More Than This - Chapter 39

 

 

Victorias perspektiv:

"Ska jag hjälpa dig upp med väskorna?" Frågade mamma när hon parkerat bilen utanför min port. Jag skakade långsamt på huvudet och klämde fram ett svagt leende som jag hoppades på visade tacksamhet. Även om jag inte hade någon ork att le eftersom allt var fel så kunde jag inte dölja min tacksamhet för min mamma. Allt hon gjort för mig så var ett leende det minsta jag kunde göra, jag visste att hon blev glad över att se mig le, speciellt nu när hon vet hur jag har det.

Mammas ena arm slingrade sig runt halva min kropp och snabbt drog hon in mig i hennes famn. Hon pussade mig ömt på kinden innan hon drog sig tillbaka med ett svagt leende på läpparna och blanka ögon. 

"Jag är så glad att se dig igen, min lilla älskling" sa hon och lutade huvudet på sned. Jag ryckte på mungiporna igen och drog en hårslinga bak bakom örat.
"Detsamma"
Mamma torkade sina tårar som var nära på att falla och vände sig så hon var riktad mot ratten.
"Jag måste fortsätta hem. Pappa väntar nog på maten" sa hon och skrattade lågt "är du säker på att jag inte ska hjälpa dig upp med väskorna?"
"Jag klarar det" sa jag och himlade med ögonen "hälsa pappa förresten"
"Det ska jag göra"
Jag hoppade ut ur bilen och gick direkt för att ta ut min resväska från bagageluckan. Solen träffade mig oväntat och brände mot min bleka hy. Det kändes som en evighet sen jag såg solen då den oftast låg bakom molnen i England.

Jag låste upp ytterdörren och så fort jag öppnade dörren träffade en förfärlig lukt mig i ansiktet. Det luktade cigaretter. Jag rynkade näsan och ställde ifrån mig resväskan. Hur kan det lukta cigaretter när ingen har varit i min lägenhet förutom mamma? Kanske var det bara någon granne som rökt i trapphuset så har lukten krupit in under dörren till mig.
Jag tog av mig skorna och drog med mig resväskan mot sovrummet. Men jag stannade direkt när jag kom över tröskeln till vardagsrummet. Det låg något - eller rättare sagt någon - i min soffa.
"Justin?" Mina ögon mötte hans bruna, en aning rödsprängda, ögon.
"Hej" log han och ilskan växte inom mig. Han reste sig upp från min svarta soffa och kom mot mig, men jag backade "kom igen Vic, det var längesen. En kram bara"
Han sluddrade. Var han full?
"Vad gör du i min lägenhet?!" Fräste jag högt och backade fortfarande bak.
"Jag ville vara här när du kom hem"
Ska inte han vara på turné?
"Är du dum i huvudet? Hur kom du egentligen in i min lägenhet?!"
"Jag har fortfarande din extra nyckel" log han nöjt "Kom igen Vic, jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre. Vi kan ha lite roligt"
Tårarna brände i mina ögon nu. Det gjorde ont i hela min kropp att höra Louis namn. Åh vad jag saknade honom.
"Lämna mig ifred" sa jag genom tänderna och backade in i väggen bakom mig "jag ringer polisen"
"Du skulle inte göra det" flinade han och ställde sig framför mig, alldeles för nära. Jag kunde känna hans andedräkt som luktade äckligt mycket sprit.
"Justin sluta" sa jag varnande och om jag inte hade fel, så såg jag en glimt av oro i hans ögon. Han backade genast bort och vände ryggen till mig.
"För-förlåt"
Va? Om jag ska vara ärlig så trodde jag att han skulle pressa sina läppar mot mina utan att lyssna på när jag skriker att han ska sluta precis som han gjorde förut, men jag är mer än tacksam över att det inte hände något.
"Gå, seriöst" sa jag och pekade mot ytterdörren även om han stod med ryggen mot mig.
"Vic..." Justin vände sig om och hans ögon var blanka, precis som mina "Jag älskar dig"
Jag svalde hårt och kollade bort. Jag var totalt över honom, fattar han inte det?
"Gå. Nu" sa jag mellan tänderna. Min blick var ritad mot dörrhandtaget som att det var världens intressantare grej.
"Älskar du inte mig?" Hans röst sprack och han hade en häftig andning.
"Justin, jag lovar om du inte går nu ringer jag polisen. På riktigt"
Justin suckade och drog handen genom sitt rufsiga hår "jag går när du säger om du älskar mig eller inte"
Det var inte förens nu jag gjorde ögonkontakt med Justin igen. Hans ögon var fyllda med lidande, han var fortfarande inte över mig. Jag kollade länge inne i Justins bruna ögon. Det var tyst i hela lägenheten, det enda som hördes var Justins andetag och fläkten i vardagsrummet.
"Nej" svarade jag lågt efter några minuters tystnad. Jag slog ner blicken i golvet och hörde hur Justin gick mot ytterdörren. Han öppnade den och sedan försvann han. Skuldkänslor fyllde mig. Jag ljög. Jag älskade Justin, men inte på det sättet, inte längre. Eller? Nej. Nej, det gör jag inte.

