Vilka?
Hej!
Måste bara fråga vilka som fått tag i biljetter till 1D konserten nästa år? ❤️ Jag lyckades få tag på biljetter och jag har gråtit nonstop i två timmar nu hehe...
Och juste! Om ni inte fått tag på biljetter för att dom är slut, ta det chill, för det kommer ännu en konsert dagen efter! :D 
More Than This - Chapter 33
Victorias perspektiv:
Mina ögonbryn satt högt upp på pannan av oförstående. Vadå singel? Hade han inte tänkt att gå ut med att vi var tillsammans? Kanske var det för tidigt och dessutom ville ju vi faktiskt ta det lugnt. Men något i hans tweet fick min mage att vrida sig och mitt hjärta att svida lite. Han kunde ju åtminstone skrivit "maybe" eller något liknande, visa att han faktiskt inte var singel och ensam. Jag klickade in på svarsrutan och mina fingrar var redo att skriva, men jag hindrade mig själv. Han ignorerade mig ju faktiskt, kanske var han sur på mig?
Mina tankar gjorde mig galen och jag bestämde mig för att ringa honom, igen. Om han inte svarar vet jag inte vad jag gör. Han gör mig fullkomligt förvirrad och det är inte något jag njuter av.
Signalerna gick och precis innan jag lyfte bort mobilen från örat och lade på så hörde jag Louis' röst. Min mage gjorde en volt och en stor lättnad lyftes från mina axlar.
"Vad?" Louis röst trängde sig igenom luren med en ovanligt hes och arg ton.
"V-va?" Jag drog bak en hårslinga bakom örat och satt mig på stolen för att inte ramla omkull av allt som händer just nu.
"Vad vill du?" Louis arga och hesa röst fick mig att rygga tillbaka. Var han s verkligen så sur?
"Jag..vad...-"
"Kan du sluta ringa mig, du fattar väl själv att jag inte vill prata med dig!" Sa Louis så kallt att jag knappt trodde det var han.
"Vad snackar du om?"
"Du vet mycket väl vad jag snackar om och du fattar mycket väl att jag inte vill prata eller ha någon kontakt med dig"
"Men vänta, va?" En klump samlades i magen och tårar bildades i mina röda ögon.
"Jag trodde aldrig du var sån, din...-"
"Louis sluta! Vad menar du med 'sån'?! Jag fattar inte ett skit vad du snackar om" min röst började nästan darra och det gjorde även Louis'.
"Sluta spela dum" sa Louis med en snyftning som han försökte dölja men det fick mitt hjärta att brista lite "Du kan gå tillbaka till den där killen du låg med igår, han verkar ju så mycket bättre!"
"V-"
Jag hann inte säga mer innan Louis lagt på och lämnat mig förvirrad på andra sidan luren. Vad i helsike snacka han om? Vadå "killen jag legat med"? Jag har inte rört någon alls, vad får honom att tro det? Jag la långsamt tillbaka mobilen på bordet och tog ett djupt hackigt andetag. Hade han gjort slut med mig nu?
-
Jag slängde väskan på axeln och gick in genom de stora glasdörrarna som automatiskt öppnades när jag kom i närheten utav dom. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet som det alltid gjorde när jag var här.
"Vart är Josh Devine?" Frågade jag och lutade mig mot bänken. En kort, lite mullig kvinna runt fyrtioårs åldern med brunt kort hår satt på den röda stolen med händerna placerade på tangentbordet. Hennes glasögon satt långt ned på näsan när hon kollade upp på mig med ett leende på läpparna.
"Josh Devine?" Upprepade hon efter mig med en frågande ton. Jag nickade svagt och kollade ner på hennes händer när dom dansade över det svarta knapparna.
"Femte våningen rum trehundrafyra" Sa hon efter några sekunder och gav mig ett litet leende som jag inte hade någon ork att besvara, istället gick jag med snabba steg till hissen som stod öppen. Som tur var så var hissen tom och jag behövde inte få bitchiga blickar som jag fått när jag steg in i sjukhuset. Det kändes som att hela London läst om mig - vilket dom förmodligen gjort och tanken fick mig att vilja försvinna från denna värld.
Jag satte mig försiktigt bredvid Josh i sängen. Hans ansikte var inte längre fyllt med blod men såren syntes fortfarande och det fick min mage att vrida ihop sig varje gång jag kollade på honom.
"Hej" sa jag lågt och kollade in i Josh ögon som var röda av trötthet "Hur är det?"
"Bara bra" sa han och log halvt "Själv? Jag har läst om det där om dig i...-"
"Det är okej" sa jag och försökte le - vilket blev en grimas - för att dölja hur mycket det där egentligen tog kol på mig. Hela mitt liv är verkligen förstört nu - lite överdirvet kanske men det är så det känns. Jag kommer aldrig kunna gå på gatan som en vanlig människa, jag kommer alltid få blickar som lyder "där går horan". Jag kommer få leva med hat på internet och även i verkligenheten i säkert resten av livet.
"Det är inte alls okej, Vic" sa Josh och tog min hand. Han klämde den löst och strök sin tumme upp och ner på baksidan av min hand "Jag vet att det där är jobbigt för dig och jag vill att du ska kunna prata med mig om sånt här, du ska inte behöva låtsas som att allt är bra framför mig när det egentligen inte är det. Jag ser på dig att du lider, man ser att du mår dåligt"
"Deep" sa jag och försökte klämma ut mig ett fniss för att reta Josh, men det gick inte. Varken mungiporna eller skrattet kom fram.
