Melanie's perspektiv:
Höga andetag brusade i mitt öra och lämnade värmde efter sig på min hals. En stor hand var placerad över mina darrande läppar och den andra handen var placerad på min axel som jag antog skulle försöka få mig att förstå att jag kunde vara säker nu. Dock flög massa tankar runt i mitt tomma men samtidigt fyllda huvud. Var det person som dragit ner mig här en ökänd seriemördare som var anledningen till att poliserna kommit hit och ställt till en sådan röra? Men det var en löjlig tanke. Det var säkert bara en utav alla fulla ungdomar från festhuset som gömde sig undan att bli tagna av polisen för olagligt drickande och störande enligt grannarna runt omkring. Ovanför det lilla hålet vi befann oss i kunde man höra polismännens klampande och osmidiga steg i det höga gräset. Dom var nära hålet och jag kunde se med mina tårfyllda ögon att ficklampornas starka ljus flög över oss gång på gång. Mitt hjärta dunkade i hundranittio och nu var det inte bara läpparna som skakade, det var hela kroppen. Skulle polisen hitta oss och ta oss till polisstationen skulle min och Katy's plan att hålla det här hemligt för våra - specielt mina - föräldrar. Mammas och pappas mordiska, arga blick dom skulle ha när dom skulle se mig i en cell var fast bränd i mitt huvud. Dom skulle bli så förbannade att när jag slutligen kommit ur den där cellen så skulle jag aldrig mer få se dagsljus igen.
"Be quiet and stay calm. You don't want the police to catch us, so move slowly, alright?" viskade en mörk, raspig men samtidigt så mjuk och lugnande röst som tillhörde personen bakom mig. Greppet om min mun och axel löstes upp och jag var villig att sätta mig på andra sidan av det lilla hålet och jag var snabb med att förflytta mig. Jag drog upp mina lortiga ben från mitt fall ner i det hålet, mot mitt bröst och kollade intensivt på killen som satt framför mig. Men det enda jag tilläts att se var ett par mörka ögon som kollade rakt in i mina och som tindrade svagt under månljuset, resten hade mörkret slutit sig fast vid vilket gjorde att jag inte kunde uppfatta om jag visste eller hade sett honom i huset. Men jag antog att jag iallafall inte kände personen eftersom rösten hade jag aldrig tidigare hört hans röst.
"You aren't Katy," snäste han i en låg, tydlig viskning som inte alls var lika lugn som den tidigare varit. Den var kall, iskall och skarp. Även om jag inte kunde se mycket av personen framför mig kunde jag se att han spände blicken i mig.
"No, I'm not," viskade jag hackigt och lågt tillbaka, inte alls lika starkt som jag hade hoppats att det skulle vara. Jag gillade inte att visa mig svag men vid det är tillfället fanns det ingenting annat jag kunde göra. En tung suckning slapp ur hans mun. Han drog sin hand genom sitt mörka hår och slog ner blicken i jorden vi satt på.
Medan våran lilla konversation hängde kvar i luften satt jag och kollade på honom. Jag ville veta vem han var och även vem Katy som han nämnde var. Men han var förmodligen förbannad och irriterad för att jag inte var den personen som han hoppats på var när jag sprang där uppe på ängen och som han sedan dragit ner hit, så jag vågade inte säga något. Inte heller vågade jag öppna munnen för poliserna som fortfarande vandrade runt omkring oss.
Medan minuterna gick och mörkret samt tystnade omringade oss kunde jag inte hålla min mun stängd. Även om vi befann oss i en ganska olämlig situation att prata i så kunde jag inte hålla det inne. Även om jag kunde fråga personen när poliserna försvunnit så kunde jag nästan spå att han skulle sticka så fort han hade möjligheten och inte stanna några extra minuter och små snacka.
"Who are you?" viskade jag så lågt med rösten fylld av alldeles för mycket nyfikenhet och undran. Men killen reagerade som att jag inte fanns där. Han behöll sin blick nere i marken och hörde jag inte allt för fel medan vinden pustade förbi oss så slapp en suck ur hans mun.
"Shut up, the cops is up there," muttrade han lågt tillbaka och jag behövde tänka två gånger om det verkligen var samma kille som hade den trygga, lugnande rösten för några minuter sedan. Jag ryggade tillbaka, var han verkligen så oförskämd? Var han så "förbannad" för att jag inte var den där "Katy"?
"Why so harsh?"
