More Than This - Chapter 50

Victorias perspektiv:
Med stormande steg gick jag längs gatan för att komma till Starbucks. Klockan var strax över halv tio och jag började klockan nio så nu var jag slarvigt sminkad och mitt hår var uppsatt i en lika slarvig tofs. Jag hade legat vaken halva natten i väntan på att Louis skulle svara på mitt sms som han sa åt mig att skicka vid elva om jag var vaken, dock hade han inte svarat och jag hade fått vänta i två timmar tills jag inte orkade mer och somnade istället. Men jag är inte sur på Louis för att han inte hört av sig, han står ju ändå på en scen i nästan tre timmar och sjunger på toppen av sin röst, efter så är det självklart att man är trött och att kolla mobilen är ju det sista man vill göra.
"Nämen ser man på," flinade Allyson när jag steg in i den kaffedoftande byggnaden. Hon stod lutad mot diskbänken med en rykande kopp i handen och nynnade med till låtarna som spelades lågt på radion. "Du är så dålig på att svara på sms. Vet du hur många meddelanden jag skickat? Gosh, jag är typ pank bara för det."
Jag skrattade och skakade på huvudet. "Förlåt. Jag hade bråttom så jag tänkte verkligen inte på min mobil."
"Glömde du ställa klockan?"
Jag nickade som svar innan jag gick förbi henne och in till personalrummet för att byta om till mina jobbarkläder. När jag klev över tröskeln till rummet så såg jag det blonda håret som tillhörde min chef, Emma. Knuten i magen som funnits där enda sedan jag vaknade idag växte och jag började nervöst pilla med mina nagelband. Kanske var hon sur eftersom jag kommit försent?
"Där är du ju!" Utbrast min blond vän när hon vände sig om och mötte mina ögon. Ett vänligt leende var placerad på hennes neutrala läppar och det fick knuten att lösas upp lite iallafall. Sur verkade hon iallafall inte vara. "Försov du dig?"
"Ja, förlåt." Generat hängde jag av mig skinnjackan.
"Ingen fara. Någon gång måste ju vara den första gången, eller hur? Bara det inte blir någon vana."
"Vana kommer det definitivt inte bli." Skrattade jag, lättad över hennes reaktion. "Känslan när man vaknar för sent är hemsk."
"Håller med." hon nickade instämmande samtidigt som hon mixtrade med en kaffebryggare som stod på ett litet brunt bord i hörnet av rummet. "Vill du ha kaffe? Det kanske inte blir världens bästa kaffe men helst vill vi inte använda dom andra därute."
"Jätte gärna."
"Du vet att Josie kommer idag, va?" frågade Emma efter ett par minuters tystnad då hon gjort kaffe och jag tagit på mig det gröna förklädet. Min mage skruvade sig lite åt tanken att jag kommer behöva möta Josie, jobba med henne till och med. Hon fullständigt hatar mig och nu när vi jobbar på samma ställe kommer hon verkligen bli förbannad på mig, för hon var ju före mig med att skaffa jobb här. Hennes blick när hon kommer se mig stå bakom disken med ett grönt förkläde som avslöjar att jag jobbar där kan jag se framför mig. Det kommer verkligen ryka ut rök ur både hennes öron och näsa.
"Nu vet jag det." sa jag under ett djupt andetag och vände mig om så jag mötte Emmas blåa ögon. I händerna höll hon två rykande koppar, den ena riktad mot mig som jag tacksamt tog emot. Jag var verkligen inte någon kaffemänniska men jag behövde det verkligen nu för att fylla min tomma mage. Jag hoppades även innerligt att kaffet skulle göra så att mina nerver skulle kunna koppla av för dom är spändare än vad dom någinsin varit. Mitt hjärta nästan hoppar ur kroppen va nervositiet och min kropp nästan skakar - allt detta är för Josie och hur on kommer reagera. Bakom hennes falska men fina leende så finns en stor jävla bitch som vill en det hemskaste om man är ovän med henne eller om bara gör henne arg. Efter flera år med Josie kan jag en hel del om mg och hon vet också en hel del om mig vilket jag är rädd för vid det här laget. 
"Som sagt vet jag inte vad som hänt mellan er men det kommer gå bra ska du se," log Josie godhjärtat och gav mig en klapp på axel. "Kom ihåg att inte nämna något om fredag bara."
"Det kommer jag verkligen inte nämna något om," sa jag och tog en stor klunk av det svarta kaffet, jag kunde inte låta bli att grimasera av smaken.
"Visst är det gott?" skrattade Emma, hon drog bak en lös hårslinga bakom örat och spännde sin lösa tofs på huvudet. Det slog mig inte förens nu att jag aldrig sett henne i utsläppt hår.
"Vet du vad, jag har aldrig sett dig utan tofs," sa jag och ställde ifrån mig den halv tomma muggen på bordet. 
"Det vill du inte heller,"
"Varför inte?"
"Nej, jag passar bättre i tofs än utsläppts." 
"Jaha," jag ryckte på axlarna. "Jag måste gå ut till Emma nu."
Jag lämnade rummet och Emma fortsatte att mixtra med kaffebryggaren.
"Jäkla kaffemaskin" hörde jag henne säga innan jag hunnit stänga personalrumsdörren och gått vidare ut till köket. Allyson som stod vid kassan fick hela tiden springa mellan kaffemaskinerna och en klump samlades i min mage när hon fick stå är helt ensam och stressa medan jag stod där inne med Emma med en kaffekopp i handen utan någon blekaste aning om att hon var ensam här ute.
"Äntligen kom du," pustade hon ut när jag tog över kaffemaskinerna. "Jag trodde du hade bosatt dig där inne med kaffebryggaren som vi äntligen lagat."
"Lagat? Emma brottas med den därinne," fnittrade jag och Allyson hängde snabbt med. 
"Det här jobbet är så jäkla deprimerade ibland," suckade Allyson när hon med vana händer slog på knapparna på kassan.
"Hey!" tjöt Emma från kaffemaskinen bredvid mig och låtsades vara förolämpad av Allyson's påstående.
"Förlåt, Emmsan, men det är ju lite sant, eller hur?"
Jag ställde ifrån sig de två muggarna på disken och direkt ruffade kvinnan åt sig den innan hon stormade ut härifrån.
"Jag menar, har får vi stå en hel dag och göra kaffe, le vänligt åt världens mest otrevligaste människor. Dom säger ju för fasen inte ens tack!"
"Du har väl lite rätt." svarade Emma med ett axelryck.
"Dock så gör det inget när jag har två av mina tre små solstrålar bredvid hela dagarna." pep Allyson patetiskt och jag kunde inte låta bli att rulla ögonen åt henne trots att hon inte var seriös.
"Solstrålar..." muttrade Emma med ögonen rullande.
"Ja, vadå?"
"Inget."
"Så, vad ska vi göra på fredag då?" frågade jag.
"Jag tänkte att vi kunde gå ut? Min vän har tipsat mig om en jätte bra klubb." log min brunhåriga vän med ett stort leende på läpparna. "Jag tror du behöver komma ut lite, eller hur?"
"Jag?" jag pekade på min själv och Allyson nickade "Kanske..."
"Du tänker på Louis nu eller hur?" suckade hon och la handen på pannan. "Förmodligen så oroar du dig över att han kommer ringa dig och så kan inte du svara för att du är ute med dina tre fina vänner på en klubb."
Jag svarade inte för det var helt rätt och det ledde till att Allyson log stort som ett barn på julafton. Hon gav mig också en blick som bara skrek ut "jag-har-rätt"
"Har någon pratat med Tara?" frågade Emma och gick bort från kaffemaskinen då inga nya kunder kommit. Hon ställde sig bredvid mig med sin hand placerad på höften och den andra hängande på sidan.
Allyson räkte upp handen. "Jag har, hon kommer jätte gärna." 
"Då har vi alltså en liten girl night på fredag." log Emma uppspelt.
"Japp. det har v...-" Allyson tystnade när den tröga Starbucksdörren öppnades och ett par höga klickande i golvet från ett par klackskor fyllde det ganska tysta rummet. Min mage skruvade sig eftersom jag vet vem det är som steg in här, det finns ju inte många kvinnor som verkligen stampar ner klackarna i marken när dom går. Jag vågade inte alls möta den brunhåriga tjejens ögon som jag vet kollade på mig med sina ögon fulla av hat när hon ställde sig vid disken.
"Tjenare Josie," log Emma med ett vänligt leende på läpparna som var riktat mot Josie - dock verkade hon inte alls besvara det utan höll sin blick fast på mig. "Har du haft det bra i Seattle?"
"Ja," svarade hon. "Ja, det har jag."
Jag svalde och vred på mig för att en gång för alla möta min såkallade ovän. Hennes bruna hår hängde fritt längs hennes rygg, på överkroppen hade hon en svart blommig tröja med en kofta över. Hon hade sminkat sig onödigt mycket vilket hon alltid har och jag hatade det mer och mer för varje gång jag såg henne. Hon var så mycket finare utan det, varför täckte hon det då med massa lager foundation och puder, eyeliner, mascara och ögonskugga? Det var något jag aldrig förstått mig på henne.
"Jaså, jobbar du här, Vic?" 
Jag nickade nonchalant och ändrade obekvämt ben att luta mig på. Jag hade ingen aning vad jag skulle säga eller göra, men det verkade Josie.
"Hur går det din *underbara' pojkvän?" frågade hon sarkastikst med ett äckligt flin på läpparna. "Vad var det han hette? Lewis?"
"Louis" rättade jag henne med ilska som började växa inom mig. Hon vet mycket väl vad han heter men hon gör allt det här för att göra mig irriterad och inte tänker hon sluta, hon njuter ju av det här. Jag vill kunna göra samma sak som hon gör mot mig men jag kommer bara få skuldkänslor och känna mig dum i resten av mitt liv.
"Okej, Josie," Allyson la sin hand på min axel och kollade på den brunhåriga tjejen på andra sidan disken. "Du kan väll gå och byta om så kan du börja jobba?"
Josie gav henne en snabb blick. "Självkart."
Så fort Josie försvunnit in i personalrummet vände jag mig till Allyson som kollade på mig med medlidande ögon.
"Jag kommer aldrig orka jobba med henne." suckade jag och sänkte huvudet med blicken fäst i golvet.
"Jo då, du har mig." log min kära brunhåriga vän "Hon är verkligen en pain in the ass mot dig."
"Verkligen." muttrade jag och tog ett djupt andetag.
 
-
 
Helt oförsiktig la jag mig ner i den gråa soffan hemma hos min mamma. Efter att Josie retat upp mig genom att utala min pojkväns namn fel hade hon slutat pratat med mig - vilket självklart var helt underbart - men hon försökte istället förstöra för mig genom att "råka" spilla kokhet kaffe på mig och även "råkat" gå in i mig när jag koncentrerat hällde upp grädde i en kopp. Hon har varit en sådan plåga bara idag och jag kunde inget annat än att önska att denna arbetsvecka redan är över, men det här bara dag ett av alla andra dagar jag kommer behöva jobba med henne. Hon är en sådan fullständig bitch och jag fattar inte hur jag någonsin kunnat spenderat mitt tonårsliv med denna djävul till bästa vän. Var jag blind eller något?
"Hur har din dag varit, Victoria?" frågade mamma när hon kom in i vardagsrummet med en bricka i händerna.
"Skit." svarade jag ärligt och satte mig upp för att kunna dricka av det varma tet som min mor kommit in med.
"Vadå då? Har du inte fått prata med Louis?" jag himade irriterat med ögonen och tog ett sipp fråndet varma tet. "Nähä, vad är det då?"
"Josie, hon kom idag och hon jobbar där. Vet du hur jävla jobbig och dum hon är?"
"Victoria! Säg inte sånna ord." sa hon och gav mig en sträng blick men hon mjuknade snabbt. "Men Josie kan väll inte vara så dum? Hon som alltid varit vid din sida."
"Ja, jag vet. Hon har förvandlats till ett monster."
"Vill du prata om det?"
Jag skakade på huvudet. Att behöva tänka på hur hon behandlar migoch hur taskig hon är mot mig nu gör nästan lika ont som det gör i verkligheten. Jag har inte gjort något alls mot henne, jag vet inte ens vad anledningen är till att hon hatar mig så mycket, jag bara blev personen hon hatar mest i hela världen och det känns inte alls bra. Hon har alltid varit personen som sett till att jag mår bra, personen som fick mig att inse vilken idiot den där killen jag var kär i och personen som vände mitt dåliga tonårsliv till något att verkligen minnas. Jag kan verkligen inte fatta att Josie var den personen som fick mig må bra när hon nu får mig att må dåligt.
 
 
----------
 
 
Kort kapitel.... förlåt. Har slut på insperation på vad som ska hända nu. Vill så gärna börja direkt på all drama och sånt, men jag måste ta det realistikt och långsamt, eller hur? ;)
 
Iallafall, jag har en annan grej att berätta. På torsdag ska jag resa bort och kommer vara borta i en hel månad. Har smått panik över hur jag ska kunna uppdatera men jag får nog helt enkelt skriva på mobilen. Dock kommer dom nog bli korta eftersom jag inte kan se om dom är långa eller inte :/ 
Kommentera söta ni, blir så himla glad då!

More Than This - Chapter 49

 

 

Victorias perspektiv:
Med snubblande steg gick jag upp för stentrapporna i höghuset för att komma upp till min lägenhet. Hela min kropp var ner kyld av regnstormen som jag behövt gå hem i och jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli förkyld pågrund av det här, jag hade ju precis blivit helt frisk. Jag skyndade mig så snabbt upp som möjligt för att kunna värma mig och ta en varm dusch, även var det för att medan jag gick hem fick jag ett sms från Louis, han skrev att jag skulle logga in på Skype så fort jag fick tid oc kom hem. Jag hade nästan joggat hem för det, jag ville verkligen se honom och prata med honom. Vi hade ju inte pratat så mycket som vi hade planerat eller så som vi tänkt. Jag trodde att vi skulle prata ungefär hela tiden, vi skulle ringa varandra och smsa så mycket att räkningar blev skyhöga, så som det är i typiska kärleksfilmer. Men det har inte direkt varit så, vi båda har haft jobb att tänka på som suger ur engerin i kroppen på en.
Så snart som jag öppnat ytterdörren till min lägenhet så knöt jag upp mina vita Converse - som vid det här laget är nästan gråbruna - och min svarta skinnjacka så snabbt som mina russinfingrar tillät. Jag gick in till mitt sovrum där jag bytte om till nya torra kläder, ett par gråa mjukisbyxor och en gammal, vit stickad tröja som jag fick för något år sedan av mamma. Mitt blöta, trassliga hår satte jag upp i en knut på huvudet innan jag satte mig vid datorn, redo att se min älskade pojkvän. På en skärm, såklart.
När jag öppnade upp Skype så låg Louis' namn på online listan. Ett leende spred sig på mina läppar medan jag ringde ett videosamtal till honom. Medan melodisignalerna gick en efter en så började även fjärilarna i min mage att dansa runt i takt och jag kände mig mer otålig än vad jag brukar.
"Hey, love" svarade Louis lite andfått när han äntligen dök upp på skärmen. Förmodligen fick han springa från vart han nu var någonstans för att svara mitt samtal "vet du, jag har värsta nyheten"
"Vadå?"
"Perrie och Zayn kommer ha en förlovningsfest i London när vi får ledigt"
Jag log. "Det visste jag redan. Perrie berättade det på flygplatsen innan jag skulle hem. Vet du datumet?"
"Då kom jag inte med någon nyhet alltså. Jag som ville se din reaktion när du fick reda på att dom är förlovade" suckade han med ett lekfullt leende lekande på hans läppar "Iallafall, jag tror det var den tolfte"
"Två dagar efter ni har fått ledigt?"
"I guess so" skrockade han och hela min bröstkorg värmdes upp av hans skratt "Har du några nyheter då? Du sa att du hade massor att berätta förut"
"Juste. Du kommer ihåg Josie?"
"Den brunhåriga bitchen?"
"Eh, ja, precis," jag fnittrade lågt av hans val av ord innan jag fortsatte, "Hon jobbar tydligen på Starbucks, där jag jobbar"
"Verkligen? Märkte du det idag efter att jobbat där i snart en vecka?"
Jag nickade "Ja, hon har varit bortrest hela tiden jag jobbat här och hon kommer förmodligen imorgon"
"Du får försöka prata med henne och reda ut saker igen. Ni kan ju bli vänner igen"
Jag log och nickade även om jag tvekade på att vi skulle kunna bli vänner igen. Men han vill bara känna mig bättre, det vet jag. Jag höjde min hand och placerade mitt finger på Louis som lös på min skärm med hans fina blåa ögon som jag så många gånger gått vilse i, hans hassel bruna hår som alltid är perfekt ruffsigt och ett så fint leende på hans fylliga läppar. Jag saknar honom så mycket, hans dåliga comebacks när vi argumenterar och hur han alltid vill ha sin arm runt min midja. Varför jag tryckte mitt finger mot skärmen vet jag inte men jag kunde inte kontrollera det. Jag saknade honom så mycket och det här var det "närmaste" jag kunde komma honom.
"Vic? Hallå?"
Jag kom tillbaka till verkligheten då mina tankar om Louis vandrat iväg och dragit med mig, snabbt drog jag tillbaka handen från skärmen en aning generad "va?"
"Du satt helt still i flera sekunder, du verkade helt borta"
"Bilden stannade nog" ljög jag och mina kinder ändrade svagt färg, tur att han inte kunde se det över datorn. Om han hade varit bredvid mig nu så skulle han säga att jag rodnade med en larvig röst och sedan dra in mig i hans famn medan han sa massa larviga saker vilket skulle få mig att rodna ännu mer. Åh, dessa tankar är rena tortyren när man vet att han inte är bredvid mig. Jag känner mig så tom, ensam och helt vilsen utan honom så jag vet inte var jag ska ta vägen. "Har du någonting annat att berätta? För jag har inte det"

"Vi har våran filmpremiär den tjugonde augusti. Du kommer, va?"

Automatiskt kollade jag bort mot min resväska som jag fortfarande inte riktigt packat ur, bredvid den stod en vit påse och i den låg den rosa klänningen Perrie gav mig. Den klänningen jag skulle testa inne på någon affär när jag plötsligt blev attackerad av ett fan men minnet fick mig ändå att le.

"Om jag får, så jätte gärna" 

"Det är klart du får" skrockade han "Perrie, Jade, Leigh... någonting kommer. Sophia också"

"Leigh-Anne" rättade jag honom och han bara rullade sina ögon som svar "Men Sophia?"

"Liam's tjej"

"Jag hade ingen aning om att han hade en tjej" 

"Inte jag heller. Vi fick reda på det får några dagar sedan då vi träffade henne. Du kommer gilla henne, hon är jätte trevlig"

"Det tror jag nog också" Jag log. "Vart är det någonnstans? Premiären alltså"

"New York"

"Verkligen?"

"Jag tänkte att vi kun...-"

"Louis!" Ropade någon i bakgrunden utanför rummet Louis satt i och direkt vände han ansiktet mot personen som kallat på honom. Dom växlade några otydliga ord till varandra innan en dörr stängdes och Louis vände sig till skärmen igen.
"Vi måste börja göra oss inför konserten. Vi kan skypa vidare ikväll om det inte blir för sent, du kan sms:a mig vid elva, om du skulle vara vaken såklart."
Jag kollade på klockan vid hörnet av datorn, den var redan halv sex och vi hade pratat i snart fyrtio minuter. Fast vi hade ju inte pratat hela tiden, utan bara suttit och kollat på skärmen under total tystnad "Jag är nog vaken."
"Bra. Jag älskar dig"
"Jag älskar dig m...- jag älskar dig"
Louis hann vinka med ett stort leende på läpparna innan hans bild försvann och min Skype lista kom upp istället. Jag stängde ner min dator och reste mig upp från sängen med en suck när jag insåg att jag var ensam. Jag hatar att bo ensam, jag har aldrig riktigt gjort det eftersom jag vid en lite väl tidig ålder flyttade med Justin till en lägenhet, då hade jag Josie i närheten som jag träffade varje dag och innan det bodde jag med mina föräldrar, sedan gjorde vi slut och jag hittade en egen lägenhet som jag knappt bott i eftersom jag sedan åkte till London och bodde där med Josh eller Louis. Och här i denna lägenhet, har jag inte heller riktigt bott ensam så mycket. Iallafall inte för någon vecka sedan då Louis alltid var här. Men nu var jag ensam i min lägenhet som låg i tystnad och var helt livlöst. Men det är ju på tiden att börja lära sig att vara ensam, för när Louis åker på världsturné så kommer jag behöva bo ensam i flera månader.

"Victoria?" ropade en gäll röst och en ytterdörr slogs igen. Jag vände mig hastigt om så jag stod med ansiktet mot dörren där min blonda mamma stod med ett varmt leende på läpparna. Hennes ljusa hår hade hon satt upp i en lös tofs på huvudet och hennes ansikte var osminkat. Det var inte ofta jag såg min mamma såhär, alltid hade hon en perfekt sminkning, håret stylat och på kroppen hade hon dyra kläder.

"Där är du" hon drog in mig i hennes famn i en snabb kram "Hur går det utan Louis nu då?" hon log busigt.

"Bra, lite ensamt bara men det går" jag log svagt när hennes hand smekte min kind.

"Du kan få stanna hos mig om du vill. Om jag inte har sagt det så har pappa åkt på en affärsresa, vi kan ha en liten tjejvecka, du och jag." 

"Har han? Kunde du inte sagt det tidigare så jag iallafall kunde säga hejdå?"

"Förlåt, gumman. Jag trodde du visste"

"Det gjorde jag inte,"

"Men vad säger du, vill du komma och bo hos mig medan pappa är borta?" frågade hon utan att bry sig om vad jag precis sakt, utan hon bytte bara ämne. 

"Visst," sa jag och puttade fram ett leende. Nu slapp jag iallafall känna mig ensam, även om jag som sagt behöver lära mig att vara det. "Funkar eran dator förresten?"

"Våran? Åh, det har blivit något fel på den. Den vill inte starta!" suckade hon "Pappa blir skogstokig, han behöver använda den till jobbet. Du vet, mail och sånt. Tyvärr är han inte någon datorexpert och inte jag heller."

"Pappa kanske för någon iPad från jobbet. Det är många nu för tiden som får det."

"Ja ja, vi får se," hon viftade med handen och lutade armbågarna mot det vita bordet "Hur går det med Louis?"

"Mamma, du har redan frågat det..."

"Jag menar distansen. Funkar det?"

"Ja..."

"Säkert? Du ser så vilsen ut, nästan olycklig. Har någonting hänt?"

Jag suckade. "Jag är inte olycklig, verkligen inte och ingeting har hänt. Det är bara jobbigt utan Louis,"

"Så den där bilden på Louis och en annan tjej har inte gjort dig avunsjuk...?" för varje ord hon sa sänkte hon rösten tills det nästan var som en viskning, hon kollade lite oskyldigt på mig med sina läppar format som ett streck "Du har inte sett den, eller hur? Jag har skickat massa sms och ringt dig men inte svarade du. Jag trodde du var ledsen eller arg så jag kom för att titta till dig."

Jag sänkte mina ögonbryn och kollade oförstående på kvinnan framför mig som var min mamma. "Va?"

"Nej, vet du vad, det var inget. Inget att oroa sig för."

Vad tusan pratade hon om? Vilken bild på Louis och någon annan tjej som skulle få mig att bli "avundsjuk"? Förmodligen är det en bild på ett fan som kanske är lite äldre och mamma har säkert trott att det är någon Louis skulle träffa. Han skulle aldrig vara otrogen mot mig. Larvigt. Jag kan inte ens föreställa mig det.

"Vill du ha te?" hon reste sig upp och gick bort mot diskbänken där vattenkokaren stod. Hennes fingrar pickade mot bänken som att hon var stressad och hon lekte med sina hårslingor som att hon var orolig. Vad tusan?

"Mamma, vad är det?"

Hon suckade så lågt hon kunde och lutade sig mot diskbänken med armarna. "Det är ingeting."

"Varför är du då så himla stressad eller orolig då?"

"Jag är inte orolig eller stressad!" sa hon utan att vända sig om för att möta mig "Jag bara...saknar din far."

"Visst."

 

Jag hade fortfarande inte fått ur det från mamma, hon var orolig. Men jag lät det gå för hur länge jag än höll på, så skulle jag inte få mitt svar, hon är alldeles för envis. Har hon bestämt sig för att göra någonting så sker det, alltid. Det var en av sakerna jag inte hade fått av henne, envisheten. Jag var väldigt lik min mor, både utseende och hur vi är, men det fanns vissa saker vi hade helt motsattsen av. 

"Du kan väl gå och packa, så kan vi gå snart," sa mamma och direkt reste jag mig upp, placerade muggen i diskhon och gick in till mitt sovrum. Jag tog upp min mobil från nattygsbordet och gick utan tvekan in på Twitter. Jag behövde hitta bilden som mamma hade pratat om, jag behövde få reda på vad det var som min mamma plötsligt hade blivit så konstig över. 

Med otåliga fingrar och ett hjärta som dunkade hårt mot revbenen så bläddrade jag ner för min timeline. Av alla One Direction fans jag följer - dock bara dom som inte skickar hat - så var det lättare att leta efter bilden trots om jag inte hade någon aning om vad det för bild eller hur den såg ut, men när jag äntligen såg en bild på en underbart vacker tjej som verkade vara i samma ålder som mig och Louis bredvid så visste jag att det var den här bilden mamma snackade om. Han gjorde en löjlig min medan den brunhåriga tjejen gjorde en nästan förvånad min, men jag såg ingeting "dåligt" med bilden, det var bara en selfie på Louis och förmodligen ett fan så därför stängde jag ner appen och la mobilen tillbaka på bordet innan jag satte igång att packa. Varför trodde hon jag skulle bli avundsjuk på det där för? Sklle jag bli avundsjuk på alla fans som träffar och tar bilder med Louis skulle mitt liv var fruktansvärt jobbigt. Men de är det inte, för det är fan i hans ögon och sorgligt nog kommer han glömma bort denna lyckliga tjej som fått möta sin idol efter några timmar. Sad but true.

 

-----

 

HEJ! Är urmegalyckliga just nu! Har äntligen fått en ny, egen dator så jag sliper stänga ner eller byta sida så fort mina föräldrar kommer in i datarummet (för jag har inte berättat för dom att jag har en novell och jag vill inte att dom ska fråga vad det är jag så skriver sååå yes) men nu, äntligen, i'm freee! Hoppas ni gillar kapitlet och glöm inte att kommentera, jag blir glad när ni gör det :)

 

Btw... Vilken/vilka låtar på Midnight Memories är era favoriter? Kommentera!

