde slut så slutade jag också spela piano" sa jag och kollade ner i bordet "Jag bodde för det mesta hos Justin och han hade ett piano, och hos mig har jag inte något"

"Jag har ett piano hemma, vill du spela?" 

"Jätte gärna" sa jag i ett leende och vi reste oss upp.

När vi lämnade Starbucks såg jag framför mig hur jag och Louis satt och spelade piano tillsammans och hur vi skulle lära varandra att spela låtar som vi kunde.

"Kan du spela något annat instrument?" frågade jag och sneglade  på Louis som gick bredvid mig.

"Jag kan spela lite gitarr" sa han stolt och log stort mot mig "Fast det är ingenting jämfört med Niall"

"Någonting är det ju" sa jag och log.

"Kan du spela något annat än piano då?" 

"Lite fiol faktiskt. Men det spelade jag för evigheter sedan" sa jag och Louis nickade.

Precis när Louis tänkte öppna munnen så fylldes mina öron av något helt annat än Louis röst. Skrik. Tjejskrik. Både jag och Louis kollade på varandra och sedan bak där tiotals tjejer kom springade. Det placerades en stor sten i mage så fort jag tänkte på hur mycket fansen hatade mig. Även om jag hade levt med hat i tre år så kunde jag fortfarande inte möta dom i verkligheten. Det gick inte. Jag blev alltid stressad och ville bara försvinna från jorden.

"Louis!" ropade tjejerna i mun på varandra och stannade en halv meter ifrån oss "Kan jag snälla få ta bild med dig?"

Louis kollade på mig och jag nickade sakta som svar. Samtidigt backade jag försiktigt från klumpen av tjejer och satte mig på en bänk lite längre bort. Jag studerade Louis samtidigt som han log mot alla mobiler och kameror som hölls i luften. Han kramade varje tjej och skrev lite autografer och plötsligt vändes alla blickar mot mig. Jag kollade förvånat på Louis som log och sedan gjorde han en gest att jag skulle komma. Jag ville skaka på huvudet och sitta kvar, men hans leende fick mig att gå ändå. På lite halv skakiga ben så gick jag tillbaka och ställde mig bredvid Louis. 

"Vad handlar det här om?" viskade jag samtidigt som jag flyttade mig närmare honom, men inte allt för nära så att man kunde tro att vi var ett par. 

"Är ni tillsammans?" frågade den mörkhåriga tjejen längst fram och kollade på mig, med ett leende på läpparna. 

"Nej" sa jag och försökte pressa fram ett leende.

"Kan vi få ta bild med dig?" 

Jag blev så förvånad att jag inte fick fram ett ord, så jag nickade och plötsligt höll Louis en kamera i handen framför oss. Jag log och kollade in i kameran som Louis höll i. Och plötsligt började jag le som en idiot, bara tanken av Louis. 

"Le!" ropade Louis och gjorde själv ett jätte leende.

Efter ett ögonblick var alla samlade runt kameran och Louis. Jag log fortfarande, tanken att fans faktiskt gillade mig gjorde mig otroligt glad. I tre år hade jag inte sätt en enda snäll tweet om mig, eller fans som ville ta bild med mig. 

"Kan vi bara få ta ett kort på er två också?" frågade nu en annan tjej och log mot oss.

Louis ställde sig bredvid mig, han la armen runt mig och vi båda riktade oss mot kameran. Min kropp pirrade av hans beröring, det kändes fantastiskt att stå bredvid honom med hans arm om mig. Som att det skulle vara så, att vi var gjorda för varandra.

 

-

 

Louis öppnade ytterdörren till hans hus och vi båda steg in. Louis doft som jag känt när jag stod bredvid honom kände jag igen när jag steg in i huset. Jag älskade hans doft, han luktade så otroligt gott. 