Han suckade, betydligt högre denna gång men han kollade fortfarande inte upp.
"Just tell me you're name? You kinda saved me from being arrested, don't you thing I deserve to know the name from my saver?" sade jag seriöst men samtidigt fanns det smulor av ironi som jag inte riktigt kunde styra över.
"I did not 'save' you and you really don't need to know my name,"
"Why not? Just tell me,"
Han drog hande genom sitt hår, fuktade sina läppar då jag kunde höra ett svagt smack efteråt. "I'm the owner of this shit house, does that give you a clue of who I am?"
Jag skakade huvudet. "No...?"
Var det meningen att jag skulle veta? Ingen klocka ringde i mitt huvud och inte heller kunde jag komma ihåg någon utav dom nya människorna jag mött säga att dom ägde det där huset.
"I'm sorry, but do I know you or something? 'cus I'm pretty sure I've never heard your voice before and I have no idea who owns this or that house,"
Hans blick slogs upp mot mig. Han kollade rakt in i mina ögon och för några få sekunder seglade en sorgsen och smärtsam skymtning förbi i hans bruna, mörka ögon.
"No..." sa han med en svag röst, inte alls lika elak eller kall som tidigare. Men det varade inte länge, för några sekunder öppnade han munnen och den där hemska rösten kom fram. "I'm Zayn,"
Flera timmar senare gick jag med hasande, trötta fötter längs en alldeles ödebelagd trottoar med inga som helst hus i närheten. Så fort som poliserna hade gett sig av så försvann Zayn - precis som jag trodde - utan ett ord som att t-ex poliserna åkt iväg för det hade jag ingen aning om innan jag reste mig upp ur hålet och såg efter honom gå med långa steg genom gräset. Då borstade jag av mina jordiga knän och kläder och gjorde detsamma, jag gick ut mot vägen och nu var jag här. Jag hade ingen som helst aning om det här var rätt väg hem men med det lilla jag kom ihåg från bilresan hit så kändes det mer rätt än vad det andra hållen gjorde. Jag visste egentligen inte vart jag skulle ta vägen, för hem kunde jag inte gå eller hem till någon annan för den delen. Vem hade jag nära mig som kunde ta hand om mig? Någon som inte skulle skrika ut mig och mitt påverkade huvud. Det enda alternativet jag kände till just nu var att jag fick sova i något gatuhörn och sedan gå hem imorgon bitti och säga att jag sovit hos Katy.
Katy.
Vart höll hon hus? Låg hon i ett dike alldeles medvetslös eller var hon i trygga händer hos någon utav hennes punkvänner? Behövde hon min hjälp? Jag stannade tvärt i min vimsiga gång och försökte samla ihop tankarna. Även om jag inte hade någon som helst idé vart hon befann sig så kände jag att det bästa kanske var att gå tillbaka till huset. Kanske hade den där Zayn funnit Katy i någon garerob som hon hamnat i medan hon var sin på jakt efter presenten till mig? Även om Zayn inte verkade vara speciellt glad att han hjälpt mig vid hålet eller bara att veta av mig så kanske han ändå kunde hjälpa mig hitta min vän? Eller bara låta mig vila lite och sedan låta mig fixa till mig så jag kunde vara duglig till att visa mig framför min mor så hon inte skulle misstänka något.
Jag vände riktning och bestämde mig för att gå tillbaka men jag hann inte gå långt innan en silvrig sportbil körde upp bredvid trottoaren jag befann mig på. De tonade fönstrena rullade ner och en mörkhårig kille med en keps på huvudet tittade ut. Han kollade på mig medan en otydlig, låg röst hörde från baksäten i bilarna.
"You're Melanie, or?" frågade han och jag höjde mina ögonbryn. Mitt hjärta började pumpa snabbare och jag var redo att stamma fram något men jag hade inte chansen att svara innan han fortsatte. "My friend says that he knows you,". Bakdörren öppnas upp och några sekunder senare så befann sig Harry framför mig med ett lurigt leende på läpparna när han såg min ganska vettskrämda min.
"Hello, love," sa han och bugade fånigt.
"Harry, what are you doing?" ett skratt for ur mig.
"I wonder the same thing. Well, the question is directed to you, of course,"
"I'm on my way back to the frat house. I need to find Katy, I have no idea where she is but I need to ask that Zayn guy if she's there,"
"At Zayn's? No, she's at my place. You can follow us there?"
Jag nickade med ett tacksamt leende. "If it's alright?"