 


More Than This - Chapter 48

 
Victorias perspektiv:
Åtta långa dagar har gått sedan Louis åkte vidare på sin turné med hans fyra bästa vänner. Det har gått bra, faktiskt, jag har inte brytit ihop de gånger jag lagt mig i sängen och insett att Louis inte ligger bredvid mig eller bara tanken av att han är flera mil ifrån mig. En gång kanske jag bröt ihop lite, det var dagen efter han åkt men annars har jag klarat mig bra. Vi har hållt kontakten med sms då och då på dagarna och endast några få samtal över telefonen då han har inte haft tid att prata länge eller mycket. Skypat har vi inte heller gjort, men det kommer och jag kan inte vänta tills jag får se hans fina leende igen - över datorn eller verklighet. Men varför ringer jag honom inte då istället för att vänta på att han ska göra det? Jo, för jag är töntigt rädd att verka vara alldeles för på. Därför ringer jag inte och väntar istället på att han ska ringa.
"Jag älskar tisdagar" pustade Emma ut bredvid mig, hon drog bort en lös hårslinga från ansiktet som inte satt fast i tofsen och log svagt för sig själv "Det är alltid så lite folk här då av någon konstig anledning"
"Folk kanske inte har råd att gå till Starbucks varje dag, då skippar dom Starbucks på tisdagar" sa Allyson, den svarthåriga tjejen som för några dagar sedan behövt hjälp med kassan när jag var här med Emma. Allyson hade en fin, brun hy och fina glittrande, bruna ögon. Hon hade en klädstil som var annorlunda och jag nästan älskade henne för det. Av alla människor på denna planet var det verkligen inte alla som vågade gå ut ur garderoben med sin egna stil, men Allyson gjorde det. Just nu hade hon på sig det gröna förklädet med Starbucks märket på, men jag såg henne imorse när hon kom hit med en jeans skjorta och en slags stickad jacka. 
"Det där var inte ens rimligt" fnittrade jag och torkade ännu ett bord som någon prydligt klädd kvinna lämnat. Ja, jag fick jobb här efter ett par dagar jag. Det kanske inte är världens bästa jobb men jag tjänar tillräckligt mycket och jag har även tre underbara "kollegor" som blivit mina vänner. Emma, Allyson och även en tjej vid namn Tara som vid tillfället är sjuk. Det finns såklart andra som arbetar här, men alla är på semester eller så har jag inte lärt känna dom. 
"Ialla fall," började Emma och lutade sig mot bänken som kassan stod på, hon viftade lite på ögonfransarna "Hur går det med Louis?"
"Varför pratar du alltid om honom för?" jag höjde mina ögon och gav henne ett flin, hon blev genast rosen röd om kinderna.
"Kan det vara så att du har en crush på hennes pojkvän?" sa Allyson och petade retande henne på axeln.
"Nej, herregud!" utbrast hon och skakade på huvudet "Lite kanske, men hallå? Han är ju helt jävla snygg"
Jag log svagt och vände blicken ner i bordet jag drog den rosa trasan på. Det här fick mig att sakna honom mer. 

"Sant" inflickade Allyson med ett leende "Han är ju verkligen ögongodis"
"Kan vi bara sluta prata om min snygga pojkvän?" Sa jag skämtsamt även om jag var lite seriös i det hela "Vädret är ju fint idag, prata om det istället"
Alla blickar vändes ut mot fönstret där det småregnade och människor nästan joggade med paraplyn i händerna. Det är slutet av Juli och jag har inte förens nu insett att sommaren snart är över. Inte heller har jag tänkt på att jag kommer få träffa Louis om nästan tre veckor. 
"Vet ni vad," Allyson slog ihop sina händer vilket gjorde att alla hoppade till och vände blickarna till den mörkhåriga tjejen istället, även de få kunderna "Jag tycker vi har en tjejkväll idag"
"En tjejkväll? Varför?" Emma höjde sina ögonbryn och detsamma gjorde jag.
"För att vi är vi" sa hon ironiskt. Jag log svagt
"Va?" Emma höjde sina ögonbryn ännu mer.
"Men herregud, vi kan väl ha en tjejkväll utan en anledning" suckade hon irriterat och drog bort sitt svarta hår från ansiktet "Vad säger ni?"
"Jag kan inte," ljög jag.
Jag ska prata med Louis.
"Vad tråkig du är" suckade Emma "Men kanske ska vi ta det senare i veckan. Tara är ju borta och hon vill ju kanske vara med"
"Ja" Allyson nickade "Då tar vi det på fredag"
"Låter bra"
Blickarna vändes nu till mig och jag nickade snabbt "Toppen"
"Kanske vill Josie också vara med?" Sa Emma. 

Jag frös till. Menar hon min Josie? Nej, det kan de inte vara, det är inte ens möjligt. Det finns ju tusentals tjejer i New York som heter Josie, alltså kan det inte vara Josie Ward - min "gamla" bästis.
"Ja, hon kommer ju hem från Seattle idag" nickade Allyson och nu började jag verkligen tveka på om det var någon annan än den Josie dom pratade om. Efter sex år med Josie så vet jag att hon alltid åker till Seattle på sommarlovet i Juli där hennes morföräldrar bor. 

"Ni är väl fortfarande vänner? Du och Josie?" frågade Emma och en klump samlades i min tomma mage "jag minns att ni var oskiljbara i skolan" 

"Nej" sa jag lågt med huvudet som skakade åt höger och vänster "Vi är inte vänner längre"

"Men då kan ni ju kanske bli vänner igen!" hon log stort "Som att ni liksom hittar tillbaka till varandra"

"Alltså ibland vet jag inte hur du tänker, Emma" suckade Allyson och la handen för pannan med en smäll "Det kanske finns en  annan anledning till att dom inte är vänner längre - förutom att dom har 'tappat kontakten', för det är väl det du tror du dom har gjort, right?"

"Oh" 

"Det är okej, jag behöver inte vara med" sa jag med ett svagt leende som jag hoppades på skulle övertyga dom om att jag inte alls behövde vara med och att jag var okej med det. Dock hjälpte det inte för båda gav mig en blick.
"Var inte larvig, Vic!" utbrast Allyson och kom fram till mig med armarna öppna "Det är inga problem, Josie behöver inte få veta. Det finns ett litet större problem bara. Jag vet inte vad som hänt mellan er eller hur det ligger till, men det blir kanske jobbigare nu när... liksom hon jobbar här"
Great. Av alla jobb och ställen som finns i det här landet jobbar vi på samma. Precis som det blev när jag plötsligt mötte Harry, Liam och Louis i en affär på kvällen för någon vecka sedan. Men så förvånad ska jag inte bli, Josie bor faktiskt här i närheten.
Jag suckade och nickade på huvudet "Visst, tjejkväll på fredag"
 
 
Louis' perspektiv:
Jag kollade ner på min mobil där Vic's nummer stod. Min tumme åkte upp och ner mot skärmen i tvekan om jag faktiskt skulle ringa henne. Jag vet att hon jobbar nu och är fullt upptagen med att göra kaffe eller trycka på kassan, men jag vill så gärna höra hennes röst och hur hon berättar om hur jobbigt mycket folk som varit på Starbucks. Men det kanske är bäst att vänta till ikväll, efter konserten, men det kommer vara alldeles för sent och hon kommer behöva sova för att orka komma upp imorgon bitti, det kommer även jag behöva.
"Vi måste åka nu om vi ska komma i tid till intervjun" ropade Zayn från andra sidan bussen. Jag suckade och reste mig upp, jag lät min mobil glida ner i min bakficka igen innan jag traskade till Zayn som stod lutad mot väggen, han hade på sig en svart tröja med ett par svarta jeans som satt tajt på hans smala ben. I handen höll han sin svarta iPhone och ett leende var påklistrat på hans läppar, förmodligen smsade han Perrie. Då brukade han alltid le. 
"Vad färgglad du är idag" kommenterade jag vilket gjorde att Zayn bara himlade med ögonen "Ska vi dra?"
Zayn nickade och vi gick tillsammans ut till den svarta Range Rovern som stod prydligt parkerad bredvid våran turnébuss. David, en utav våra många säkerhetsvakter, satt bakom ratten med ett par svarta solglasögon på. I handen höll han en mobil som var tryckt mot örat men när han såg oss komma mot bilen sa han några sista ord innan han la ner mobilen i fickan.
"Jag gillar hur snabba ni är" sa han ironiskt när vi satte oss där bak. Han gav oss ett leende genom backspegeln innan han började köra.
 
Med våra mikrofoner i händerna och ett par kameramän med stora kameror riktade mot oss så satt vi nu i en svart skinnsoffa på en liten scen. Framför oss satt Rory Barclay, värdinna för en utav Amerikas största internetshower, och hon avfyrade ett stort leende mot mig och Zayn.
"Äntligen, Zayn och Louis. Välkomna till denna intervju med Rory's Show" sa hon glatt och kollade med jämna mellanrum in i kameran och mot oss. Vi log lika stort som henne och nickade medan vi sa varsina "tack så mycket".
"Jag tänkte att ni skulle få göra korta presentationer om er själva så att tittarna som inte vet så mycket om er...vet mer om er" hon skrattade generat över hennes mening och jag kunde se hur hennes bleka kinder började bli en aning rödare, men hon vände ner ansiktet och lät håret trilla ner från hennes axlar så att hon döljde ansiktet några sekunder innan hon slängde bak det igen med ansiktet uppåt mot oss. Av någon anledning fick det mig att tänka att det var Vic som satt där. Deras hårfärg var väldigt lika och Rory hade också svaga vågor i håret - precis som Vic. Dessutom skulle Vic reagerat likadant om också sagt en liten halv konstig mening, det har jag lärt mig efter ett tag tillsammans med henne.
"Zayn, du kan väl börja" 
"Well, jag är Zayn Malik, en femtedel av One Direction...?" sa han osäkert och jag skrockade lågt åt honom "Sorry, det är inte precis min starkaste sida att göra en presentation om mig själv"
Rory fnittrade och nickade sedan mot mig.
"Jag är Louis Tomlinson, också en femtedel av One Direction" sa jag roat och Zayn gav mig ett flin.
"Du kunde inte komma på något eget, eller hur?"
"Nej, jag har lika dåligt fantasi så som du har till val av kläder"
"Ursäkta mig?" Zayn la handen på hjärtat och reagerade precis som att han var förolämpad, dock misslyckades han totalt när han sprack upp i ett leende "Du är inte så bättre själv" 
"Bättre än dig"
"Jag tycker vi byter samtalsämne," skrattade Zayn "jag tror inte tittarna vill kolla på oss argumentera om det här" 
 
Resten av intervjun gick vidare som dom alltid gör, samma frågor och samma svar.Det var frågor om Perrie, om deras förlovning och hur det går för dom. Dock svarade han inte så som intervjuaren hoppats på, utan han svarade enkelt och avslöjade inte för mycket om deras relation. Samma frågor ställdes till mig och jag svarade lika enkelt som Zayn. Jag vet att Vick inte skulle vilja att hela världen skulle veta om allt i våran relation, så jag skippade detaljer och sånt som dom inte hade någon anledning till att veta. 
"Well, ni verkar inte vilja svara så mycket om era äktenskap, så vi fortsätter" Rory tog en diskret klunk av sitt vatten från glaset som stod på bordet framför oss innan hon fortsatte; "Ni reser väldigt mycket och är inte ofta hemma, skulle ni kunna se er med egna barn och familjeliv ändå?" 
"Absolut" hann min mun säga innan jag ens hann tänka klart. Fan.
"Oj, verkligen"" 
"Eller inte nu kanske..." sa jag snabbt "Om några år kanske"
"Med Victoria?"
Jag svalde. Det är alldeles för tidigt i vårat förhållande att börja prata om barn, vi har ju snart bara varit tillsammans i två månader. 
"Alltså, det här alldeles för tidigt för att prata om för min del. Jag och Vic har snart varit tillsammans i två månader. Men ja, jag skulle kunna tänka mig att barn ändå" Rory och Zayn kollade på mig med två stora flin åt vad som precis flygit ut ur min mun. Jag kollade generat ner och behöll blicken där ett tag medan Zayn berättade om sina planer med Perrie. Det var för tidigt för deras del också.
 
Intervjun var slut och vi satt inne i väntrum i varsina fåtöljer i väntan på att David - eller vem det nu var som skulle hämta oss - skulle ta oss till turnébussarna igen. Jag satt med min mobil i handen igen, Vic's nummer lös på min skärm och jag undrade om jag skulle kunna ringa henne nu, igen. Klockan var snart tre på eftermiddagen, hon borde väl ha rast? Fast, det har man väl inte ha så tidigt, eller? Herregud, vad är det jag håller på med? Att ringa henne nu skadar väl inte så mycket. Vi får väl prata senare om det inte skulle passa nu.
Jag reste mig upp och Zayn kollade frågande på mig. Jag visade mobilen och han nickade förstående innan jag försvann ut ur rummet. Jag gick igenom den långa korridoren tills jag kom till toaletterna. Jag tvekade på att gå in där först, men det var bätre än ingenting. Jag ville ju prata ifred och här inne kunde jag göra det. Jag satte mobilen mot örat medan jag låste dörren efter mig och sedan lutade mig mot väggen. Signalerna gick, en efter en och jag började tveka på om hon faktiskt skulle svara, hon jobbade ju ändå. Men precis innan jag hann lyfta bort mobilen från örat hörde jag rösten som tillhörde min underbara flickvän.
"Hallå?" hon lät stressad i rösten när hon svarade.
"Hej, love" 
"Louis?" jag kunde se framför mig hur hon lös upp i ett stort leende "Hej!"
"Jobbar du?" 
"Ja, men jag skulle precis gå toaletten när hörde min ringsingal från vårat... hänga-av-kläder-rum?"
Jag skrattade "Hänga-av-kläder-rum?"
"Ja" hon fnittrade "Vi har ett litet rum där vi hänger av våra ytterkläder och byter om. Jag vet inte vad jag ska kalla det."
"Jaha" jag skrockade "Förlåt om jag ringer och stör dig nu, men jag visste inte när jag skulle kunna ringa dig för du jobbar"
"Du stör inte alls" sa hon snabbt "Men jag slutar snart, vi kan ju forsätta prata senare. Jag har rätt mycket att berätta"
"Som vad?"
"Det får du veta sen" Jag himlade med ögonen "Vad gör du nu då?"
"Jag väntar på att någon ska ta oss från Rory Barclay's studio" 
"Låter kul"
"Visst gör det
Hon fnittrade lågt och min mage nästan vred sig av tanken att jag inte hade henne bredvid mig, jag ville se henne. 
"Skulle du kunna ta ledigt från ditt jobb?" frågade jag utan att riktigt tänka igenom det här. Men vad skulle jag göra, jag kände mig nästan desperat för att se henne. 
"Louis..." började hon och sänkte rösten "Jag har precis börjat på mitt jobb, då kan jag inte ta ledigt och det vet du"
Jag suckade "Jag saknar dig"
"Jag saknar dig med
"Säg inte 'med'. Det låter som att du bara håller med mig" 
"Oh, okej. Jag saknar dig"
"Louis!" ropade en ljus röst utanför som jag inte riktigt kände igen.
"Vic, jag måste gå nu, någon ropar på mig. Jag smsar dig sen, okej?" sa jag snabbt och drog handen genom mitt hår "Jag älskar dig och saknar dig massor"
Oh. Det var verkligen inte meningen att det skulle komma ut. Det kanske var för tid...
"Jag älskar dig och saknar dig massor" sa hon och en lättnad steg från mina axlar då hon faktiskt besvarade det. Jag trodde hon skulle tycka jag gick alldeles för snabbt fram.
"Där är du ju! Jag har typ letat överallt efter dig"  sa samma ljusa röst som ropade mitt namn förut när jag steg ut från badrummet. En tjej med lite lockigt, brunt hår kom fram till mig och gav mig ett vänligt leende. Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning alls om vem detta är "Vi ska åka. Zayn väntar på oss därnere"
 
 
------
 
 
Jag har kommit på en grej och jag vet inte riktigt om det är en bra eller dålig grej, alla ser det olika. Men jag har ju kommit ganska långt med denna novell men jag har fortfarande så så mycket händelser kvar och jag har räknat ut att denna novell kommer bli lång. Det är bara det att jag skulle inte vilja avsluta novellen innan jag tagit med händelserna som faktiskt varit grunden med hela novellen, så därför får ni leva med denna novellen ett tag till. Skulle det gå bra? Jag vill ju såklart inte att ni ska tröttna på den här novellen. 
 
En sak till, vad skulle ni vilja att jag ändrar på när skriver? Säg som det är, jag skulle inte bli ledsen eller något, jag tycker det är bra att ni skulle skriva det så att jag kan utvecklas och bli ännu bättre på att skriva :)
 
Kommentera sötisar!
 

More Than This - 47

 

Victorias perspektiv:

Med Louis arm runt min midja så gick vi nerför trapporna i porthuset för att komma ner till taxin som väntade på oss på uppfarten. Varför han höll mig var för att jag dumt nog slängt på mig ett par höga klackskor så jag knappt kan gå men jag har varken tid eller ork för att springa upp till min lägenhet och byta, vi är ju tillräckligt sena så det räcker. Jag hade haft problem med att välja kläder och Louis hade tappat bort sina byxor han hämtat vid turnébussen tidigare idag. Hur lyckas man egentligen?
"Wow, ta det lugnt," skrockade Louis och tog ett litet stadigare grepp om mig då jag vinglade till på sista trappsteget "vi har inte bråttom"
"Jo, ganska" jag himlade med ögonen och slängde bak mitt vågiga hår som landade framför mitt ansikte. Jag sneglade på Louis som hade blicken på trappstegen, hans hår hade han fixat på ett annorlunda sätt. Han han dragit det uppåt och åt sidan. Jag log. Hur snygg får man vara? "vi är redan typ tio minuter sena"
"Dom andra är säkert också sena så det gör ingenting"
Jag drog upp mina svarta jeans som långsamt åkte ner innan jag slängde bak mitt vågiga hår - på gränsen till riktiga lockar för att jag duschat - som hamnat framför mina ögon.
"Dom väntar nog på oss"
"Jag känner dom bättre än vad du gör och hela högen sitter nog i en bil påväg till restaurangen. Eller så står dom framför spegeln"
Jag himlade med ögonen igen men lät det gå, han hade rätt. Jag kände ärligt talat knappt dessa fyra killar jag endast vet om är riktigt trevliga och roliga.
Vi satte oss i den svarta bilen som stod parkerad vid uppfarten. En man runt 50-års åldern satt bakom ratten med ett vänligt leende på hans tunna läppar.
"Johnny's, eller hur?" Frågade han med en hes röst. Det var ingen hes röst som Louis har utan man kunde höra att han rökt så länge han levt. Det avslöjades av cigarettlukten som fanns i hela bilen vi befann oss i just nu.
"Ja" svarade Louis en aning nonchalant och riktade sin uppmärksamhet mot mig istället. Det spred sig en otrolig värme i mitt bröst och ett leende gjorde sig bekväm på mina fuktiga läppar.
"Tog du med dig ett par extra skor?" Frågade han och kollade på väskan mellan oss.

Jag skakade på huvudet och suckade ljudlöst "Jag klarar mig"
"Säg det när du ramlar"
Jag höjde mina ögonbryn "Tror du att jag kommer ramla? Excuse you, men jag är född till att gå i dessa skor"
Louis skrockade "jag märkte det när vi gick ner för trapporna"
"Det gick ju bra, jag vinglade till bara och dessutom kunde det ha varit värre"
"Jaså?"
"Ja" fnös jag skämtsamt och lutade mitt huvud mot hans axel. Hans hand letade sig till min och utan att tveka flätade han våra händer samman.


Solen började långsamt gå ner när vi var framme vid restaurangen som inte var lika populär, men jag klagade inte. Dock skulle ju denna restaurang vara populär efter vårat besök. Lyxiga restauranger är inget för mig.

En rosa nyans fyllde himlen med ett par små, tunna moln lite överallt och lätta vindar som flög .
"Där är dom! Jag sa ju att dom också skulle vara försenade" hojtade Louis och pekade bort mot resten av bandet som hade bråttom in till restaurangen från bilen att dom inte ens såg oss, men jag förstod vad dom tänkte. Vi ville ju inte att alla skulle se oss.
Vi gick in i restaurangen som var dekorerad med ljusbruna träbord och gråa bänkar på ena sidan medan det var stolar på andra. Det var levande ljus på borden och på hyllor som hängde på väggarna, de lös upp det lagom mörka salen. Det fick en mysig känsla att strömma genom kroppen.
"Vad sent ni kommer, vi har typ suttit här en halvtimme!" Brast Niall ut och försökte hålla inne sitt flin.
"Det var ju bara därför vi såg er springa från bilen hit för endast några minuter sedan" Louis himlade med ögonen och slog sig ner på den lediga stolen medan jag satte mig bredvid Zayn på den mjuka bänken på andra sidan.
"Hur är det?" Frågade Zayn och gav mig ett fint leende.
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack"
"Grattis till dig och Perrie förresten"
Ett leende som var långt ifrån falskt spred sig på hans läppar, en låga i hans bruns ögon tändes. Jag kunde själv inte låta bli att le större, glädjen i hans ögon när jag nämnde Perrie var otrolig, nästan omänskligt.
"Tack så mycket, Vic"
Jag log och nickade vänligt innan jag vände mig till den vita menyn som jag höll i händerna.
"Ingen är allergisk mot något här var?" Frågade Harry och jag kollade frågande upp på den honom som satt bredvid Louis som såg minst lika frågande ut som mig "För jag har redan beställt mat till alla"
"Varför då?" Frågade Liam som inte heller verkade veta om det "Och när gjorde du det?"
"För jag kände för det" svarade Harry och rullade sina ögon med ett flin på läpparna "jag gjorde det när ringde och beställde bord här"
"Kan man göra det?"
"Men han gjorde ju det?" Sa Louis och jag kunde inte hjälpa att fnittra.
"Herregud, kan ni bara svara på frågan?" Sa Harry "Är någon allergisk mot något?"
"Det borde du veta efter tre år tillsammans" sa Louis och låtsades spela sårad vilket var ett totalt misslyckande.
Harry suckade och lutade pannan mot handflatan med en suck som flög ut ut hans mun. Det kan inte vara lätt att leva med dessa fem killar.
"Vic, är du allergisk mot något?" Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
Niall suckade "Hade du tänkt att berätta vad du beställt?"
"Det får ni se" Harry drog bak sitt hår hår "men det är inget speciellt"
Alla gav varandra frågande blickar men ryckte sedan på axlarna, förutom Niall.
"Säg bara" klagade han.
"Bara för att du kommer tjata enda tills maten kommer fram så säger jag," Harry himlade med ögonen "Tacos"
"Of course" nu var det Zayn som himlade med ögonen.
En manlig servitris runt tjugoåldern kom fram till vårt bord med en bricka i handen som han hade ställt fyllda glas med öl och en med rödvin som förmodligen var till mig. Jag hade av någon anledning svårt att tänka mig att någon utav killarna skulle dricka vin.
"Vem ska ha vinet?" Frågade killen och kollade runt på alla men stannade sedan på mig med ett flirtigt leende på läpparna.
"Hon" svarade Louis och pekade på mig. jag nickade tacksamt när han ställde ner det höga glaset framför mig "tack"
"Je pense que vous êtes très bien" sa han på något språk som verkade vara franska. Jag höjde mitt ena ögonbryn och kollade oförstående på den svarthåriga killen med starka ansiktsdrag framför oss. Han va attraktiv om jag ska vara ärlig, men när man har Louis är denna kille ingenting "Det betyder; det är rött vin"
Hans kinder blev en nyans rödare när jag fortfarande kollade oförstående på honom.
"Jag tror hon ser det" muttrade Louis och tog ett utav ölglasen som servitrisen ställt på bordet under tystnad då han var helt röd i ansiktet.

 

 

Två timmar senare så satt jag och Louis i en taxi påväg tillbaka, båda tillräckligt berusade så att vi skrattade åt minsta lilla ord som flög ut ur våra munnar. Dock verkade jag mer berusad än Louis då jag slukat i mig ett par vinglas vilket jag inte var stolt över men jag kunde inte stoppa det då Harry alltid beställde åt mig. Jag är kapabel till att beställa min egna saker helt själv men ändå skedde detta.  Fast jag klagar inte, det kändes som att ett en våg sköljde bort all stress som jag var helt omedveten om fanns där och jag kunde slappna av utan att oroa mig på att jag inte kommer få träffa Louis på en hel månad eller massa andra saker som lyckats stressat upp mig. 

"Är inte det här typ...andra gången du är full?" frågade Louis och hans varma andedräkt träffade mig på kinden då han bara hade sitt ansikte några centimeter ifrån mitt. 

"Jag är inte full" sa jag och skakade på huvudet "Jag är berusad, det är två olika saker"

"Sure" flinade han.

"Hur visste du att detta är andra gången jag blivit berusad?" frågade jag. Jag hade inget minne ifrån att jag sagt till Louis eller någon annan att jag endast druckit en gång innan. Kanske för att jag har alkohol i kroppen, men jag är ju inte så borta. Jag kommer ihåg att jag kände mig alldeles generad över att jag aldrig hade druckit innan så jag höll det för mig själv.

"Du vet förra gången, man såg direkt att du aldrig druckit innan det. Du skulle inte precis reagerat sådär när du halsade den där drycken eller vad det var om det var inte var din första gång" sa han och gav mig ett leende som bara skrek ut "jag-vet-att-jag-har-rätt-så-säg-inte-emot"

Jag suckade och himlade skämtsamt med ögonen. Istället för att svara riktade jag blicken utåt i de mörka byggnaderna och husen vi med en snabb hastighet körde förbi. Av någon anledning hade jag börjat älska åka bil, kanske var det alkoholen som fick mig att gilla det, men jag fann det nästan mysigt nu för tiden. Speciellt om det är mörkt ute och endast lite ljus från belysningarna på gatan hittade sig in i bilen, som det gör nu, och självklart musik som spelades lågt på radion. Och Louis. Vi skulle kunna åka på en roadtrip någongång till olika länder, fast det skulle aldrig gå. Både fansen och hans karriär skulle komma ivägen, dessutom är det som sagt alkoholen som bygger upp sina idiotiska drömmar.

