Victorias perspektiv:
Mina ögonbryn satt högt upp på pannan av oförstående. Vadå singel? Hade han inte tänkt att gå ut med att vi var tillsammans? Kanske var det för tidigt och dessutom ville ju vi faktiskt ta det lugnt. Men något i hans tweet fick min mage att vrida sig och mitt hjärta att svida lite. Han kunde ju åtminstone skrivit "maybe" eller något liknande, visa att han faktiskt inte var singel och ensam. Jag klickade in på svarsrutan och mina fingrar var redo att skriva, men jag hindrade mig själv. Han ignorerade mig ju faktiskt, kanske var han sur på mig?
Mina tankar gjorde mig galen och jag bestämde mig för att ringa honom, igen. Om han inte svarar vet jag inte vad jag gör. Han gör mig fullkomligt förvirrad och det är inte något jag njuter av.
Signalerna gick och precis innan jag lyfte bort mobilen från örat och lade på så hörde jag Louis' röst. Min mage gjorde en volt och en stor lättnad lyftes från mina axlar.
"Vad?" Louis röst trängde sig igenom luren med en ovanligt hes och arg ton.
"V-va?" Jag drog bak en hårslinga bakom örat och satt mig på stolen för att inte ramla omkull av allt som händer just nu.
"Vad vill du?" Louis arga och hesa röst fick mig att rygga tillbaka. Var han s verkligen så sur?
"Jag..vad...-"
"Kan du sluta ringa mig, du fattar väl själv att jag inte vill prata med dig!" Sa Louis så kallt att jag knappt trodde det var han.
"Vad snackar du om?"
"Du vet mycket väl vad jag snackar om och du fattar mycket väl att jag inte vill prata eller ha någon kontakt med dig"
"Men vänta, va?" En klump samlades i magen och tårar bildades i mina röda ögon.
"Jag trodde aldrig du var sån, din...-"
"Louis sluta! Vad menar du med 'sån'?! Jag fattar inte ett skit vad du snackar om" min röst började nästan darra och det gjorde även Louis'.
"Sluta spela dum" sa Louis med en snyftning som han försökte dölja men det fick mitt hjärta att brista lite "Du kan gå tillbaka till den där killen du låg med igår, han verkar ju så mycket bättre!"
"V-"
Jag hann inte säga mer innan Louis lagt på och lämnat mig förvirrad på andra sidan luren. Vad i helsike snacka han om? Vadå "killen jag legat med"? Jag har inte rört någon alls, vad får honom att tro det? Jag la långsamt tillbaka mobilen på bordet och tog ett djupt hackigt andetag. Hade han gjort slut med mig nu?

-

Jag slängde väskan på axeln och gick in genom de stora glasdörrarna som automatiskt öppnades när jag kom i närheten utav dom. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet som det alltid gjorde när jag var här.
"Vart är Josh Devine?" Frågade jag och lutade mig mot bänken. En kort, lite mullig kvinna runt fyrtioårs åldern med brunt kort hår satt på den röda stolen med händerna placerade på tangentbordet. Hennes glasögon satt långt ned på näsan när hon kollade upp på mig med ett leende på läpparna.
"Josh Devine?" Upprepade hon efter mig med en frågande ton. Jag nickade svagt och kollade ner på hennes händer när dom dansade över det svarta knapparna.
"Femte våningen rum trehundrafyra" Sa hon efter några sekunder och gav mig ett litet leende som jag inte hade någon ork att besvara, istället gick jag med snabba steg till hissen som stod öppen. Som tur var så var hissen tom och jag behövde inte få bitchiga blickar som jag fått när jag steg in i sjukhuset. Det kändes som att hela London läst om mig - vilket dom förmodligen gjort och tanken fick mig att vilja försvinna från denna värld.