"Du kan gå till pianot sålänge, jag ska bar gå på toa" sa han och pekade mot en dörr där förmodligen pianot stod. Medans jag gick till rummet kollade jag mig runt. Det hänge inramade foton på hans familj på de gråa väggarna. Jag älskade hans hus, det var enkelt men ändå lyxigt. Jag gick fram till pianot och snuddade försiktigt på det vita tangenterna med fingrarna. Jag satte mig sakta på stolen och massa minnen bläddrade förbi min näthinna. 

 

Justin drog med mig in till vardagsrummet där hans piano stod. Han satte sig på piano stolen och kollade på mig och sedan ner på tangenterna. Hans fingrar dansade över det vita tangenterna och hela rummet fylldes med melodin till As long as you love me, min favorit låt av Justin. Jag log stort mot honom och han mot mig. Hans röst fyllde nu mina öron och det fick mig att rysa. 

Tänkte bara köra ett litet talk inlägg mitt upp i allt. Har massa saker att berätta, så vi börjar med... idag är det exakt tre år sedan Louis gjorde sin audition! Kan ni fatta det? Det kan inte jag, ni fattar inte hur glad Louis gör mig. Han betyder (och såklart resten av One Direction) så sjukt mycket för mig! Ni skulle bara veta hur mycket jag grät på konserten varje gång Louis hade ett solo eller pratade! Och en sak till om det här, det är också idag Louis träffade Harry för första gången. yey! 

 

Iallafall, nästa vecka åker jag till England. Kommer vara borta en vecka ungefär och jag tror inte jag kommer kunna uppdatera speciellt mycket. Tidsinställda kommer jag nog inte hinna med eller orka. Men jag ska försöka skriva några kapitel nu så att ni kan få några enstaka än då!

Och vet ni vad? Jag ska till det där vax museumet eller vad man nu ska säga i London, där One Directions vaxdockor finns. Och ni fattar inte hur grymt taggad jag var. Fick nämnligen reda på att dom flyttat dockorna till New york. KAN NI HÖRA MIG SKRIKA? Jag är sjukt ledsen, jag har liksom drömt om att få åka dit, ta urgulliga bilder när man pussar på dockorna och sånt. Men nähä, sån otur har jag. Som vanlig.

 

Märkte nu att det här var ett jätte onödigt inlägg. Men jag är inte hel klar än! En läsare frågade varför ja inte gjorde länkbyte med någon om jag inte hade så mycket läsare. Jag har tänkt på att göra det, men det har liksom aldrig blivit av. Men om ni vill göra länkbyte med mig, kommentera! Jag bits inte, jag svär.

 

Så som jag trodde det skulle bli när jag kom till London hände inte alls. Jag förväntade mig att Josh och jag skulle spendera dagarna tillsammas, som vi gjorde när vi var mindre innan vi flyttade. Men istället så var Josh hos sin tjej och där skulle han stanna i några veckor. Han hade sagt att han ville "spendera lite tid innan hon åker om tre veckor". Jag låtsades vara förstående och säga att jag förstod att han ville det, men innerst inne blev jag nästan besviken. Vi skulle inte få våran sällsynta kusintid. Och det gjorde mig nästan ledsen när jag tänkte på det. Jag skulle inte få se Josh på flera månader efter det här. Då han ska fortsätta sin turné med One Direction och jag tillbaka till New York. Så nu skulle jag få sitta i Josh lägenhet, ensam, i tre veckor. 

Jag reste mig ur soffan som jag hade legat i en hel dag. Jag gick in i köket och skulle precis öppna kylskåpet när min mobil burrade till. Jag tassade fram till bordet där den låg och kollade på skärmen.