 

Efter att Louis betalat bilresan och att vi efter år tagit oss upp från alla trappor för att hissen inte funkade så var vi inne i min hall och kämpade av oss våra skor. Mina fötter ömmade och ändå hade jag inte gått mycket eller långt idag, jag hade ju för det mesta suttit på rumpan.

"Jag fattar inte varför du tar sånna skor när du ändå vet att du får ont i fötterna" sa Louis och hjälpte mig upp från golvet med skorna av.

"Vi hade bråttom och dom var de enklaste och närmaste skorna att ta på sig" sa jag och gick in till sovrummet medan Louis gick till badrummet. Jag nynnade lågt till "Dear Darlin'" som jag spelades i taxin medan jag satte mig på sängen med blicken riktad rakt in i väggen. Jag känner mig deppig om jag ska vara ärlig, den där känslan jag hade förut hade bytts ut mot det jag inte hoppats på och den där stressade, igenkända känslan gjorde sig bekväm i min kropp. Det måste vara för att verkligheten jagar ikapp mig och den där tanken att Louis faktiskt åker imorgon är över mig. Jag borde inte känna såhär, jag ska ju vara glad att jag kommer få se honom och självklart kommer vi hålla kontakten, vi kommer kunna träffas när vi båda har tid - förhoppningsvis. Det är säkert bara alkoholen, det måste det vara. Det blir väl alltid såhär när man dricker, först är man glad och helt bombad med energi men sedan blir man deppig och böjar gråta för minsta lilla grej? 

"Vad tänker du på?" Louis fråga kom som en chock då jag varit alldeles inne i mina tankar på att försöka komma på vad man kännern är man är full. Jag vände snabbt på huvudet och min blick landade på Louis, utan tröja. 

"Öh" fick jag fram medan jag diskret kollade på hans bröst där de svarta bläcket i form av tatueringar är målat på hans solbrända hud. Jag älskar hans tatueringar, även de små lite obetydande som hans lilla streckgubbe på armen men den passar in där, på honom "Inget speciellt. Jag kan knappt tänka"

Det är ett rent trasselsudd där inne.

"Okej" han ryckte på axlarna och la sig i sängen med mig med honom. Jag hamnade på hans bara bröst och jag drog direkt mina fingrar på hans "it is what it is" tatuering som är min absoluta favorit. 

"Jag kommer sakna dig" sa Louis lågt, hans röst tjock av alkoholen.

Jag vände mig så jag låg på mage och en varm känsla spred sig i min kropp när jag märkte hur nära våra ansikten var varandra "Jag kommer sakna dig med"

"Jag kommer sakna dig mer" han flinade och pickade på min näsa med sitt pekfinger.

"Louis jag...-" 

Utan att jag ens hann säga klart meningen var Louis läppar mot mina precis så som det ska vara. Jag blev nästan knäsvag av känslan att äntligen få känna hans läppar mot mina igen, det var helt magiskt. Jag hade saknat detta så mycket, jag kan inte ens beskriva med ord. 

Kyssen blev mer och mer intensiv och jag visste redan nu att vi skulle göra det

 

 

----

 

Vilka ska kolla på den 7 timmar långa livestreamen imorgon? I WILL! Dock kommer jag förmodligen somna efter typ halva bara för att jag är så himla trött på kvällarna lol. Och sen har vi ju en till sak, MIDNIGHT MEMORIES! Alltså jag dör, jag har typ redan hört de flesta låtarna och jag älskar alla. Så j'vla bäst jag orkar inte! 

 

Glöm inte att kommentera, det gör mig glad :)


More Than This - Chapter 46

 
Victorias perspektiv:

Louis drog med mig genom folkmassan som endast bestod av skrikande, gråtande och chockande tjejer. Dom alla tryckte sig mot oss och jag lyckades snubbla över mina egna fötter ett par gånger så jag nästan ramlade, men av min lycka så tog Louis ett stadigt tag om min midja och hjälpa mig räta på mig. Jag log svagt trots att alla skrek hemska saker mot mig, jag försökte att inte låta deras ord flöda in i mina öron men det gick liksom inte hur mycket jag än ville.
"Louis hur kunde du ta tillbaka den där horan?" "Du ska dö Vic" och så alla andra hemska meningar som jag får läsa och nästan höra varje dag. Jag är van med allt hat men det gör ändå ont inom mig att höra deras hatfulla kommentarer. Jag vet att dom vill ha Louis singel så att dom själv ska kunna bli tillsammans med honom, men hur patetiskt och orealistiskt är inte det?
Vi hoppade snabbt in i den stora bilen som tagit flera minuter att komma till.
"Är du okej?" Frågade Louis, han la sin arm runt mig och smekte sin ena hand längs min kind ner till käklinjen.
"Ja" jag nickade och svalde då fansens kommentarer ekade i mitt huvud men jag skakade snabbt bort dom. Dom ska inte få mig att må dåligt.
"Säkert?" Louis såg inte övertygad ut då han fortfarande stirrade långt in i mina ögon.
"Säkert" försäkrade jag och riktade blicken utåt medan klumpen i min mage långsamt började smälta den obehagliga klumpen då vi började åka bort från alla fans som desperat sprang efter.

Vi båda sparkade slarvigt av oss våra skor och gick in till köket med släpande fötter. Louis började direkt göra te som han oftast gör när han kommer hem, det hade själv blivit en vana för mig efter att nästan spenderat varje sekund med honom och tillslut börjar man själv göra samma sak.
"Vill du ha?" Frågade han medan han hällde ner vattnet i vattenkokaren.
"Nej tack" Jag la ifrån mig min svarta skinnväska på golvet och skulle precis gå ut från köket för att gå till badrummet men snabba fotsteg bakom mig och ett grepp om min arm stoppade mig. Jag snodde runt och mötte Louis, han log svagt men slog ner blicken i marken. Även hans leende suddades ut och hans käke spände sig.
"Vi behöver prata" han släppte greppet om min arm, backade några steg bak och kliade sig i nacken. Jag höjde mina ögonbryn.
"O-om vad?"
"Du...du kan väl sätta dig så kan vi prata?"
Han vände sig långsamt när jag nickade osäkert som svar på hans fråga. Jag gick fram till bordet och satte mig på stolen närmast fönstret medan han ställde sig vid diskbänken igen. Jag kollade hela tiden på Louis som med vana händer hällde upp vattnet i kopparna och stoppade ner tepåsarna. Med försiktiga steg gick han till bordet och ställde ena muggen framför mig som jag tacksamt tog emot även om jag inte ville ha.
"Så...?" Sa jag och kollade på Louis som kollade ner i sin mugg.
"Jag sa ju förut att vi skulle åka vidare på fredag, alltså om två dagar...?"
Jag höjde mina ögonbryn ännu mer om det ens var möjligt. Jag nickade svagt och väntade otåligt på att han skulle fortsätta och det kändes som en evighet. Han drack diskret sitt te och harklade sig då och då för att dra ut på tiden "Är det något seriöst som har hänt?"
"Nej, inte riktigt" han log svagt och skakade på huvudet "Eller asså, hänt och hänt... Vi ska liksom åka imorgon bitti"
Va?
Helt andlös så står jag stilla med min mun öppen, stängd, öppen och tillbaka i ett ändlöst mönster tills orden äntligen trillar ur min mun och bryter mönstret som pågått alldeles för länge.
"Imorgon?" En klump samlades i min mage och jag bet mig hårt i inner kinden.
"Jag hade ingen aning om att vi skulle åka såhär tidigt. Jag trodde vi åkte på fredag. Jag måste tagit fel på dagarna" sa han så lågt att det lika gärna skulle kunna vara en viskning. En glimt av sorg flög förbi i hans ögon när vi kollade in i varandras ögon, blåa mot bruna.
Jag nickade förstående på huvudet som vid det här laget kändes ett ton tyngre. Jag vet och förstår att han måste åka, detta är hans jobb, hans dröm och jag tänker inte stoppa honom att leva den. Men jag trodde vi hade mer tid tillsammans och att våran sista kväll skulle vi gå ut tillsammans med resten av killarna men nu blev det helt plötsligt ändrade planer.
"Jag hoppas det är okej" sa han och tog min hand över bordet "Förlåt"
"Såklart det är okej, det är ditt jobb. Du ska inte säga förlåt för det"
"Men ja...-"
"Det är okej"
"Säker?"
Jag sänkte huvudet och nickade på huvudet "Du skrämde typ skiten ur mig"
"Förlåt, jag var nervös över hur du skulle reagera" han skrockade och släppte taget av min hand för att föra muggen mot sina läppar.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera" sa jag ärligt och vände blicken utåt på några trädtoppar som plötsligt blev väldigt intressant "jag vill såklart inte att du ska åka, men jag vill samtidigt att du ska åka och göra det du älskar"
Louis svarade inte, han kollade bara på mig med ett svagt leende som lekte på hans små läppar.
"Vi kommer såklart kunna prata med varandra på Skype och över telefon, det kommer lösa sig"
Men det är inte samma sak.
Jag nickade och tog under tystnad upp muggen. Det var mycket som jag fick ta in, jobbigt var det också.
"Vi kommer kunna träffas också, du kan ju kanske flyga över dit vi är, jag betalar flygresan"
Jag suckade ljudlöst och nickade, igen. Jag var nästan stum och visste inte alls vad jag skulle säga, så jag nickade och tryckte fram små leenden även om det kändes fel. Han åker imorgon bitti. Tårar byggdes upp i mina ögon för varje sekund som jag tänkte på det men jag blinkade ivrigt bort dom innan dom hann börja växa i mina grönbruna ögon som vid det här laget nästan svider av ansträngning. Jag vill inte gråta för minsta lilla grej.
Louis reste sig från stolen och några sekunder senare hade han sina armar runt min midja, då föll några tårar för jag insåg; Jag kommer inte att få vara i hans famn på ett par bra långa veckor - till och med månader - och inte heller kommer jag få höra hans dåliga comebacks eller höra hans underbara röst, inte heller hans skratt och leende. Hur kommer jag kunna överleva det då han är ljuset i mitt liv? Jag kanske är mesig som gråter som ett barn pågrund av detta, men jag kan inte hjälpa det. Om alla hade ett sånt här förhållande då den ena - eller båda två - var världskända artister så skulle dom känna samma sak som jag gör nu när dom måste åka på turné. Hur van man än är att den ena alltid måste åka på turné så är det alltid jobbigt när man ska säga hejdå - trots att man kommer få se dom igen.
"Vic" Louis röst var mjuk då han smekte min rygg med hans stora händer "Det kommer att bli bra. Jag kan åka till dig när jag har tid, vi är ju iallafall i samma land"
Jag drog efter andan och borrade in mitt ansikte i halsen på honom, jag slängde mina armar runt hans nacke så att våra kroppar nuddade varandra från topp till tå. Hans grepp om mig hårdnade och om jag inte var allt för borta i mina tankar så tyckte jag att jag kände små, ömma kyssar på mitt öra och sedan ner till halsen.
"Gråt inte snälla"
Hans varma andetag träffade min hud och jag svalde hårt "Du kommer få mig att gråta tillslut"
Jag skrattade lågt och snörvlade till, jag backade ett steg tillbaka och torkade mina tårar blandat med mascara med hjälp av min röda tröja. Louis log mot mig och om jag inte såg fel så hade även han blanka ögon.
"Well, du har nästan fått mig att börja gråta". Skrockade han och jag hängde snabbt med. Dock vet jag inte riktigt om det där lät som ett skratt då jag både snyftade och snörvlade samtidigt.
"Förlåt, jag..." Jag drog ena handen genom mitt hår medan den andra handen lekte med början av tröjärmen som vid det här laget är blöt och har svarta mascara fläckar "Jag är ganska känslig när det gäller sånt här"
"Det är jobbigt" sa han och kramade min hand som han tagit utan att jag märkt det "Men vi klarar det, eller hur?"
Jag nickade och log samtidigt som jag knuffade undan mina tårar som rann längs min kind. Louis log tillbaka och drog in mig i en tajt kram igen med lätta kyssar på mitt huvud som gjorde mig alldeles trygg och varm inombords.
"Hur länge är ni borta?" Frågade jag med en hes röst jag alltid får när jag gråter "Jag menar tills ni får ledigt?"
"Jag tror det var den 10 Augusti vi har våran sista konsert i Los Angeles innan vi åker till Australien. Då kommer vi ha ungefär en veckas ledighet"
En tyngd som lagts på mina axlar helt omedvetet när jag väntade på att Louis' skulle svara försvann och jag kunde pusta ut, det är endast en månad innan det. Jag som trodde det var längre tid.
En ringsignal satte ihåg och strömmade högt ut från den vita glasmobilen som tillhörde mig, både jag och Louis hoppade till av plötsligheten.
"Ursäkta" sa jag och skyndade mig fram till väskan. På displayen lös Perries namn och en liten glädje glöd tändes inom mig.
"Hallå?" Svarade jag med ett leende på läpparna medan jag gick ut ur köket.
"Hej, det är jag" kvittrade den glada tjejen på andra sidan "Hur är det?"
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack" hon fnittrade lågt "Jag ser att du och Louis har hittat tillbaka till varandra?"
Mina kinder hettades upp "Well, true"
"Åh vad kul!" Hojtade hon och små dunsar hördes i bakgrunden. Hon hoppade förmodligen upp och ner exalterat "Jag visste att det skulle lösa sig mellan er, ni är som gjorda för varandra"
Jag log och öppnade munnen men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var nästan stum av hennes ord, det gjorde mig så glad. Speciellt när jag vet att hon menar det för hon skulle ju aldrig säga saker hon inte menar.
"Förresten, jag ringde angående filmpremiären som är om två veckor ungefär. Du kommer va?"
"Jag tror det"
"Vic, du ska" sa Perrie bestämt och jag kunde inte hjälpa att skratta "Vi båda vet att Louis kommer uppskatta det"
"Är jag ens bjuden?"
Jag kunde höra ytterdörren öppnas och sedan stängas bakom mig men istället för att kolla bak gick jag längre in i vardagsrummet och satte mig på soffan.
"Bjuden?" Hon fnös skämtsamt "Självklart gumman!"
"Åh...-"
"Och snälla ha på dig den klänningen jag gav dig. Den är perfekt på din perfekta kropp"
Jag fnös "Girl i'm way to far from perfect"
Nu öppnades en annan dörr och jag vände mig snabbt om och fann Louis gå in i mitt såkallade "arbetsrum" som är mer som ett rum jag aldrig använder.
"Skojar du?" Hon fnös också "Du..-"
"Perrie!" Vrålade någon i bakgrunden på andra sidan, Perrie suckade högt.
"Förlåt, jag måste gå nu. Jag ville bara höra hur det var med dig, du ringde mig ju inte förut"
"Oops, förlåt" 

"Inga problem, hejdå love"
Pip.
Jag reste mig upp från soffan och la ner mobilen i fickan. Min blick åkte runt rummet och mina fingrar letade sig upp till mitt halsband av Louis som jag inte tagit av enda sen dagen jag fick den. Har Louis märkt att jag har på mig den?
"Vem var det?" Frågade Louis bakom mig och jag vände mig snabbt om. Han hade ett litet leende läpparna då han gick mot soffan som han sedan satte sig i.
"Perrie"
"Åh" 

Louis sträckte sig efter min hand och drog ner mig i hans famn, han lutade sig bakåt så både jag och han låg ner, jag på honom.
"Vad gjorde du i det där rummet?" Frågade jag och stängde mina ögon.
"Jag bara kollade. Jag har aldrig varit därinne"

 

-

 

"Vic?" Några skakningar på min sida fick mig att öppna mina ögon. Min blick flackade runt i det halv mörka rummet och panik jagade ikapp mig när jag insåg att jag somnat mitt på dagen när det är våran sista dag tillsammans innan han åker imorgon.
"Herregud" jag reste mig snabbt upp och drog handen genom mitt trassliga hår "Har jag sovit länge? Åh, förlåt!"
"Du har sovit i kanske två timmar" Louis ryckte axlarna "Men det gör inget, jag somnade också"
Jag pustade lättat ut då han inte suttit ensam i två timmar och inte vågat väcka mig. Jag la mig ner i hans famn igen, hans hår kittlade mig svagt på min torra kind och en välkänd, skön känsla for genom mig.

"Jag har kommit på vad vi ska göra nu" sa Louis och jag kunde höra ett leende genom hans ord, jag behövde inte kolla upp för att veta.

"Vadå?" frågade jag "Och säg inte att det är hemligt"

Louis skrockade "Vi ska ut med killarna" 

"Det vi hade planerat från början, alltså" jag fnittrade "Men det låter bra"

"Vi ska mötas halv åtta på Funky Buddha" 

"Hur mycket är klockan nu?" 

"Sju" 

Jag satte mig upp ännu en gång med upp spärrade ögonen "Va! Louis, kunde du inte väcka mig tidigare? Nu kommer jag aldrig hinna göra mig i ordning!" 

Louis skrattade och jag kunde känna hans händer placeras på min midja, han drog mig tillbaka "Jag skoja, babe. Den är bara halv sju"

"Bara" muttrade jag "Jag måste duscha iallafall vilket kommer ta ett tag"

Louis skrockade och lossade på greppet om min midja "Jag fattar inte varför tjejer alltid duschar sålänge"

 

 

-

 

Förlåt för dröjning! Nu är den uppe iaf och jag ska börja med nästa på en gång nu :)x

Kommentera sötis :)

 


More Than This - Chapter 45

Victorias perspektiv:

Louis trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken som spelades på radion. Min blick var riktad ut på alla byggnader vi åkte förbi, dom som jag tydligen gick förbi inatt. Jag kommer inte alls ihåg att jag gick här då min blick för det mesta var riktad på stjärnorna som lös starkt ovanför mig.
"När ska jag hämta dig sen?" Frågade Louis och la sin hand på mitt lår, det fick mig att hoppa till.
"Jag kan gå hem. Jag har ju faktiskt ben som funkar galant att gå på"
"Och jag har en bil som är galant att åka i" flinade Louis och jag himlade med ögonen. Han och hans dåliga comeback svar.
"Jag måste röra på mig ändå" sa jag och skruvade ner volymen på radion som retade mig då det var "We Can't Stop" av Miley Cyrus som spelades. Den var så uttjatad att jag bara ville såga av öronen när jag hörde den, inget illa menat mot Miley Cyrus.
"Men snälla" suckade Louis åt mitt svar. Hans hand lämnade mitt lår för att höja volymen, förmodligen bara för att retas med mig "du behöver inte röra på dig. Du är tillräckligt smal"
"Man blir inte smalare av att gå hem från stan till mig" jag sänkte volymen och ett lågt skratt lämnade Louis mun då han direkt efter mig höjde volymen "Men herregud Louis"
"Vadå?" Han flinade.
Jag himlade med ögonen ännu en gång åt hans lekfulla sida och vände blicken ut, jag struntade i att sänka nu. Jag såg en glimt av mig själv genom spegeln utanför, det lekte ett leende på mina röda läppar som jag inte alls trodde fanns där.

 

Louis släppte av mig utanför Starbucks där jag och Emma bestämt att vi skulle mötas. Glasdörren stod öppen och en svag doft av kaffe nådde mig redan härifrån. Genom fönstret såg jag Emma som satt och vinkade glatt mot mig med ett utav världens största leenden på läpparna. Jag undrar hur hon alltid kan vara så glad och ge människor leenden som strålar som solen.
Jag gick in i den svala, välkända kafét jag spenderat mycket av min tid enda sen jag flyttade till min lägenhet. Jag brukade alltid gå hit och hem - vilket jag inte nämnde till Louis under bilresan hit.
Emma reste sig upp från den svarta stolen hon satt på, hon sträckte ut sina bruna armar mot mig. Jag blev en aning förvånad men jag besvarade kramen ändå.
"Vad fin du är, Victoria!" Sa hon och tog ett löst tag i min röda stickade tröja. Jag kände nu att det var helt fel slags tröja jag valde. Det är sommar, strålande sol men här kommer jag klädd som att det är höst eller vinter.
"Tack" sa jag med ett leende "detsamma"
Jag studerade hennes svarta spetsklänning som satt tajt på hennes överkropp men löst nertill. Hennes axel långa hår var även idag uppsatt i en hög tofs på huvudet.
"Jag köpte en Chai latte till dig. Eller köpte och köpte, den är gratis" hon fnittrade och satte sig igen, hon gjorde en gest mot stolen framför henne och jag satte mig direkt ner.
"Gratis?"
"Jag är chef här så jag får gratis"
"Chef? Jag har aldrig sett dig här tidigare?" Jag höjde mitt ena ögonbryn.
"Well, förra chefen blev gripen för övergrepp på tjejerna här så jag fick jobbet här som chef" hon log och tog upp sin kaffekopp med stolthet skrivet i pannan.
"Åh, verkligen? Var det längesedan?"
"Nja" hon rynkade näsan och skakade svagt på sitt huvud så att håret flög åt höger och vänster "kanske tre veckor sedan"
"Jaså" jag höjde mina ögonbryn "Tror du ni har plats för en till att jobba här?"
Jag pickade nervöst på mina korta naglar, en aning generad var jag att behöva fråga det.
"Faktiskt behöver vi mer personal här så det blir perfekt!" Kvittrade hon och slog ihop sina händer så det plingade från hennes silverarmband hon hade på handlederna "Har du jobbat med något liknande jobb förut?"
Jag skakade på huvudet "Dock lekte jag servitris när jag var minde om det gills"
Emma skrattade " Bara du klarar av stressiga situationer så funkar det säkert"
"Det gör jag, ungefär" jag log så stort så det nådde enda upp till öronen.
"Då blir det säkert inga problem" skrattade hon och log varmt.


"Så... Hur är det att ha en känd pojkvän?" Emma lutade sig tillbaka på den svarta trästolen med sin mugg i handen, nära ansiktet redo att ta en klunk av kaffet som har hunnit blivit ljummen.
"Det tänker man inte på" sa jag "eller självklart tänker man på det när man är ute på stan för att handla mat eller kläder. Då är ju halva New Yorks tjejer följandes efter oss"
"Det är rätt coolt att en gammal klasskompis är tillsammans med värsta kändisen. Du ska bara veta hur mycket jag skrutit de senaste åren för mina kompisar" sa hon fnittrade "Dock tror dom mig aldrig"
Jag skrattade och skakade på huvudet "nog om mig, har du någon kille då?"
"I'm single and ready for mingle" skrattade hon vilket jag direkt följde med på. Jag hade glömt bort hur rolig hon egentligen var  och böjd på mig själv. Och inte bara det, man såg redan nu att hon skulle göra allt för sina vänner. Om jag bara såg vad jag miste det när jag blev helt galen i den där äckliga killen som förstörde mina tonårs år.
En tjej med långt, svart hår som stod bakom kassan ropade på Emma, hon reste sig direkt upp och gav mig ett "förlåt-jag-kommer-snart-tillbaka"-blick.
"Förmodligen är det någon nybörjare bakom kassan" suckade Emma innan hon försvann bort till den svarthåriga tjejen som verkade panikslagen då kön till kassan blev längre och längre.
Medan jag ändå hade lite tid att vara osocial som resten av människorna här inne så tog jag upp min mobil ur fickan. Jag hade fått ett sms av Louis och en notis från Twitter då Louis hade uppdaterat. Eftersom jag hade mer intresse av smset så öppnade jag det och ett stort leende placerades på mina läppar. Mitt hjärta började nästan slå snabbare och min mage nästan gjorde volter. Allt detta av endast ett sms.

 

From: Louis

I miss you babe, can't wait till' I see you xx

 

Jag kollade snabbt bort till Emma som visade den panikslagna tjejen olika knappar på kassan, sedan började jag skriva tillbaka.

 

To: Louis
Aw , babe it has only been one hour but I miss you too. See you soon & don't forget that I'm walking home ;)xxxx

 

Precis när jag skickade iväg meddelandet kom Emma tillbaka, hon satte sig klumpigt på stolen framför mig och suckade.
"Det går snabbt att lära sig hur en kassa funkar, herregud" mumlade hon och vände upp blicken till mig då hon kollat bort mot kassan. Hon höjde sina ögonbryn och log "varför ler du som en dåre nu då?"
Nu var det jag som höjde mina ögonbryn. Mina kinder hettades upp och jag kollade generat ner på mina ben.
"Inget"
"Har du pratat med din loveboy?" Flinade hon och lutade sig fram för att putta till mig löst på mina ben.
"Kanske" fnittrade jag och kollade in i hennes blåa ögon. Dom blänkte fint av ljuset i rummet och jag kände mig nästan avundsjuk. Varför kunde inte jag också ha fina, blåa ögon som blänkte vackert.
"Jag vill också ha en pojkvän som Louis" suckade hon "eller som någon utav dom andra perfekta killarna i One Direction"
Jag lyfte upp muggen mot munnen och drack upp det sista av min Chai latte "Gillar du dom? Är du ett fan?"
"Skojar du? Det är typ mina hjältar" sa hon och lutade sig tillbaka med blicken riktad utåt. Jag kunde se henne svälja hårt och blinka några extra gånger "Det får låta hur cheesy och töntigt som helst, men deras musik har hjälpt mig mycket genom de senaste åren"
Jag svalde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till den brun blonda tjejen framför mig som kämpade hårt med att blinka bort förmodligen tårar som trängde upp i hennes blåa ögon som blänkte mer än vanligt.
"Åh" det blev obekvämt tyst. Om jag hade vetat vad hon pratat om skulle det gå lättare att trösta henne för vad det nu var, men nu visste jag inte vad som hänt och inte hade jag lust att fråga heller, hon kämpade tillräckligt hårt med att blockera tårarna från att falla.
"Jag måste tillbaka till jobbet nu" hon reste sig upp med ena baksidan av handen mot munnen samtidigt som hon tog ett djupt andetag "men det var jätte trevligt att träffa dig och jag hör av mig angående jobbet. Du kan väl skicka ditt cv på mail"
Jag ställde mig hastigt upp och kollade på Emma som log svagt. Jag nickade och log tacksamt "Det kan jag göra. Tack så jätte mycket"
Vi kramades snabbt hejdå och sedan tassade iväg mot disken. Jag tog upp min mobil och begav mig mot utgången. Jag hade fått ännu ett sms av Louis.

