More Than This - Chapter 41

 

 

Victorias perspektiv:

Jag drog nervöst min svarta borste genom mitt trassliga blöta hår. Det pirrade så mycket i min mage att jag kände mig illamående. Jag kommer få träffa Louis idag, men det är inte något jag är speciellt taggad över. Det kanske slutar med att vi båda skriker varandra och så kommer vi aldrig bli tillsammans igen? Eller så kanske Louis bara skriker åt mig? Kanske är det lugnt och allting går bra? Detta samtal kommer ändra våra liv. Dramatiskt jag vet, men det är sant. Går det bra så kanske vi hittar en väg tillbaka till varandra eller så slutar det med att vi kanske inte hittar en lösning och att vi hittar egna vägar - utan varandra.
Tanken fick mig att rysa. Jag skulle aldrig klara av att leva utan Louis. Det får låta hur konstigt och dramatiskt som helst, men om jag knappt klarar av en vecka klarar jag knappast av ett helt liv utan honom. Han är min glädje och lycka. Det var han som fick mig att glömma allt, det var han som hjälpte mig igenom Justin, allt hat och Josie bara av att vara sig själv. Utan honom vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte se framför mig ett liv utan honom.
Mina tankar avbröts av min mobil som vibrerade till på mitt sminkbord och nervositeten växte inom mig. Louis.

 

From: Louis
A taxi will pick you up in 10, ok?

 

Jag skrev tillbaka att det var okej innan jag stressat började lägga på min mascara. Förmodligen kommer inte mascaran ligga kvar på ögonfransarna efter detta, men jag för bita ihop och vara stark. Dock kommer jag inte lyckas, så känslig som jag är.
Jag tog upp mitt halsband och satte det runt halsen innan jag snabbt tog på mig mina kläder som låg på sängen.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan med armarna runt mig för att hålla värmen. Det var nästan 22 grader ute men ändå står jag här med skakande käke och har jag skinnjacka på mig.
En gul bil sladdade upp framför mig och vevade ner fönstret. Chauffören såg ut att vara runt femtio. Hans hår var svart med lite gråa hårstrån och han hade bruna, utmattande ögon.
"Är det du som har beställt taxi?" Frågade mannen bakom ratten och kollade på mig med en trött blick.
"Eh, aa" svarade jag osäkert och öppnade bildörren till framsätet. Chauffören kollade på mig lite förvirrat men vände sedan blicken mot vägen och började köra. Jag lutade huvudet mot det svala fönstret och kollade ut på alla byggnader vi åkte förbi. Vart vi var påväg visste jag inte eftersom det var Louis som beställt taxin och jag har ingen vart Louis och killarna bor när dom här. Förmodligen något alldeles för lyxigt hotell, det skulle inte förvåna mig.


"Jag kan nog inte köra längre" sa chauffören och saktade in när vi började närma oss ett hav av fans som stod tryckta mot ett galler vid den stora arenan. Det skruvade sig lite i magen på mig när jag såg alla fans. Jag tycker inte illa om dom, vissa är bara lite... Utåt och aggressiva.
"Det går bra" sa jag lågt och började gräva i väskan efter min plånbok men chauffören stoppade mig.
"Han har redan betalat" sa han och log. Jag kollade på honom och nickade långsamt innan jag hoppade ut ur bilen. Min blick svepte över fansen som stod och skrek och hoppa för att få en syn på sina idoler.
"Hej Vic" En man med mörkt hår och ett svagt leende kom mot mig. Paul. "Du kan följa med mig"
"Åh, okej"
Pauls arm lades runt mina axlar och med snabba steg ledde han mig mot arenan.
"Är du okej?" Frågade Paul och kollade ner på mig "Du skakar"
"Jag fryser lite bara" svarade jag och tryckte fram ett svagt leende för att visa att är okej. Han måste tro jag är helt ute och cyklar. Han svettas och har på sig en svart t-shirt medan jag har en svart skinnjacka och fryser så jag skakar.

"Louis är i den bussen, det är bara att gå in" sa Paul och pekade bort mot en stor buss med ett One Direction märke på innan han försvann bort mot en annan buss. Jag som trodde att dom bodde på flottiga hotell.
Med skakiga ben av nervositet gick jag mot bussen där Louis befann sig. Vad ska jag säga? Vad ska han säga? Tänk om allting går fel?
Jag ställde mig utanför dörren, osäker på om jag bara skulle gå in eller om jag skulle knacka. Det var tyst där inne så jag förstod att Louis är ensam därinne.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt och kikade in med huvudet i den stora bussen. Jag måste se ut dom ett fån just nu.
"Hallå" ropade Louis tillbaka inne från bussen och jag kunde inte låta bli att le "Du kan...du kan gå in"
Jag tog ett djupt andetag och klev in i bussen. Jag blev nästan andlös. Jag vet inte hur jag tänkte att bussen skulle se ut inne, men jag hade aldrig tänkt det såhär. Det medta var rött - såklart - med svarta dekorationer. Soffan som räckte sig långt från sida till sida på båda sidorna av bussen var röd och svart med en stor tv i hörnan. Lite längre in var ett kök som var litet med effektivt, såklart var det också rött. Sedan i slutet av bussen var sängarna. Det var som dubbelsängar - en säng uppe och en under - på varsin sida för fyra. Sedan fanns det en säng på kanten såklart till vem det nu var som låg där.
"Hej" Louis röst kom bakom mig och hastigt vände jag mig för att möta den brun håriga killen framför mig. Han kollade på mig helt uttryckslöst i ögonen innan han vände bort ansiktet och gjorde en gest mot den stora soffan.
"Vill du ha något att äta?" Frågade han obekvämt och pekade mot köket.
"Nej tack" svarade jag så artigt jag kunde även om mitt hjärta gjorde ont av våran spända situation, det skulle inte vara såhär mellan oss.
"Okej" han slog ner blicken i det gråa golvet och lutade sig mot väggen. Båda var tysta och kollade på allt förutom varandra. Vad är det med oss? Det ska inte vara såhär, det får inte vara såhär. Det har aldrig varit såhär för oss.