"Du kan inte ens le, det tyder på att du verkligen mår dåligt" sa han och kollade bekymrat på mig "Berätta, vad är det som händer?"
Jag vände blicken mot fönstret och lät blicken följa en flock fåglar som passerade. Jag ville berätta allt för Josh. Om Louis, Josie, tidningen. Allt. Men jag kom inte hit för att prata om mina problem när Josh ligger på sjukhus. Det kändes inte rätt.
"Vi behöver inte prata om mig..." sa jag lågt och vände tillbaka blicken till Josh som verkade vänta på mig att berätta alla mina bekymmer.
"Vic, snälla" sa han och suckade "Börja nu"
"Okej då" jag tog ett djupt andetag och blundade innan jag berättade allt om Louis, Josie, tidningen och även Justin. Tårar rann ner längs mina kinder när jag berättade allt. Jag började att inse, mer och mer för varje minut, att Louis verkligen lämnat mig. När han först sa det lät det så overkligt att det knappast kunde vara sant, men ju mer jag tänkte på det så fattade jag. Han hade verkligen lämnat mig.
"Varför tror Louis att du legat med någon annan?" frågade Josh efter flera minuters tystnad då han förmodligen smälte in allt i sin hjärna.
"Jag har ingen aning" suckade jag och snabbt bort tårarna som trillat över vattenlinjen.
"Han är en idiot" sa han plötsligt och jag kollade på honom.
-
När jag steg in i lägenheten var klockan strax över sju. Jag hade nästan spenderat hela min dag med Josh på sjukhuset och pratar om allt. Det behövdes verkligen. Jag skulle ju trotsallt åka hem nästa vecka och vi hade knappt träffats.
Jag sparkade av mig skorna och begav mig direkt till sovrummet. Jag drog av mig mina jeans jag behövt kriga mig in i och lät dom ligga på golvet med resten av mina kläder. Tröttheten kravlade sig fram sakta men säkert och mina ögonlock började bli tyngre även om klockan knappt var åtta. Vad händer egentligen med mig? Jag gick ut till vardagsrummet och satte mig i soffan klumpigt när någonting hårt och kantigt träffade mig i ryggen. Jag reste mig snabbt upp och kollade skräckslaget på kudden jag hamnat på. Vad tusan? Jag tog upp kudden och öppnade kuddfodralet. Någonting rosa, glittrigt och fyrkantigt låg i kudden som jag långsamt tog upp. Vem lägger en ask i en kudde? Försiktigt tog jag av locket och min blick landade direkt på ett litet brev med mitt namn på och runt om det var det ett guldigt halsband med två hjärtan på.
----
Jätte rörigt kapitel, sorry! Har inte läst igenom det så det finns säkert massa stavelsefel och allt. Hoppas ni tycker om det ändå, och btw, vad tror ni det står i brevet? ;) Kommentera sötiiiiiiisar x
More Than This - chapter 32
Victorias perspektiv:
Jag bläddrade ner på sidan och tog ett djupt andetag innan jag började läsa vad som faktiskt stod om mig i en utav de mest lästa tidningarna. Det var inte ofta jag hamnade i tidningen, verkligen inte ofta med en artikel om mig, bara mig. När det väl hände så var det antingen när jag fyllde år - då fick jag en liten ruta i någon barntidningen - eller när jag varit med på en intervju för vissa tidningar vilket hade hänt en endaste gång.
Jag kom längre och ner på sidan, mina ögonbryn sänktes och mina ögon blev glansiga av tårar.
"Enligt en anonym källa sägs det att Victoria Sparker - Justin Biebers ex - varit en riktig 'badgirl' när hon var 13 år"
Jag behövde och ville inte läsa mer för att fatta vad detta handlade om. Det var om mig som tretton år då hela mitt liv var upp och ner. Jag var kaos, allt var kaos. Jag var dum och valde att glömma min "stora kärlek" - som var anledningen till att jag mådde så dåligt - genom att ligga med andra killar. Och min "stora kärlek" var en kille som hette Jacob, han var ett år äldre än mig och jag var dödskär i honom. Vi var tillsammans och mitt liv kändes perfekt, i Men plötsligt sex månader efter vi blivit tillsammans så skickades han till ett behandlingshem för att varit bråkig och nästan lyckats döda sin egna pappa. Allt kom som en chock och jag visste exakt vad detta menade. Jag skulle inte få se Jacob på ett år. Jag skulle inte kunna ha kontakt med honom. Det var där det började. Jag förvandlades till ett monster ungeäft. Jag sket i allt och alla. Jag kände mig värdelös och ensam och av någon konstig anledning kände jag att det skulle hjälpa om jag var började ligga med andra killar. Det slutade med att jag blev våldtagen runt sju gånger och jag hade ingen att prata med, inga kompisar, ingenting. Men plötsligt, som en ängel från himlen så fanns plötsligt Josie där. Vi blev så tajta att ingen kunde skilja oss åt. Hon hjälpte mig genom den tiden och såg till att jag blev jag igen. Hon hjälpte mig att glömma Jacob och hon fick mig på banan igen.