"'Course," Harry tog tag i min hand och drog med min in i den silvriga bilen. Han presenterade mig för föraren som hade namnet Charles och han var tydligen Harry's chaufför under sådana här dagar.
"So, where did you hide? You don't seem to be arrested by the cops," Harry vände sig mot mig och kollade ner på min jordiga kropp efter att Zayn dragit ner mig i hålet.
"I was running on the field, then Zayn kinda dragged me down in a hole," Harry höjde ögonbrynen, sedan sänkte han dom. "I wasn't the person he thought I was, though,"
"He thought you we're Katy. They always hide there together," sade Charles och kastade en blick bak på oss genom backspegeln.
"Do they know eachother?"
Charles skrattade som att det var helt uppenbart att dom kände varandra medan han stannade bilen, förmodligen framme vid Harrys ställe. "Yeah, they are like best friends,"
--------------------
I'M SOOOOOOO SOO SO SOOORRY! (btw, sorry hade bild brist)
Alltså jag har haft så satans mycket i skolan att jag knappt har haft tid till att andas. Men guys, tänk, det är 1 månad kvar sen är vi saaaaved. Så galet skönt det ska bli att bara slappa. Dock kommer det vara One Direction konserterna de två dagarna efter skolavslutningen så det kanske inte blir så mycket sömn dom dagarna då men who cares. It's One Direction! Iaf, nu ska jag fortsätta med nästa kapitel och det skulle vara lite roligare att skriva om ni kommenterae vad ni tyckte eller bara något random! Hoppas ni gillade kapitlet som var galet kort. ♥
Melanie's perspektiv:
Jag kände mig alldeles vilsen när jag satt med händerna i knät i den svarta skinnsoffan. Min blick gled över punkmänniskorna som blivit allt fullare och glömt att jag faktiskt fanns där. Men jag skyller dom inte, jag var nog den ointressantaste och tråkigaste tonåring dom någonsin sett och hade nog frågan; "varför är hon kvar här? Hon har ju slutat dricka," i sina påverkade hjärnor. Jag ville lämna det här huset, jag ville hem till min säng och hålla min poesi bok i famnen medan jag långsamt försvann in i en värld utanför verkligheten. I och för sig så hade jag lämnat verkligheten nu, det hade alkholen som spökade i min kropp sett till, men jag vill fortfarande hem och sova bort illamåendet, huvudvärken, yriheten och speciellt alkoholen ur min kropp. Det må vara en ganska spännande och - faktiskt - skön känsla att känna sig påverkad, att smita från verkligheten utan att tänka på något, men jag såg att läsa var ett mycket bättre sätt att göra det på. Men jag kunde inte göra något annat än att sitta här och ångra att jag från första början hällt i mig vodkan, jag kunde inte komma hem. Jag var för full för att ta Katy's bil, jag var för full för att ens hitta hem och ingen var tillräckligt nykter för att skjutsa mig hem heller.
"Havin' a good time?" Harry som jag inte sett sedan han försvann när vi träffades, satte sig klumpigt i soffan bredvid mig så att soffkudden jag satt på höjdes en aning och jag kände mig nästan lättad över det. Han luktade mer sprit än vad han gjorde förut och när jag sneglade på honom så kunde jag tyda klart och tydligt vad han hade gjort den tiden han var borta. Så som hans lockiga hår var helt ur kontroll och hans läppar rosa och en aning svullna så avslöjade det honom väldigt mycket. Han hade haft rajtan tajtan med någon. Konstigt nog blev jag inte förvånad över det, han är ju en sådan typ. Hade det varit någon utav mina kompisar som jag hade avslöjat legat med någon skulle min haka släpa i marken ett bra tag.
Jag ryckte på axlarna med en högljudd suck som slapp ur mig. "I feel sick, so, well, not really"
"Yeah, I can tell," han skrattade svagt åt mig och drog sitt vilda hår ur ansiktet. "It's always like that when you're drinking alcohol for the first time. You don't have to throw up or anything? You're really pale, like snow" Han studerade mitt bleka ansikte med sina gröna ögon.