Louis perspektiv:
Jag fokuserade blicken på den mörka fläcken på mattan som bildades imorse när Niall spillde vatten för att han skrattade så mycket över något på tv:en. Jag väntade på att Vic skulle öppna sin mun och berätta sanningen men hon verkade inte ha några planer på att göra det. Hon satt där i soffan med blicken riktad ut mot fönstret med skakande kropp. Var hon nervös? Frös hon? Jag kollade på henne och inspekterade hennes fina ansikte som verkade vara magrare och blekare. Hon har gått ner i vikt, det ser jag klart och tydligt nu. Hennes svarta favorit jeans sitter inte längre lika tight på hennes ben och hennes nyckelben började sticka ut mer än vanl... Vänta. Hennes halsband. Mitt halsband. Hon har... Nej, hon måste läst brevet. Det är halsbandet jag tänkte ge henne förut men jag gömde det i Josh lägenhet och glömde sedan bort vart jag lagt det. Jag kan inte fatta at...-
"Louis" Vic hade vridit på sitt huvud och kollade nu på mig. Hennes röst var låg och den var fylld med sorg, smärta "Jag...tror du verkligen jag var otrogen mot dig? Fullt seriöst, trodde du det? Om mig?"
Hon snyftade lågt och jag såg hur hårt hon jobbade för att tårarna inte skulle komma.
"Ja" svarade jag med en låg röst, nästan som i en viskning.
"Varför?"
"För det står ju i tidningarna!" Sa jag och höjde min röst vilket inte var meningen. Hon ryggade tillbaka en aning.
"Tidningarna måste veta mer om mig än vad jag vet om mig själv" sa hon och en tår trillade ner från hennes vattenlinje. Jag vände bort huvudet. "Louis, jag vet inte vad det står i tidningarna om vad jag gjort men jag har aldrig rört någon kille förutom dig. Jag skulle aldrig göra det heller, jag älskar dig och ingen annan"
Jag frös till. Sa hon precis det där? Sa hon precis att hon älskade mig? Min mage blixtrade till men jag kunde fortfarande inte bara glömma allting och gå tillbaka till Vic för det. Hon kanske ljuger?
"Det säger du bara"
"Jag skulle aldrig bara säga 'jag älskar dig' till någon. Om jag säger det till någon så menar jag det"
Jag kollade på henne. Hennes tårarar rann ner för hennes kinder och drippade sedan ner till hennes händer hon hade i knät.

 

Victorias perspektiv:

Det blev inte riktigt som jag trodde det skulle sluta mellan oss, men jag klagade inte. Absolut inte. Vi båda satt i soffan nu, bredvid varandra och bara pratade - vilket vi redan gjort i tre timmar nu. Det var ett mirakel att ingen utav dom andra killarna hade kommit och stört oss vilket jag hade trott. Dom var ju mästare på det.

Båda hade berättat vilket helvete vi haft utan varandra, hur dåligt vi mått och saker som hänt under de senaste dagarna. Louis hade berättat om konserten han hade för någon dag sedan och hur svårt det var att koncentrera sig på texterna när jag alltid fanns i hans huvud. Det gjorde mig rörd, han tänkte på mig precis som jag tänkt på honom. 

"Drömde du om att vi var i Thailand och en tsunami kom?" skrattade Louis. Åh vad jag hade saknat hans skratt. Jag hade berättat om min dröm som jag hade igår, men jag berättade inte om de två barnen vi hade tillsammans. Jag ville inte precis skrämma bort honom med att jag redan ser en framtid med honom. Han kanske inte ens ser en framtid med mig.

"Det är inget att skratta för, det var jätte läskigt" sa jag och försökte hålla inne mitt leende som ville spridas på mina torra läppar.

"Vic då" sa han och la sin arm runt mig men han kom på sig själv och drog den sakta tillbaka. Vi hade blivit sams om att ta det lugnt. Han var ju fortfarande lite osäker men han sa att han trodde mig och skulle försöka glömma det.

"Louis!" ropade någon utanför bussen och direkt reste sig Louis upp "Du måste komma!"

"Soundcheck" sa han och jag reste mig också upp "Vill du följa med?"

"Jag måste hem" log jag och följde med Louis ut från bussen.

"Vad tråkig du är" flinade han och jag slog till honom löst på armen.

"Låt mig" skrattade jag. Vi stannade och vände oss till varandra "Lycka till ikväll"

"Tack" sa han och la sina starka armar runt mig och tryckte mig nära honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och andades in hans underbara doft som jag hade saknat så mycket. "Gå till Paul så kan du få en taxi hem"

 

 

--

 

Är inte speciellt nöjd med kapitlet fast det är jag typ aldrig. Har så höga krav på mig själv och allting lol. Kommentera vad du tyckte eller något haha. Älskar er sötisar :)xx

 


More Than This - Chapter 40

 
Victorias perspektiv: 