Tårarna i mina ögon blev fler och fler så att dom tillslut föll ner över kanten. Min största, verkligen största hemlighet fanns att läsa på landets populäraste tidning. Det jag skämdes mest över i hela världen fanns i en förbannad tidning som miljontals människor läste just nu. Men vem är egentligen "anonym källa"? Hur skulle någon få reda på något som hände för 6 år sen? Det finns ingen förutom mina föräldrar och Josie som vet om det här. Shit. Det var Josie, det måste vara hon. Mina föräldrar skulle aldrig säga något om detta för dom vet hur jobbigt det här är för mig och hur mycket jag faktiskt skäms över det.
Jag drog frustrerat min skakiga hand genom hårslingan som dinglande framför ögonen och backade bort från bordet. Sakta började minnena klarna upp och fler tårar tryckte sig upp ur tårkanalen. Jag kunde inte hjälpa mina tårar eller skakiga händer. Jag var verkligen så förbannad att jag kunde slå till någon - och med någon menar jag Josie.
Jag tog sakta upp mobilen från bordet och letade upp Louis' nummer. Jag behövde säga att jag inte kunde komma, mitt huvud nästan snurrade efter att suttit ihop kurad mot väggen med benen tätt ihoptryckta mot bröstet i flera timmar och huvudvärk hade sakta börjat tränga sig på. Jag tryckte mobilen mot örat och lyssnade på signalerna som kom en efter en. Men han svarade inte. Telefonsvararen kom istället fram och jag la irreterat på. Att prata in på telefonsvararen hatade jag och tänkte verkligen inte göra. Det är som att man spelar in någonting som sedan personen kommer lyssna på och skratta utan att ringa tillbaka. Jag visste även att Louis ändå aldrig lyssnade på dom, det märkte jag när han fick ett sms om att han hade tjugo stycken nya "telefonsvarar samtal".
To: Louis
I don't feel so good and things have happened, but it's nothing to worry about. I stay home today, but we can maybe meet tomorrow? :)x
Jag skickade iväg det och la sedan ifrån mig mobilen på bordet igen. Jag tog upp muggen med kaffet som fanns kvar och tog rejäla klunkar. Det var kallt och inte alls gott men jag behövde pigga upp mig. Jag var trött som jag vet inte vad och jag hade ingen lust att sova klockan nu klockan elva på dagen och inte kunna sova inatt. Jag ställde ner muggen på bordet igen och precis då börjar min mobil vibrera på bordet. Ett litet, litet leende tittar fram på mina läppar när jag tänker på att det faktiskt är Louis som hört av sig, och det var det. Nästan.
"@Louis_Tomlinson: Thank you, without you we would not have added extra UK & Ireland dates :)"
Jag höjde ögonbrynen och låste upp mobilen. Han kunde uppdatera Twitter men inte svara när jag ringer? Han kanske inte hade sett eller hört att jag ringt och så hade han väl bara gått in på Twitter. Men det lät inte rimligt i mina öron. Man får ett sms när någon ringt och man inte har svarat, så han måste ju haft sett det? Jag gick in på telefonkatalogen och letade upp Louis. Jag tryckte mobilen mot örat ännu en gång och hörde på signalerna som tutade i öronen, men fortfarande så svarade han inte. Ville han inte prata med mig? Jag ringde en extra gång bara för att han kanske inte såg det eller hann svara, men han svarade fortfarande inte. Det stack till lite i hjärtat av någon anledning att han inte svarade men han kunde uppdatera Twitter. Herregud. Han måste läst artikeln om mig och trott att jag är helt dum i huvudet. Han hatar mig förmodligen nu, han tycker säkert att jag är äcklig och aldrig mer skulle vilja höra ett ord från mig. Mobilen pep till igen och det var Louis som hade uppdaterat Twitter igen.
"@Louis_Tomlinson: @Leyuumpaynees Yeah, im single"
Ouch.
---
Dundundun! Förlåt att jag inte uppdaterat men allt är bara så himla jobbigt just nu. Mamma, skola, läxor, prov, sjukhus osv... Aja, hoppas ni är nöjda med kapitlet vilket inte jag är haha. Men vad tror ni händer mellan Louis och Vic nu? ;) KOMMENTERA x
More Than This - Chapter 31
Victorias perspektiv:
"Louis, har du sett min tröja?" Frågade jag och kollade mig förtvivlat omkring. Det höga gräset svajade med vindpustarna som lätt blåste förbi och fick min nakna hud att knottras. Solen låg i moln och dom där molnen var inte speciellt vita - utan tvärtom.
"Nej, vadårå?" Svarade han och drog på sig sin tröja över huvudet.
"Den är borta och jag är helt säker på att jag la den bredvid din tröja" suckade jag och gick fram till Louis som hade ett svagt leende på läpparna. Jag fattar inte hur jag kunnat somna med endast bh och trosor mitt ute i naturen.
"Jag tror jag ser den" sa Louis plötsligt och flinade men det såg ut som att an gjorde allt för att hålla det inne "är det inte den?" Louis pekade mot sjön och mycket riktigt, där flöt min vita tröja omkring med vinden.
"Seriöst" sa jag i en suckning och tog mig för pannan. Det var inte riktigt min dag idag.
"Du kan ta min tröja" sa Louis och i ögonvrån såg jag hur han tog av sig sin tröja.
"Är du säker?" Frågade jag och försökte hålla min blick på Louis ögon men ändå fladdrade det ner till hans mage.
"Jag vill hellre att dom fotar mig utan tröja som inte har bröst än min flickvän" sa han och mitt hjärta stannade för några sekunder. Hans flickvän. Orden studsade runt i mitt huvud och ett leende placerades på mina läppar.