 

From: Louis
You're so boring, just let me pick you up ;)xx

 

Jag tänkte precis svara men jag krockade in i någon.
"Vad fan, se dig för!" Fräste en ljus röst som bara kunde tillhöra en person i hela världen. Josie.
Jag kollade upp på henne då hon hade på sig sina onödigt höga klackskor från ett onödigt dyrt märke. Hon kollade på mig, en blandning mellan ilska och nästan smärta glimtade i hennes ögon när hon först såg mig, men hon blinkade bort snabbt det och gav mig en utav hennes kända "bitchblick" innan hon vinglade förbi mig med näsan uppe i vädret. Det gjorde en aning ont inom mig men jag tänkte också vara lika kall som henne och inte visa mina känslor. 
Jag skyndade mig ut på gatan men istället för att gå hem började jag gå mot Forever 21 som bara låg några gator härifrån. Jag visste att dom hade rea så kanske hittade jag nya byxor, då slipper jag mina soppåsar som byxor.

 

To: Louis
No, I'll walk home. Bye love xx

 

Jag drog händerna längs det mjuka tyget som tillhörde ett par svarta jeans som var på rea. Storleken var det minsta och det var den enda kvar. Jag var osäker på om den skulle passa. Så smal var ju ändå inte, Louis och alla andra fick det bara att låta så himla överdrivet.
Jag hängde byxor på armen och gick mot provhytterna. Jag gick in i den som var längst bort, jag stängde den vita lätta dörren bakom mig och hängde upp de svarta jeansen medan jag drog av mig dom jag hade på mig. Jag nynnade lågt till låten "Free Fallin' av Tom Petty medan jag satte på mig de andra jeansen. Precis när jag skulle knäppa gylfen så öppnades dörren och jag kollade mig skräckslaget om, med ögon stora som golfbollar.
"Hej" Jag blängde på den brunhåriga killen framför mig som log busigt och det smittades av på mina läppar med.
"Du kunde inte vänta utanför eller knäcka istället för att komma in här" sa jag när Louis klev in i den trånga provhytten och stängde dörren efter sig. Det var inte alls stort mellanrum mellan oss.
Jag himlade lekfullt med ögonen "Du måste alltid skrämma mig eller överraska mig, eller hur?"
"Såklart" han la sina armar runt min midja med sina händer vilades på min rumpa, han lutade sitt ansikte sakta närmare mig och för varje millimeter han närmare sig mitt ansikte så ökade antal fjärilar i min tomma mage. Han förflyttade långsamt sin ena hand till min nacke och hans långa fingrar lekte direkt med mitt hår vid nacken. Hans andetag träffade mig varmt i ansiktet och rysningar byggdes på min hud, från huvud till tå. Min andning var inte normal vid det här laget, mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att den skulle kunna flyga ur bröstet på mig.
Tre höga knackningar på den tunna dörren som inte ens räckte ändå upp till taket eller ner till golvet fick båda två att rycka till och dra oss tillbaka med kinder röda som rosor.
"Vad?" Sa Louis till personen på andra sidan, en aning generad var han, det hörde jag på rösten.
"Det var någon därinne mamma!" Ropade någon som verkade vara ett liten pojke på andra sidan. Mamman till pojken hyschade till honom och jag kunde se i skuggan på golvet från de två personerna på andra sidan att mamman tog tag i sin sons hand och drog med honom bort till en aning provhytt. Jag kunde inte låta bli att fnittra åt det, det var så typiskt småbarn.
"Barn" muttrade Louis och suckade.
Jag log och vände mig till den stora spegeln. De svarta byxor jag fortfarande inte dragit upp gylfen på satt bra på mina smala ben och även uppe vid midjan.
"Hur hittade du mig egentligen?" Frågade jag Louis medan jag drog ner byxorna. Han kollade på mig med ett flin på läpparna.
Jag suckade "Du använde den där 'telefonsökaren', eller hur?" Jag hängde upp byxorna på galgen igen och satte på mig mina egna jeans.
"Kanske" han skrattade.
"Vet du hur creepy det där är" sa jag och fnittrade.
"Jag ville bara överraska dig, babe"
"Såklart"
Jag drog upp gylfen och tog galgen med byxorna, vi gick ut ur provhytten och direkt vände sig tonårstjejer sig om och vissa fotade oss. Vi gick med snabba steg mot kassan och Louis började gräva efter pengar i sin ficka.
"Jag kan betala själv" sa jag och la min hand på hans arm men han sköt mig bara ett stort flin och utan att jag kunde reagera tog han galgen ur min hand och sprang den sista biten fram till kassen. Han kan vara en sådan barnrumpa, men jag älskar honom för det.
"Louis!" Gnällde jag när Louis redan gett pengarna till den förvirrade kassörskan som la ner jeansen i påsen "varför måste du alltid vara så envis att betala allting hela tiden"
"Jag gillar att skämma bort dig, babe" han tog min hand och gav mig påsen med mina nya jeans "Jeansen var billiga ändå"
"Det spelar ingen roll. Låt mig bara betala själv nästa gång, okej?" Sa jag och kollade upp på Louis. Han svarade inte, han bara log och förflyttade sin arm runt min midja istället för att hålla min hand medan affären snabbt började fyllas med fans och vakter som fick putta tjejerna från oss.

 

 

---

 

Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera, det gör mig glad och kanske så kan jag börja med nästa del på en gång :)xx


More Than This - Chapter 44

 Victorias perspektiv:

Jag fyllde vattenkokaren med vatten och ställde den tillbaka på sin plats igen så vattnet kunde värmas upp. Klockan som satt ovanför dörren var det enda som jag kunde höra när jag står med armbågarna mot diskbänken. Klockan var snart halv tre på natten men jag var inte alls i närheten av trött även om jag legat och blundat i sängen i flera timmar. Som vanligt så är ju anledningen att det är alldeles för mycket i mitt huvud.
Vattenkokaren pep till, jag stängde av den och hällde upp det kokheta vattnet i min mugg. Jag placerade i en tepåsen innan jag satte mig vid bordet med blicken riktad utåt över New York som låg i mörker men lös upp av alla belysningar i hus och gator. Detta var det bästa med min lägenhet, utsikten. Jag kanske inte var så jätte högt upp men utsikten gjorde ändå en andlös. Precis som när Louis tog mig till London Eye på kvällen. Det var mörkt ute och alla lampor lös upp den underbara staden.
Jag räckte efter min mobil och hörlurar som låg på diskbänken där jag tidigare stod, jag stoppade i mina vita hörlurar i öronen och lät musiken till "Free Fallin'' som John Mayer gjort en cover av bara för att tiden skulle gå snabbare.

It's a long day, livin' in Reseda
There's a freeway, runnin' through the yard
And I'm a bad boy, 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart

Jag dinglade med huvudet från sida till sida i takt till musiken samtidigt som jag försiktigt sippade på det varma tet som brände mot mina torra läppar.

-

Jag drog på mig mina svarta Converse och min skinnjacka innan jag öppnade ytterdörren och trippade ner för trapporna. Vart jag ska vet jag inte, men jag måste ut från min lägenhet ett litet tag. Skulle jag spendera ännu en sömnlös timme därinne skulle jag bli galen. Jag trodde att te skulle hjälpa, men det gjorde det inte. Det insåg jag inte förens jag drack min andra mugg.
Vindar svepte förbi mig när jag öppnade portdörren, mitt hår som jag hade satt upp i en låg höstsvans på huvudet fladdrade vilt med. Jag drog skinnjackan tätare runt min ynkliga kropp innan jag började gå längs gatan i mörkret. Jag riktade blicken uppåt och studerade stjärnorna i himlen som lös klart ovanför oss. Det påminner mig om när Louis tog mig till sjön där vi sedan somnade under stjärnorna. Herregud, jag får verkligen sluta tänka på Louis för varje sak jag än gör. Det spelar ingen roll om jag lagar mat eller städar, det finns alltid något som påminner mig om det vi gjort tillsammans.


Jag gick in till en park som låg en bra bit ifrån min lägenhet, den nästan var tom vid det här laget, det satt endast några ungdomar vid klätterställningen och rökte. Jag kände mig nästan rädd att gå här såhär sent på natten eller såhär tidigt på morgonen, hur man nu ser på det. Jag vet ju om att New York är en stad där mycket rån och sånt uppstår men jag tog chansen och gick hit. Mina fötter knarrade i den fuktiga sandenunder mig när jag gjorde min väg till gungarna som var längst bort från ungdomsgängen. Jag satte mig försiktigt ner på den ena gungen och riktade blicken uppåt mot stjärnorna, dock så var det trädgrenar som blockade det mesta av min syn på himlen men jag kunde se några av dom lysande eldkloten flera tusen mil ovanför mig.
"Ursäkta?" En ljus röst framför mig fick mig rikta blicken framåt igen. Jag mötte ett par blåa ögon som lös klart då en utomhuslampa lös ner rakt på oss. Hennes hår var uppsatt i en tofs på huvudet med flät "dekorationer" därbak, såg jag inte fel hade hon brunt blont hår. Hon hade på sig en svart klänningen som räckte ner till knäna och på axlarna var det svart spets så man såg svagt igenom. Det verkade som att hon skulle på fest då hon var väldigt "party" klädd.
"Öhm ja?" Svarade jag osäkert och stannade framför den långa tjejen framför mig.
"Vet du vart den där pub...-" hon avbröt sig själv, hennes ögon spärrades upp och hennes mun formades till ett litet O. Jag höjde mina ögonbryn och kollade diskret bak, för kanske såg hon någon bakom mig. Men ingen var där "oh my gosh!"
"Va?"
"Är inte du Victoria Sparker?" Ett stort leende växte på hennes läppar. Jag nickade långsamt upp och ner med fortfarande en frågande min klistrat på mitt ansikte "Herregud! Det var så längesedan jag såg dig! Kommer du ihåg mig?"
Var hon ett fan jag hade träffat tidigare? Mina ögonbryn lyftes ännu högre upp på pannan, jag skakade på huvudet. Skulle jag minnas henne?
"Nej...?"
"Emma? Emma Addison, vi gick i samma klass i skolan!"
En klocka ringde till i huvudet på mig. Emma från min klass som jag brukade vara med innan jag blev en aning kaos.
"Emma! Ja juste!"
"Hur är det? Jag har hört att du nyligen gjort slut med Louis Tomlinson och Justin Bieber?"
"Jag och Justin gjorde slut för längesedan. Men jag och Louis är till...-" jag avbröt mig själv när jag kom på mig själv vad jag höll på att säga "vi... Vi tar det lugnt"
Emma kollade på mig en aning förvirrad men ett leende lös snabbt upp på hennes bruna ansikte. Hon påminner mig om Perrie. Dom båda är alltid glada och gör verkligen andra glada bara genom att le.
"Åh, det var så längesedan jag såg dig!" hon strök bak en lös hårslinga bakom örat och lade vikten på sitt ena ben "Jag hade inte direkt förväntat mig att träffa dig här ute mitt i natten"
"Nej, inte jag heller" jag log.
"Jag skulle jätte gärna vilja prata längre med dig men jag ska till en fest, om jag hittar den" hon skrattade lågt "men som jag sa, jag skulle jätte gärna vilja prata mer med dig. Kanske kan vi träffas någon dag? Du kan få mitt nummer!"
Hon började gräva i sin svarta Michael Kors väska som hängde på hennes arm.
"Det skulle vara trevligt"
"Här har du mitt nummer, du kan ringa imorgon om du vill" hon räckte mig ett rosa litet papper där ett nummer var nerkladdat med en prydlig handstil "Fråga inte varför jag har ett papper med mitt nummer på förresten"
Jag skrattade och nickade "okej, tack"
"Ha det bra" hojtade hon och började småspringa vidare men hon stannade och vände sig till mig igen "vet du vart Molly's ligger?"
"Tyvärr!" ropade jag och skakade på huvudet. Hon log och nickade innan hon började springa iväg på sina klackar igen vilket hon var riktigt skicklig på. Om det skulle varit jag i dom skorna skulle jag mitt ansikte legat begravd i sanden redan efter första steget i ett försöka att springa i höga klackar.

-

Jag öppnade långsamt ytterdörren och klev in med försiktiga steg till hallen. Jag knöt upp mina Converse och hängde upp min skinnjacka i klädhängaren bredvid mig. Med ljudlösa fotsteg gick jag in i köket där min blick landade på något - eller rättare sagt någon. Mitt hjärta nästan stannade när jag fick syn på personen vid bordet sitta och kolla på mig med trötta ögon.
"Herregud Louis!" flämtade jag och la handen för hjärtat som nu dunkade hårt i mitt bröst.
"Vart har du varit?" frågade han och reste sig från stolen utan att bryta ögonkontakt med mig. Hans röst var spänd och jag kunde höra att han är orolig men jag vet att han försöker dölja den.
"Jag gick bara ut och promenerade" suckade jag och gick förbi honom för att dricka.
"I typ tre timmar?" han lät nästan arg nu och det fick mig att rygga tillbaka en aning.
"Jag har inte varit ute i tre timmar!" utbrast jag och vände blicken till klockan ovanför dörren. Den visade 04.37 "Högst två timmar. Hur vet du egentligen när jag gick?"
"Det är ju inte precis så att man inte hör dig göra te eller tar fram muggar" han himlade med ögonen "Du kunde ju tagit med dig mobilen eller skrivit någon lapp! Vet du hur jävla orolig jag var eller?"
Jag ryggade tillbaka ännu en gång av hans hårda ton. Jag svalde hårt och ställde försiktigt tillbaka mitt vattenglas. Om det var något jag hatade så var det att bråka med dom jag älskar och det sista jag vill är att bli osams med Louis.
"Förlåt" pep jag och slog ner blicken i golvet. Jag kunde höra Louis försvinna från köket och istället in till sovrummet. Jag tvekade på om jag också skulle gå in där, men så sur kan han ju inte vara.
Med långsamma steg gick jag till sovrumsdörren som han hade stängd efter sig. Jag öppnade den försiktigt och kikade in. Louis låg på sängen med ryggen mot mig, han hade dragit täcket upp till halsen och han hade sin ena arm under kudden som han låg på.
Med ljudlösa steg gick jag fram till sängen och la mig ner bredvid honom med tillräckligt stort mellanrum mellan oss. Jag la täcket ovanför mig och kollade in i hans rygg som höjdes och sänktes med andetagen han tar.
"Louis?" min röst var låg och en aning hes av den stressande klumpen i halsen som bildats från första början Louis höjt sin röst åt mig. Jag visste han bara var orolig och en aning sur för att jag inte tagit med mig mobilen eller att jag inte hört av mig innan jag gick eller medans jag var borta - han vill ju mitt bästa - men ändå tog jag åt mig av det. Jag hatar när någon skriker eller höjer rösten mot mig så det samlas alltid en klump i min hals, dock ingen "gråtklump" som jag också kan få när jag är ledsen, det är bara en jobbig klump i halsen. Louis "mm:ade" som svar, men han rörde sig inte alls.
"Förlåt"
Det blev tyst i några sekunder innan Louis vände på sig så vi låg ansikte mot ansikte, han la båda sina armar runt mig och drog in mig i hans famn så vi låg tätt bredvid varandra.
"Förlåt" pep jag igen i hans hals och blundade.
"Det är okej..." sa han mot min panna innan han lämnade en öm puss precis vid början av mitt hår "Jag blev bara orolig eftersom du inte svarade när jag ringde"
"Jag glömde mobilen i köket"
"Jag märkte det" skrockade han och en stor lättnad lyftes från mina axlar. Jag trodde han skulle sura hela dagen "Vart gick du?"
"Till parken. Jag träffade en gammal klasskompis där konstigt nog" sa jag och fnittrade "Jag fick hennes nummer så skulle jag ringa henne imorgon"
"Vad gjorde hon i parken?"
"Jag tror hon letade efter någon pub"
"I parken?"
Jag skrattade och skakade på huvudet "Tror du det själv, silly?"

-

Jag lyckades vakna halv två nästa dag, helt utmattad. Men jag får helt enkelt skylla mig själv som är ute och promenerar mitt ute i natten halva natten. Dock behövde jag det, för när jag kom tillbaka var mitt huvud tankfritt och jag kunde somna direkt när jag blundade efter en lång pratstund med Louis.
"Vill du ha mer?" frågade Louis som höll i vattenkokaren i ena handen, men den andra gjorde han en gest mot min tomma mugg.
Jag skakade på huvudet. "Nej tack, jag måste nog börja göra mig i ordning om jag ska hinna träffa Emma"
Han ställde tillbaka vattenkokaren på sin plats "Har du ens ringt henne och bestämt något?" flinade han och satte sig på stolen framför mig.
"Jag ska göra det nu" fnittrade jag och reste mig upp från stolen "Jag kommer snart tillbaka"
Jag hann se Louis nicka innan jag skuttade ut ur köket med mobilen i handen, redo att slå in numret Emma gett mig inatt.
Numret gick snabbt att skriva in och jag hade nu mobilen mot örat med pipen som gjorde mig mer och mer nervös.
"Hallå?" svarade hon på andra sidan luren. Jag kunde höra i bakgrund att hon var ute på stan.
"Hej, ehm, det är Victoria" sa jag osäkert.
"Victoria!" brast hon ut "Hej, hur är det?"
"Bara bra"
Jag log för mig själv och tänkte precis fråga henne hur hon själv mår men jag vet från förr att hon har en stor mun och pratar gärna på innan folk ens är klara med sina meningar.
"Skulle du vilja mötas? Jag är redan ute i stan som du kanske hör" hon skrattade lågt på andra sidan.
"Jätte gärna"
"Vad kul! Jag är vid Starbucks, du vet den som ligger nära parken vi var i igår?"
"Jaha, jag kommer dit. Jag måste bara fixa mig"
"Great, vi ses Victoria" hojtade hon och utan att jag hade någon chans att svara så hade hon lagt på.

Med sista draget av mitt röda läppstift så var jag klar. Jag backade lite bak från spegeln framför mig så jag kunde få syn på mer av hur jag såg ut. Min röda, stickade tröja hängde löst runt min magra överkropp och mina svarta jeans satt som stora soppåsar på mina ben. Jag måste verkligen köpa nya kläder. Jag ser inte alls hälsosam ut vilket alla fans kommer påpeka så fort jag går ut från denna byggnad och jag är inte alls taggad över deras åsikter då allt kommer vara hat mot mig. 
"Du är jätte fin, babe" sa Louis och la sina armar runt min kropp "Är du klar att åka?"
Jag log mot honom genom spegeln framför oss och nickade svagt. Han sköt mig tillbaka ett leende innan han snabbt pussade mig på halsen och drog med mig ut till hallen. Det pirrade svagt i min mage att tänka på att jag ska umgås med min gamla klasskompis igen. Tänk om hon bara vill umgås med mig för att jag är tillsammans med en utav världens kändaste person och inte för att det är jag, tjejen som hon tidigare alltid var med.

 

 

-------

 

Har typ hållit på hela veckan med detta kapitel. Har skrivit, suddat och sedan skrivit igen så det är ju en anledning till att det tagit en sådan tid, men nästa kapitel kommer upp snart,, det lovar jag! Hoppas ni tycker om detta tråkiga kapitel och btw, grattis till Emma som vann "tävlingen"! Kom ihåg att jag valde en slumpvis deltagare :) Kommer förmodligen ha fler sånna här tävlingar i framtiden, så känn dig inte ledsen för att du inte vann!

 

Kommentera vad du tycker :)

 


More Than This - Chapter 43

 
Victorias perspektiv:

"Ska vi se den sista filmen eller vill du sova?" Frågade Louis satte sig upp. Han var fortfarande spänd även om jag sagt flertal gånger att bilden var hundra procent falsk de senaste tre timmarna. Men ändå var han tystare än vanligt och även om det är mörkt i rummet så såg jag att han hade sina fina mjuka läppar format som ett litet streck.
"Jag orkar nog inte se en till film" sa jag lågt och kollade upp på Louis "men du kanske vill se? Vi kan ju se den me...-"
"Nej det går bra att du sover, jag har hållit dig vaken i fem timmar nu" sa han och log svagt.
"Du kan spela FIFA om du vill" med ett leende pekade jag bort på xboxet som jag vet Louis har kollat på då FIFA fodralet legat på den.
"Möt mig" sa han med ett lekfullt leende. Han började äntligen slappna av.
"Jag orkar inte" mumlade jag och blundade. Mina ögonlock kändes tunga som klippor och hela min kropp kändes förlamad av trötthet.
"Ska du sova?"
"Om det går bra"
"Då sover jag med dig" sa han och gled ner i sängen så vi var i samma höjd med ansiktena. Långt ifrån vi var inte heller, det var endast några centimeter och det får mitt hjärta att hoppa ur kroppen.
"Klockan är bara halv åtta, är du säker på att du vill sova nu?" Frågade jag och kollade på honom, hans ögon var stängda. Hans varma andetag lämnade munnen som var en aning öppnade och träffade mig i ansiktet. Hela min kropp blev knottrig som den alltid blir pågrund av honom. Jag hade saknat det här, att ha honom så nära mig. Det är världens underbaraste känsla som jag äntligen får känna.
"Jag har gått upp tidigt dom senaste dagarna" hans röst var redan raspig och hesare än vanligt - ännu en anledning som nästan dödade mig inifrån.
"Godnatt Louis"
"Godnatt Vic"
Jag log. Även om det kanske inte var det svaret jag hade hoppats på så räckte det - ungefär. "Vi går långsamt fram" får jag hela tiden påminna mig själv.

Ytterdörren öppnades med en smäll och både jag och Louis ryckte till i sängen så den gungade till. Vi kollade på varandra helt skräckslagna och Louis la direkt sin arm över mig. Mitt hjärta nästan stanna i bröstet av plötsligheten och när jag tänkte på vem det skulle kunna vara sjönk hjärtat ner till magen.
"Victoria?" Mammas gälla röst hördes från hallen och jag kunde inte låta bli att sucka. Det var iallafall inte personen som jag trodde det var, men det gör mig ingenting.
"Förlåt" sa jag och satte mig upp i sängen "jag ska bara gå ut till henne och säga att jag mår bra. Hon undrar säkert hur det är med mig"
"Okej" han gnuggade sig i ögonen och gäspade.
Jag reste mig upp ur sängen som jag legat i ungefär hela dagen och gick på ostadiga ben ut till hallen där jag möttes av båda mina föräldrar som hade stora leenden på läpparna.
"Åh min lilla tjej" sa pappa och la sina armar runt mig. Hans jacka var sval mot min nästan stekande hud "hur är det med dig? Jag hörde att du är sjuk?"
"Jag har lite feber, men jag känner mig bättre" svarade jag med ett leende innan jag sedan omfamnade min mamma.
"Vad har du gjort idag då?" Frågade mamma och gick in köket. Dom hade tydligen planer på att stanna ett tag.
"Öh" jag följde med mamma ut till köket och efter mig gick pappa. Mamma gjorde direkt i ordning te och pappa satte sig vid bordet. Jag lutade mig diskbänken och drog bak håret från ansiktet "jag har kollat på film och sånt med...-"
"Hej" Louis dök bakom mig och la sin arm runt min midja. Mamma kollade på mig och sedan Louis med ett ansiktsuttryck jag inte riktigt kunde tyda, men bara några sekunder efter brast hon ut i ett leende.
"Louis! Eller hur?" Hon släppte muggarna hon höll i handen och gick fram till honom för att skaka hans hand "åh jag hört så mycket om dig!"
Jag rynkade pannan men kunde inte låta bli att le åt henne. Hon var alltid så glad och trevlig.
"Trevligt att träffas" Louis tog tog i mammas hand och skakade den.
"Jag är Kate" sa hon och backade bak så att pappa kunde hälsa på Louis. Jag trodde att Louis tyckte att det var för tidigt att träffa mina föräldrar.
"James" pappa räckte fram sin rynkiga hand och lika artigt som vanligt tog Louis tag i den.
"Louis"
"Ska ni ha te?" Frågade mamma exalterat och tog fram två muggar till. Jag kollade över axeln på Louis som log och nickade.
"Ja tack" jag tog tag i Louis hand och drog med honom till bordet.
Jag var en aning förvirrad just nu, vi betedde oss som att vi är tillsammans även om vi inte är det, eller? Det måste ju vara någonting då han frivilligt vill möta mina föräldrar? Kanske inte.
"Så, Louis" började pappa och satte sig på stolen mittemot honom "Du är alltså med i ett band?"
Jag himlade med ögonen. Han vet redan svaret och han har hört många av deras låtar förut. Han kan inte heller ha missat alla bilder på honom och bandet i tidningarna.
"Ja, One Direction" svarade Louis stolt och rätade på sig. Hans hand letade sig till min under bordet och han tog ett fast grepp om den vilket fick mig att bli alldeles varm inombords.

"Hur har ni haft det i London?" Frågade mamma och förde muggkanten mellan hennes läppar medan hon satte ner en bricka med ryckande muggar. Hennes ögonbryn satt högt uppe på pannan som dom alltid gjorde när hon var intresserad av något och jag hade ärvt det efter henne.

"Jätte bra" svarade jag med ett leende när jag tänkte på allt vi gjort. Som den där gången när vi badade när det spöregnade, jag kommer nog aldrig glömma det. Eller den där gången jag och Louis träffades av en slump på Starbucks, det var liksom där allt började. Eller när Louis tog mig till den där sjön, det var lite mer än en vecka sen men det känns som att det var evighetersen. Och självklart får jag inte glömma när ni åkte London Eye, resans höjdpunkt. Åh jag kommer aldrig glömma denna resa.

"Vad gjorde ni då?" 

"Öhm vi åkte London Eye och...-" 

"Åh juste! Hade inte Louis tagit dig på en dejt och så åkte ni London Eye? Jag har en bild på er två i min plånbok!" Brast mamma ut. Hon reste sig hastigt så stolen nästan höll på att välta omkull bakom henne. Jag höjde ögonbrynen.

Va?

Hade hon en bild på mig och Louis i hennes plånbok? Det var ju bara lite läskigt.

"Katie...-" började pappa som förmodligen förstod vad vi tänkte.

"Nej James" mamma "sh:ade" pappa och vände sig sedan till mig och Louis som satt som två frågetecken. Louis var förmodligen helt vättskrämd för att min mamma har en bild på oss två när han aldrig träffat dom. Men när jag kollade på honom hade han ett leende på läpparna "Här, kolla"

Jag tog emot plånboken av mamma och lutade mig närmare Louis så han kunde se. Bilden var liten och utklippt från en tiding. Det var jag och Louis på bilden när vi kysstes i London Eye, men det var en suddig bild då bilden var tagen i en annan gondol.

"Det var en...fin bild" sa jag och gav tillbaka plånboken.

"Åh jag är så glad att du äntligen är lycklig" mamma viftade sin hand framför ögonen för att torka hennes blanka ögon. Jag log och kastade en blick på pappa som också hade ett leende på läpparna, ett stort leende. 