Jag står här i ingången, mellan två automatiska glasdörrar, i en affär som ligger i den lite mindre besökta delen av New York. Och av alla mataffärer som finns i denna stad så hamnar vi ändå på samma, samtidigt. Det kan inte vara sant. Dom är i ett utav världens största pojkband i världen men ändå så ska två av fem befinna sig på en liten billig mataffär. Självklart fattar jag att dom kanske behövde "skydda" sig lite från fans och handla på en liten mindre känd butik men detta gör mig galen. Jag var inte alls beredd på detta, inte alls. Men kanske kunde jag smälta i i allt? Kanske har jag tur i oturen att jag lyckas köpa mina tabletter utan att bli märkta av dom. Jag orkar inte behöva gå till en annan affär, jag är utmattad så som jag är och det räcker.
Med långsamma steg gick jag in i affären utan att kolla mot dom båda brun håriga killarna som stod några meter ifrån mig. Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att jag knappt vågade andas, kanske skulle dom höra? Det var ju visserligen inte möjligt men jag kan inte hjälpa det. Jag har panik och kan inte riktigt kontrollera mig själv, men det finns ju en anledning till det. Två av fem är ju i denna butik, samtidigt som mig. Såklart har ju inte dom gjort något mot mig - förutom att dom tror jag varit otrogen mot Louis - eller jag något mot dom, men dom är bästa vän med Louis och jag vet även att deras munnar inte kan vara stängda. Jag vill inte skapa bråk av något slag, kanske skulle Louis bli arg om han får reda på att Harry och Liam stannar och pratar med mig? Det tror jag knappast men jag tar det säkra före det osäkra.
Jag förflyttade mig långsamt mellan hyllorna med min blick som desperat letar efter den blå vita kartongen och hur jag inte får titta upp på varken Liam eller Harry som står två hyllor ifrån mig. Deras röster fyllde hela affären och jag kunde inte låta bli att sakna dom litegrann. Dom var sådana glädjespridare och så himla snälla hela högen. Man kunde nästan tro att man känt dom hela livet när man umgås med do...-. Duns. Jag hade varit inne i min egna lilla bubbla att jag inte märkt att jag gått i något - eller rättare sagt någon.
"Oj, shit förlåt" sa jag högt och bakade några steg. Det hettade till lite i mina kinder när jag insåg att personen framför mig hade killskor.
"Nej, det är jag...-" började han men avbröt sig själv och jag kollade frågande upp men kollade lika snabbt ner igen. Det var han. Han stod framför mig, endast en meter ifrån mig och det kändes helt overkligt.
Vi båda stod tysta med ögonen lagda på varandra i chock i flera sekunder som kändes som timmar. Allt stod stilla i mitt huvud och det var första gången på länge.
"Louis, tar det femtio år att hämta chipsen?" Ropade Harry från andra sidan butiken utan att bry sig om att det fanns några andra i affären - vilket var en man i femtioårs åldern och en kvinna runt tjugofem som köpte cigaretter.
Louis svarade inte. Hans ögon var fortfarande lagda på mig och han såg helt borta ut. Hans blåa ögon hade blivit en aning blanka och det hade mina också. En klump fanns i min hals och jag jobbade hårt med att inte börja gråta framför honom.
"Lou...-" ropade Harry igen och kom mot oss men han hejdade sig själv då han tydligen såg oss. Såg mig. "Vic?"
Det var inte förens nu vi vände bort blicken från varandra och kollade på Harry som kom gåendes mot oss med sina armar öppna mot mig. Tänkte han krama mig?
"Vic!" Sa han och log stort mot mig. Jag kollade oförstående på Louis men han hade blicken fast på Harry med en blick som kunde döda. "Det var längesen"
Han la sina starka armar runt mig och drog in mig i hans famn. Försiktigt kramade jag tillbaka innan Harry stod bredvid Louis igen. Han verkade inte bry sig om att hans bästa vän var riktigt förbannad på honom.
"Eh, aa, det var ett tag...sen" sa jag osäkert och växlade blicken mellan de två brun håriga killarna framför mig. Det var konstigt att Harry inte var förbannad på mig, jag menar, han måste ju tro att jag är otrogen mot Louis precis som alla andra tror.
"Hur är det?" Frågade Harry. Min blick landade på Louis igen och det så verkligen ut som att han bubblade av ilska.
"Bra" svarade jag ännu mer osäkert "alltså jag borde gå"
Jag backade långsamt. Jag ville inte att Harry och Louis skulle börja bråka över detta, dom är ju i samma band och ser varandra hela tiden. Ett bråk skulle bara göra det spänt i bandet och det behövdes verkligen inte.
"Nej, varför då?" Harry tog tag i min handled och drog mig försiktigt tillbaka där jag tidigare stod "vi har inte sett varandra på länge och jag tror även att ni har saker att prata o...-"
"Vi har inget att prata om" sa Louis mellan tänderna och spände blicken i Harry, men han brydde sig fortfarande inte om det.
"Vi båda vet att ni har det" sköt Harry tillbaka och sänkte ögonbrynen en aning. Nu var det halvt pinsamt...
"Det finns ingenting att prata om, vi är över" sa Louis med en högre röst.
Det där högg till i hjärtat, rejält. Det var som att biljarder vassa knivar flög in rakt i hjärtat på mig och sedan ännu ett till gäng knivar efteråt, för det räckte ju inte bara med biljarder.
"Louis, sluta. Du är bara barnslig nu. Tänk om tidningen bara kommit på en löjlig historia om att Vic varit otrogen? Du kanske har fel och låter henne försvinna ur din värld för att du tror på tidningen och inte henne? Du har inte ens låtit henne förklara"
Louis blev tyst och han slog ner blicken i golvet.
"Nå?" Harry petade honom på axeln och irriterat slog Lousi bort den.
"Okej" fräste han och kollade på Harry och sedan mig, men han vände snabbt bort blicken.
"Bra" log Harry mot mig och tänkte precis öppna munnen när en annan röst hann före.
"Hej Vic" Liam dök upp vic min sida med ett leende på läpparna och det var riktat mot mig. Killarna - förutom Louis - verkade fatta att jag aldrig var och kommer aldrig vara otrogen mot Louis.
"Hej" sa jag med en hes röst som var pågrund av klumpen i min hals. Jag harklade mig snabbt och drog bak håret från ansiktet "öh, jag måste gå nu. Verkligen"
Harry nickade denna gång och han såg även nöjd ut. Men han hade ju fått sin vilja igenom så det var ju inte så konstigt.
"Han ringer imorgon"
"Smsar" rättade Louis honom och suckade.
"Okej, Louis smsar dig imorgon för att han är en stor fegis" flinade Harry och Louis sköt honom ännu en mördar blick.