"Tack" sa jag lågt och försökte dölja mina rosa kinder. Jag var hans flickvän. Tanken gjorde att min kropp knottrades mer än vad den redan gjorde och min mage hade sina fjärilar där igen.
Jag tog på mig den vita tröjan som var flera storlekar för stor och som luktade underbart, den luktade Louis. Min absoluta favorit doft, det luktar godare än parfymer. Louis doft var obeskrivlig, den luktade så gott att jag nästan kände mig döende utan den.
-
Jag låste upp ytterdörren till lägenheten och gick in. Josies skor stod inte längre kvar och det högg till i hjärtat. Jag trodde inte hon var seriös att hon skulle åka. Men det var hon och nu samlades en stor klump i både magen och i halsen.
Jag gick ljudlöst fram till dörren som tillhörde rummet Josie sov i. Jag öppnade den sakta och steg in i det ljusa rummet som såg nästan likadant ut som det rummet jag själv bodde i. Sängen var bäddad och allt var på sin plats. Det fanns ingenting kvarlämnat från henne men det hade jag inte förväntat mig. Fast egentligen hade jag förväntat mig att hon skulle lämnat något, kanske ett litet brev och berättat massa minnen vi har tillsammans eller bara hur saker låg till, hur ledsen hon är på mig eller något sånt. Men det fanns ingenting och det fick mitt hjärta att brista lite till. Hon hade stuckit och tänkte förmodligen inte komma tillbaka. Jag har förlorat min bästa vän. Tjejen som kände till alla mina hemligheter och tankar.
Jag lämnade rummet och gick istället in till mitt egna rum. Jag la mig utmattat i sängen och borrade in ansiktet i kudden. Mina ögonlock kändes tunga som berg efter två dagar utan riktig sömn men ändå kunde jag inte somna nu. Det enda som faktiskt fanns i mitt huvud var Josie och alla våra minnen. Alla gånger vi rymde hemifrån tillsammans i trettonårsåldern, alla gånger vi stått bredvid varandra som två klippr. Vi gick igenom allt tillsammans och aldrig kunde någon skilja oss åt. Men nu helt plötsligt, som en bomb från ingenstans när allt redan är skit, så är vi inte längre vänner. Tårar samlades i ögonen och andningen blev tungare när jag tänkte på det.
Jag satte upp mitt trassliga hår i en tofs på huvudet och gick ut till köket. Jag tog fram en kopp och hällde upp kaffe för att försöka få energi eftersom att jag inte kan sova. Jag lutade mig mot det svala bordet och tittade ut genom fönstret. Små vattendroppar regnade ner och träffade fönstret med smatter. Direkt började jag tänka på den dagen då det ösregnade och Louis var hemma hos mig när vi kramades i flera minuter när jag berättade om att Justin kommit. Sedan kom Harry och sa att vi skulle till stranden. Jag hade tyckt att det var en korkad idé och att vi skulle bli hur sjuka som helst hela högen men det var en utav dom bästa dagarna i mitt även om vi inte gjorde något speciellt förutom att vara på stranden när det ösregnade. Jag kommer ihåg så väl hur Louis kittlade mig så att jag nästan inte kunde andas och när vi tjaffsade om att Louis skulle låna Josh' kläder. Bara tanken fick mig att le som en idiot. Jag tog upp min mobil som låg bredvid min arm på bordet och låste upp den. Jag gick in på Twitter och bläddrade igenom min timeline som var fylld med mer hat än vanligt.Jag har alltid fått hat men nu var det verkligen mycket, det var till och med två trender om mig vilket inte hände så jätte ofta. "#LouisBreakUpWithTheWhoreVictoria" och "#VictoriaSparkerTheWhore. Jag höjde ögonbrynen och klickade dumt nog in på den enda trenden. Jag visste att det är otroligt dumt och skrattretande att läsa hatet om en själv men varför var jag helt plötsligt en hora? Förmodligen var det något påhittat rykte om mig som någon liten directioner utan liv skrivit.
"@LouiiisBabee: @VictoriaSparker here is the link to the interview about you .__. Sorry but you're really disgusting."
Jag satte mig förvirrat på stolen bredvid och lutade huvudet mot handflatan. Vadå länk? Vilken intervju? Flera miljoner tankar flög runt i mitt huvud när jag klickade på länken. The Mirrors sida dök upp efter några sekunders laddning och jag tappade andan när jag såg det, när jag såg mig.
Det här får inte hända.
-----
Jätte kort kapitel och dåligt kapitel men jag hoppas det är läsvärt ... :)Förlåt.
Det var så många som ville kontakta mig osv, och jag vill inte dela ut min kik för jag vill vara anonym, men jag ska göra en mail så kan ni kontakta mig så ska jag försöka svara på allt. Kommer säga till när jag fixat en så får ni skriva om ni vill.
FÖLJ MIG PÅ BLOGLOVIN OM NI KÄNNER FÖR DET & GLÖM INTE ATT KOMMENTERA :)
Kärlek
Hej sötnosar!