 

 

Jag la ifrån mig mobilen och sprang in i badrummet. Tanken att bara få vara med Louis igen bildade fjärilar i min mage. Jag steg in i duschen och tvättade håret noggrant. Jag smörjde in mig med en nöt doftande body butter och sprejade lite av min body splash från Victoria Secret. Varför jag fixade mig så himla mycket fattade jag inte. Jag gjorde det inte medvetet och det skrämde mig nästan lite. Aldrig brukade jag fixa mig såhär noggrant för att gå till Starbucks? Jag drog på mig mina närmaste och renaste kläder jag hittade och sminkade mig lätt. Jag ville inte klä upp mig så mycket eftersom jag hade på mig ett ton olika dofter. Jag kastade en blick på klockan och såg nu att den började närma sig kvart i tre. Jag tryckte ner mobilen, solglasögonen och en extra kofta i min väska innan jag staplade ut i hallen och drog på mig mina Converse. Jag la handen på handtaget och precis då öppnades den med ett kraftigt drag. Ett ljust skrik lämnade min dörr och jag kollade skrämt på Josh som stod förvånad framför mig.

"Hej Vic" sa han och brast ut i ett flin "Vart ska du?"

Jag kollade ner på mina fötter och sedan upp på honom "Jag ska träffa Louis"

Josh flinade ännu större och vickade på ögonbrynen "Oj oj oj"

"Käften Josh" sa jag och himlade med ögonen "Skulle inte du vara hos din tjej?"

"Jo, ska bara hämta kläder"

"När ses vi igen?" frågade jag med en aning oro i rösten.

"Jag vet inte..." sa han och tog av sig skorna.

"Öh, okej. Jag måste skynda mig nu, hejdå" jag log innan jag smet förbi honom och hoppade ner för trapporna.

 

När jag började närma mig Starbucks kom fjärilarna fram igen. Min blick svepte bland människorna som gick förbi och ingenstans såg jag Louis. Kanske var han redan inne? Skulle jag stå utanför och se dum ut? Tänk om han satt där inne och så stod jag där och letade efter honom eller tvärtom. Jag gick försiktigt fram till hörnet av Starbucks och drog upp mobilen ur väskan. Jag hade fått ett sms om att Louis snart var vid Starbucks. Jag tittade upp från mobilen och fick syn på Louis komma gåendes. Han hade en grön tröja på sig, ett par solglasögon och en röd keps. Solljuset låg på honom och det fick honom att se ut som en ängel. Han var så fin och jag kunde inte sluta le när jag såg honom. 

"Hej Vic" sa han glatt när han kom fram till mig.

"Hej" sa jag och ännu större när jag mötte hans blåa ögon. 

"Ska vi gå in?" han gjorde en gest mot ingången till Starbucks och log.

"Självklart" sa jag och gick mot dörren med Louis hack i häl.

Jag öppnade den tröga dörren så snabbt jag kunde, vilket inte var snabbt. Jag var otroligt svag i armarna och Starbucks dörren var en utmaning. Men jag gjorde allt för att Louis inte skulle hjälpa till och göra mig otroligt generad. Vem kan inte öppna en Starbucks dörr?

"Vad vill du ha? Jag betalar" sa han och vi ställde oss i kön.

"Jag kan betala själv, tack än...-"

"Nej, jag vill betala" sa han innan jag hann avsluta mening. Han log stort när jag nickade och tackade.

"En Ice Chocolate, som vanligt" sa jag och mötte hans fina ögon.

Louis beställade våra drickor och sedan satte vi oss vid bordet närmast fönstret.

"Berätta om dig själv" sa Louis och stoppade sugröret i munnen.

"Gjorde inte jag det förra gången?" fnittrade jag, löjligt nog.

"Jo det gjorde du" sa han i ett skratt.

Jag skrattade och kollade ut.

"Hur länge är ni lediga?" frågade jag.

"Några veckor till. Men vi har fortfarande några konserten kvar här i London"

"Har ni?" sa jag förvånat och brast ut i ett leende.

"Ja" sa han och log av min förvånad "Vill du gå?"

"Jätte gärna!" sa jag glatt och log otroligt stort "Om jag får, såklart"

"Självklart" log han "Jag kan fixa en plats till dig, vill du ta med dig någon kompis eller något?"

"Öh, jag har liksom inte några vänner här i London. Men jag behöver inte ha någon med"

"Om du vill det så" sa han och log så att hans vita tänder syntes.