-

Jag la mig ner i min efterlängtade säng och kollade upp taket. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag såg Louis idag, framför mig och endast någon meter ifrån mig. Det kändes och känns helt overkligt. Jag kan bara inte fatta det. Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle få se honom igen, det bara kändes så. Men idag så befann vi oss på samma affär av en ren slump, det var så himla skrattretande. Hur är det ens möjligt?


Louis perspektiv:
Jag vände på mig ännu en gång i sängen med hopp om att kunna somna för en gångs skull. Men nej, Vic satt fast i mitt huvud som det alltid gjorde. Dag in och dag ut. Det spelade inte någon roll om vad jag gjorde, hon fanns alltid där. Och idag när jag krockade in i henne trodde jag att jag drömde. Självklart är jag så förbannad på henne att jag bara vill kasta en tegelsten i hennes ansikte - nej, det vill jag inte. Lite kanske - men idag när hon plötsligt stod framför mig blev jag helt borta. Hon var så vacker även om hon var osminkad, hade på sig slapp kläder, hade mörka ringar under ögonen och såg otroligt sliten ut så var hon ändå helt perfekt. Men jag är fortfarande så arg och ledsen på henne att det kokar inom mig.
"Kan du sluta vända dig om, det knakar så hela landet hör" klagade Liam under mig och bara för det så vände jag på mig igen så det knakade.

"Seriöst" suckade Liam under mig "Gör du det en gång till så...-"

"Det finns faktiskt andra här som försöker sova!" klagade nu Zayn som låg på andra sidan av bussen. 

"Kan alla bara vara tysta nu?" sa nu Niall. Jag vände på mig ännu en gång och Liam suckade irriterat.

"Godnatt" sa alla i kör och sedan blev det tyst igen. Jag suckade lågt och blundade. Jag kommer träffa Vic imorgon. Hela min mage pirrade till av tanken. En halva av mig vill träffa henne, få se henne men den andra halvan vill inte. Tänk om hon ljuger? Tänk om hon säger att hon inte är otrogen och så är hon det?

Stressat vände jag mig om i sängen och drog bort håret från min panna.

"Louis seriöst!" 

"Men det var inte meningen!" 

 

 

---

 

 

Hej sötnosar! Måste bara börja med detta... JAG ÄR HELT IN LOVE I STORY OF MY LIFE! Glömde bort att skriva det förut så jag gör det nu istället lol. Vad tycker ni om den? Tror nog ni älskar, hur kan man inte liksom? 

Hoppas iallafall att ni kapitlet & glöm inte att kommentera sötnosar :)xx


More Than This - Chapter 39

 

 

Victorias perspektiv:

"Ska jag hjälpa dig upp med väskorna?" Frågade mamma när hon parkerat bilen utanför min port. Jag skakade långsamt på huvudet och klämde fram ett svagt leende som jag hoppades på visade tacksamhet. Även om jag inte hade någon ork att le eftersom allt var fel så kunde jag inte dölja min tacksamhet för min mamma. Allt hon gjort för mig så var ett leende det minsta jag kunde göra, jag visste att hon blev glad över att se mig le, speciellt nu när hon vet hur jag har det.

Mammas ena arm slingrade sig runt halva min kropp och snabbt drog hon in mig i hennes famn. Hon pussade mig ömt på kinden innan hon drog sig tillbaka med ett svagt leende på läpparna och blanka ögon. 

"Jag är så glad att se dig igen, min lilla älskling" sa hon och lutade huvudet på sned. Jag ryckte på mungiporna igen och drog en hårslinga bak bakom örat.
"Detsamma"
Mamma torkade sina tårar som var nära på att falla och vände sig så hon var riktad mot ratten.
"Jag måste fortsätta hem. Pappa väntar nog på maten" sa hon och skrattade lågt "är du säker på att jag inte ska hjälpa dig upp med väskorna?"
"Jag klarar det" sa jag och himlade med ögonen "hälsa pappa förresten"
"Det ska jag göra"
Jag hoppade ut ur bilen och gick direkt för att ta ut min resväska från bagageluckan. Solen träffade mig oväntat och brände mot min bleka hy. Det kändes som en evighet sen jag såg solen då den oftast låg bakom molnen i England.