Jag la mig ner i soffan och riktade blicken mot tv:en som var avstängd. Jag la min gråa filt över min trötta kropp och drog bort håret från ansiktet. Mitt huvud snurrade, jag var illamående och jag var helt kallsvettig. Bra start att komma hem på. Jag drog bak mitt hår från ansiktet ännu en gång och blundade med hopp om att jag skulle somna. Klockan må vara halv fyra på eftermiddagen men jag var helt utmattad och nästan sjuk. Nästan. Men alla tankar höll mig vaken. Allt från Louis till hur jag skulle få bort cigarett lukten i lägenheten var inproppat i mitt huvud. Det skulle inte förvåna mig om jag fick en hjärtattack snart pågrund av allting som händer i mitt liv just nu.


Kvällen före morgonen som ska förändra mitt liv sitter jag med Louis på terassen till vår underbara bungalow i Thailand – det leende landet. Våra barn leker i vår privata pool medan vi sitter och tittar ut över det oändliga, smärtsamt vackra havet. Vi hör havets lugna, rytmiska hjärtslag mot stranden och ser solstrålarnas glitter i den turkosblå ytan. Omedvetna om alltings förgänglighet, om livets obärmhärtighet och att allt blott är ett lån, njuter vi av att se dagen övergå i sammetsmjuk, varm natt. Vi hör fåglarnas skrik i natten och i lyktornas sken tackar Louis mig för att jag tagit familjen med till paradiset.
Morgonen gryr som vilken annan morgon som helst. Den långa stranden ligger kantad av palmer. Snäckorna gnistrar som diamanter utslängda i sanden och vågornas lugna brus överröstar tystnaden. Vi bär på påsar fyllda av de underbaraste snäckor, snäckor som ska pryda askar och hyllor i barnens rum. Vi ser de små krabbornas språng över den krusiga, fuktiga sanden. På stranden tumlar vår 5-åriga son runt bland de lekfulla vågorna som sköljer hans lena hud. Vi hör hans glada skratt. Hans lycka är stor över att vara i solen, på stranden, nära havet, som han älskar. Havet, lika vackert, oberäkneligt och obärmhärtigt som livet självt.
Vår 3-åriga dotter plaskar en bit längre ut, vi skrattar åt hennes förvåning över vattnets saltighet, hennes lek med vågorna...
Louis och jag går hand i hand, barfota i den mjuka sanden. Kokosnötter som flutit i land är redan på väg att gro, färdiga att sträcka sig mot den starka solen. Så lite vet vi om framtiden, så lite anar de lekande barnen i det kristallklara vattnet under de vajande palmerna.
Vågen närmar sig land med oanad hastighet. Vågen, som i två timmars tid korsat havet och med ursinnig kraft svept iväg allt som kom i dess väg. Det lyckliga folket ser vågen komma och drar nyfiket fram sina kameror. Plötsligt sprids en oro och samtidigt kommer insikten att detta är ingen vanlig våg. När solstolarna vid strandremsan som såpbubblor slängs upp i luften går ett skrik genom folkmassan: ”Spring”! Men hur springer man undan en våg som ska krossa en hel värld, utplåna familjer, generationer, drömmar och framtidsplaner?
Louis slänger vår dotter över sin axel och springer. Jag tar mina söners späda händer i mina och vi tar skydd bakom ett hus – här är vi säkert skyddade också mot en ordentlig våg. Ögonblicket därefter krossar vågen huset med sin fulla kraft. Vi slungas iväg och mina små söners händer rivs ur mitt grepp av odjursvågen. Dom har slungas ut i mörkret.
Jag flyger, flyger länge, det känns som en evighet, slungas ut i ett såkallat vackert hav av svart, sugande, bubblande vatten. Mina lungor får slut på syre och jag...

 

Jag reste mig hastigt upp i sängen, andfådd som bara den med svett som rann ner för min panna och huvudvärk som kravlade sig fram. Vad i hela friden drömde jag precis? Hade jag tre barn med Louis? Vad tusan?
Jag reste mig upp ur soffan på mina ostadiga ben och gick långsamt i mörkret in i köket för att hämta huvudvärkstabletter mot min huvudvärk som växte mer och mer för varje sekund. Min hemska dröm levde kvar i mina tankar när jag vant tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Jag hade tre barn med Louis och en bungalow i Thailand när plötsligt en tsunami sveper över oss. Den var hemsk, så mycket hemskare än vad det lät. Jag har alltid varit rädd för tsunamis och att resa till tropiska länder var vätt skrämmande för mig. Jag hade alltid planerat vad jag skulle göra om det plötsligt kom en fruktansvärd våg.
Jag öppnade mitt tablett skåp där jag förvarar all min medicin och tabletter. Jag tog ut alvedon paketet och såklart - för jag har ju alltid en sån tur - så var den slut. Precis när jag behövde den som mest för jag svär, denna huvudvärk dödade mig långsamt innefrån. Jag suckade djupt och kastade en blick på klockan som hängde ovanför dörren. Den var halv nio och jag hade fortfarande chansen att gå till affären för att köpa tabletter.
Jag gick med långa steg till hallen och drog på mig mina Converse. Jag kollade mig snabbt i spegeln och mötte min spegelbild. Mitt hår stod åt lite olika håll och mina kläder var helt okej för att kunna vistas på stan.