 

 

---

 

Wihi, nu blev det en längre del! :D Vad tycker ni och vad kommer hända här näst? Kommentera sötisar! :D

Jag kollade upp i taket och blundade. Victoria lämnade aldrig mitt huvud. Hon fanns där hela tiden, hennes skratt nästan ekade i huvudet på mig. Hennes leende, hennes hår, allt, jag saknade allt med henne. Jag saknade henne så mycket att det nästan kändes som att jag hade tusen knivar rakt i hjärtat. Jag kunde inte glömma henne, jag kunde inte gå vidare.

"Justin!" ytterdörren flög upp och Chrisopher kom in med snabba steg. I handen hade han mobilen och i andra en mugg från Starbucks. 

"Skräm mig lite mer" muttrade jag och kollade på honom.

"Sorry" sa han och satte sig i fåtöljen bredvid soffan jag låg i "Jag har något att berätta"

"Vad?" 

"Vic är i England" sa han och skickade över hans mobil till mig "hon umgås tydligen med Louis Tomlinson från One Direction"

Jag kollade oförstående på Christopher och sedan hans iPhone jag höll i handen. Hjärtat satt i halsgropen och jag vågade inte kolla på skärmen.

"Kolla då" sa han och pekade på mobilen.

Jag gjorde som han sa och kollade på skärmen där en bild på Vic och Louis var. Hon skrattade och Louis kollade på henne och log. Inom började det koka ilska. Försökte min vän ta min tjej? Jag kollade på Christopher och sedan på bilden igen. Hade hon verkligen gått vidare? Hade hon verkligen slutat älskat mig, på riktigt? 

"Ring henne" sa Christopher och sträckte sig efter min mobil som låg på soffbordet.

Jag gav tillbaka hans mobil och tog istället tag i min. Jag gick direkt in på hennes nummer och tryckte mobilen mot örat. Irreterande tårar tryckte sig upp ur ögonen och jag försökte snabbt blinka bort dom. 

 

Jag gick ut till köket - efter att legat i soffan i tre timmar och kollat in i kudden - och hällde upp vatten i mitt glas. Min hals sved och min tunga kändes som sandpapper. Min mobil som låg på köksbordet börjde vibrera och jag kunde se här ifrån att det var Justins namn som stod på. Jag suckade och ställde ifrån mig glaset och svarade. Jag kunde inte ignorera hans samtal hela livet.

"Hallå?" svarade jag i en suckning.

"Varför är du i England?! Är du tillsammans med Louis?!" Justins röst var spräcklig och jag kunde se framför mig hur han spände käken och försökte hålla tårarna inne, jag kände honom så väl.

"Just...-"

"Var du tillsammans med Louis när vi var tillsammans?!" 

"Justin sluta! Lyssna på mig!" sa jag strängt och suckade "Vi är inget mer än vänner, jag lärde käna honom igår" 

"Varför är du i England? Varför sa du inget?" frågade han och snyftade högt.

"Jag kunde inte vara....jag kunde inte vara där du var. Allting påminnde mig om dig och jag mådde jätte dåligt. Mamma tyckte det var bäst att jag åkte till England där Josh min kusin bor. Och jag ville inte att du skulle veta.."

"Jag saknar dig" sa han efter en kort tystnad.

Jag stirrade rakt ut i ingenting. Jag tog ett djupt andetag medans tårarna ville tränga sig upp även om det inte fanns några kvar.

"Jag saknar dig med om jag ska vara ärlig. Men du måste lova mig att börja gå vidare, glöm mig" och med dom orden la jag på. Jag la försiktigt ner mobilen på bordet och kollade på skärmen som var svart. Varför gjorde han såhär för? 