"Det är vi alla" sa han och riktade sedan blicken till Louis "Efter Just...-"

"Vi behöver inte gå in på det" sa jag snabbt och spände blicken i pappa. Han måste ju förstå att man inte kan prata om mitt ex då min pojkvän sitter bredvid.

"Jag vet om det" sa Louis och la sin arm runt mina axlar. Jag log svagt. Han var så underbar.

 

-

 

"Ha det så bra och krya på dig" sa mamma i mitt öra och klappade mig på ryggen. Jag nickade och vi trasslades oss ur kramen.

"Hejdå min lilla tjej" sa pappa och drog mig in i hans famn. Jag himlade med ögonen åt hans val av ord. 

"Hejdå pappa"

Pappa sköt mig ett leende innan han vände blicken till Louis som stod bredvid mig. Han log osäkert och kollade upp på min far som var några centimeter längre än honom. Från början trodde jag att han skulle krama Louis, men han böjde sig fram och viskade något i hans öra. Jag suckade och himlade med ögonen åt min egna far för säkert hundraelfte gången redan på en timme. 

Louis nickade och pappa klappade honom hårt på axeln - så som män alltid gör. 

"Vi ses" sa han sedan och båda mina föräldrar gick ut från ytterdörren. 

"Det där var ju halvt pinsamt" suckade jag när dörren stängdes. Jag vände mig till Louis som hade ett fint leende på läpparna och sina händer i sina fickor på hans gråa mjukisbyxor

"Nej, varför då?" 

"För dom är så himla pinsamma bara"

"Jag gillar dom" flinade han "och din mamma är rätt skön"

 

Vi la oss ner i min säng och direkt la Louis hans armar runt min midja så hans händer var precis vid min mage då jag låg med ryggen mot honom. Sakta drog han mig närmare och tillslut kunde jag känna hans varma andetag mot min axel.

"Dina pappa sa förut att jag varit en idiot som trott att du varit otrogen mot mig" sa Louis lågt i mitt öra och strök sina fingrar över min mage. Min kropp stod i brand av hans beröring som den alltid gjorde. Jag vet inte hur många gånger han lyckats göra såhär mot mig idag.

"Om jag ska vara ärlig" började jag och tog ett djupt andetag "så var du en idiot"

Louis skrattade "Tack, det värmer"

"Visst gör det" 

Det blev tyst. Det enda som hördes var Louis andetag som brusade i mitt öra och min värmepump ute i vardagsrummet som nästan piper i örat på en. Av någon anledning fick det mig att tänka på One Direction konserten jag var på med Perrie för nästan en månad sedan. Min mage vred sig av längtan, jag saknade Perrie. Hennes skratt, hennes utstrålning, hennes personlighet och allt hos henne. Vi kanske inte känt varandra så himla länge men tammetusan så kändes det som det.

 
Arenan fylldes med mer och mer fans och även om konserten inte hade börjat så skrek och grät dom. 
"Åh jag kommer själv börja gråta snart" skrattade Perrie och viftade händerna framför sitt ansikte "Jag har inte träffat Zayn på hur länge som helst!"
"Aw" jag kramade om Perrie från sidan och hon skrattade lågt.
"Nu kommer jag verkligen börja gråta!" sa hon och rätade på sig och drog fingrarna under ögonen.
Precis när jag tänkte öppna munnen släcktes hela arenan och skärmen ovanför scenen sattes på och visade en liten film på killarna när dom har fest. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg den och när Louis filmades så blev mitt leende hundra gånger större. När skärmen blev svart igen började scenen blinka i blått för varje trumslag. Basen dunkade i hela kroppen och jag blev mer och mer exalterad. Ljudnivån höjdes mer occh mer för varje trumslag.
 
It feels like we been living in fast-foward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
 
Liam började sjunga och alla kom ut hoppandes. Mina ögon landdade direkt på Louis som kollade ut över publiken. Jag log stort mot honom även om han inte kollade innan jag vände på huvudet och kollade på Perrie. Hon hade sin blick fastklistrad på förmodligen Zayn, hennes ögon var blanka och hennes händer täckte munnen.
 
 
---
 
 
Hej sötisar! Detta kapitel skulle kommit upp igår men jag ångrade mig för det var verkligen orealistiskt hela delen så jag började om. Fortfarande inte nöjd (haha) men det är bättre än det jag tänkte lägga upp egentligen. Btw, jag har tänkt på en sak. Ni vet Justin Biebers nya låt "Heartbreaker"? Jag har lyssnat på den i några veckor och den får mig att tänka på Justin och Vic tillsamms på en viss del! Haha så himla random, men tycker ni att texten påminner lite om dom tillsammans och deras relation till varandra just nu? Denna rad är ju lite lik iaf, kanske inte menmen:
 
Girl you don’t know how I feel (how I really feel)
Since you’ve been away, oh baby
Any chance that you could take my call (take my call)
If I called you today, oh?
 
Haha aja, hoppas ni gillar det och glöm inte att kommentera sötisar!

 


More Than This - Chapter 42

 

Victorias perspektiv:

"Vill du ha något mer?" Frågade mamma och drog sin hand över min varma panna, precis som hon alltid gjorde när jag var liten och var sjuk "Någon bulle? Choklad?"
Jag skakade på huvudet och tryckte fram ett leende "tack ändå"
"Dåså, nu måste jag till jobbet" mamma reste sig upp från sängen och sköt mig ett varmt leende "Krya på dig och ring om du behöver något"
"Tack"
Mamma vinkade och försvann sedan ut till hallen. Jag kunde höra henne ta på sig sina klackskor och slänga sin svarta kappa runt sig. Hon var iallafall inte konstig så som jag var för tre dagar sedan när jag skulle till Louis. Det var strålande sol så gick jag där med skinnjacka och frös. Nu däremot regnade det ute och var en aning kyligt för att vara sommar i New York.
"Hejdå gumman!" Ropade mamma innan ytterdörren öppnades och stängdes och jag lämnades helt ensam i min lägenhet med 39 graders feber. Det värsta just nu är att det är sommar och här ligger jag i min säng med ett tjockt duntäcke enda upp till hakan. Jag som skulle bli brun och bada mycket, det gick ju bra.
Jag slöt mina tunga ögonlock och kröp längre ner i sängen. Jag vill bli frisk och kunna se Louis innan dom åker vidare till andra delstater i USA. Vi hade planerat med resten av killarna för någon dag sedan att vi skulle gå ut en kväll - även om jag inte direkt dricker alkohol - men jag vet inte riktigt hur det ska gå nu när jag är sjuk och kommer vara det i några dagar framöver. Eftersom jag har en sådan otur hela tiden kommer jag inte hinna bli frisk innan det. I just love my life sometimes.

"Vic?" Sjöng en röst i mitt öra. Jag muttrade och vände på mig.
"Jag sover" sa jag i kudden.
"Du pratar alltså i sömnen" skrattade personen och jag förstod inte förens nu vem det var. Direkt reste jag mig upp trots min huvudvärk som blev värre när jag reste mig upp, men det struntade jag i nu. Iallafall en liten stund för mitt huvud kommer explodera snart.
"Vad gör du här?" Frågade jag och kollade på den brun håriga killen framför mig. I handen höll han en påse som han dinglade fram och tillbaka bredvid sig.
"Jag hörde att du var sjuk" sa han och satte sig på sängen "och jag tänkte bara hälsa på... Och stanna här ett tag, om det går bra?"
"Såklart" svarade jag med ett leende och la mig ner i sängen igen "jag vet inte riktigt vad du vill göra här men okej"
"Vad vill jag inte göra här" flinade Louis och jag skrattade.
"Det där misstolkades lite halvt"
"Det gjorde det va?" Louis skrockade och la sig nära mig i sängen. Det där pirret som jag alltid får i magen av Louis närkontakt växte i min mage och jag behövde göra allt för att inte attackera hans läppar. Både för att jag är sjuk och inte vill smitta honom och för att vi skulle ta det långsamt. Det sistnämnda kommer bli svårt för mig. Jag har saknat honom så mycket och känna hans läppar mot mina var det enda jag ville. Men en kyss är väl inte att gå för snabbt fram? Jo det kanske de är, vi har ju precis redat ut saker. Eller det var för tre dagar sedan men herregud få tyst på mig. Jag är värre än min mormor som alltid pladdrar på, bara att jag tänker nu.
"Så, vilken film vill du se? Jag antar att du vill kolla på film" Louis reste på sig igen efter de få sekunder han legat bredvid mig. Han tog upp påsen han lagt på golvet och grävde upp fem filmer "Up, In Time, Hungergames, Ted eller Grown Ups?"
"Vilken mix" fnittrade jag och kollade på alla filmfodralen han nu placerat på täcket.
"Jag bara tog några i affären, jag hade bråttom" sa han och kollade upp på mig då han nu satt på knä på golvet.
"Bråttom till vad?"
"Dig" flinade han och jag skrattade.
"Cheesy"
"Du älskar mig för det"
"Såklart jag älskar att min..." Jag avbröt mig själv. Var han min pojkvän? Nej, inte än "Det var inget"
Louis kollade på mig med höjda ögonbryn och med ett brett leende som nådde ändå upp till öronen.
"Vilken film?" Frågade han istället för att fråga vad jag tänkte säga. Jag tror nog han förstod att jag inte riktigt tänkte på vad jag sa.
"Det spelar ingen roll, jag kommer förmodligen so...-"
"Välj bara herregud, du kommer ju inte somna på direkten" skrockade den brun håriga killen framför mig och jag log. Jag hade saknat honom så.
"Det beror ju på om filmen har en såndär jätte lång början då dom visar massa namn och...-"
"Har du varit ensam för länge eller vadå" skrattade han och begravde ansiktet i täcket "välj bara film herregud babe"
Jag frös till men ett leende lekte ändå på mina läppar. Han kallade mig "babe", alldeles nyss.
"Okej, In Time" sa jag och pekade på filmfodralet.
"Äntligen" log Louis och tog filmen. Han gick över till tv:en och satte sig vid dvdspelaren.
"öhm, hur funkar den här?" Frågade han och jag skrattade, igen. Han får mig att skratta hela tiden utan att försöka.

"Är du seriös? Den är ju typ likadan som din du har hemma" Jag drog av täcket men Louis stoppade mig genom att kolla bak på mig och visa upp sin hand som ett stopptecken. 

"Är det inte alls. Förklara"

 

"Sover du?" Viskade Louis och drog bak en hårslinga från mitt ansikte. Hans fingrar snuddade min hud och direkt stod jag i brand. Han måste verkligen sluta med detta för det gör mig helt galen.
"Nej" svarade jag i en viskning och öppnade mina ögon. Direkt mötte jag Louis ögon då jag låg på sidan. Hans fina, blåa ögon stirrade rakt in i mina. Vad flög runt i hans huvud just nu?
"Du är varm" sa han. Jag drog på smilbanden och fnissade lätt.
"Jag har feber"
"No shit" flinade han och placerade sin hand på min midja "har du inte tagit någon alvedon så febern går ner? Du har snart varit varm i två timmar utan att temperaturen har sjunkit"
Har det redan gått två timmar? Jag suckade och tog mig för pannan. Mamma hade lagt en alvedon med ett glas vatten på mitt nattygsbord men det hade jag helt glömt bort.
"Det ligger en alvedon bakom dig" sa jag och satte mig upp. Louis gjorde detsamma "jag glömde ta den"
"Jag tror jag måste stanna här annars kommer du aldrig komma ihåg att ta tabletterna"
"Varsågod att stanna" flinade jag och Louis skrockade.
"Här" han räckte mig tabletten och det onödigt stora glaset med vatten.
"Tack"
Jag stoppade den vita, ovala tabletten i munnen som jag sedan svalde med en stor klunk vatten.
"Vad duktig du är" sa Louis med en fånig röst och klappade mig på huvudet "du är så duktig"
"Käften" fnittrade jag och gav tillbaka glaset till Louis "kan jag få min mobil?"
Louis ställde tillbaka och räckte mig min mobil. Jag trodde han skulle reta mig och inte ge mig min mobil men det gjorde han inte.
"Ska du ta en selfie" sjöng Louis när jag öppnade kameran.
"Och du ska vara med" sjöng jag tillbaka och lyfte mobilen över oss så att man såg båda två på skärmen "le!"
Jag tryckte ner den övre volymknappen och Louis läppar placerades på min kind. Min kropp stod i brand ännu en gång men jag försökte strunta i det och istället kolla på bilden vi fångat på bild. Jag insåg då att det var en dum idé att ta en bild på oss. Louis var det inget fel på, han var ju lika perfekt som alltid. Men herregud, ser jag ut sådär? Mitt hår var rena fågelboet, jag hade stora påsar under ögonen och min näsa var röd.
"Lägg ut på twitter" sa Louis och jag fnös.
"Aldrig! Ser du hur jag ser ut?"
"Vic sluta, snälla" suckade han och la sin hand på min kind så han kunde vrida mitt huvud då jag mötte honom med ögonen "du är vacker, helt perfekt. Du kanske inte har något smink på dig eller borstat ditt hår idag, men det behöver du inte heller. Du är vacker oavsett vad och nu är du sjuk så du behöver inte tänka på hur du ser ut. Lägg upp den bara"
"Lou...-"
"Kolla på mig liksom, jag har inget smink på mig alls" sa han med en tjejig röst men han misslyckades totalt. Men han fick mig att skratta, som alltid.
"Låt mig redigera den bara"
"Nej"
"Bara en effekt"
"Bara en"
Jag gick in på Twitter och sedan en ny tweet. Jag valde bilden vi precis tagit och la på en svartvit effekt så att man inte skulle se min röda näsa.
"Skriv något också" kommenterade Louis och jag himlade med ögonen.

"@VictoriaSparker: Best medicine ever @Louis_Tomlinson pic.twitter.com/Lur5efgqcN :)x"

"Vad cheesy du är"
"Inte lika cheesy som dig" flinade jag och bläddrade ner för min timeline.
"Eller...?" Louis hand placerades på min midja och han klämde löst. Jag brast ut i skratt och tappade mobilen i ansiktet men Louis fortsatte.
"Louis!"
Han slutade och direkt drog jag bort allt hår medan Louis tog upp min mobil och kollade på skärmen, länge. Han stelnade till och hans leende tonade ut. Va? Nyfiket tog jag mobilen ur hans hand och kollade på bilden som dykt upp på min skärm. Det var en bild på mig när jag joggade hem ifår för att mamma skulle plocka upp mig hemma. Men efter mig var någon, en kille. Justin. Det såg ut som vi höll händer då min arm var riktad bakåt.
"Vad i...-" började jag men hindrade mig från att fortsätta "Louis, det här är inte riktigt. Det är något fan som haft tråkigt på photoshop. Bilden är från igår när jag joggade hem för att mamma skulle hämta mig och Justin var verkligen inte med mig. Usch nej"

Louis axlar slappnades av och jag stängde ner bilden. Varför försökte alla att förstöra för mig och Louis hela tiden? 

 

 

--

 

Så! Lite gullkapitel typ haha. Men jag hoppas ni tycker om kapitlet (även om den är lite kort...sorry) och skriv gärna en kommentar för då gör ni mig så glad hihi, ni är världens bästa. x

 

Btw, visst är jag duktig som uppdaterar bra lolz! 


More Than This - Chapter 41

 

 

Victorias perspektiv:

Jag drog nervöst min svarta borste genom mitt trassliga blöta hår. Det pirrade så mycket i min mage att jag kände mig illamående. Jag kommer få träffa Louis idag, men det är inte något jag är speciellt taggad över. Det kanske slutar med att vi båda skriker varandra och så kommer vi aldrig bli tillsammans igen? Eller så kanske Louis bara skriker åt mig? Kanske är det lugnt och allting går bra? Detta samtal kommer ändra våra liv. Dramatiskt jag vet, men det är sant. Går det bra så kanske vi hittar en väg tillbaka till varandra eller så slutar det med att vi kanske inte hittar en lösning och att vi hittar egna vägar - utan varandra.
Tanken fick mig att rysa. Jag skulle aldrig klara av att leva utan Louis. Det får låta hur konstigt och dramatiskt som helst, men om jag knappt klarar av en vecka klarar jag knappast av ett helt liv utan honom. Han är min glädje och lycka. Det var han som fick mig att glömma allt, det var han som hjälpte mig igenom Justin, allt hat och Josie bara av att vara sig själv. Utan honom vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte se framför mig ett liv utan honom.
Mina tankar avbröts av min mobil som vibrerade till på mitt sminkbord och nervositeten växte inom mig. Louis.

 

From: Louis
A taxi will pick you up in 10, ok?

 

Jag skrev tillbaka att det var okej innan jag stressat började lägga på min mascara. Förmodligen kommer inte mascaran ligga kvar på ögonfransarna efter detta, men jag för bita ihop och vara stark. Dock kommer jag inte lyckas, så känslig som jag är.
Jag tog upp mitt halsband och satte det runt halsen innan jag snabbt tog på mig mina kläder som låg på sängen.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan med armarna runt mig för att hålla värmen. Det var nästan 22 grader ute men ändå står jag här med skakande käke och har jag skinnjacka på mig.
En gul bil sladdade upp framför mig och vevade ner fönstret. Chauffören såg ut att vara runt femtio. Hans hår var svart med lite gråa hårstrån och han hade bruna, utmattande ögon.
"Är det du som har beställt taxi?" Frågade mannen bakom ratten och kollade på mig med en trött blick.
"Eh, aa" svarade jag osäkert och öppnade bildörren till framsätet. Chauffören kollade på mig lite förvirrat men vände sedan blicken mot vägen och började köra. Jag lutade huvudet mot det svala fönstret och kollade ut på alla byggnader vi åkte förbi. Vart vi var påväg visste jag inte eftersom det var Louis som beställt taxin och jag har ingen vart Louis och killarna bor när dom här. Förmodligen något alldeles för lyxigt hotell, det skulle inte förvåna mig.


"Jag kan nog inte köra längre" sa chauffören och saktade in när vi började närma oss ett hav av fans som stod tryckta mot ett galler vid den stora arenan. Det skruvade sig lite i magen på mig när jag såg alla fans. Jag tycker inte illa om dom, vissa är bara lite... Utåt och aggressiva.
"Det går bra" sa jag lågt och började gräva i väskan efter min plånbok men chauffören stoppade mig.
"Han har redan betalat" sa han och log. Jag kollade på honom och nickade långsamt innan jag hoppade ut ur bilen. Min blick svepte över fansen som stod och skrek och hoppa för att få en syn på sina idoler.
"Hej Vic" En man med mörkt hår och ett svagt leende kom mot mig. Paul. "Du kan följa med mig"
"Åh, okej"
Pauls arm lades runt mina axlar och med snabba steg ledde han mig mot arenan.
"Är du okej?" Frågade Paul och kollade ner på mig "Du skakar"
"Jag fryser lite bara" svarade jag och tryckte fram ett svagt leende för att visa att är okej. Han måste tro jag är helt ute och cyklar. Han svettas och har på sig en svart t-shirt medan jag har en svart skinnjacka och fryser så jag skakar.

"Louis är i den bussen, det är bara att gå in" sa Paul och pekade bort mot en stor buss med ett One Direction märke på innan han försvann bort mot en annan buss. Jag som trodde att dom bodde på flottiga hotell.
Med skakiga ben av nervositet gick jag mot bussen där Louis befann sig. Vad ska jag säga? Vad ska han säga? Tänk om allting går fel?
Jag ställde mig utanför dörren, osäker på om jag bara skulle gå in eller om jag skulle knacka. Det var tyst där inne så jag förstod att Louis är ensam därinne.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt och kikade in med huvudet i den stora bussen. Jag måste se ut dom ett fån just nu.
"Hallå" ropade Louis tillbaka inne från bussen och jag kunde inte låta bli att le "Du kan...du kan gå in"
Jag tog ett djupt andetag och klev in i bussen. Jag blev nästan andlös. Jag vet inte hur jag tänkte att bussen skulle se ut inne, men jag hade aldrig tänkt det såhär. Det medta var rött - såklart - med svarta dekorationer. Soffan som räckte sig långt från sida till sida på båda sidorna av bussen var röd och svart med en stor tv i hörnan. Lite längre in var ett kök som var litet med effektivt, såklart var det också rött. Sedan i slutet av bussen var sängarna. Det var som dubbelsängar - en säng uppe och en under - på varsin sida för fyra. Sedan fanns det en säng på kanten såklart till vem det nu var som låg där.
"Hej" Louis röst kom bakom mig och hastigt vände jag mig för att möta den brun håriga killen framför mig. Han kollade på mig helt uttryckslöst i ögonen innan han vände bort ansiktet och gjorde en gest mot den stora soffan.
"Vill du ha något att äta?" Frågade han obekvämt och pekade mot köket.
"Nej tack" svarade jag så artigt jag kunde även om mitt hjärta gjorde ont av våran spända situation, det skulle inte vara såhär mellan oss.
"Okej" han slog ner blicken i det gråa golvet och lutade sig mot väggen. Båda var tysta och kollade på allt förutom varandra. Vad är det med oss? Det ska inte vara såhär, det får inte vara såhär. Det har aldrig varit såhär för oss.


Louis perspektiv:
Jag fokuserade blicken på den mörka fläcken på mattan som bildades imorse när Niall spillde vatten för att han skrattade så mycket över något på tv:en. Jag väntade på att Vic skulle öppna sin mun och berätta sanningen men hon verkade inte ha några planer på att göra det. Hon satt där i soffan med blicken riktad ut mot fönstret med skakande kropp. Var hon nervös? Frös hon? Jag kollade på henne och inspekterade hennes fina ansikte som verkade vara magrare och blekare. Hon har gått ner i vikt, det ser jag klart och tydligt nu. Hennes svarta favorit jeans sitter inte längre lika tight på hennes ben och hennes nyckelben började sticka ut mer än vanl... Vänta. Hennes halsband. Mitt halsband. Hon har... Nej, hon måste läst brevet. Det är halsbandet jag tänkte ge henne förut men jag gömde det i Josh lägenhet och glömde sedan bort vart jag lagt det. Jag kan inte fatta at...-
"Louis" Vic hade vridit på sitt huvud och kollade nu på mig. Hennes röst var låg och den var fylld med sorg, smärta "Jag...tror du verkligen jag var otrogen mot dig? Fullt seriöst, trodde du det? Om mig?"
Hon snyftade lågt och jag såg hur hårt hon jobbade för att tårarna inte skulle komma.
"Ja" svarade jag med en låg röst, nästan som i en viskning.
"Varför?"
"För det står ju i tidningarna!" Sa jag och höjde min röst vilket inte var meningen. Hon ryggade tillbaka en aning.
"Tidningarna måste veta mer om mig än vad jag vet om mig själv" sa hon och en tår trillade ner från hennes vattenlinje. Jag vände bort huvudet. "Louis, jag vet inte vad det står i tidningarna om vad jag gjort men jag har aldrig rört någon kille förutom dig. Jag skulle aldrig göra det heller, jag älskar dig och ingen annan"
Jag frös till. Sa hon precis det där? Sa hon precis att hon älskade mig? Min mage blixtrade till men jag kunde fortfarande inte bara glömma allting och gå tillbaka till Vic för det. Hon kanske ljuger?
"Det säger du bara"
"Jag skulle aldrig bara säga 'jag älskar dig' till någon. Om jag säger det till någon så menar jag det"
Jag kollade på henne. Hennes tårarar rann ner för hennes kinder och drippade sedan ner till hennes händer hon hade i knät.

 

Victorias perspektiv:

Det blev inte riktigt som jag trodde det skulle sluta mellan oss, men jag klagade inte. Absolut inte. Vi båda satt i soffan nu, bredvid varandra och bara pratade - vilket vi redan gjort i tre timmar nu. Det var ett mirakel att ingen utav dom andra killarna hade kommit och stört oss vilket jag hade trott. Dom var ju mästare på det.

Båda hade berättat vilket helvete vi haft utan varandra, hur dåligt vi mått och saker som hänt under de senaste dagarna. Louis hade berättat om konserten han hade för någon dag sedan och hur svårt det var att koncentrera sig på texterna när jag alltid fanns i hans huvud. Det gjorde mig rörd, han tänkte på mig precis som jag tänkt på honom. 

"Drömde du om att vi var i Thailand och en tsunami kom?" skrattade Louis. Åh vad jag hade saknat hans skratt. Jag hade berättat om min dröm som jag hade igår, men jag berättade inte om de två barnen vi hade tillsammans. Jag ville inte precis skrämma bort honom med att jag redan ser en framtid med honom. Han kanske inte ens ser en framtid med mig.

"Det är inget att skratta för, det var jätte läskigt" sa jag och försökte hålla inne mitt leende som ville spridas på mina torra läppar.

"Vic då" sa han och la sin arm runt mig men han kom på sig själv och drog den sakta tillbaka. Vi hade blivit sams om att ta det lugnt. Han var ju fortfarande lite osäker men han sa att han trodde mig och skulle försöka glömma det.

"Louis!" ropade någon utanför bussen och direkt reste sig Louis upp "Du måste komma!"

"Soundcheck" sa han och jag reste mig också upp "Vill du följa med?"

"Jag måste hem" log jag och följde med Louis ut från bussen.

"Vad tråkig du är" flinade han och jag slog till honom löst på armen.