"No, I'm not that sick,"
Han knuffade till mig lätt på armen samtidigt som ett busigt leende växte sig fram. "I'm just gonna warn you, it's coming sooner or later,"
"Can't wait" jag himlade med ögonen och drog ett djupt andetag. "I'm never gonna touch alcohol again,"
Den brunlockiga killen bredvid fnös åt mitt påstående och skakade på huvudet med ett leende på läpparna som om jag nyss hade sagt något roligt eller som att jag bara var alldeles dum i huvudet. "You will, though. You'll problably just throw up the first time. Maybe when you've been drinking like really, really much you throw up other times too. Just like Louis," han pekade diskret mot Louis bredvid mig som hade ett seriöst, sluddrande tal med den rosa håriga tjejen som "utmanande" mig att dricka och jag hatar henne för det. Det är pågrund av henne att jag sitter här nu flera timmar senare. "You'll miss the feeling of the alcohol in your body that helps you forget everything, just for a while,"
"Are you trying to say that I'll turn out as an aloholic because I've been drinking one time, Harry?" Jag log åt honom och skakade på huvudet. "And what do you know about me need to forget 'everything'?"
"I don't know anything about you. I just think that everyboy has something they need to escape from, don't you think?" Jag kollade på honom, en aning förvånad att han faktiskt kunde prata så "smart" och "deep" som han gjorde med en sådan mängd alkohol i kroppen. Men kanske så hade han inte druckit så mycket som jag trodde. Själv kändes det som att jag nästan inte kunde säga en mening utan att sluddra eller säga fel. Jag kunde knappt linda mitt huvud runt vad Harry nyss sa.
Innan jag hann öppna min mun för att besvara det han nyss sa, kom en blond kille med en öppen skjorta så att hela hans muskulösa kropp flashade och ställde sig framför Harry. Han var perfekt solkysst och hans havsblåa ögon verkade få alla tjejer på fall i det här huset bara att genom att kolla på dem och ge dem ett snett leende. "Harry, man," han la sin stora hand på Harrys breda axel och kollade mellan mig och Harry. "Isn't this Melanie Sander?"
Jag kollade oförstående och förvirrad upp på den blonda killen ovanför mig. Hade jag någonsin sett den här killen förr? Är det meningen att jag ska känna igenom honom?
"I-...Do I know you?"
"No, but Katy can't fucking stop talking about you and It's annoying as hell,"
"Oh,"
"Yeah, anyway, Harry, I have something for you," han log listigt ner mot Harry och det smittade av sig på honom då ett flin växte fram på hans läppar. Den blonda killen hjälpte Harry upp från soffan och gick sedan i förväg medan Harry stannade framför mig.
"Sorry Melanie, I'll be back soon," han kollade ursäktande ner på mig men bara ett ögonblick senare var han borta.
"There you are!" brast Katy ut och drog ut varje ord när jag kom in i det minde befolkade köket och fann Katy med resten av min "kompisar". Iallafall dom som jag hade pratat med idag och som inte riktigt var lika elaka som några andra. Hon satt på diskbänken med benen korsade och med en liknande flaska som hon hade kvällen jag träffade henne, i handen. Bredvid henne stod Niall som flirtade med en blond tjej som hade kinder röda som rosor - alldeles förtrollad över Nialls charmiga flirtningar och komplimanger - och en alldeles för liten klänning som satt alldeles för långt ner då hon hade dragit ner den så mycket att den nästan satt under hennes bröst istället för över.
"I started to think that you never would find the kitchen," hickade hon fram när jag ställde mig vid bänken hon satt på. Hon höll fram flaskan mot mig som endast hade en liten skvätt kvar och jag skakade ivrigt på huvudet. "Have you seen my babe Tro...- Oh gosh! Melanie, while I remember, I have something to you,"
"What?"
"Help me down from here so I can get it." Hon ställde oförsiktigt glasflaskan i diskhon och helt pötsligt blev hennes utmattade kropp och ansikte full med energi." Liam, wanna be my gentleman?"
Liam som stod alldeles uttråkad bredvid oss vaknade till liv och hjälpte ner min svarthåriga vän från diskbänken. "Stay right here, capish?" Katy svajade med blicken på mig i några sekunder, viftade nonchalant med händerna och vände sedan på klacken.
Jag vände mig frågande till Liam som kollade på mig med hans bruna, snälla ögon. Om jag inte hade träffat honom med de andra punkiga människorna skulle jag aldrig tro på att han var en av dom. Han verkade alldeles för godhjärtad och snäll för att ingå i det punkgänget. Jag kanske dömer, men tydligen är väl alla fulla med överraskingar. "Do you know what she's giving me?"