Jag låste upp ytterdörren och så fort jag öppnade dörren träffade en förfärlig lukt mig i ansiktet. Det luktade cigaretter. Jag rynkade näsan och ställde ifrån mig resväskan. Hur kan det lukta cigaretter när ingen har varit i min lägenhet förutom mamma? Kanske var det bara någon granne som rökt i trapphuset så har lukten krupit in under dörren till mig.
Jag tog av mig skorna och drog med mig resväskan mot sovrummet. Men jag stannade direkt när jag kom över tröskeln till vardagsrummet. Det låg något - eller rättare sagt någon - i min soffa.
"Justin?" Mina ögon mötte hans bruna, en aning rödsprängda, ögon.
"Hej" log han och ilskan växte inom mig. Han reste sig upp från min svarta soffa och kom mot mig, men jag backade "kom igen Vic, det var längesen. En kram bara"
Han sluddrade. Var han full?
"Vad gör du i min lägenhet?!" Fräste jag högt och backade fortfarande bak.
"Jag ville vara här när du kom hem"
Ska inte han vara på turné?
"Är du dum i huvudet? Hur kom du egentligen in i min lägenhet?!"
"Jag har fortfarande din extra nyckel" log han nöjt "Kom igen Vic, jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre. Vi kan ha lite roligt"
Tårarna brände i mina ögon nu. Det gjorde ont i hela min kropp att höra Louis namn. Åh vad jag saknade honom.
"Lämna mig ifred" sa jag genom tänderna och backade in i väggen bakom mig "jag ringer polisen"
"Du skulle inte göra det" flinade han och ställde sig framför mig, alldeles för nära. Jag kunde känna hans andedräkt som luktade äckligt mycket sprit.
"Justin sluta" sa jag varnande och om jag inte hade fel, så såg jag en glimt av oro i hans ögon. Han backade genast bort och vände ryggen till mig.
"För-förlåt"
Va? Om jag ska vara ärlig så trodde jag att han skulle pressa sina läppar mot mina utan att lyssna på när jag skriker att han ska sluta precis som han gjorde förut, men jag är mer än tacksam över att det inte hände något.
"Gå, seriöst" sa jag och pekade mot ytterdörren även om han stod med ryggen mot mig.
"Vic..." Justin vände sig om och hans ögon var blanka, precis som mina "Jag älskar dig"
Jag svalde hårt och kollade bort. Jag var totalt över honom, fattar han inte det?
"Gå. Nu" sa jag mellan tänderna. Min blick var ritad mot dörrhandtaget som att det var världens intressantare grej.
"Älskar du inte mig?" Hans röst sprack och han hade en häftig andning.
"Justin, jag lovar om du inte går nu ringer jag polisen. På riktigt"
Justin suckade och drog handen genom sitt rufsiga hår "jag går när du säger om du älskar mig eller inte"
Det var inte förens nu jag gjorde ögonkontakt med Justin igen. Hans ögon var fyllda med lidande, han var fortfarande inte över mig. Jag kollade länge inne i Justins bruna ögon. Det var tyst i hela lägenheten, det enda som hördes var Justins andetag och fläkten i vardagsrummet.
"Nej" svarade jag lågt efter några minuters tystnad. Jag slog ner blicken i golvet och hörde hur Justin gick mot ytterdörren. Han öppnade den och sedan försvann han. Skuldkänslor fyllde mig. Jag ljög. Jag älskade Justin, men inte på det sättet, inte längre. Eller? Nej. Nej, det gör jag inte.

Jag la mig ner i soffan och riktade blicken mot tv:en som var avstängd. Jag la min gråa filt över min trötta kropp och drog bort håret från ansiktet. Mitt huvud snurrade, jag var illamående och jag var helt kallsvettig. Bra start att komma hem på. Jag drog bak mitt hår från ansiktet ännu en gång och blundade med hopp om att jag skulle somna. Klockan må vara halv fyra på eftermiddagen men jag var helt utmattad och nästan sjuk. Nästan. Men alla tankar höll mig vaken. Allt från Louis till hur jag skulle få bort cigarett lukten i lägenheten var inproppat i mitt huvud. Det skulle inte förvåna mig om jag fick en hjärtattack snart pågrund av allting som händer i mitt liv just nu.


Kvällen före morgonen som ska förändra mitt liv sitter jag med Louis på terassen till vår underbara bungalow i Thailand – det leende landet. Våra barn leker i vår privata pool medan vi sitter och tittar ut över det oändliga, smärtsamt vackra havet. Vi hör havets lugna, rytmiska hjärtslag mot stranden och ser solstrålarnas glitter i den turkosblå ytan. Omedvetna om alltings förgänglighet, om livets obärmhärtighet och att allt blott är ett lån, njuter vi av att se dagen övergå i sammetsmjuk, varm natt. Vi hör fåglarnas skrik i natten och i lyktornas sken tackar Louis mig för att jag tagit familjen med till paradiset.
Morgonen gryr som vilken annan morgon som helst. Den långa stranden ligger kantad av palmer. Snäckorna gnistrar som diamanter utslängda i sanden och vågornas lugna brus överröstar tystnaden. Vi bär på påsar fyllda av de underbaraste snäckor, snäckor som ska pryda askar och hyllor i barnens rum. Vi ser de små krabbornas språng över den krusiga, fuktiga sanden. På stranden tumlar vår 5-åriga son runt bland de lekfulla vågorna som sköljer hans lena hud. Vi hör hans glada skratt. Hans lycka är stor över att vara i solen, på stranden, nära havet, som han älskar. Havet, lika vackert, oberäkneligt och obärmhärtigt som livet självt.
Vår 3-åriga dotter plaskar en bit längre ut, vi skrattar åt hennes förvåning över vattnets saltighet, hennes lek med vågorna...
Louis och jag går hand i hand, barfota i den mjuka sanden. Kokosnötter som flutit i land är redan på väg att gro, färdiga att sträcka sig mot den starka solen. Så lite vet vi om framtiden, så lite anar de lekande barnen i det kristallklara vattnet under de vajande palmerna.
Vågen närmar sig land med oanad hastighet. Vågen, som i två timmars tid korsat havet och med ursinnig kraft svept iväg allt som kom i dess väg. Det lyckliga folket ser vågen komma och drar nyfiket fram sina kameror. Plötsligt sprids en oro och samtidigt kommer insikten att detta är ingen vanlig våg. När solstolarna vid strandremsan som såpbubblor slängs upp i luften går ett skrik genom folkmassan: ”Spring”! Men hur springer man undan en våg som ska krossa en hel värld, utplåna familjer, generationer, drömmar och framtidsplaner?
Louis slänger vår dotter över sin axel och springer. Jag tar mina söners späda händer i mina och vi tar skydd bakom ett hus – här är vi säkert skyddade också mot en ordentlig våg. Ögonblicket därefter krossar vågen huset med sin fulla kraft. Vi slungas iväg och mina små söners händer rivs ur mitt grepp av odjursvågen. Dom har slungas ut i mörkret.
Jag flyger, flyger länge, det känns som en evighet, slungas ut i ett såkallat vackert hav av svart, sugande, bubblande vatten. Mina lungor får slut på syre och jag...