"Låt mig" skrattade jag. Vi stannade och vände oss till varandra "Lycka till ikväll"

"Tack" sa han och la sina starka armar runt mig och tryckte mig nära honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och andades in hans underbara doft som jag hade saknat så mycket. "Gå till Paul så kan du få en taxi hem"

 

 

--

 

Är inte speciellt nöjd med kapitlet fast det är jag typ aldrig. Har så höga krav på mig själv och allting lol. Kommentera vad du tyckte eller något haha. Älskar er sötisar :)xx

 


More Than This - Chapter 40

 
Victorias perspektiv: 

Jag står här i ingången, mellan två automatiska glasdörrar, i en affär som ligger i den lite mindre besökta delen av New York. Och av alla mataffärer som finns i denna stad så hamnar vi ändå på samma, samtidigt. Det kan inte vara sant. Dom är i ett utav världens största pojkband i världen men ändå så ska två av fem befinna sig på en liten billig mataffär. Självklart fattar jag att dom kanske behövde "skydda" sig lite från fans och handla på en liten mindre känd butik men detta gör mig galen. Jag var inte alls beredd på detta, inte alls. Men kanske kunde jag smälta i i allt? Kanske har jag tur i oturen att jag lyckas köpa mina tabletter utan att bli märkta av dom. Jag orkar inte behöva gå till en annan affär, jag är utmattad så som jag är och det räcker.
Med långsamma steg gick jag in i affären utan att kolla mot dom båda brun håriga killarna som stod några meter ifrån mig. Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att jag knappt vågade andas, kanske skulle dom höra? Det var ju visserligen inte möjligt men jag kan inte hjälpa det. Jag har panik och kan inte riktigt kontrollera mig själv, men det finns ju en anledning till det. Två av fem är ju i denna butik, samtidigt som mig. Såklart har ju inte dom gjort något mot mig - förutom att dom tror jag varit otrogen mot Louis - eller jag något mot dom, men dom är bästa vän med Louis och jag vet även att deras munnar inte kan vara stängda. Jag vill inte skapa bråk av något slag, kanske skulle Louis bli arg om han får reda på att Harry och Liam stannar och pratar med mig? Det tror jag knappast men jag tar det säkra före det osäkra.
Jag förflyttade mig långsamt mellan hyllorna med min blick som desperat letar efter den blå vita kartongen och hur jag inte får titta upp på varken Liam eller Harry som står två hyllor ifrån mig. Deras röster fyllde hela affären och jag kunde inte låta bli att sakna dom litegrann. Dom var sådana glädjespridare och så himla snälla hela högen. Man kunde nästan tro att man känt dom hela livet när man umgås med do...-. Duns. Jag hade varit inne i min egna lilla bubbla att jag inte märkt att jag gått i något - eller rättare sagt någon.
"Oj, shit förlåt" sa jag högt och bakade några steg. Det hettade till lite i mina kinder när jag insåg att personen framför mig hade killskor.
"Nej, det är jag...-" började han men avbröt sig själv och jag kollade frågande upp men kollade lika snabbt ner igen. Det var han. Han stod framför mig, endast en meter ifrån mig och det kändes helt overkligt.
Vi båda stod tysta med ögonen lagda på varandra i chock i flera sekunder som kändes som timmar. Allt stod stilla i mitt huvud och det var första gången på länge.
"Louis, tar det femtio år att hämta chipsen?" Ropade Harry från andra sidan butiken utan att bry sig om att det fanns några andra i affären - vilket var en man i femtioårs åldern och en kvinna runt tjugofem som köpte cigaretter.
Louis svarade inte. Hans ögon var fortfarande lagda på mig och han såg helt borta ut. Hans blåa ögon hade blivit en aning blanka och det hade mina också. En klump fanns i min hals och jag jobbade hårt med att inte börja gråta framför honom.
"Lou...-" ropade Harry igen och kom mot oss men han hejdade sig själv då han tydligen såg oss. Såg mig. "Vic?"
Det var inte förens nu vi vände bort blicken från varandra och kollade på Harry som kom gåendes mot oss med sina armar öppna mot mig. Tänkte han krama mig?
"Vic!" Sa han och log stort mot mig. Jag kollade oförstående på Louis men han hade blicken fast på Harry med en blick som kunde döda. "Det var längesen"
Han la sina starka armar runt mig och drog in mig i hans famn. Försiktigt kramade jag tillbaka innan Harry stod bredvid Louis igen. Han verkade inte bry sig om att hans bästa vän var riktigt förbannad på honom.
"Eh, aa, det var ett tag...sen" sa jag osäkert och växlade blicken mellan de två brun håriga killarna framför mig. Det var konstigt att Harry inte var förbannad på mig, jag menar, han måste ju tro att jag är otrogen mot Louis precis som alla andra tror.
"Hur är det?" Frågade Harry. Min blick landade på Louis igen och det så verkligen ut som att han bubblade av ilska.
"Bra" svarade jag ännu mer osäkert "alltså jag borde gå"
Jag backade långsamt. Jag ville inte att Harry och Louis skulle börja bråka över detta, dom är ju i samma band och ser varandra hela tiden. Ett bråk skulle bara göra det spänt i bandet och det behövdes verkligen inte.
"Nej, varför då?" Harry tog tag i min handled och drog mig försiktigt tillbaka där jag tidigare stod "vi har inte sett varandra på länge och jag tror även att ni har saker att prata o...-"
"Vi har inget att prata om" sa Louis mellan tänderna och spände blicken i Harry, men han brydde sig fortfarande inte om det.
"Vi båda vet att ni har det" sköt Harry tillbaka och sänkte ögonbrynen en aning. Nu var det halvt pinsamt...
"Det finns ingenting att prata om, vi är över" sa Louis med en högre röst.
Det där högg till i hjärtat, rejält. Det var som att biljarder vassa knivar flög in rakt i hjärtat på mig och sedan ännu ett till gäng knivar efteråt, för det räckte ju inte bara med biljarder.
"Louis, sluta. Du är bara barnslig nu. Tänk om tidningen bara kommit på en löjlig historia om att Vic varit otrogen? Du kanske har fel och låter henne försvinna ur din värld för att du tror på tidningen och inte henne? Du har inte ens låtit henne förklara"
Louis blev tyst och han slog ner blicken i golvet.
"Nå?" Harry petade honom på axeln och irriterat slog Lousi bort den.
"Okej" fräste han och kollade på Harry och sedan mig, men han vände snabbt bort blicken.
"Bra" log Harry mot mig och tänkte precis öppna munnen när en annan röst hann före.
"Hej Vic" Liam dök upp vic min sida med ett leende på läpparna och det var riktat mot mig. Killarna - förutom Louis - verkade fatta att jag aldrig var och kommer aldrig vara otrogen mot Louis.
"Hej" sa jag med en hes röst som var pågrund av klumpen i min hals. Jag harklade mig snabbt och drog bak håret från ansiktet "öh, jag måste gå nu. Verkligen"
Harry nickade denna gång och han såg även nöjd ut. Men han hade ju fått sin vilja igenom så det var ju inte så konstigt.
"Han ringer imorgon"
"Smsar" rättade Louis honom och suckade.
"Okej, Louis smsar dig imorgon för att han är en stor fegis" flinade Harry och Louis sköt honom ännu en mördar blick.

-

Jag la mig ner i min efterlängtade säng och kollade upp taket. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag såg Louis idag, framför mig och endast någon meter ifrån mig. Det kändes och känns helt overkligt. Jag kan bara inte fatta det. Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle få se honom igen, det bara kändes så. Men idag så befann vi oss på samma affär av en ren slump, det var så himla skrattretande. Hur är det ens möjligt?


Louis perspektiv:
Jag vände på mig ännu en gång i sängen med hopp om att kunna somna för en gångs skull. Men nej, Vic satt fast i mitt huvud som det alltid gjorde. Dag in och dag ut. Det spelade inte någon roll om vad jag gjorde, hon fanns alltid där. Och idag när jag krockade in i henne trodde jag att jag drömde. Självklart är jag så förbannad på henne att jag bara vill kasta en tegelsten i hennes ansikte - nej, det vill jag inte. Lite kanske - men idag när hon plötsligt stod framför mig blev jag helt borta. Hon var så vacker även om hon var osminkad, hade på sig slapp kläder, hade mörka ringar under ögonen och såg otroligt sliten ut så var hon ändå helt perfekt. Men jag är fortfarande så arg och ledsen på henne att det kokar inom mig.
"Kan du sluta vända dig om, det knakar så hela landet hör" klagade Liam under mig och bara för det så vände jag på mig igen så det knakade.

"Seriöst" suckade Liam under mig "Gör du det en gång till så...-"

"Det finns faktiskt andra här som försöker sova!" klagade nu Zayn som låg på andra sidan av bussen. 

"Kan alla bara vara tysta nu?" sa nu Niall. Jag vände på mig ännu en gång och Liam suckade irriterat.

"Godnatt" sa alla i kör och sedan blev det tyst igen. Jag suckade lågt och blundade. Jag kommer träffa Vic imorgon. Hela min mage pirrade till av tanken. En halva av mig vill träffa henne, få se henne men den andra halvan vill inte. Tänk om hon ljuger? Tänk om hon säger att hon inte är otrogen och så är hon det?

Stressat vände jag mig om i sängen och drog bort håret från min panna.

"Louis seriöst!" 

"Men det var inte meningen!" 

 

 

---

 

 

Hej sötnosar! Måste bara börja med detta... JAG ÄR HELT IN LOVE I STORY OF MY LIFE! Glömde bort att skriva det förut så jag gör det nu istället lol. Vad tycker ni om den? Tror nog ni älskar, hur kan man inte liksom? 

Hoppas iallafall att ni kapitlet & glöm inte att kommentera sötnosar :)xx


More Than This - Chapter 39

 

 

Victorias perspektiv:

"Ska jag hjälpa dig upp med väskorna?" Frågade mamma när hon parkerat bilen utanför min port. Jag skakade långsamt på huvudet och klämde fram ett svagt leende som jag hoppades på visade tacksamhet. Även om jag inte hade någon ork att le eftersom allt var fel så kunde jag inte dölja min tacksamhet för min mamma. Allt hon gjort för mig så var ett leende det minsta jag kunde göra, jag visste att hon blev glad över att se mig le, speciellt nu när hon vet hur jag har det.

Mammas ena arm slingrade sig runt halva min kropp och snabbt drog hon in mig i hennes famn. Hon pussade mig ömt på kinden innan hon drog sig tillbaka med ett svagt leende på läpparna och blanka ögon. 

"Jag är så glad att se dig igen, min lilla älskling" sa hon och lutade huvudet på sned. Jag ryckte på mungiporna igen och drog en hårslinga bak bakom örat.
"Detsamma"
Mamma torkade sina tårar som var nära på att falla och vände sig så hon var riktad mot ratten.
"Jag måste fortsätta hem. Pappa väntar nog på maten" sa hon och skrattade lågt "är du säker på att jag inte ska hjälpa dig upp med väskorna?"
"Jag klarar det" sa jag och himlade med ögonen "hälsa pappa förresten"
"Det ska jag göra"
Jag hoppade ut ur bilen och gick direkt för att ta ut min resväska från bagageluckan. Solen träffade mig oväntat och brände mot min bleka hy. Det kändes som en evighet sen jag såg solen då den oftast låg bakom molnen i England.

Jag låste upp ytterdörren och så fort jag öppnade dörren träffade en förfärlig lukt mig i ansiktet. Det luktade cigaretter. Jag rynkade näsan och ställde ifrån mig resväskan. Hur kan det lukta cigaretter när ingen har varit i min lägenhet förutom mamma? Kanske var det bara någon granne som rökt i trapphuset så har lukten krupit in under dörren till mig.
Jag tog av mig skorna och drog med mig resväskan mot sovrummet. Men jag stannade direkt när jag kom över tröskeln till vardagsrummet. Det låg något - eller rättare sagt någon - i min soffa.
"Justin?" Mina ögon mötte hans bruna, en aning rödsprängda, ögon.
"Hej" log han och ilskan växte inom mig. Han reste sig upp från min svarta soffa och kom mot mig, men jag backade "kom igen Vic, det var längesen. En kram bara"
Han sluddrade. Var han full?
"Vad gör du i min lägenhet?!" Fräste jag högt och backade fortfarande bak.
"Jag ville vara här när du kom hem"
Ska inte han vara på turné?
"Är du dum i huvudet? Hur kom du egentligen in i min lägenhet?!"
"Jag har fortfarande din extra nyckel" log han nöjt "Kom igen Vic, jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre. Vi kan ha lite roligt"
Tårarna brände i mina ögon nu. Det gjorde ont i hela min kropp att höra Louis namn. Åh vad jag saknade honom.
"Lämna mig ifred" sa jag genom tänderna och backade in i väggen bakom mig "jag ringer polisen"
"Du skulle inte göra det" flinade han och ställde sig framför mig, alldeles för nära. Jag kunde känna hans andedräkt som luktade äckligt mycket sprit.
"Justin sluta" sa jag varnande och om jag inte hade fel, så såg jag en glimt av oro i hans ögon. Han backade genast bort och vände ryggen till mig.
"För-förlåt"
Va? Om jag ska vara ärlig så trodde jag att han skulle pressa sina läppar mot mina utan att lyssna på när jag skriker att han ska sluta precis som han gjorde förut, men jag är mer än tacksam över att det inte hände något.
"Gå, seriöst" sa jag och pekade mot ytterdörren även om han stod med ryggen mot mig.
"Vic..." Justin vände sig om och hans ögon var blanka, precis som mina "Jag älskar dig"
Jag svalde hårt och kollade bort. Jag var totalt över honom, fattar han inte det?
"Gå. Nu" sa jag mellan tänderna. Min blick var ritad mot dörrhandtaget som att det var världens intressantare grej.
"Älskar du inte mig?" Hans röst sprack och han hade en häftig andning.
"Justin, jag lovar om du inte går nu ringer jag polisen. På riktigt"
Justin suckade och drog handen genom sitt rufsiga hår "jag går när du säger om du älskar mig eller inte"
Det var inte förens nu jag gjorde ögonkontakt med Justin igen. Hans ögon var fyllda med lidande, han var fortfarande inte över mig. Jag kollade länge inne i Justins bruna ögon. Det var tyst i hela lägenheten, det enda som hördes var Justins andetag och fläkten i vardagsrummet.
"Nej" svarade jag lågt efter några minuters tystnad. Jag slog ner blicken i golvet och hörde hur Justin gick mot ytterdörren. Han öppnade den och sedan försvann han. Skuldkänslor fyllde mig. Jag ljög. Jag älskade Justin, men inte på det sättet, inte längre. Eller? Nej. Nej, det gör jag inte.

Jag la mig ner i soffan och riktade blicken mot tv:en som var avstängd. Jag la min gråa filt över min trötta kropp och drog bort håret från ansiktet. Mitt huvud snurrade, jag var illamående och jag var helt kallsvettig. Bra start att komma hem på. Jag drog bak mitt hår från ansiktet ännu en gång och blundade med hopp om att jag skulle somna. Klockan må vara halv fyra på eftermiddagen men jag var helt utmattad och nästan sjuk. Nästan. Men alla tankar höll mig vaken. Allt från Louis till hur jag skulle få bort cigarett lukten i lägenheten var inproppat i mitt huvud. Det skulle inte förvåna mig om jag fick en hjärtattack snart pågrund av allting som händer i mitt liv just nu.


Kvällen före morgonen som ska förändra mitt liv sitter jag med Louis på terassen till vår underbara bungalow i Thailand – det leende landet. Våra barn leker i vår privata pool medan vi sitter och tittar ut över det oändliga, smärtsamt vackra havet. Vi hör havets lugna, rytmiska hjärtslag mot stranden och ser solstrålarnas glitter i den turkosblå ytan. Omedvetna om alltings förgänglighet, om livets obärmhärtighet och att allt blott är ett lån, njuter vi av att se dagen övergå i sammetsmjuk, varm natt. Vi hör fåglarnas skrik i natten och i lyktornas sken tackar Louis mig för att jag tagit familjen med till paradiset.
Morgonen gryr som vilken annan morgon som helst. Den långa stranden ligger kantad av palmer. Snäckorna gnistrar som diamanter utslängda i sanden och vågornas lugna brus överröstar tystnaden. Vi bär på påsar fyllda av de underbaraste snäckor, snäckor som ska pryda askar och hyllor i barnens rum. Vi ser de små krabbornas språng över den krusiga, fuktiga sanden. På stranden tumlar vår 5-åriga son runt bland de lekfulla vågorna som sköljer hans lena hud. Vi hör hans glada skratt. Hans lycka är stor över att vara i solen, på stranden, nära havet, som han älskar. Havet, lika vackert, oberäkneligt och obärmhärtigt som livet självt.
Vår 3-åriga dotter plaskar en bit längre ut, vi skrattar åt hennes förvåning över vattnets saltighet, hennes lek med vågorna...
Louis och jag går hand i hand, barfota i den mjuka sanden. Kokosnötter som flutit i land är redan på väg att gro, färdiga att sträcka sig mot den starka solen. Så lite vet vi om framtiden, så lite anar de lekande barnen i det kristallklara vattnet under de vajande palmerna.
Vågen närmar sig land med oanad hastighet. Vågen, som i två timmars tid korsat havet och med ursinnig kraft svept iväg allt som kom i dess väg. Det lyckliga folket ser vågen komma och drar nyfiket fram sina kameror. Plötsligt sprids en oro och samtidigt kommer insikten att detta är ingen vanlig våg. När solstolarna vid strandremsan som såpbubblor slängs upp i luften går ett skrik genom folkmassan: ”Spring”! Men hur springer man undan en våg som ska krossa en hel värld, utplåna familjer, generationer, drömmar och framtidsplaner?
Louis slänger vår dotter över sin axel och springer. Jag tar mina söners späda händer i mina och vi tar skydd bakom ett hus – här är vi säkert skyddade också mot en ordentlig våg. Ögonblicket därefter krossar vågen huset med sin fulla kraft. Vi slungas iväg och mina små söners händer rivs ur mitt grepp av odjursvågen. Dom har slungas ut i mörkret.
Jag flyger, flyger länge, det känns som en evighet, slungas ut i ett såkallat vackert hav av svart, sugande, bubblande vatten. Mina lungor får slut på syre och jag...

 

Jag reste mig hastigt upp i sängen, andfådd som bara den med svett som rann ner för min panna och huvudvärk som kravlade sig fram. Vad i hela friden drömde jag precis? Hade jag tre barn med Louis? Vad tusan?
Jag reste mig upp ur soffan på mina ostadiga ben och gick långsamt i mörkret in i köket för att hämta huvudvärkstabletter mot min huvudvärk som växte mer och mer för varje sekund. Min hemska dröm levde kvar i mina tankar när jag vant tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Jag hade tre barn med Louis och en bungalow i Thailand när plötsligt en tsunami sveper över oss. Den var hemsk, så mycket hemskare än vad det lät. Jag har alltid varit rädd för tsunamis och att resa till tropiska länder var vätt skrämmande för mig. Jag hade alltid planerat vad jag skulle göra om det plötsligt kom en fruktansvärd våg.
Jag öppnade mitt tablett skåp där jag förvarar all min medicin och tabletter. Jag tog ut alvedon paketet och såklart - för jag har ju alltid en sån tur - så var den slut. Precis när jag behövde den som mest för jag svär, denna huvudvärk dödade mig långsamt innefrån. Jag suckade djupt och kastade en blick på klockan som hängde ovanför dörren. Den var halv nio och jag hade fortfarande chansen att gå till affären för att köpa tabletter.
Jag gick med långa steg till hallen och drog på mig mina Converse. Jag kollade mig snabbt i spegeln och mötte min spegelbild. Mitt hår stod åt lite olika håll och mina kläder var helt okej för att kunna vistas på stan.

Gatorna var nästan tomma jämfört med hur det var på dagen när jag gick min väg till affären. Solen låg bakom horisonten och det hade blivit mörkt men det var ändå varmt, eller så varmt att man kan gå i en tröja och byxor utan att frysa.
Jag svängde in till affären som nästan var tom men jag stannade lika snabbt när jag fick syn på personen längre in i affären. Mitt hjärta började dunka hårt i mitt bröst och min kropp började skaka som ett asplöv. Åh nej.

 

 

---

 

Hej! Förlåt för dröjningen, har skrivit och skrivit på detta kapitel men inget har blivit bra men nu äntligen blev jag nöjd. Nästan iallafall. Vad tror ni kommer hända nu? Vem är det hon ser? Kommentera vad du tycker & tror sötisar!


More Than This - Chapter 38

 Victorias perspektiv:

Jag ställde ifrån mig resväskan bredvid mig och tog två steg som räckte för att jag kunde lägga mina taniga armar runt Josh vältränade kropp. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta vid det här laget för att jag kunde bli väldigt känslosam ibland, men inga tårar var på ingång denna gång och det fick mig att pusta ut. Såklart var jag lite ledsen över att behöva lämna London och Josh som jag knappt spenderat så mycket tid med, men gråta behövde jag inte. Det fanns nog inte några tårar kvar efter igår och alla andra dagar då jag gråtit nonstop.
"Hälsa föräldrarna" sa Josh i mitt öra och jag nickade svagt "och glöm inte att äta mat så du går upp lite i vikt"
Jag himlade svagt med ögonen och nickade igen "jag ska försöka"
"Nej du ska"
Vi trasslade oss ur kramen och jag tog grepp om min resväska igen. Jag ville att Josh skulle följa med mig så långt att han inte längre fick men han behövde åka till läkaren och jag förstod honom. Såret i hans panna hade på något vis blivit värre han hade även fått feber och det behövdes verkligen undersökas. Det sista jag vill är att min kusin får någon infektion dom kan bli livshotande. Det där var ju positiva tankar Vic...
"Hejdå Joshie" sa jag och log svagt medan jag vinkade med min lediga hand till min brunhåriga kusin. Han vinkade tillbaka och vände sig sedan för att gå tillbaka till bilen. Jag följde honom med blicken enda tills han inte längre fanns till i min syn. Jag ville få in så mycket som möjligt av Josh eftersom jag redan nu visste att vi inte kommer träffas på flera månader. Om några veckor kommer han säkert vara tillbaka i bandet och åka runt på turnéer runt hela världen, själv kommer jag förmodligen få jobba arslet av mig om jag ska kunna överleva i min lilla lägenhet. Den tanken lockade mig inte speciellt mycket men jag behövde göra det.
Jag vände mig om så att jag mötte den stora glastavlan med flera städer uppradade med vita bokstäver. Min blick skannade varenda rad och precis när jag hittade "New York" på tavlan så ropade någon med en ljus röst mitt namn. Min första tanke var fans som skulle dränka mig med frågor och allt, men jag kände igen rösten. Jag vände mig om och kollade på den blonda, glada tjejen som kom små springande mot mig med armarna öppna. Ett litet leende placerades på mina läppar när jag såg henne, man kunde inte bara låta bli. Hon var en sådan glädjespridare, bara av att kolla på henne fick en att glömma sina problem för stunden.
"Åh herregud, jag körde som en idiot hit när jag kom på att du skulle hem idag" pustade Perrie och drog in mig i hennes famn "jag fick verkligen panik! Jag trodde planet redan åkt"
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag bara stod där och log i hennes famn innan vi drog oss undan.
"När går planet egentligen?"
"Jag har ingen aning"
Perrie nickade och rätade på sig "Jag har tyvärr bråttom, jag måste tillbaka till studion men jag ville bara säga hejdå och även ge dig något" Jag höjde ögonbrynen och kollade frågande på henne när hon grävde fram något ur sin väska. "Eller några saker" rättade Perrie sig när hon sträckte fram en påse mot mig som jag tog emot med ett litet leende. Egentligen gillade jag inte att Perrie - eller någon annan för den delen - spenderade pengar på mig. Det var något jag aldrig gillat, inte ens som barn.
När jag kikade ner i påsen såg jag den rosa, lite glittriga klänningen hon så gärna ville jag skulle ha på mig när One Direction har sin film...-
"Perrie, är den här till deras filmpremiär?" Frågade jag osäkert och kollade upp på Perrie.
"Jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre, men snälla Vic, jag vill så gärna ha dig där" sa Perrie och tog min hand, och då såg jag den, på hennes finger. Var det vad jag trodde det var? "men jag vill också att du har på dig den när jag och Zayn har våran förlovnings fest"
Det var de jag trodde det var. Ringen hon hade på sitt finger var en förlovningsring. 
"Perrie!" Utbrast jag högt och mitt leende ökades i miljoner grader "Herregud, grattis!"
Perrie pep till av glädje och kramade mig hastigt "Tack så mycket"

"När är festen?" frågade jag och strök håret bakom örat.

"Nästa månad skulle jag tro" sa hon och kollade på klockan som satt på hennes smala handled "Shit, du, jag måste åka tillbaka till studion nu, men ring mig när du har tid eller något"

"Det ska jag göra" sa jag och kramade Perrie ännu en gång "Vi ses snart hoppas jag"

 

Jag tog ut min mobil och hörlurar innan jag slängde upp min väska i bagage luckorna ovanför sätena innan jag satte mig på stolen närmast fönstret. Jag hade nästan brottats för att hinna före vem det nu var som skulle sitta bredvid mig för att få fönsterplatsen. 

Jag stoppade i hörlurarna i öronen och satte på musiken. Wrecking Ball som jag drogat den sista tiden fyllde mina öron och jag började genast trumma med fingrarna på armstödet. Jag riktade blicken utåt och drog håret bort från ansiktet. Jag tog upp mobilen ännu en gång och gick in på Twitter. Jag gjorde det av ren uttråkning och dessutom hade jag inte varit inne på det på flera dagar. Jag vet att jag förmodligen kommer drunkna i mina tårar när jag läser det minsta lilla om Louis och eftersom jag börjat följa massa directioners så kommer verkligen hela min timeline vara full med One Direction grejer. "Men det är bara att bläddra förbi allt" skulle säkert Josie säga till mig om hon var här nu. 

Shit. 

Hon är här. Hon kommer sitta bredvid mig eftersom vi fixade så vi fick platser bredvid varandra när vi beställde dom. Toppen.

Jag suckade högt och försökte skjuta undan tankarna. Om jag känner Josie rätt har hon redan listat ut att jag sitter här så hon har säkert bytt ut sin biljett med någon som sitter ensam. Förmodligen har hon lyckats också. Jag kollade ner i mobilen och började läsa alla meningslösa tweets som folk skrivit, men en tweet fångade min uppmärksamhet rejält. Det var ett One Direction fan som lagt upp en länk till en video och ovanför hade hon skrivit:

"I think Victoria should see this. She deserves to burn in hell bc of this"

Jag brydde mig inte om hatet utan tryckte på länken, direkt kom en video upp från en konsert som verkade vara från igår. Killarna åkte på den där lilla svävande plattan medans början till "Change My Mind" spelades. Jag kunde se smärtan på Louis fina ansikte när kameran zoomade in på honom och det fick mina ögon att tåras upp. Louis röst fyllde mina öron men det var inte den där glada rösten. Hans röst brast bara efter dom första orden. Han klarade inte av det och det gör inte heller jag nu. Mina tårar trillade över vattenlinjen och jag stängde direkt ner videon. Min älskling.

 

-

 

Med resväskan släpandes efter mig och mina fötter som aldrig lyfte marken gick jag mot platsen där mamma skulle möta mig. Jag hade fortfarande hörlurarna i öronen och Red Planet av Little Mix spelades på låg volym. Under hela resan hade jag sluppit alla One Direction låtar som fanns på min spellista och det var jag mer än tacksam för. Efter den där videon på Louis så klarade jag knappt av att tänka ordentligt utan att se hans smärtsamma ansikte. 

"Vic!" mammas gälla röst nådde mina öron och jag tittade direkt upp från golvet. Jag mötte min mammas glansiga, bruna ögon och direkt förde hon in mig i hennes varma famn när jag kom tillräckligt nära. Hennes goda parfym borrade sig upp i näsan på mig och igen så tårades mina ögon upp. Varför kunde jag inte svara på, det kunde vara för att äntligen fick se mina älskade föräldrar eller så var det för att jag tänkte på Louis och hur mycket jag saknade hans famn. 