När jag la upp förra inlägget om min mamma så vred min mage ihop sig bara av tanken att jag skulle få hat, att ni skulle lämna min blogg för uppdateringen osv. Men alla dessa tankar är borta, jag har läst varenda liten kommentar hundra gånger om och ni fattar inte hur mycket jag börjar gråta för att ni är så underbara och stöttande. Nu istället vrider min mage ihop sig för att jag verkligen känner att jag måste ge något tillbaka till er. Så jag tänkte försöka fortsätta på kapitlet och lämna verkligheten bakom mig ett tag. Tack så sjukt mycket för alla stöttande och gulliga kommentarer, ni är helt underbara och jag älskar er.
Jag mår en smula bättre nu efter att pratat ut med några människor och jag får hjälp. Jag försöker sluta skära mig och det går bra...tror jag. Tror inte ni bryr er men jag ville bara att ni skulle veta att uppdateringen kommer bli bättre så snart som möjligt :) x
KORTFATTAT....
More Than This - Chapter 30
Victorias perspektiv:
Jag hoppade ur den låga bilen som jag hade suttit i fyrtio minuter. Min rumpa kände jag knappt och mina ben sände ut stickande känslor i benen för varje steg jag tog. Min blick granskade ängarna framför mig och av någon anledning kändes det som att vi befann oss i en annan värld. I hela mitt liv har jag levt med bilar, stressiga människor, fullpackade gator och avgas lukter som gjorde att man nästan kände sig hög. Men här fanns det inget sånt alls, bara ren natur. Inga bilar eller människor.
"Hade du tänkt att stå kvar där eller ska du följa med?" flinade Louis och kollade på mig. Jag log svagt och skyndade mig fram till honom. Han la sin arm runt min midja och drog mig närmare honom och som vanligt stod min kropp i brand. Är han medveten om vad han får mig att känna? Får jag honom att känna så?
"Jag och killarna brukade alltid åka hit förut och bada för att slippa paparazzis och fans" sa Louis plötsligt och jag väcktes ur mina tankar. Louis blick var fastklistrad framåt och ett leende lekte på hans läppar. Förmodligen tänkte han på alla minnen han haft med de fyra killarna och jag kunde inte låta bli att le.
"Jag vet inte hur ni badade" sa jag och kollade runt omkring oss "för jag ser ingen strand eller vatten här"
"Du kommer få se snart"
Jag kände att Louis kollade på mig i ögonvrån med ett leende på läpparna men jag valde att inte kolla tillbaka på honom, jag gillade tanken att han kollade på mig med ett leende på läpparna och ännu bättre kändes det att tänka att jag inte märke även om jag gjorde det.
"Sisten i får gå hem!" hojtade Louis plötsligt och började springa mot något som verkade vara en sjö lite längre bort. Hans armar var uppe i luften och jag kunde inte låta bli att le åt hans barnsliga sida som hittat ut från hans kropp. Och om jag ska vara ärlig så älskar jag den sidan av Louis. Jag älskar hur spontan och larviga grejer han vill göra.
"Du kommer få gå hem Vic!" ropade han och kollade bak på mig över axeln. Jag såg hans breda leende på hans läppar och det fick mitt leende att ökas i flera milljoner grader. Han stannade vid träden som var precis innan sjön och drog av sig tröjan. Han kollade på mig innan han tog ett rejält skutt ner i vattnet. Han var under vattenytan i några sekunder innan han tittade upp igen med vattnet rinnande i ansiktet från håret. Ett stort, brett leende fanns på hans läppar och hela tiden kollade han på mig medans jag gick närmare sjön.
"Kom" sa han och räckte ut sina armar i luften när jag stod precis vid kanten till sjön.
"Jag är här" sa jag med ett flin och satte mig i gräset.
"Jag menar i vattnet" sa han och himlade lekfullt med ögonen "Bada med mig!"
"Jag har inga badkläder och jag vill helst åka hem med torra kläder" sa jag och log brett.
"Ta av dig då?" sa han och flinade.
Jag himlade med ögonen och kollade bort med ett leende som lekte på mina läppar.
"Snälla" bad han med en röst man bara inte kunde säga nej till "Bada med mig"
"Okej då" sa jag och suckade. Jag reste mig upp och vände mig om, lite generad över att ta av mig kläderna framför Louis även om jag skulle behålla underkläderna på "Kolla bort"
Försiktigt och långsamt drog jag av mig tröjan som jag sedan kastade bort den så att den landade bredvid Louis tröja. Gåshud fyllde min kropp när vindpustar susade förbi mig när jag knäppte upp mina byxor som jag lät glida ner för mina ben.
"Du får gärna bada idag" kommenterade Louis och jag kunde se hans flin på läpparna framför mig även om jag inte kollade på honom.
"Du kollar inte va?"
"Vad spelar det för roll?"
Jag klev ur mina byxor och vände mig om med mina händer som försökte täcka min mage. Louis hade ett svagt leende på läpparna som jag inte kunde tyda och det orsakde mig att bita hårt i läppen. Förmodligen såg jag ut som en knubbsäl och att han helt sjävklart skulle dumpa mig efter det här. Men har var inte sån och det visste jag. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig en aning osäker.
"Hoppa" sa han och sträckte ut sina armar ännu en gång "Jag fångar dig"
Jag bet mig i läppen ännu en gång och lät armarna falla ner.
"Lova? Det här typ det läskigaste jag vet"
"Jag lovar" skrockade han och jag log svagt.
Vi räknade till tre samtidigt och jag hoppade inte föräns på fyra bara för att jag fegade ur. Jag hamnade i Louis famn och jag kunde inte släppa tanken av att våra kroppar gned sig mot varandra.