 

Jag reste mig hastigt upp i sängen, andfådd som bara den med svett som rann ner för min panna och huvudvärk som kravlade sig fram. Vad i hela friden drömde jag precis? Hade jag tre barn med Louis? Vad tusan?
Jag reste mig upp ur soffan på mina ostadiga ben och gick långsamt i mörkret in i köket för att hämta huvudvärkstabletter mot min huvudvärk som växte mer och mer för varje sekund. Min hemska dröm levde kvar i mina tankar när jag vant tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Jag hade tre barn med Louis och en bungalow i Thailand när plötsligt en tsunami sveper över oss. Den var hemsk, så mycket hemskare än vad det lät. Jag har alltid varit rädd för tsunamis och att resa till tropiska länder var vätt skrämmande för mig. Jag hade alltid planerat vad jag skulle göra om det plötsligt kom en fruktansvärd våg.
Jag öppnade mitt tablett skåp där jag förvarar all min medicin och tabletter. Jag tog ut alvedon paketet och såklart - för jag har ju alltid en sån tur - så var den slut. Precis när jag behövde den som mest för jag svär, denna huvudvärk dödade mig långsamt innefrån. Jag suckade djupt och kastade en blick på klockan som hängde ovanför dörren. Den var halv nio och jag hade fortfarande chansen att gå till affären för att köpa tabletter.
Jag gick med långa steg till hallen och drog på mig mina Converse. Jag kollade mig snabbt i spegeln och mötte min spegelbild. Mitt hår stod åt lite olika håll och mina kläder var helt okej för att kunna vistas på stan.

Gatorna var nästan tomma jämfört med hur det var på dagen när jag gick min väg till affären. Solen låg bakom horisonten och det hade blivit mörkt men det var ändå varmt, eller så varmt att man kan gå i en tröja och byxor utan att frysa.
Jag svängde in till affären som nästan var tom men jag stannade lika snabbt när jag fick syn på personen längre in i affären. Mitt hjärta började dunka hårt i mitt bröst och min kropp började skaka som ett asplöv. Åh nej.

 

 

---

 

Hej! Förlåt för dröjningen, har skrivit och skrivit på detta kapitel men inget har blivit bra men nu äntligen blev jag nöjd. Nästan iallafall. Vad tror ni kommer hända nu? Vem är det hon ser? Kommentera vad du tycker & tror sötisar!


More Than This - Chapter 38

 Victorias perspektiv:

Jag ställde ifrån mig resväskan bredvid mig och tog två steg som räckte för att jag kunde lägga mina taniga armar runt Josh vältränade kropp. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta vid det här laget för att jag kunde bli väldigt känslosam ibland, men inga tårar var på ingång denna gång och det fick mig att pusta ut. Såklart var jag lite ledsen över att behöva lämna London och Josh som jag knappt spenderat så mycket tid med, men gråta behövde jag inte. Det fanns nog inte några tårar kvar efter igår och alla andra dagar då jag gråtit nonstop.
"Hälsa föräldrarna" sa Josh i mitt öra och jag nickade svagt "och glöm inte att äta mat så du går upp lite i vikt"
Jag himlade svagt med ögonen och nickade igen "jag ska försöka"
"Nej du ska"
Vi trasslade oss ur kramen och jag tog grepp om min resväska igen. Jag ville att Josh skulle följa med mig så långt att han inte längre fick men han behövde åka till läkaren och jag förstod honom. Såret i hans panna hade på något vis blivit värre han hade även fått feber och det behövdes verkligen undersökas. Det sista jag vill är att min kusin får någon infektion dom kan bli livshotande. Det där var ju positiva tankar Vic...
"Hejdå Joshie" sa jag och log svagt medan jag vinkade med min lediga hand till min brunhåriga kusin. Han vinkade tillbaka och vände sig sedan för att gå tillbaka till bilen. Jag följde honom med blicken enda tills han inte längre fanns till i min syn. Jag ville få in så mycket som möjligt av Josh eftersom jag redan nu visste att vi inte kommer träffas på flera månader. Om några veckor kommer han säkert vara tillbaka i bandet och åka runt på turnéer runt hela världen, själv kommer jag förmodligen få jobba arslet av mig om jag ska kunna överleva i min lilla lägenhet. Den tanken lockade mig inte speciellt mycket men jag behövde göra det.
Jag vände mig om så att jag mötte den stora glastavlan med flera städer uppradade med vita bokstäver. Min blick skannade varenda rad och precis när jag hittade "New York" på tavlan så ropade någon med en ljus röst mitt namn. Min första tanke var fans som skulle dränka mig med frågor och allt, men jag kände igen rösten. Jag vände mig om och kollade på den blonda, glada tjejen som kom små springande mot mig med armarna öppna. Ett litet leende placerades på mina läppar när jag såg henne, man kunde inte bara låta bli. Hon var en sådan glädjespridare, bara av att kolla på henne fick en att glömma sina problem för stunden.
"Åh herregud, jag körde som en idiot hit när jag kom på att du skulle hem idag" pustade Perrie och drog in mig i hennes famn "jag fick verkligen panik! Jag trodde planet redan åkt"
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag bara stod där och log i hennes famn innan vi drog oss undan.
"När går planet egentligen?"
"Jag har ingen aning"
Perrie nickade och rätade på sig "Jag har tyvärr bråttom, jag måste tillbaka till studion men jag ville bara säga hejdå och även ge dig något" Jag höjde ögonbrynen och kollade frågande på henne när hon grävde fram något ur sin väska. "Eller några saker" rättade Perrie sig när hon sträckte fram en påse mot mig som jag tog emot med ett litet leende. Egentligen gillade jag inte att Perrie - eller någon annan för den delen - spenderade pengar på mig. Det var något jag aldrig gillat, inte ens som barn.
När jag kikade ner i påsen såg jag den rosa, lite glittriga klänningen hon så gärna ville jag skulle ha på mig när One Direction har sin film...-
"Perrie, är den här till deras filmpremiär?" Frågade jag osäkert och kollade upp på Perrie.
"Jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre, men snälla Vic, jag vill så gärna ha dig där" sa Perrie och tog min hand, och då såg jag den, på hennes finger. Var det vad jag trodde det var? "men jag vill också att du har på dig den när jag och Zayn har våran förlovnings fest"
Det var de jag trodde det var. Ringen hon hade på sitt finger var en förlovningsring. 
"Perrie!" Utbrast jag högt och mitt leende ökades i miljoner grader "Herregud, grattis!"
Perrie pep till av glädje och kramade mig hastigt "Tack så mycket"