 

 

---

 

Ett till kort kapitel... Förlåt! Men bara för det så ska ni få ett till kapitel senare! :Dxx

Det hade aldrig bildats en tystnad mellan oss när vi gick runt i stan. Den lite blyga Louis som jag först träffade i lägenheten igår var bortblåst. Han var utåt. Han var otroligt rolig och fick mig att skratta hela tiden. Jag hade fått en host- och skratt attack när han berättade ett utav världens sämsta skämt. Han hade lagt sin arm runt mig och jag kunde se på honom att han blev lite orolig. Jag var ju trotsallt röd som en kräft och letade efter luft. Men hans orolighet var bara otroligt gulligt och jag kunde inte sluta le efter det. 

Jag öppnade ytterdörren till Josh' lägenhet. Han var inte hemma och det var glad jag över. Han skulle ställa massa frågor om varför jag log som en idiot och det skulle jag nog helst vilja skippa. Jag sparkade av mig skorna och gick gick med tunga steg in i köket. Jag slängde iväg väskan på golvet och begav mig direkt till kylskåpet där jag visste att Josh hade gömt Nutella längst in i kylskåpet. Han visste verkligen att jag var totally in love i Nutella. Jag satte mig vid bordet och drog upp mobilen ur fickan. Jag hade fått sms från Justin som jag inte brydde mig om, några sms och missade samtal från mamma och ett sms från okänt nummer. Jag kollade på numret och visste inte alls vems det var. Jag öppnade meddelandet och läste de få raderna, om och om igen.

 

 

Ett stort leende placerades på mina läppar - eller ännu större, jag hade fortfarande ett flin på läpparna. Jag läste om det några gånger igen innan jag svarade. Fast vad skulle jag skriva? Jag stoppade skeden med nutella i munnen och kollade på våran sms ruta. 

 

Me too! I'm fine, lol. How 'bout you worried boy? ;) 

 

Efter en minuts tvekande klickade jag på "send". Fast kanske var den blinkande gubben för mycket? Herregud, vad pinsamt! Tänk om han trodde jag flirtade med honom?! Mobilen plingade till och det började pirra i magen. Tänk om han tyckte jag var helt dum nu?

 

It was scary! Your face was like really red haha. I have to go, see ya :D xx L 

 

Jag stängde ner våran sms ruta och gick istället in på Twitter. Konstigt nog så hade jag fått massa tweets från massa tjejer som var One Direction fans. Jag visste att läsa det här var meningslöst, det var bara tjejer som var otroligt avundsjuka, men jag kunde inte låta bli att kolla igenom det. Jag hade gått igenom det här i tre år och hade lärt mig att inte ta åt mig. Sakta började de meningslösa tårarna rinna sakta för min kind. "Du är tjock och ful" "Du äcklar mig" "Jag kommer döda dig, du förtjänar inte Louis din slampa!" "Vad hände med Justin nu då? Om du är tillsammans med Louis för hans pengar kommer jag döda dig inatt äckliga, feta du" 

Jag koller på burken med Nutella som stod framför mig. Jag var verkligen tjock, vem sitter och äter nutella direkt ur burken? Usch. Jag reste mig snabbt upp och gick in i vardagsrummet och la mig klumpigt på soffan. Jag drog närmaste filt över mig och gömde ansiktet i kudden. Det var alltid såhär jag reagerade när jag fick hat och läste det. Förr när jag var  tillsammans med Justin brukade han alltid trösta mig och alltid vara med mig. Men nu var jag ensam. Och varför jag grät över det här var löjligt, jag visste sanningen och hur dom reagerade bara för att jag var med Louis som vän - även om jag ville att det skulle vara mer än vän eftersom jag verkligen gillade honom - så skrev fansen långa, idiotiska texter. Killarna verkade inte få vara med någon utom varandra för fansen. Så löjligt.

 

---

 

Jag vet att det här kapitlet är alldeles FÖR kort och dåligt! Men vet ni vad? Jag är hemma, har internet och en data! yey. Jag bryr mig inte om jag inte fick tre kommentarer eller mer (lol hahah) för jag fick värsta kicken och ville skriva. Tyvärr blev det bara den här lilla snutten, dåligt eller hur? Men imorgon kommer iallafall nästa upp, håll utkik!