"Du får inte täcka din kropp" viskade Louis och tryckte sin panna mot min så att våra ansikten endast var några milliter ifrån varandra. Just nu fanns det inte bara några fjärilar i min mage, nej, det var hela zooet i min mage "Du är perfekt"
"Ingen är perfekt"
"För mig är du perfekt och kommer alltid vara"
Mina kinder hettades upp rejält och jag kollade direkt ner. Min blick landade på hans bröst där en tatuering sträckte sig från sida till sida. It is what it is stod det och jag kunde inte låta bli att dra mitt finger över den svarta texten hur mycket jag än kämpade emot. Jag hade alltid varit lite svag för tatueringar på killar.
"Jag har också en tatuering" flög det ur mig när jag kollade på resten av hans tatueringar på hans armar.
"Verkligen? Jag har inte sett någon" sa han och jag kunde höra hur han försökte att inte låta förvånad, men jag kunde höra det. Men jag klandrar honom inte för det, jag skulle också blivit förvånad om jag var honom. Jag ser inte ut som en tjej som skulle tatuera sig.
"Det var meningen att den inte skulle synas" sa jag och strök fingret över hans tatuering som verkade vara en ren eller något annat liknande djur "Jag gjorde den när jag var tretton, jag var ganska dum"
"Vad är det för något?"
"Det är en evighetssymbol. Jag har den på sidan, här" Jag lyfte på min arm och flyttade på bh-bandet "Min mamma dödade mig när hon såg den när vi var på semester"
Louis skrockade och drog fingret över det precis som jag gjorde över hans. Det fladdrade till i magen och jag bet mig i läppen.
"Jag gillar den" sa han och kollade upp på mig med ett leende som dödade mig. Jag log tillbaka innan vi lutade oss närmare varandra och träffades i en perfekt kyss.
-
"Dina läppar är blåa" flinade Louis och petade på min läpp när vi satt i gräset. Jag himlade lekfullt med ögonen och slog löst bort hans hand.
"Kanske för att vi badade i svin kallt vatten i typ en timme" sa jag och log.
"Du passar i det"
"Tyst" sa jag i ett skratt och vände bort ansiktet "Du har också blåa läppar, bara så du vet"
"Har jag inte alls" svarade Louis och placerade sina fingrar på min kind, han vred sakta tillbaka mitt ansikte så att vi kollade in i varandras ögon igen "Svara mig ärligt nu, okej?"
Jag höjde ögonbrynen och nickade långsamt. Jag blev nästan orolig när han var såhär seriöst. Det var inte ofta han var såhär seriös.
"Lova att svara mig ärligt" sa han allvarligt igen och jag nickade ivrigt.
"Jag lovar" sa jag och rynkade pannan.
"Har..." började han och kollade ner i marken som att han var ledsen. Var han ledsen egentligen? Jag kollade oförstående på honom, vad han nu skulle säga så verkade det otroligt viktigt "Har..."
"Har...?" upprepade jag och Louis kollade upp på mig.
"Har jag verkligen blåa läppar?" sa han och brast ut i skratt. Jag kollade på honom medans han drog handen genom sitt hår som började torka och skrattade samtidigt. Var han seriös? "Du skulle sätt ditt ansiktsuttryck"
Jag slog till honom löst på armen men jag kunde inte låta bli att skratta själv "Alltså gosh, jag trodde du var seriös"
"Jag märkte det" sa han och la sin arm runt min midja "Du är jätte söt när du ser oförstående ut"
Jag himlade lekfullt med ögonbrynen och lutade mitt huvud mot hans axel.
"Visst är jag en bra skådespelare?" sa han stolt och jag kollade upp på honom.
"Kanske"
"Jag är det, jag vet att du tycker det" sa han och log svagt.
"Alltså, du är inte så bra" sa jag och försökte hålla mitt leende inne. Jag älskade hur frustrerad han blev när man nekade honom när han egentligen hade rätt.
"Är jag visst! Jag vet att du tycker det"
"Nej" sa jag och vände bort ansiktet.
Louis händer letade sig till min midja och han klämde löst men det räckte för att jag skulle börja skratta "Säg att jag är den bästa skådespelaren du någonsin sätt" sa han lekfullt.
"Nej, för du var inte bra" sa jag och Louis klämde ännu mer så att jag brast ut i ett gapskratt ännu en gång.
"Säg det, annars släpper jag inte" sa han och drog mig bakåt så att jag låg på rygg med honom bredvid mig.
"Louis, d-det är inte r-rättvist" sa jag och kippade efter luft mellan mitt skratt.
"Säg det bara" sa han och lutade sig närmare mitt ansikte så att vi endast var några centimeter ifrån varandra "Jag släpper då"
"Jag vill inte ljuga för dig"
"Du gör det så svårt för dig" flinade han och klämde ännu mer än tidigare.
"Okej okej" skrattade jag och Louis slutade "Du är den bästa skådepspelaren jag någonsin sätt"
"Säg att jag är den snyggaste skådespelaren också" sa han mot mina läppar och jag himlade med ögonen.
"Louis!" sa jag och skrattade.
"Snälla"
"Okej, du är också den snyggaste skådespelaren som fi...-" jag hann inte avsluta meningen innan Louis läppar var tryckta mot mina i en intesiv kyss.