Gatorna var nästan tomma jämfört med hur det var på dagen när jag gick min väg till affären. Solen låg bakom horisonten och det hade blivit mörkt men det var ändå varmt, eller så varmt att man kan gå i en tröja och byxor utan att frysa.
Jag svängde in till affären som nästan var tom men jag stannade lika snabbt när jag fick syn på personen längre in i affären. Mitt hjärta började dunka hårt i mitt bröst och min kropp började skaka som ett asplöv. Åh nej.

 

 

---

 

Hej! Förlåt för dröjningen, har skrivit och skrivit på detta kapitel men inget har blivit bra men nu äntligen blev jag nöjd. Nästan iallafall. Vad tror ni kommer hända nu? Vem är det hon ser? Kommentera vad du tycker & tror sötisar!


Kommentarer
Postat av: My (1D Novell)

sjukt galet jävla bra del! Undra vem det kan vara ,typ.. Hennes bästa vän där? fast hoppas mest att de är Louis såklart, men har för mig att hon bodde i New York, eller har jag fått allt från bakfoten? haha .. Åh.. Vad skulle Louis göra där? aja, hoppas de e han iaf :(
Superbra, tjejen!

Svar: Tack! Ja, hon bor i New York, så du har inte fått allt från bakfoten ;) xx
directioneernovell.blogg.se

2013-10-27 @ 11:39:28
URL: http://novellermedonedirection.blogg.se
Postat av: Emma

Jättebra!! Åååå nu vill jag veta vem hon ser. Louis kanske? Eller någon annan i bandet!

Svar: Åh tack sötis! Ja du, vi får se ;)xx
directioneernovell.blogg.se

2013-10-27 @ 11:45:49
URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Berättelser om One Direction

Jag vill att det ska vara Louis hon ser och att dr pratar ut om saker, men jag vet inte...sjukt bra del verkligen! hooppas louis hoppas louis!<3

Svar: Åh tack sötis! Det hoppas jag med lol ❤️
directioneernovell.blogg.se

2013-10-27 @ 22:17:16
URL: http://berattelsermedonedirection.blogg.se
Postat av: Lisa

Asså gash vad Justin är konstig?! Lixom full och snäll på samma gång.. Hehe! Jävligt bra del må jag säga! Nu är den stora frågan vem det är som Vic får syn på? Kanske Louis, Josie elr Justin.. (Hehe lol, jag låter som en präst) Nää men allvarligt var det den bästa delen histilts! HOPPAS SERRIÖST ATT NÖSTA DEL KOMMER UT I MORGON! :D ❤️❤️❤️ Super bra som alltid bästa du ! Jag klarar inte av att leva om jag inte får läsa denna novellen! ❤️❤️❤️ xx

Svar: Haha vad söt du är! Du får mig alltid att le som någon dum idiot lol. Btw så tror jag nog nästa del kommer ut imorgon, bara för att ni är så himla underbara & förtjänar det❤️❤️❤️
directioneernovell.blogg.se

2013-10-27 @ 23:08:05
URL: http://lisaandersson1.bloggplatsen.se
Postat av: Clara

Jättebra del, riktigt spänd på vem hon ser kanske har en aning❤️❤️

Svar: Taaaaack sötis❤️❤️
directioneernovell.blogg.se

2013-10-28 @ 08:11:59
URL: http://onedirectionnovell.devote.se
Postat av: Märta

Åh dina kapitel är bara världs bäst! Du skriver med inlevelse att du kan få mig att skratta och gråta irl!❤️ Jag tror nog det är Louis, för Josie ska Vic vara arg på och Justin... vet jag inte. Men ändå!❤️❤️❤️❤️

Svar: Åh gullis! Vad glad jag blir! Jag trodde verkligen inte att jag fick er gråta eller skratta... Tack så mycket❤️❤️❤️❤️
directioneernovell.blogg.se

2013-10-28 @ 09:32:03
Postat av: Lisa

HOPPAS HOPPAS HOPPAS HOPPAS den kommer ut snart! :D❤️❤️❤️ xx

Svar: Sötnos! Kommer nog imorgon, kanske senare ikväll❤️❤️❤️
directioneernovell.blogg.se

2013-10-28 @ 19:51:17
URL: http://lisaandersson1.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0