"Åh gud vad jag har saknat dig!" sa hon och pussade mig på pannan innan vi trasslades oss ur kramen med röd sprängda ögon båda två.

"Jag har saknat dig med" sa jag lågt och strök en hårslinga bakom örat.

Mamma tog min resväska och sedan gick vi till bilen.

"Hur har du haft det?" frågade mamma när hon slängde in resväskan i bagageluckan och satt sig i förarsätet.

"Bra, för det mesta" sa jag och vilade huvudet mot det svala fönstret medans mama mixrade med radiokanalerna.

"Ja juste" sa mamma en aning generat över att hon glömt bort att hennes dotter går igenom ett breakup, igen.

Det blev tyst resten av bilresan då vi bara lyssnat på låtar som är helt ute. Mamma förstod nog att jag inte hade någon lust att prata om hur min resa var, inte nu ialla fall. Jag visste att hon hade längtat så mycket efter denna stund. Hon hade säkert föreställt sig hur vi båda skulle suttit och skrattat åt saker som hänt under resan, men jag är ju inte hur hennes drömdotter är och kommer aldrig bli. Jag är istället hennes "kända" dotter som får problem i varje förhållande och söker tröst hos mamma.

 

 

-----

 

Så! Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera :)xx

 

 


More Than This - 37

 

 

Victorias perspektiv:
Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att det nästan skulle hoppa ur kroppen. Den där klumpen i halsen hade även blivit större än störst och gråten var påväg. Det hördes inte mycket från andra sidan, kanske märkte han inte att jag svarat? Skulle jag säga hej? Nej, det vågade jag inte. Men plötsligt så kunde jag höra något som verkade vara snyftningar. Grät han?
"Hur är det?" Hörde jag någon i bakgrunden på andra sidan luren. Det lät som Harry eftersom rösten var en aning raspig men jag var inte säker. Jag kände dom ju ändå inte så bra.
"Bra" sa Louis med den där rösten som skar rakt in i hjärtat. Och att det var jag som var anledningen till det gjorde inte saken bättre.
"Vi båda vet att det inte alls är bra" sa Harry och jag kunde höra att Louis suckade djupt och lite hackigt.
"Jag bara..." Och där tappade han kontrollen. Han snyftade högt och jag kunde se framför mig hur han höll sina händer för ansiktet. Det fick mitt hjärta att bli till bitar och tårarna som jag försökt blinka bort rann nu ner som stora vattenfall. Hela min kropp skakade och min andning hade blivit tung.
"Vadå?" Sa Harry och Louis snyftade till igen.
"Jag trodde hon älskade mig..."
Visste han inte om att jag älskade honom? Att mitt hjärta endast bankade för honom?
"Louis, hon äls...-" började Harry men Louis avbröt honom.
"Varför skulle hon då ligga med någon annan jävla kille?!" Louis höjde rösten och det fick mig att rygga tillbaka. Var han helt seriös? Han har inte låtit mig förklara eller prata med honom och direkt drar han en slutsats att jag verkligen legat med någon annan istället för att prata med mig? Jag fattar inte hur han kan tro på något tidningen skrivit som är total lögn? Han måste ju förstå själv att det dom skriver i tidningen inte är sant?
Jag drog tillbaka mitt hår som flugit upp i ansiktet med vinden och tog några djupa andetag för att försöka sluta gråta, men jag började gråta ännu mer istället.
"Jag...vet inte" sa Harry lågt och en aning obekvämt "jag ska träffa Gemma nu... Så du vet. Men vi ses senare?"
"Oke...-" Louis avbröts av någon. Av mig. Utan att jag tänkt så har jag öppnat min mun och en hes, krasslig röst flög ur.
"Louis?"
Det var tyst på andra sidan luren, det enda som hördes var lite snyftande och prassel.
"Louis?" Sa jag igen medvetet men högre så att han kanske kunde höra. Och det gjorde. Han
"Vad i-" ännu mer prassel och lite mummel fyllde luren innan jag kunde höra Louis andetag som susade "hallå?"
Mitt hjärta stannade för femte gången nu. Jag hörde hans röst - och han pratade med mig - som jag inte hört på flera dagar och jag har längtat efter den så mycket. Min ängel med en röst som är så fantastiskt att man får rysningar längs hela kroppen och hjärtat att dunka i hundranittio.
"Louis?" Sa jag ännu en gång med en röst som att jag var chockad. Vilket jag var.
"Vic? Vad vill du?" Louis lät kall. Precis som när han skrek åt mig i telefon när han läste i tidningen att jag var otrogen och inte lät mig förklara att jag inte var det.
"Jag...- du ringde..." Sa jag med en sån hackig röst att man kunde tro att jag var en robot.
"Jag har inte ringt?" Nu lät han ännu kallare och ett nytt vattenfall var på ingång "och jag vill inte prata med dig iallafall"
"Louis snälla...-"
Pip. Han la på. Mitt i min mening utan ett hejdå.

När Bec kom tillbaka hade mina tårar torkat - som tur var - och jag hade desperat dragit fingrarna under ögonen för att få bort den ut smetade mascaran. Jag ville verkligen inte att Bec skulle behöva trösta mig igen, hon börjar nog tröttna på mig. Vilket jag också gör. Jag är så less på att gråta varann minut och inte gör något åt det. Jag hade ju kunnat smsa Louis istället förr och skriva hur det egentligen var. Men nej, jag är Victoria Sparker, den korkade tjejen som gråter för minsta lilla sak.
"Förlåt att det tog sån tid! Det var en sån kö" sa Bec och satte sig bredvid mig på bänken, hon sträckte fram den ena muggen som var fylld med något och jag hade ingen alls aning om vad det var "Hoppas den går bra. Jag gillar den så jag tänkte att du också kanske gör det"
"Den går utmärkt" sa jag och tryckte fram ett litet, litet leende innan jag stoppade in det gröna sugröret i munnen.
"Finns det några affärer du skulle vilja gå in i innan vi åker hem igen?"
Jag skakade på huvudet och slog ner blicken i marken. Jag vill bara hem och lägga mig i min säng resten av dagen. Gråta ville jag också för allt var messed up.

-

Jag la ner den sista tröjan i resväskan och stängde den innan jag utmattat satte mig golvet bredvid. Att packa min resväska var ju världens träning, speciellt när jag behövde packa om den tre gånger för att jag inte kunde stänga den.
Jag tog ett djupt andetag och drog bort håret från ansiktet. Min blick dansade över rummet som var precis som när jag flyttade in hit: välstädat, tack vare att alla mina kläder och sminkprodukter inte längre ligger på golvet.
"Vic?!" Ropade Josh från vardagsrummet och en djup suck lämnade min mun. Jag reste mig stelt upp från det svala golvet och gick ut till Josh. Han satt böjd mot bordet med något i handen som jag inte kunde tyda på vad det var.
"Vad är det?" Frågade jag och ställde mig vid soffkanten.
"Jag tror den här är till dig" sa han och räckte fram en liten ask. Louis' ask. Jag spärrade upp ögonen och tog snabbt emot den rosa glittriga lådan och brevet som jag fortfarande inte vågat öppna. Jag hade helt glömt bort den.
Utan ett ord sprang jag tillbaka in i sovrummet med asken och brevet i handen. Det nästan blixtrade i min mage när jag satte mig på den nybäddade sängen. Jag drog fingrarna på kanten av den lilla lappen och försiktigt vek jag upp det. Jag bet mig hårt i läppen och försökte ta normala andetag även om hjärtat satt i halsgropen.

"I'm not a poet and i have no clue how to do this but I'll try...
Well I just need to tell you that you're the best thing that ever happened to me. I can't describe with words how you make me feel. It's... I can't find words. There is no comparing you with any other thing in the world and every day when I'm with you, I fall harder and harder for you. Every sec, minute and hour I'm with you is always the best time of my life. It's crazy how you make me feel and how much you actually mean to me. I don't thing I've ever said this, but I love you. So fucking much you can't even imagine. I can say that over and over again but it's never enough.

It's simple, you complete me.
xx Louis."

Jag läste brevet om och om igen med tårarna rinnandes ner för mig kinder och mina läppar började skaka. Hade han skrivit detta till mig? Det var svårt att förstå det när Louis inte alls ville prata med mig och hatade mig innerligt. 

 

Louis perspektiv:

Ljusa tjejskrik fyllde mina öron och den där känslan man alltid fick innan man gick upp på scenen fanns där. Men denna gång var den inte lika stark som den annars brukar vara och lika peppad var jag inte heller. Självklart är detta det jag älskar att göra, helt klart, men jag känner mig inte riktigt... redo. Jag behöver fortfarande sömn efter alla nätter jag inte kunnat sova då det enda som funnit i mitt huvud varit Vic. Men det var dags att glömma henne och gå vidare. Kanske var vi inte menade för varandra? Men varför kändes då allt så rätt med henne? Varför fick jag en helt annan känsla i kroppen jag var med henne än någon annan tjej jag varit med? 

"Scenen om fem!" ropade någon som jag inte alls hade koll på vem det var men jag reste mig iallafall från den svarta skinnsoffan och följde efter killarna ut ur rummet. Niall skuttade ivrigt framför mig och jag önskade att jag också hade en sån energi inför våran första konsert på ett tag, men det fanns inget, bara lite fjärilar i magen. Vi gick igenom långa korridoren och massa dörrar innan vi kom till rummet precis bredvid och bakom scenen. Skriket var mycket högre nu och killarna hoppade nervöst men glada upp och ner på golvet innan vi tog tag i våra mikrofoner. 

"Det kommer gå bra" sa Liam och klappade mig hårt på ryggen, jag hann knappt reagera eller svara honom innan alla "fixar-människor" började fixa med sladdar som skulle kopplas lite överallt på kroppen och då började det där peppande stinget blixtra lite i ådrorna.

"Kör!" ropade någon och vi gick med självsäkra steg ut på scenen. Publiken började skrika ännu högre när Liam började sjunga sin del till "Up All Night". Av någon anledning började jag tänka på Vic, mitt i allt. 

"HELLO NEW YORK!" ropade Harry i mikrofonen innan refrängen började och alla satte igång att studsa runt på scenen, förutom jag. 

 

 

-----

 

Inte så speciellt nöjd med detta kapitel men jag hoppas det går att läsa haha. Men jag måste skynda mig iväg nu! SÅ PUSS OCH GLÖM INTE ATT KOMMENTERA MEGA MYCKET SÅ NÄSTA KAPITEL KANSKE KOMMER TIDIGARE!

 


More Than This - Chapter 36

Victorias perspektiv:

Jag drog mina långa fingrar genom en hårslinga innan jag slet blicken från spegeln. Det pirrade svagt i min mage när jag knöt på mig mina vita Converse. Varför jag var nervös fattade jag inte riktigt själv. Jag skulle bara ut på stan med Bec för att handla lite. Jag behöver verkligen lämna lägenheten någon gång och se mer av London innan jag åker hem imorgon. Jag ska inte behöva vara rädd för att vistas ute bara för alla hatar mig och tror att jag har varit otrogen. Dom ska inte kunna göra såhär mot mig, jag är människa precis som alla andra och även jag har känslor vilket inte människor i vårt samhälle fattar. 
"Redo?" Log Bec mot mig när hon kom in i hallen med en liten lapp i handen. Förmodligen var det en matlista.
"Jag tror det" svarade jag lågt och tog tag i min svarta skinnväska. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ska bara ut på stan i några timmar, det kommer att gå bra.


"Är du okej?" Frågade Bec och kollade en aning oroligt på mig och sedan ner på mina fingrar som nervöst dansade runt på mina lår när vi satt i bilen. 
"Bara lite nervös" sa jag och riktade blicken ut mot fönstret.
"Varfö...-" började hon men hindrade sig själv då hon säkert kom på själv "jaha... Men det kommer gå bra. Vi ska bara handla och sen så kan vi bara åka hem om du vill"
"Nej nej" sa jag snabbt och skakade samtidigt på huvudet "det behövs inte. Du sa att du verkligen ville ha någon tröja och jag vill se mer av London innan jag åker hem igen"
"Okej" Bec ryckte på axlarna och utan att kolla så visste jag att hon log svagt. Hon ler hela tiden iallafall så det var inte så svårt att räkna ut och det får henne även att verka så perfekt. Hon ser allting positivt, hon blir säkert aldrig arg och hela hon är bara så vacker och perfekt. Om jag skulle le så stort som Bec gör hela tiden skulle folk tro att jag var en pedofil eller bara helt dum i huvudet. Jag har varken personligheten eller utseendet för att faktiskt se vacker ut. Och långt ifrån perfekt är jag också. Way to far.
"Kan jag sätta på radion? Jag hatar när det är tyst" småskrattade Bec och jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig efter ett svar.
"Självklart" 
Bec tryckte på någon knapp och radion sattes igång på en lagom låg volym. "Burn" av Ellie Goulding spelades precis som den alltid gjorde nu för tiden och det var en alla låtar som jag hade tröttnat på så mycket att jag nästan hatade den. 
"Jag har faktiskt träffat Ellie" sa hon plötsligt och jag kunde höra hennes stolthet i rösten "det var inte för så längesedan, det var innan Josh...var med i bilolyckan" 
Jag tänkte precis öppna munnen och fråga hur det var att träffa henne men Bec parkerade plötsligt bilen vid en parkering och då började min mage att blixtra och dundra. Jag började känna mig stressad och jag ångrade mig nästan att jag ens följde med. Det känns som att folk redan glor på mig med hatblickar som dödade mig långsamt innefrån. Jag hatar det här och jag hatar att jag alltid faller för killar som jag vet att det inte kommer sluta bra med i slutet. Och självklart är han världskänd och mega rik - vilket jag inte alls bryr mig om när han istället har en personlighet av guld. Det finns ingen finare och mer perfektare än Louis. Jag har alltid sagt att Justin är så perfekt men då levde jag under en sten. Han var inte perfekt och han behandlade mig inte alls bra. Men Louis... Jag finner inga ord. 
Jag hoppade ur bilen och direkt började mitt ljusa hår fladdra med vinden som kom som en piska i ansiktet. Mina ben kändes svaga när jag gick bredvid Bec in till mataffären och ännu svagare blev dom när jag märkte att flera stycken redan upptäckt mig. Perfekt. Deras mobiler var riktade mot mig och klickande ljud var det enda jag kunde tänka när jag snabbt gick efter Bec i affären. 

"Jag är snart klar" sa Bec som jag förmodligen stressat upp då hon irrade runt bland hyllorna "Jag ska bara hämta mjölk och vindruvor till Josh!"

"Du behöver inte stressa" ljög jag. Det enda jag ville var att försvinnna härifrån även om inget händer förutom att människor stannade och glodde på mig men det gjorde mig panikslagen. Vad dom tänkte på när dom såg mig nu ville jag inte ens veta, fast det vet jag ju på sätt och vis när deras blickar är äcklade och fulla med hat.

 

Jag drog den stickade tröjan närmare mig när vindpustar susade förbi när vi satt på en bänk i en liten park som var tom - som tur var. 

"Hur känns det att åka hem imorgon då?" frågade Bec och vände blicken till mig. Jag kollade tillbaka på henne med ett frågande ansiktsuttryck. Jag hade helt glömt bort för några sekunder att jag skulle hem imorgon och lämna England. 

"Det...det känns konstigt" svarade jag och slog ner blicken mot marken. Jag hade missat så mycket av London medans jag legat i min säng och lyssnat på depp musik hela dagarna med näsdukar runt omkring mig. Men det spelar ändå ingen roll. Jag vill inte vistas ute ändå.

"Det kanske är lättare att glömma Louis.." sa Bec försiktigt och långsamt som att jag skulle gå sönder när som helst då hon nämnde hans namn. Och det gjorde jag, på sätt och vis. Det kändes som att ännu en kniv placerades i hjärtat och massa nya plågsamma minnen med honom började spelas upp i huvudet. När Louis kittlade mig på stranden, när vi skojbråkade om att Louis skulle ta på sig Josh tröja, när vi gjorde teckenspråk till varandra under hans konsert, när han kramade mig i köket precis efter att Justin "våldtog" mig, när vi spelade Fifa i soffan och jag vann över honom. Det fanns så mycket mer saker vi gjorde tillsammans men jag behövde hindra mig innan jag började gråta. Klumpen satt i halsen och ögonen blanka.

"Jag kommer nog aldrig kunna glömma honom" sa jag hest efter några sekunders tystnad.

"Jag menar inte glömma honom, utan att du går vidare i livet" sa hon och reste sig upp. Hon rättade till sin röda mössa på huvudet och sa: "Jag ska bara gå och köpa dricka, vill du ha något?" 

"Ta vad som helst" Bec nickade och traskade iväg mot förmodligen Starbucks. Jag lutade mig tillbaka på den svala bänken inte så långt bort från London Eye. Dit Louis tog mig på vår dejt. Jag suckade högt och argt för mig själv när jag kom på mig själv, igen. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig och framför allt få bort den förbannade gråtklumpen i halsen. Det sista jag ville var att sitta och gråta ensam på en bänk i en park där vem som helst kunde gå förbi och se på mig och tänka: "Där sitter den där tjejen som det sägs att hon varit otrogen mot Louis Tomlinson. Vilken slampa

Mina tankar avbröts när min mobil började vibrera i bakfickan på mina jeans. Jag blev nästan förvånad, det kändes som evigheter sedan den ringde. Jag hade inte pratat med någon förutom Josh och Bec dom senaste dagarna, mamma måste vara förtvivlad. Hon som är så överbeskyddande och ringer 24/7. Pappa har inte heller hört av sig någoning, men det förvånar mig inte. Det är mamma som informerar honom efter varje samtal vi haft så jag hör inte så mycket av pappa när jag reser.

Jag drog upp mobilen ur fickan och granskade skärmen som lös starkt. Ett namn som jag trodde att jag skulle få se igen på min mobilskärm fanns plötsligt där och mitt hjärta verkligen stannade. Var det här sant? Ringde han mig? Jag tog korta och snabba andetag medans jag kollade på skärmen. Vad var det han ville?

Försiktigt tryckte jag på den gröna symbolen på mobilen och pressade mobilen mot örat.

 

 

----

 

 

HEEJ! Det här kapitlet skulle kommit upp i fredags men jag glömde helt bort det, oops... MEn nu är den uppe i allafall och jag hoppas ni gillar den. Inget speciellt händer precis men aa... KOMMENTERA SOM GALNINGAR NU SÖTISAR :)xx


More Than This - Chapter 35

Victorias perspektiv:

Det har gått fyra dagar utan kontakt med Louis. Fyra vidriga dagar. Jag trodde aldrig i hela mitt att det skulle vara såhär hemskt. Jag har ju nästan gått igenom det här förut med till exempel Justin. Men då var jag som dumpade honom och det fanns en anledning till det. Men nu när det är Louis som dumpat mig för ingenting så känns det helt... Jag kan inte ens finna ord för hur jobbigt det är. Det är rent helvete rakt utsagt. Varje sekund, minut och timme växer saknaden och det tar verkligen kål på mig. Jag har inte sovit ordentligt på flera dagar och detta gör inte saken bättre. Hur är det för Louis egentligen? Tänker han på mig så som jag tänker på honom? Tänker han på allt vi sa och vad vi gjorde så som jag gör? Saknar han mig också? Det måste han ju göra. 

Jag reste mig upp ur sängen som jag har spenderat dom senaste dagarna i och lyssnat på deppig musik för att komma bort från verkligheten och framför allt Louis ett tag. Det hjälpte på sätt och vis men Louis fanns ändå alltid, verkligen alltid, i mina tankar. Oavsett vad. 
Golvet knarrade under mina fötter när jag långsamt gick mot badrummet för att börja packa ihop mina grejer. Jag ska hem till New York om endast två dagar och jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Det kommer självklart bli en stor lättnad att komma bort härifrån där alla minnen är med Louis men samtidigt så vill jag fortfarande stanna kvar. Jag ser England mer som mitt hem nu när jag äntligen kommit tillbaka och tillbringat en hel månad här. Det är lugnare här än vad det är i New York och jag verkligen tröttnat på att stressa runt i stan för att komma vart man än ska. 

Jag ställde mig framför den stora spegeln ovanför handfatet och kollade uttryckslöst på min spegelbild. Jag blev nästan äcklad av att se mig själv såhär. Mitt hår var otroligt smutsigt efter flera dagar utan att duscha, jag hade påsar och mörka ringar under ögonen och min kropp hade blivit något smalare efter att inte ätit något. Det är inget jag gjort medvetet, jag har bara inte haft någon ork eller lust att äta.
Jag vände mig snabbt bort från spegeln innan det slutade med att jag stod och grät. Men jag tvekade på att jag skulle börja gråta. Så mycket som jag gråtit dessa fyra dagar har gjort så har jag inte har några tårar kvar.

Mina tankar avbröts när plötsligt ytterdörren öppnades och små prat fyllde den tysta lägenheten. För en sekund tänkte jag på att det Louis, att han äntligen kom tillbaka och sa att han inte brydde sig om vad tidningarna hade hittat på om mig - t-ex om att jag hade legat med en kille när jag var tillsammans med Louis, vilket jag inte gjort. Men hur dum får jag vara? Varför skulle Louis komma tillbaka till mig.

"Vic?" ropade en välkänd röst och direkt sprang jag ut ur badrummet. När jag kom ut till hallen stod min älskade kusin på benen igen med ett stort, stolt leende på läpparna.

"Josh!" sa jag och försökte le men det gick ingen vidare. Det gick bara inte. Det var så längesedan jag faktiskt log att jag nästan glömt bort hur man gör. 

"Hur är det?" frågade han och gick närmare mig med sina armar öppna, redo att krama mig men jag backade.

"Jag skulle inte kramat mig om jag var dig" sa jag och Josh höjde sina ögonbryn så att det bildades rynkar på pannan. Och där var det djupa såret...

"Vadårå?" 

"Jag har inte duschat på dagar" 

"Vic, du får duscha. Du behöver inte vara blyg för att slösa pengar"

"Jag vet det, jag bara...." sa jag lågt och vände bort blicken "Jag har inte orkat...du vet vad jag menar"

"Jaha" sa Josh lågt och nickade svagt, nästan lite generat. Han hade förmodligen glömt att jag och Louis inte var tillsammans längre "Har du inte orkat äta heller?"

"Va?"

"Du är jätte smal" jag kunde höra att oron ökade i Josh' röst.

"Jag har bara inte varit hungrig" 

"Vic..." 

"Jag har bullar om du vill ha" sa en ljus röst och en brunhårig tjej tittade fram bakom Josh. Bec.

"Öh" jag var inte alls hungrig men jag ville inte säga nej. Förmodligen ville dom bara få i mig mat innan jag faller ihop "Ja tack"

Bec log och ställde sig bredvid Josh, hon pussade honom snabbt på kinden innan hon gick in i köket med två matkassar runt armarna. Man såg redan nu att Bec och Josh är perfekta för varandra. Man ser att Bec skulle göra allt för Josh och tvärtom.

"Jag måste vila lite, går det bra?" frågade Josh och jag vände blicken tillbaka till honom.

"Självklart" sa jag "Du behöver inte fråga det"

Josh log mot mig innan han långsamt och haltande gick förbi mig.

 

"Här" sa Bec och ställde en tallrik med en bulle och en mugg med varm choklad framför mig på det vita bordet.

"Tack" sa jag lågt och kollade på henne när hon satte sig framför mig med sina händer lindade runt sin kaffekopp. Hennes långa naglar var målade i vitt nagellack och det ännu en sak jag var avundsjuk på. 

"Vic?" sa hon plötsligt precis när jag skulle stoppa min bulle i munnen "Har du berättat sanning för Louis? Att du verkligen inte har legat med någon kille?"

Jag kollade på Bec i några sekunder innan jag skakade på huvudet "Nej"

"Säg det innan det är försent" 

 

Louis perspektiv:

"Redo?" frågade Paul när jag räckte honom resväskorna. Jag nickade och gick vidare efter Harry upp för den smala trappan till flygplanet. Det där pirret som alltid brukade finnas i min mage när vi skulle åka till ett annat land fanns inte där längre. Jag kände mig inte riktigt hundra procent redo att åka nu men jag visste att det här skulle göra det lättare att glömma Victoria. 

"Vem tog min banan?!" tjöt Niall när jag och Harry klev in i flygplanet där Niall, Zayn och Liam redan var. 

"Vilken banan?" suckade Liam och kollade tröttsamt på Niall.

"Jag la en banan här innan jag gick på toaletten och nu är den borta! Det var faktsikt min frukost" sa Niall med sänkta ögonbryn och pekade på sin flygstol "Den låg precis där"

"Jag tog den" sa Zayn och log.

"Varför då? Du visste ju att den var min!" 

"Det stod inget namn på den" 

"Men det var jag som köpte den" 

Jag suckade och satte mig bredvid Liam medans Zayns och Nialls argumentering fortsatte.

"Hur är det?" frågade Liam och vände huvudet till mig.

"Rör inte mitt hår!

"Det är okej" svarade jag och suckade.

"Du vet, tidningen kanske har fel? Tänk om det bara är ett rykte och så lämnar du henne för ingenting?"

"Hon skulle ju ringt och allt då" sa jag irreterat och lutade huvudet bakåt.

"Jag fattar inte hur du kunde äta min banan sådär! Liam varför hindrade du honom inte?!"

Jag suckade djupt och tog upp min mobil ur fickan. Jag hade inte använt min mobil på flera dagar då den legat på golvet efter att jag kastat den i väggen så hårt att den både stängdes av och stora sprickor fyllde skärmen både fram och bak. Därför blev det som en chock när jag startade den och fick se en bild på mig och Vic när vi var uppe i London Eye. Mitt ansikte var nära hennes och ett stort leende var fast klistrat på hennes fina läppar. Det var då jag kysste henne för första gången.