"När är festen?" frågade jag och strök håret bakom örat.

"Nästa månad skulle jag tro" sa hon och kollade på klockan som satt på hennes smala handled "Shit, du, jag måste åka tillbaka till studion nu, men ring mig när du har tid eller något"

"Det ska jag göra" sa jag och kramade Perrie ännu en gång "Vi ses snart hoppas jag"

 

Jag tog ut min mobil och hörlurar innan jag slängde upp min väska i bagage luckorna ovanför sätena innan jag satte mig på stolen närmast fönstret. Jag hade nästan brottats för att hinna före vem det nu var som skulle sitta bredvid mig för att få fönsterplatsen. 

Jag stoppade i hörlurarna i öronen och satte på musiken. Wrecking Ball som jag drogat den sista tiden fyllde mina öron och jag började genast trumma med fingrarna på armstödet. Jag riktade blicken utåt och drog håret bort från ansiktet. Jag tog upp mobilen ännu en gång och gick in på Twitter. Jag gjorde det av ren uttråkning och dessutom hade jag inte varit inne på det på flera dagar. Jag vet att jag förmodligen kommer drunkna i mina tårar när jag läser det minsta lilla om Louis och eftersom jag börjat följa massa directioners så kommer verkligen hela min timeline vara full med One Direction grejer. "Men det är bara att bläddra förbi allt" skulle säkert Josie säga till mig om hon var här nu. 

Shit. 

Hon är här. Hon kommer sitta bredvid mig eftersom vi fixade så vi fick platser bredvid varandra när vi beställde dom. Toppen.

Jag suckade högt och försökte skjuta undan tankarna. Om jag känner Josie rätt har hon redan listat ut att jag sitter här så hon har säkert bytt ut sin biljett med någon som sitter ensam. Förmodligen har hon lyckats också. Jag kollade ner i mobilen och började läsa alla meningslösa tweets som folk skrivit, men en tweet fångade min uppmärksamhet rejält. Det var ett One Direction fan som lagt upp en länk till en video och ovanför hade hon skrivit:

"I think Victoria should see this. She deserves to burn in hell bc of this"

Jag brydde mig inte om hatet utan tryckte på länken, direkt kom en video upp från en konsert som verkade vara från igår. Killarna åkte på den där lilla svävande plattan medans början till "Change My Mind" spelades. Jag kunde se smärtan på Louis fina ansikte när kameran zoomade in på honom och det fick mina ögon att tåras upp. Louis röst fyllde mina öron men det var inte den där glada rösten. Hans röst brast bara efter dom första orden. Han klarade inte av det och det gör inte heller jag nu. Mina tårar trillade över vattenlinjen och jag stängde direkt ner videon. Min älskling.

 

-

 

Med resväskan släpandes efter mig och mina fötter som aldrig lyfte marken gick jag mot platsen där mamma skulle möta mig. Jag hade fortfarande hörlurarna i öronen och Red Planet av Little Mix spelades på låg volym. Under hela resan hade jag sluppit alla One Direction låtar som fanns på min spellista och det var jag mer än tacksam för. Efter den där videon på Louis så klarade jag knappt av att tänka ordentligt utan att se hans smärtsamma ansikte. 

"Vic!" mammas gälla röst nådde mina öron och jag tittade direkt upp från golvet. Jag mötte min mammas glansiga, bruna ögon och direkt förde hon in mig i hennes varma famn när jag kom tillräckligt nära. Hennes goda parfym borrade sig upp i näsan på mig och igen så tårades mina ögon upp. Varför kunde jag inte svara på, det kunde vara för att äntligen fick se mina älskade föräldrar eller så var det för att jag tänkte på Louis och hur mycket jag saknade hans famn. 

"Åh gud vad jag har saknat dig!" sa hon och pussade mig på pannan innan vi trasslades oss ur kramen med röd sprängda ögon båda två.

"Jag har saknat dig med" sa jag lågt och strök en hårslinga bakom örat.

Mamma tog min resväska och sedan gick vi till bilen.

"Hur har du haft det?" frågade mamma när hon slängde in resväskan i bagageluckan och satt sig i förarsätet.

"Bra, för det mesta" sa jag och vilade huvudet mot det svala fönstret medans mama mixrade med radiokanalerna.

"Ja juste" sa mamma en aning generat över att hon glömt bort att hennes dotter går igenom ett breakup, igen.

Det blev tyst resten av bilresan då vi bara lyssnat på låtar som är helt ute. Mamma förstod nog att jag inte hade någon lust att prata om hur min resa var, inte nu ialla fall. Jag visste att hon hade längtat så mycket efter denna stund. Hon hade säkert föreställt sig hur vi båda skulle suttit och skrattat åt saker som hänt under resan, men jag är ju inte hur hennes drömdotter är och kommer aldrig bli. Jag är istället hennes "kända" dotter som får problem i varje förhållande och söker tröst hos mamma.