"If I knew, I hadn't tell you," han log listigt och kom närmare för att slippa anstränga rösten att överrösta musiken. "One, Katy would be so pissed of at me if I told you and I swear, It's not funny. And two, It's a gift and It's meant that you shouldn't know what it is before you get it. Or am I wrong?"
"I guess you're not," jag skrattade. "I'm not really this dumb but I'm drunk so... Well, I'm not drunk but I'm... affected,"
"You aren't dumb, love," han skrattade lågt och drog handen genom sitt korta hår. "Why do...-" han avbröts när musiken plötsligt lades av och det kändes som evigheter sedan det uppstod en tystnad, men några enstaka sekunder senare ersattes det av en stark, hög röst som ropade från hallen om någonting som jag inte uppfattade men som fick alla i hela huset att bli alldeles panikslagna, förutom mig, vettskrämda och sedan börja springa runt som yra höns.
"Oh shit," hann jag uppfatta att Liam sa innan han försvann tillsammans med den stora klungan av fulla och höga ungdomar och lämnade mig alldeles vilsen i köket. Det var verkligen någonting med mig och att bli lämnad ikväll.
"Get out! Get out!" ropade samma röst som förut och okontrollerat började mina ben stapla mig bort mot altandörren vid vardagsrummet, ut från huset trots att jag inte hade någon susing om vad som pågick. Men om alla andra sprang, var det väl lika bra att jag också gjorde det? Sprang Katy också nu? Skulle jag försöka hitta henne innan jag sprang ut ur huset? Vart var alla mina "vänner" egentligen?
En låga av panik tändes inom mig medan jag försökte samla mina tankar och kolla ut på ungdomarna i hopp om att skymta Katy's kolsvarta hår eller Venessas skrik-rosa hår bland alla skrikande ungdomar när sprang bort från huset, ut på gräsmattan för att komma så långt bort som möjligt. Men jag såg varken henne eller någon annan jag kände.
"Why are you standing here? Get the fuck out of here," en mörkhårig kille dök upp bredvid mig och knuffade till mig lätt i ryggen och skrek stressat ut svordomar med armarna viftande i gester jag inte kunde tyda.
"What? Why?"
"Just move or you'll get arrested!" han knuffade mig ännu en gång, hårdare, så att mina ostadiga ben började bära mig ut på gräsmattan mot en äng rakt framför mig som sträckte sig flera meter bort, utan mitt medvetande.
Arristerad? Vad är det som pågår egentligen?
Medan jag sprang genom det höga gräset kunde jag höra siriner som dovt tjöt långt bakom mig vid huset och rop från polismän efter ungdomarna gjorde att ett rus inom mig av panik och rädsla att poliserna kanske skulle jaga mig fick mina steg att öka trots hur mycket jag snubblade eller hur påverkad och sjuk jag kände mig. Jag var vettskrämd, inte bara för att det var polisen jag sprang från, utan för hur min mamma kommer reagera när hon ser mig nästa gång. Nu när alkoholen riktigt långsamt börjar tona bort inom mig, börjar allt som jag tidigare puttat iväg innan jag drack det första glaset alkohol, komma tillbaka mot mig som en fet våg och dränka mig i allt som jag någonsin oroat mig över. Det var inte förens nu, medan jag springer från polisen som en brottsling, jag allvarligt började tänka igenom vilken trubbel jag hamnat i och tårar började forsa ner för mina kinder. Mamma kommer döda mig. Mamma kommer döda mig. Mamma kommer döda mig.
"Hey! dude!" en mörk röst jag kände igen hördes i närheten av mig och utan att jag hade någon chans att reagera, tog någon ett grepp om min fotvrist och drog mig tillbaka så att jag föll hårt ner i marken, dragandes ner i något som verkade vara ett hål.
---------
Oooooooooch vinnaren av världens sämsta bloggare går till... MIG! Herregud, kan ej fatta att jag glömde bort bloggen. Jag har i evigheter (Well, typ) försökt skriva ihop detta kapitel men varje gång har det bara blivit en skit röra. Det är det här kapitlet också, rörigt. Visste inte hur jag skulle formulera men this is how it turned out and I'm not proud of it. But yålå guys. Nä, men, jag kan lova er att nästa kapitel ska äga fett med bäst. Har allt planerat vilket jag inte hade i det här kapitlet. Aja ska sluta prata nu. Förlåt för updateringen och detta korta, dåliga kapitel! Tack och hej pussgurkor :)xx
KOMMENTERA HUR TAGGADE NI ÄR FÖR KONSERTEN(ERNA)!!!