När vi drog oss undan var vi båda andfådda och kippade efter luft som två hundar som sprungit flera mil. Han la sig på rygg bredvid mig och jag vände mig direkt så att jag låg med ansiktet mot honom. Hans ögon var slutna och det verkade som att han verkligen var trött. Men jag förstod honom, för det var jag också efter inatt.
"Dina läppar är verkligen blåa" sa jag lågt efter ett tag innan jag blundade jag med.
----
Okej, det blev inte riktigt som jag tänkt mig meeeen iallafall, det är ju något! Ni fick ett kärleks kapitel för jag tyckte det behövdes, hihi. Hoppas ni gillar det och glöm inte att kommentera nuuuuu :Dx
OMG OMG
FÖRLÅT OM JAG BARA KOMMER HÄR OCH SKRIVER ETT TRÅKIGT INLÄGG MEN OMG NIALL TWITTRADE PÅ SVENSKA ALLDELES NYSS ASSÅ JAG DÖR. MITT HJÄRTA HOPPADE UR MIN KROPP NUU WIII! HIHIHI kolla va sött, han använde google översätt :')
PS. Glöm inte att kommentera på förra kapitlet ;) nästa kommer imorgon btw x
More Than This - Kapitel 29
Victorias perspektiv:
Det var tyst och en aning spänt mellan min och Josie i taxin påväg tillbaka till Josh lägenhet. Att Josie blivit så förbannad som hon är nu pågrund av att vi behövde åka hem var löjligt, otroligt skrattretande. Alla dessa affärer fanns ju hemma i New York så jag fattade inte vad hon tjurade om.
"Du kan stanna här, vi kan gå resten" sa jag till chauffören som trummade med sina långs fingrar på ratten. Han nickade och svängde in till kanten. Josie hoppade ur bilen innan vi ens hunnit stanna, hon var så förbannad att det nästan pyste ut rök ur öronen på henne.
"Tack så mycket för skjutsen" jag räckte fram pengarna till honom och kastade ett tacksamt leende genom backspegeln som han bevarade med en nickning. Jag hoppade ur den svarta bilen och gick med snabba steg mot höghuset - som inte var långt ifrån - för att komma ikapp Josie. Men jag behövde inte oroa mig, det var jag som hade nycklarna. Hennes fotsteg ekade i trapphuset och hennes arghet smittade av sig. Nu blev jag själv förbannad, men det var pågrund av hennes beteende.
När jag kom upp till dörren stod Josie lutad mot väggen med armarna i kors. Hennes ansikte var rött och hennes andning var hög. Det kokade ilska inom henne och hon skulle snart explodera. Det visste jag från dom andra få gångerna hon blivit riktigt arg. En utav gånger var för några år sedan på en bal vi var på med skolan. Josie hade på sig en vit, glittrig klänning som kostat onödigt mycket pengar. Jag hade blivit avundsjuk på henne och av ren klumpighet hade jag råkat spilla bål över hela henne när jag skulle hälla upp i min plastmugg och en kille puttat till mig. Det var ett misstag för mig att gå på den balen, jag passade varken in där och ett bra minne fick jag inte heller.
Vi gick in i lägenheten under tystnad, vi sparkade av oss skorna och gick åt varsitt håll. Jag till sovrummet och Josie till köket. Jag behövde planera kläder och låta Josie lugna ner sig lite.
Jag reste mig upp från golvet och granskade kläderna jag lyckats rota fram i min resväska där mina kläder låg som högar, huller om buller. Jag pustade ut och drog håret bak från mitt ansikte. Hade Josie lugnat ner sig? Jag kastade en blick på klockan som visade halv fem innan jag gick ut till köket. Josie satt vid bordet, hon hade böjd nacke och hennes hår täckte ansiktet. Man skulle kunna tro att hon grät men hon gjorde alltid det, verkligen aldrig.
Jag satte mig mittemot henne och kollade ner på mina händer. Det var som en alldeles för spänd tråd mellan oss och det kändes konstigt. Det här var inte "vi". Det här är inte dom två glada tjejerna som skrattade så mycket tillsammans att tårar bildades i ögonen eller att magen började värka som att man hade gjort 100 situps. Det fanns inte längre och det hade jag insett så fort jag sett henne i soffan igår. Inget var som förut, men varför?
"Josi..-"
"Hur kan du vara så himla respektlös?!" Fräste den brunhåriga tjejen framför mig "hur kan du glömma din bästa vän?!"
Jag rynkade pannan och kollade oförstående på henne. Vad snackar hon om?
"Va?"
"Vadå va?" Nu snörvlade hon men hon gjorde allt för att inte visa det "Jag har knappt varit här i tjugofyra timmar och jag är redan som luft för dig! Du har bara brytt dig om Louis och jag har knappt funnits för dig. Jag kom hit för att vara med dig och vi hade planerat minsta lilla detalj vad vi skulle göra innan du åkte, men det verkar du glömt bort för det handlar ju bara om dig och Louis hela tiden. Den här dagen skulle vi shoppa, vi skulle äta på en restaurang och njuta av staden innan vi skulle åka London Eye, men istället så ska du gå på en dejt med Louis och lämna mig här ensam?!"
"Du och jag kan träffas varje dag och när vi vill hemma, men jag och Louis bor i helt andra länder och det är ju självklart att jag ska spendera så mycket tid som möjligt med honom innan jag åker hem!"
"Men det betyder inte att du måste glömma mig och strunta i alla saker vi planerat att göra!"