Jag satte mig försiktigt bredvid Josh i sängen. Hans ansikte var inte längre fyllt med blod men såren syntes fortfarande och det fick min mage att vrida ihop sig varje gång jag kollade på honom.
"Hej" sa jag lågt och kollade in i Josh ögon som var röda av trötthet "Hur är det?"
"Bara bra" sa han och log halvt "Själv? Jag har läst om det där om dig i...-"
"Det är okej" sa jag och försökte le - vilket blev en grimas - för att dölja hur mycket det där egentligen tog kol på mig. Hela mitt liv är verkligen förstört nu - lite överdirvet kanske men det är så det känns. Jag kommer aldrig kunna gå på gatan som en vanlig människa, jag kommer alltid få blickar som lyder "där går horan". Jag kommer få leva med hat på internet och även i verkligenheten i säkert resten av livet.
"Det är inte alls okej, Vic" sa Josh och tog min hand. Han klämde den löst och strök sin tumme upp och ner på baksidan av min hand "Jag vet att det där är jobbigt för dig och jag vill att du ska kunna prata med mig om sånt här, du ska inte behöva låtsas som att allt är bra framför mig när det egentligen inte är det. Jag ser på dig att du lider, man ser att du mår dåligt"
"Deep" sa jag och försökte klämma ut mig ett fniss för att reta Josh, men det gick inte. Varken mungiporna eller skrattet kom fram.
"Du kan inte ens le, det tyder på att du verkligen mår dåligt" sa han och kollade bekymrat på mig "Berätta, vad är det som händer?"
Jag vände blicken mot fönstret och lät blicken följa en flock fåglar som passerade. Jag ville berätta allt för Josh. Om Louis, Josie, tidningen. Allt. Men jag kom inte hit för att prata om mina problem när Josh ligger på sjukhus. Det kändes inte rätt.
"Vi behöver inte prata om mig..." sa jag lågt och vände tillbaka blicken till Josh som verkade vänta på mig att berätta alla mina bekymmer.
"Vic, snälla" sa han och suckade "Börja nu"
"Okej då" jag tog ett djupt andetag och blundade innan jag berättade allt om Louis, Josie, tidningen och även Justin. Tårar rann ner längs mina kinder när jag berättade allt. Jag började att inse, mer och mer för varje minut, att Louis verkligen lämnat mig. När han först sa det lät det så overkligt att det knappast kunde vara sant, men ju mer jag tänkte på det så fattade jag. Han hade verkligen lämnat mig.
"Varför tror Louis att du legat med någon annan?" frågade Josh efter flera minuters tystnad då han förmodligen smälte in allt i sin hjärna.
"Jag har ingen aning" suckade jag och snabbt bort tårarna som trillat över vattenlinjen.
"Han är en idiot" sa han plötsligt och jag kollade på honom.

-

När jag steg in i lägenheten var klockan strax över sju. Jag hade nästan spenderat hela min dag med Josh på sjukhuset och pratar om allt. Det behövdes verkligen. Jag skulle ju trotsallt åka hem nästa vecka och vi hade knappt träffats.
Jag sparkade av mig skorna och begav mig direkt till sovrummet. Jag drog av mig mina jeans jag behövt kriga mig in i och lät dom ligga på golvet med resten av mina kläder. Tröttheten kravlade sig fram sakta men säkert och mina ögonlock började bli tyngre även om klockan knappt var åtta. Vad händer egentligen med mig? Jag gick ut till vardagsrummet och satte mig i soffan klumpigt när någonting hårt och kantigt träffade mig i ryggen. Jag reste mig snabbt upp och kollade skräckslaget på kudden jag hamnat på. Vad tusan? Jag tog upp kudden och öppnade kuddfodralet. Någonting rosa, glittrigt och fyrkantigt låg i kudden som jag långsamt tog upp. Vem lägger en ask i en kudde? Försiktigt tog jag av locket och min blick landade direkt på ett litet brev med mitt namn på och runt om det var det ett guldigt halsband med två hjärtan på.

----

Jätte rörigt kapitel, sorry! Har inte läst igenom det så det finns säkert massa stavelsefel och allt. Hoppas ni tycker om det ändå, och btw, vad tror ni det står i brevet? ;) Kommentera sötiiiiiiisar x