---

 

Inte speciellt långt, men jag hinner inte skriva mer :( Förlåt. Hoppas ni gillar kapitlet iaf och kommentera SUPER MEGA mycket sötisar! xx

 

 

 


More Than this - Chapter 34

Victorias perspektiv:

Jag tog försiktigt upp det lilla brevet som låg vid halsbandet på den lilla asken.Jag märkte inte förens nu att något stod på, "read me" med ett litet hjärta som en punkt. Vem var det här ifrån egentligen? Det kunde ju vara Josie eller Justin. Men Josie skulle aldrig ge mig ett halsband och ett brev såhär och Justin var ju inte ens i London eller kunde komma in i lägenheten. Det måste vara Louis. Louis. Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag tänkte på honom. Snabbt la jag ifrån mig pappret och asken med halsbandet. Jag skulle inte klara av att läsa något han skrivit från hjärtat när han nu är så förbannad och besviken på mig även om jag inte gjort något alls. Det skulle bara göra allt jobbigare än vad det redan var.
Jag lutade armbågarna mot knäna och begravde mitt ansikte i händerna. Mitt huvud snurrade och alla tankar gjorde mig galen. Och den tanken som finns i mitt huvud hela tiden och aldrig försvann är; varför lämna Louis mig? Jag vet svaret, men samtidigt inte. Jag blir galen snart, jag behöver någon som jag kan prata med. Någon som får mig på andra tankar än Louis. Jag har Josh men jag behöver någon som Josie - nej, jag behöver Josie. Min andra halva som jag behövde mer än något annat i världen. Nästan. Jag behövde Louis mer.


Louis perspektiv:
Jag slängde argt ifrån mig mobilen mobilen så att skalet flög av och förmodligen bildades en spricka över hela mobilen. Men jag kunde inte bry mig mindre. Min flickvän har legat med en annan jävla kille för endast några dagar sedan! Hur kunde hon? Hur kunde hon ljuga mitt upp i ansiktet på mig i flera dagar utan att säga ett skit?
Min andning var hög och snabb när jag gick upp till sovrummet. Några kläder låg utspridda från golvet som tillhörde Vic efter förra gången och det fick mitt hjärta att värka lite mer än vad det redan gjorde. Hade hon haft på sig dom när hon träffat den där killen? Eller rättare sagt, hade hon slängt av sig dom kläderna när hon träffade honom? Bara av att tänka på Vic med en annan kille fick min mage att vrida sig och mina käkar att spännas. Tårar bidades till och med i mina ögon men jag blinkade snabbt bort dom. Jag tänker inte gråta över någon som inte bryr sig om mig.
När jag precis la mig i sängen hörde jag ytterdörren öppnas och hela huset fylldes med röster som tillhörde mina fyra idioter till bästa vänner.
"Louis?!" Ropade Niall med sin irländska röst och jag kunde göra hur dom alla vandrade in i vardagsrummet, sedan köket.
"Sluta lek kurragömma, Lou!"
Jag suckade och slängde benen över kanten. Egentligen orkade jag inte möta någon, jag ville bra lägga mig i sängen igen med täcket uppdraget över huvudet och inte vakna förens flera månader då förmodligen mitt sår i hjärta har läkt. För tiden läker ju alla sår, right?
"Där är du ju!" Utbrast Liam när jag kom ner för trappan "och du ser ut som ett lik också"
"Tack..." Mumlade jag och lutade mig mot den vita väggen bakom mig.
"Så... Hur är det?" Frågade Niall och klev in i rummet med ett äpple i munnen. Den där killen alltså...
"Bara bra" ljög jag och kollade diskret bort från dom. Jag orkade inte alls berätta om hur det ligger till mellan mig och Vic, dom får läsa tidningen isåfall.
"Du verkar inte se ut som att må speciellt bra" kommenterade Harry och kollade på mig med ett tvekande ansiktsuttryck "Är du säker på att allt är bra? Du vet att du alltid kan pra...-"
"Det finns inget att prata om!" Fräste jag högt som gjorde att han ryggade tillbaka "allt är bra! Det kan inte bli bättre!"
Det blev tyst och alla kollade på mig som att jag var ett monster. Och jag känner mig som en också. Mina känslor är messed up, eller hela jag är messed up som trodde på Vic. Jag trodde på alla ord hon sa, allt hon gjorde men hon bara spelade och jag skulle fattat det tidigare. Men så korkad som jag är så föll jag hårt för henne. Såklart.
"Du behöver inte vara bli så arg för att vi bryr oss om dig" sa Zayn lågt efter flera minuters tystnad då vi bara kollat på varandra med förvånade ansiktsuttryck efter mitt lilla utbrott för endast några minuter sedan.
"Jag är inte arg" fnös jag.
"Jag svär, det ser ut som att det pyser rök ur öronen på dig" påpekade Niall och fick en smäll av Harry på armen.
"Vad är det med dig?" Frågade Liam och skrynklade pannan.
"Inget sa jag ju" jag suckade högt och tydligt innan jag vände på mig och skulle precis gå upp för trappan när en hand slingrade sig runt min överarm och hindrade mig från att fortsätta gå.
"Släpp mig" fräste jag och vickade min arm från sida till sida för att komma loss från vem det nu var.
"Nej, berätta. Nu"
Jag suckade högt ännu en gång och slutade göra motstånd. Dom skulle iallafall inte släppa förens jag berättat vad som står på.
"Om ni släpper mig så berättar jag"

 

Vi satte oss i soffan försiktigt med allas blickar liggande på mig. Det kändes ganska konstigt att det var jag som behövde prata om mina problem. Jag var alltid den som piggade upp någon utav de andra killarna när dom hade problem, inte tvärtom. Jag hade faktiskt aldrig haft något sånt här samtal tidigare med killarna. ågongång kanske, men det måste varit flera år sedan. Jag var inte typen som ville prata om mina känslor med andra även om det var mina närmaste vänner någonsin så ville jag inte att andra skulle bära på mina problem eller tycka synd om mig.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i mina händer som var knytna ihop. Min mage värkte och min hals blev torr när jag tänkte på Vic med den där killen och nu skulle jag berätta om det vilket bara kommer göra så att jag börjar gråta.
Jag harklade mig och kollade tillbaka upp igen. Jag drog efter andan innan jag äntligen öppnade munnen och berättade.
----
Lite halvt tråkig del men jag har så mycket planerat som jag bara vill skriva ut men jag måste ju ta det lite slow. Göra allting realistiskt är ju bara så himla jobbigt ibland ju. Iallafall så ska jag börja skriva oftare igen, eller försöka iallafall. Hoppas ni tycker om delen mer än mig så kommer nästa kapitel snart :)x

Glöm inte att du kan maila mig om du skulle vilja prata med mig "privat" eller vad man ska säga. directioneernovellblogg@live.se


More Than This - Chapter 33

 

 

Victorias perspektiv:
Mina ögonbryn satt högt upp på pannan av oförstående. Vadå singel? Hade han inte tänkt att gå ut med att vi var tillsammans? Kanske var det för tidigt och dessutom ville ju vi faktiskt ta det lugnt. Men något i hans tweet fick min mage att vrida sig och mitt hjärta att svida lite. Han kunde ju åtminstone skrivit "maybe" eller något liknande, visa att han faktiskt inte var singel och ensam. Jag klickade in på svarsrutan och mina fingrar var redo att skriva, men jag hindrade mig själv. Han ignorerade mig ju faktiskt, kanske var han sur på mig?
Mina tankar gjorde mig galen och jag bestämde mig för att ringa honom, igen. Om han inte svarar vet jag inte vad jag gör. Han gör mig fullkomligt förvirrad och det är inte något jag njuter av.
Signalerna gick och precis innan jag lyfte bort mobilen från örat och lade på så hörde jag Louis' röst. Min mage gjorde en volt och en stor lättnad lyftes från mina axlar.
"Vad?" Louis röst trängde sig igenom luren med en ovanligt hes och arg ton.
"V-va?" Jag drog bak en hårslinga bakom örat och satt mig på stolen för att inte ramla omkull av allt som händer just nu.
"Vad vill du?" Louis arga och hesa röst fick mig att rygga tillbaka. Var han s verkligen så sur?
"Jag..vad...-"
"Kan du sluta ringa mig, du fattar väl själv att jag inte vill prata med dig!" Sa Louis så kallt att jag knappt trodde det var han.
"Vad snackar du om?"
"Du vet mycket väl vad jag snackar om och du fattar mycket väl att jag inte vill prata eller ha någon kontakt med dig"
"Men vänta, va?" En klump samlades i magen och tårar bildades i mina röda ögon.
"Jag trodde aldrig du var sån, din...-"
"Louis sluta! Vad menar du med 'sån'?! Jag fattar inte ett skit vad du snackar om" min röst började nästan darra och det gjorde även Louis'.
"Sluta spela dum" sa Louis med en snyftning som han försökte dölja men det fick mitt hjärta att brista lite "Du kan gå tillbaka till den där killen du låg med igår, han verkar ju så mycket bättre!"
"V-"
Jag hann inte säga mer innan Louis lagt på och lämnat mig förvirrad på andra sidan luren. Vad i helsike snacka han om? Vadå "killen jag legat med"? Jag har inte rört någon alls, vad får honom att tro det? Jag la långsamt tillbaka mobilen på bordet och tog ett djupt hackigt andetag. Hade han gjort slut med mig nu?

-

Jag slängde väskan på axeln och gick in genom de stora glasdörrarna som automatiskt öppnades när jag kom i närheten utav dom. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet som det alltid gjorde när jag var här.
"Vart är Josh Devine?" Frågade jag och lutade mig mot bänken. En kort, lite mullig kvinna runt fyrtioårs åldern med brunt kort hår satt på den röda stolen med händerna placerade på tangentbordet. Hennes glasögon satt långt ned på näsan när hon kollade upp på mig med ett leende på läpparna.
"Josh Devine?" Upprepade hon efter mig med en frågande ton. Jag nickade svagt och kollade ner på hennes händer när dom dansade över det svarta knapparna.
"Femte våningen rum trehundrafyra" Sa hon efter några sekunder och gav mig ett litet leende som jag inte hade någon ork att besvara, istället gick jag med snabba steg till hissen som stod öppen. Som tur var så var hissen tom och jag behövde inte få bitchiga blickar som jag fått när jag steg in i sjukhuset. Det kändes som att hela London läst om mig - vilket dom förmodligen gjort och tanken fick mig att vilja försvinna från denna värld.

Jag satte mig försiktigt bredvid Josh i sängen. Hans ansikte var inte längre fyllt med blod men såren syntes fortfarande och det fick min mage att vrida ihop sig varje gång jag kollade på honom.
"Hej" sa jag lågt och kollade in i Josh ögon som var röda av trötthet "Hur är det?"
"Bara bra" sa han och log halvt "Själv? Jag har läst om det där om dig i...-"
"Det är okej" sa jag och försökte le - vilket blev en grimas - för att dölja hur mycket det där egentligen tog kol på mig. Hela mitt liv är verkligen förstört nu - lite överdirvet kanske men det är så det känns. Jag kommer aldrig kunna gå på gatan som en vanlig människa, jag kommer alltid få blickar som lyder "där går horan". Jag kommer få leva med hat på internet och även i verkligenheten i säkert resten av livet.
"Det är inte alls okej, Vic" sa Josh och tog min hand. Han klämde den löst och strök sin tumme upp och ner på baksidan av min hand "Jag vet att det där är jobbigt för dig och jag vill att du ska kunna prata med mig om sånt här, du ska inte behöva låtsas som att allt är bra framför mig när det egentligen inte är det. Jag ser på dig att du lider, man ser att du mår dåligt"
"Deep" sa jag och försökte klämma ut mig ett fniss för att reta Josh, men det gick inte. Varken mungiporna eller skrattet kom fram.
"Du kan inte ens le, det tyder på att du verkligen mår dåligt" sa han och kollade bekymrat på mig "Berätta, vad är det som händer?"
Jag vände blicken mot fönstret och lät blicken följa en flock fåglar som passerade. Jag ville berätta allt för Josh. Om Louis, Josie, tidningen. Allt. Men jag kom inte hit för att prata om mina problem när Josh ligger på sjukhus. Det kändes inte rätt.
"Vi behöver inte prata om mig..." sa jag lågt och vände tillbaka blicken till Josh som verkade vänta på mig att berätta alla mina bekymmer.
"Vic, snälla" sa han och suckade "Börja nu"
"Okej då" jag tog ett djupt andetag och blundade innan jag berättade allt om Louis, Josie, tidningen och även Justin. Tårar rann ner längs mina kinder när jag berättade allt. Jag började att inse, mer och mer för varje minut, att Louis verkligen lämnat mig. När han först sa det lät det så overkligt att det knappast kunde vara sant, men ju mer jag tänkte på det så fattade jag. Han hade verkligen lämnat mig.
"Varför tror Louis att du legat med någon annan?" frågade Josh efter flera minuters tystnad då han förmodligen smälte in allt i sin hjärna.
"Jag har ingen aning" suckade jag och snabbt bort tårarna som trillat över vattenlinjen.
"Han är en idiot" sa han plötsligt och jag kollade på honom.

-

När jag steg in i lägenheten var klockan strax över sju. Jag hade nästan spenderat hela min dag med Josh på sjukhuset och pratar om allt. Det behövdes verkligen. Jag skulle ju trotsallt åka hem nästa vecka och vi hade knappt träffats.
Jag sparkade av mig skorna och begav mig direkt till sovrummet. Jag drog av mig mina jeans jag behövt kriga mig in i och lät dom ligga på golvet med resten av mina kläder. Tröttheten kravlade sig fram sakta men säkert och mina ögonlock började bli tyngre även om klockan knappt var åtta. Vad händer egentligen med mig? Jag gick ut till vardagsrummet och satte mig i soffan klumpigt när någonting hårt och kantigt träffade mig i ryggen. Jag reste mig snabbt upp och kollade skräckslaget på kudden jag hamnat på. Vad tusan? Jag tog upp kudden och öppnade kuddfodralet. Någonting rosa, glittrigt och fyrkantigt låg i kudden som jag långsamt tog upp. Vem lägger en ask i en kudde? Försiktigt tog jag av locket och min blick landade direkt på ett litet brev med mitt namn på och runt om det var det ett guldigt halsband med två hjärtan på.

----


Jätte rörigt kapitel, sorry! Har inte läst igenom det så det finns säkert massa stavelsefel och allt. Hoppas ni tycker om det ändå, och btw, vad tror ni det står i brevet? ;) Kommentera sötiiiiiiisar x


More Than This - chapter 32

 
Victorias perspektiv:
Jag bläddrade ner på sidan och tog ett djupt andetag innan jag började läsa vad som faktiskt stod om mig i en utav de mest lästa tidningarna. Det var inte ofta jag hamnade i tidningen, verkligen inte ofta med en artikel om mig, bara mig. När det väl hände så var det antingen när jag fyllde år - då fick jag en liten ruta i någon barntidningen - eller när jag varit med på en intervju för vissa tidningar vilket hade hänt en endaste gång. 
Jag kom längre och ner på sidan, mina ögonbryn sänktes och mina ögon blev glansiga av tårar. 
"Enligt en anonym källa sägs det att Victoria Sparker - Justin Biebers ex - varit en riktig 'badgirl' när hon var 13 år" 
Jag behövde och ville inte läsa mer för att fatta vad detta handlade om. Det var om mig som tretton år då hela mitt liv var upp och ner. Jag var kaos, allt var kaos. Jag var dum och  valde att glömma min "stora kärlek"  - som var anledningen till att jag mådde så dåligt - genom att ligga med andra killar. Och min "stora kärlek" var en kille som hette Jacob, han var ett år äldre än mig och jag var dödskär i honom. Vi var tillsammans och mitt liv kändes perfekt, i Men plötsligt sex månader efter vi blivit tillsammans så skickades han till ett behandlingshem för att varit bråkig och nästan lyckats döda sin egna pappa. Allt kom som en chock och jag visste exakt vad detta menade. Jag skulle inte få se Jacob på ett år. Jag skulle inte kunna ha kontakt med honom. Det var där det började. Jag förvandlades till ett monster ungeäft. Jag sket i allt och alla. Jag kände mig värdelös och ensam och av någon konstig anledning kände jag att det skulle hjälpa om jag var började ligga med andra killar. Det slutade med att jag blev våldtagen runt sju gånger och jag hade ingen att prata med, inga kompisar, ingenting. Men plötsligt, som en ängel från himlen så fanns plötsligt Josie där. Vi blev så tajta att ingen kunde skilja oss åt. Hon hjälpte mig genom den tiden och såg till att jag blev jag igen. Hon hjälpte mig att glömma Jacob och hon fick mig på banan igen. 
Tårarna i mina ögon blev fler och fler så att dom tillslut föll ner över kanten. Min största, verkligen största hemlighet fanns att läsa på landets populäraste tidning. Det jag skämdes mest över i hela världen fanns i en förbannad tidning som miljontals människor läste just nu. Men vem är egentligen "anonym källa"? Hur skulle någon få reda på något som hände för 6 år sen? Det finns ingen förutom mina föräldrar och Josie som vet om det här. Shit. Det var Josie, det måste vara hon. Mina föräldrar skulle aldrig säga något om detta för dom vet hur jobbigt det här är för mig och hur mycket jag faktiskt skäms över det. 
Jag drog frustrerat min skakiga hand genom hårslingan som dinglande framför ögonen och backade bort från bordet. Sakta började minnena klarna upp och fler tårar tryckte sig upp ur tårkanalen. Jag kunde inte hjälpa mina tårar eller skakiga händer. Jag var verkligen så förbannad att jag kunde slå till någon - och med någon menar jag Josie
 
Jag tog sakta upp mobilen från bordet och letade upp Louis' nummer. Jag behövde säga att jag inte kunde komma, mitt huvud nästan snurrade efter att suttit ihop kurad mot väggen med benen tätt ihoptryckta mot bröstet i flera timmar och huvudvärk hade sakta börjat tränga sig på. Jag tryckte mobilen mot örat och lyssnade på signalerna som kom en efter en. Men han svarade inte. Telefonsvararen kom istället fram och jag la irreterat på. Att prata in på telefonsvararen hatade jag och tänkte verkligen inte göra. Det är som att man spelar in någonting som sedan personen kommer lyssna på och skratta utan att ringa tillbaka. Jag visste även att Louis ändå aldrig lyssnade på dom, det märkte jag när han fick ett sms om att han hade tjugo stycken nya "telefonsvarar samtal". 
 
To: Louis
I don't feel so good and things have happened, but it's nothing to worry about. I stay home today, but we can maybe meet tomorrow? :)x
 
Jag skickade iväg det och la sedan ifrån mig mobilen på bordet igen. Jag tog upp muggen med kaffet som fanns kvar och tog rejäla klunkar. Det var kallt och inte alls gott men jag behövde pigga upp mig. Jag var trött som jag vet inte vad och jag hade ingen lust att sova klockan nu klockan elva på dagen och inte kunna sova inatt. Jag ställde ner muggen på bordet igen och precis då börjar min mobil vibrera på bordet. Ett litet, litet leende tittar fram på mina läppar när jag tänker på att det faktiskt är Louis som hört av sig, och det var det. Nästan.
 
"@Louis_Tomlinson: Thank you, without you we would not have added extra UK & Ireland dates :)"
 
Jag höjde ögonbrynen och låste upp mobilen. Han kunde uppdatera Twitter men inte svara när jag ringer? Han kanske inte hade sett eller hört att jag ringt och så hade han väl bara gått in på Twitter. Men det lät inte rimligt i mina öron. Man får ett sms när någon ringt och man inte har svarat, så han måste ju haft sett det? Jag gick in på telefonkatalogen och letade upp Louis. Jag tryckte mobilen mot örat ännu en gång och hörde på signalerna som tutade i öronen, men fortfarande så svarade han inte. Ville han inte prata med mig? Jag ringde en extra gång bara för att han kanske inte såg det eller hann svara, men han svarade fortfarande inte. Det stack till lite i hjärtat av någon anledning att han inte svarade men han kunde uppdatera Twitter. Herregud. Han måste läst artikeln om mig och trott att jag är helt dum i huvudet. Han hatar mig förmodligen nu, han tycker säkert att jag är äcklig och aldrig mer skulle vilja höra ett ord från mig. Mobilen pep till igen och det var Louis som hade uppdaterat Twitter igen.
 
"@Louis_Tomlinson: @Leyuumpaynees Yeah, im single" 
 
Ouch.
 
 
---
 
 
Dundundun! Förlåt att jag inte uppdaterat men allt är bara så himla jobbigt just nu. Mamma, skola, läxor, prov, sjukhus osv... Aja, hoppas ni är nöjda med kapitlet vilket inte jag är haha. Men vad tror ni händer mellan Louis och Vic nu? ;) KOMMENTERA x

More Than This - Chapter 31

 
Victorias perspektiv:
"Louis, har du sett min tröja?" Frågade jag och kollade mig förtvivlat omkring. Det höga gräset svajade med vindpustarna som lätt blåste förbi och fick min nakna hud att knottras. Solen låg i moln och dom där molnen var inte speciellt vita - utan tvärtom. 
"Nej, vadårå?" Svarade han och drog på sig sin tröja över huvudet.
"Den är borta och jag är helt säker på att jag la den bredvid din tröja" suckade jag och gick fram till Louis som hade ett svagt leende på läpparna. Jag fattar inte hur jag kunnat somna med endast bh och trosor mitt ute i naturen. 
"Jag tror jag ser den" sa Louis plötsligt och flinade men det såg ut som att an gjorde allt för att hålla det inne "är det inte den?" Louis pekade mot sjön och mycket riktigt, där flöt min vita tröja omkring med vinden. 
"Seriöst" sa jag i en suckning och tog mig för pannan. Det var inte riktigt min dag idag.
"Du kan ta min tröja" sa Louis och i ögonvrån såg jag hur han tog av sig sin tröja. 
"Är du säker?" Frågade jag och försökte hålla min blick på Louis ögon men ändå fladdrade det ner till hans mage.
"Jag vill hellre att dom fotar mig utan tröja som inte har bröst än min flickvän" sa han och mitt hjärta stannade för några sekunder. Hans flickvän. Orden studsade runt i mitt huvud och ett leende placerades på mina läppar.
"Tack" sa jag lågt och försökte dölja mina rosa kinder. Jag var hans flickvän. Tanken gjorde att min kropp knottrades mer än vad den redan gjorde och min mage hade sina fjärilar där igen.
Jag tog på mig den vita tröjan som var flera storlekar för stor och som luktade underbart, den luktade Louis. Min absoluta favorit doft, det luktar godare än parfymer. Louis doft var obeskrivlig, den luktade så gott att jag nästan kände mig döende utan den.
 
 
-
 
Jag låste upp ytterdörren till lägenheten och gick in. Josies skor stod inte längre kvar och det högg till i hjärtat. Jag trodde inte hon var seriös att hon skulle åka. Men det var hon och nu samlades en stor klump i både magen och i halsen.
Jag gick ljudlöst fram till dörren som tillhörde rummet Josie sov i. Jag öppnade den sakta och steg in i det ljusa rummet som såg nästan likadant ut som det rummet jag själv bodde i. Sängen var bäddad och allt var på sin plats. Det fanns ingenting kvarlämnat från henne men det hade jag inte förväntat mig. Fast egentligen hade jag förväntat mig att hon skulle lämnat något, kanske ett litet brev och berättat massa minnen vi har tillsammans eller bara hur saker låg till, hur ledsen hon är på mig eller något sånt.  Men det fanns ingenting och det fick mitt hjärta att brista lite till. Hon hade stuckit och tänkte förmodligen inte komma tillbaka. Jag har förlorat min bästa vän. Tjejen som kände till alla mina hemligheter och tankar.
Jag lämnade rummet och gick istället in till mitt egna rum. Jag la mig utmattat i sängen och borrade in ansiktet i kudden. Mina ögonlock kändes tunga som berg efter två dagar utan riktig sömn men ändå kunde jag inte somna nu. Det enda som faktiskt fanns i mitt huvud var Josie och alla våra minnen. Alla gånger vi rymde hemifrån tillsammans i trettonårsåldern, alla gånger vi stått bredvid varandra som två klippr. Vi gick igenom allt tillsammans och aldrig kunde någon skilja oss åt. Men nu helt plötsligt, som en bomb från ingenstans när allt redan är skit, så är vi inte längre vänner. Tårar samlades i ögonen och andningen blev tungare när jag tänkte på det. 
 
Jag satte upp mitt trassliga hår i en tofs på huvudet och gick ut till köket. Jag tog fram en kopp och hällde upp kaffe för att försöka få energi eftersom att jag inte kan sova. Jag lutade mig mot det svala bordet och tittade ut genom fönstret. Små vattendroppar regnade ner och träffade fönstret med smatter. Direkt började jag tänka på den dagen då det ösregnade och Louis var hemma hos mig när vi kramades i flera minuter när jag berättade om att Justin kommit. Sedan kom Harry och sa att vi skulle till stranden. Jag hade tyckt att det var en korkad idé och att vi skulle bli hur sjuka som helst hela högen men det var en utav dom bästa dagarna i mitt även om vi inte gjorde något speciellt förutom att vara på stranden när det ösregnade. Jag kommer ihåg så väl hur Louis kittlade mig så att jag nästan inte kunde andas och när vi tjaffsade om att Louis skulle låna Josh' kläder. Bara tanken fick mig att le som en idiot. Jag tog upp min mobil som låg bredvid min arm på bordet och  låste upp den. Jag gick in på Twitter och bläddrade igenom min timeline som var fylld med mer hat än vanligt.Jag har alltid fått hat men nu var det verkligen mycket, det var till och med två trender om mig vilket inte hände så jätte ofta. "#LouisBreakUpWithTheWhoreVictoria" och "#VictoriaSparkerTheWhore. Jag höjde ögonbrynen och klickade dumt nog in på den enda trenden. Jag visste att det är otroligt dumt och skrattretande att läsa hatet om en själv men varför var jag helt plötsligt en hora? Förmodligen var det något påhittat rykte om mig som någon liten directioner utan liv skrivit. 
 
"@LouiiisBabee: @VictoriaSparker here is the link to the interview about you  .__. Sorry but you're really disgusting."
 
Jag satte mig förvirrat på stolen bredvid och lutade huvudet mot handflatan. Vadå länk? Vilken intervju? Flera miljoner tankar flög runt i mitt huvud när jag klickade på länken. The Mirrors sida dök upp efter några sekunders laddning och jag tappade andan när jag såg det, när jag såg mig
Det här får inte hända.
 
 
 
 -----
 
Jätte kort kapitel och dåligt kapitel men jag hoppas det är läsvärt ... :)Förlåt.
Det var så många som ville kontakta mig osv, och jag vill inte dela ut min kik för jag vill vara anonym, men jag ska göra en mail så kan ni kontakta mig så ska jag försöka svara på allt. Kommer säga till när jag fixat en så får ni skriva om ni vill. 
 
FÖLJ MIG PÅ BLOGLOVIN OM NI KÄNNER FÖR DET & GLÖM INTE ATT KOMMENTERA :)

Tidigare inlägg





RSS 2.0