"Vad handlar det här om? Är du avundsjuk?"
"På vad och varför skulle jag vara avundsjuk?"
"För att du är ensam och kommer alltid vara om du fortsätter sådär! Du är avundsjuk på mig för att jag har en kille som älskar mig medans du har en katt där hemma som är den enda killen som älskar dig!"
"Varför skulle jag vara avundsjuk på 'dig'!? Vet du vad, fuck you. Jag orkar inte med det här längre, jag klarar inte av mer av dig. Du har behandlat mig som skit alldeles för länge och mitt liv skulle vara så mycket enklare utan dig" sa Josie och reste sig hastigt upp"
Min mun öppnades och jag kollade på den brunhåriga tjejen framför mig som hade hela ansiktet målat i en röd färg av ilska.
"Jag packar ihop mina saker och bor på hotell från och med imorgon" sa hon och tog bestämda steg ut ur köket och lämnade mig vilsen,förvirrad och arg. Mitt hjärta satt i halsgropen och mina tankar flög fram och tillbaka i huvudet. Vad hände precis?
Jag drog den vita tröjan över huvudet och kastade en blick på mig själv i spegeln. Mitt blöta hår dinglade fritt längs ryggen som lämnade stora, blöta fläckar efter sig. Det skulle förmodligen se ut som att jag svettas som en gris men jag hade varken ork eller energi för att göra någonting åt det. Min mobil plingade till i fickan och direkt drog jag upp den. Ett svagt leende placerades på mina läppar och det kändes som att det var flera år sen jag drog på min smilband men det var bara några timmar sen.
From: Louis
I'm outside now x
Jag la ner mobilen i fickan utan att svara och gick direkt ut till hallen. Jag drog på mig mina vita Converse och tog tag i mina svart skinnjacka ifall att. Innan jag öppnade ytterdörren tog jag ett djupt andetag. Jag kunde höra Josie från hennes rum när hon packade ner sina kläder som hon förmodligen igår packade upp. Jag tvekade på om jag skulle ropa att jag gick men hon skulle inte bry sig ändå. Hon var mer än arg på mig och jag fattar fortfarande inte varför. Om det var för att jag är med Louis mer än henne så är hon patetisk. Jag kommer inte få träffa honom på flera veckor - månader till och med - och Josie träffar jag ungefär varje dag hemma. När hon blir kär på riktigt så ska hon få se hur fäst man blir av personen. Man vill spendera varje minut, varje timme, varje dag med personen, det blir som ett gift och inget botemedel finns. Men hon har aldrig varit kär på riktigt och aldrig kommer hon heller få något förhållande om jag ska vara ärlig. Hon har så mycket krav på en kille att man blir rädd. Hon är fortfarnade som en tolvåring som "frågar chans" på killar som är snygga och inte bryr sig alls om personligheten, det är rätt patetiskt med tanke på att hon fyller 20 i år.
När jag kom ut stod Louis lutandes mot sin svarta bil. Han var klädd i svarta jeans med en vit tshirt och hans 'lugg' var upptryckt uppåt. Det var nog min favorit frisyr på honom.
"Hej" sa jag blygt och ställde mig framför honom, varför jag var blyg vet jag inte.
"Hej" han rätade på sig och kysste mig snabbt på munnen "Är du redo?"
"Du frågar alltid om jag är redo" fnissade jag och öppnade bildörren "Och ja, jag är redo"
Louis log brett och satte sig i förarsätet.
"Så, vart ska vi?" frågade jag och satte på mig säkerhetsbältet medans Louis körde iväg.
"Överraskning" flinade han och kollade på mig snabbt innan han vände tillbaka blicken till vägen.
Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet "Jag gillar inte överraskningar"
"Synd för dig" sa han lekfullt och jag slog löst till honom på axeln.
"Är det långt dit då?" frågade jag och kollade ut genom fönstret. Solen lös fortfarande som att klockan var tre på eftermiddagen även om den var sex nu.
"Ganska"
"Ligger det utanför London?"
"Nej"
"Kommer det ta lång tid att åka dit?"
"Ska du ha frågesport nu också?"
Jag kollade på Louis som log brett med blicken riktad mot vägen "Nej, jag vill bara få massa ledtrådar till vart du skulle kunna ta mig" sa jag med ett svagt leende på läpparna.
"Nu när jag vet att du försöker få reda på vart vi ska så tänker jag inte svara på mer frågor"
Jag suckade och försökte få till en sur min, men det gick inte. Både för att det var Louis som satt bredvid mig och för att det påminde mig om Josie. Henne ville jag helst inte tänka på, inte just nu iallafall.
--------
FÖRLÅT för att jag inte bloggat på typ flera dagar men jag har liksom haft annat att göra. Men nu när jag är sjuk och inte har något bättre för mig på dagarna (förutom att spela Sims 2 24/7) så tänkte jag att jag kunde skriva lite kapitel så att ni slipper vänta i flera dagar utan uppdatering. Vi får se :)
Känner att det blir sjukt segt just nu med kapitlerna, men i nästa kapitel får ni "dejten" med Louis iaf, vilket egentligen skulle vara i detta kapitel men det skulle bli för långt med både bråket med Josie (Omg, "pratdelen" sög lol) och "dejten" med Louis. Ni får helt enkelt vänta till nästa kapitel för lite kärlek ;) Nu blev det jätte långt "prat" så jag avslutar här så ni får kommentera vad ni tycker! :D