 

 

-----

 

Så! Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera :)xx

 

 


More Than This - 37

 

 

Victorias perspektiv:
Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att det nästan skulle hoppa ur kroppen. Den där klumpen i halsen hade även blivit större än störst och gråten var påväg. Det hördes inte mycket från andra sidan, kanske märkte han inte att jag svarat? Skulle jag säga hej? Nej, det vågade jag inte. Men plötsligt så kunde jag höra något som verkade vara snyftningar. Grät han?
"Hur är det?" Hörde jag någon i bakgrunden på andra sidan luren. Det lät som Harry eftersom rösten var en aning raspig men jag var inte säker. Jag kände dom ju ändå inte så bra.
"Bra" sa Louis med den där rösten som skar rakt in i hjärtat. Och att det var jag som var anledningen till det gjorde inte saken bättre.
"Vi båda vet att det inte alls är bra" sa Harry och jag kunde höra att Louis suckade djupt och lite hackigt.
"Jag bara..." Och där tappade han kontrollen. Han snyftade högt och jag kunde se framför mig hur han höll sina händer för ansiktet. Det fick mitt hjärta att bli till bitar och tårarna som jag försökt blinka bort rann nu ner som stora vattenfall. Hela min kropp skakade och min andning hade blivit tung.
"Vadå?" Sa Harry och Louis snyftade till igen.
"Jag trodde hon älskade mig..."
Visste han inte om att jag älskade honom? Att mitt hjärta endast bankade för honom?
"Louis, hon äls...-" började Harry men Louis avbröt honom.
"Varför skulle hon då ligga med någon annan jävla kille?!" Louis höjde rösten och det fick mig att rygga tillbaka. Var han helt seriös? Han har inte låtit mig förklara eller prata med honom och direkt drar han en slutsats att jag verkligen legat med någon annan istället för att prata med mig? Jag fattar inte hur han kan tro på något tidningen skrivit som är total lögn? Han måste ju förstå själv att det dom skriver i tidningen inte är sant?
Jag drog tillbaka mitt hår som flugit upp i ansiktet med vinden och tog några djupa andetag för att försöka sluta gråta, men jag började gråta ännu mer istället.
"Jag...vet inte" sa Harry lågt och en aning obekvämt "jag ska träffa Gemma nu... Så du vet. Men vi ses senare?"
"Oke...-" Louis avbröts av någon. Av mig. Utan att jag tänkt så har jag öppnat min mun och en hes, krasslig röst flög ur.
"Louis?"
Det var tyst på andra sidan luren, det enda som hördes var lite snyftande och prassel.
"Louis?" Sa jag igen medvetet men högre så att han kanske kunde höra. Och det gjorde. Han
"Vad i-" ännu mer prassel och lite mummel fyllde luren innan jag kunde höra Louis andetag som susade "hallå?"
Mitt hjärta stannade för femte gången nu. Jag hörde hans röst - och han pratade med mig - som jag inte hört på flera dagar och jag har längtat efter den så mycket. Min ängel med en röst som är så fantastiskt att man får rysningar längs hela kroppen och hjärtat att dunka i hundranittio.
"Louis?" Sa jag ännu en gång med en röst som att jag var chockad. Vilket jag var.
"Vic? Vad vill du?" Louis lät kall. Precis som när han skrek åt mig i telefon när han läste i tidningen att jag var otrogen och inte lät mig förklara att jag inte var det.
"Jag...- du ringde..." Sa jag med en sån hackig röst att man kunde tro att jag var en robot.
"Jag har inte ringt?" Nu lät han ännu kallare och ett nytt vattenfall var på ingång "och jag vill inte prata med dig iallafall"
"Louis snälla...-"
Pip. Han la på. Mitt i min mening utan ett hejdå.

När Bec kom tillbaka hade mina tårar torkat - som tur var - och jag hade desperat dragit fingrarna under ögonen för att få bort den ut smetade mascaran. Jag ville verkligen inte att Bec skulle behöva trösta mig igen, hon börjar nog tröttna på mig. Vilket jag också gör. Jag är så less på att gråta varann minut och inte gör något åt det. Jag hade ju kunnat smsa Louis istället förr och skriva hur det egentligen var. Men nej, jag är Victoria Sparker, den korkade tjejen som gråter för minsta lilla sak.
"Förlåt att det tog sån tid! Det var en sån kö" sa Bec och satte sig bredvid mig på bänken, hon sträckte fram den ena muggen som var fylld med något och jag hade ingen alls aning om vad det var "Hoppas den går bra. Jag gillar den så jag tänkte att du också kanske gör det"
"Den går utmärkt" sa jag och tryckte fram ett litet, litet leende innan jag stoppade in det gröna sugröret i munnen.
"Finns det några affärer du skulle vilja gå in i innan vi åker hem igen?"
Jag skakade på huvudet och slog ner blicken i marken. Jag vill bara hem och lägga mig i min säng resten av dagen. Gråta ville jag också för allt var messed up.

-

Jag la ner den sista tröjan i resväskan och stängde den innan jag utmattat satte mig golvet bredvid. Att packa min resväska var ju världens träning, speciellt när jag behövde packa om den tre gånger för att jag inte kunde stänga den.
Jag tog ett djupt andetag och drog bort håret från ansiktet. Min blick dansade över rummet som var precis som när jag flyttade in hit: välstädat, tack vare att alla mina kläder och sminkprodukter inte längre ligger på golvet.
"Vic?!" Ropade Josh från vardagsrummet och en djup suck lämnade min mun. Jag reste mig stelt upp från det svala golvet och gick ut till Josh. Han satt böjd mot bordet med något i handen som jag inte kunde tyda på vad det var.
"Vad är det?" Frågade jag och ställde mig vid soffkanten.
"Jag tror den här är till dig" sa han och räckte fram en liten ask. Louis' ask. Jag spärrade upp ögonen och tog snabbt emot den rosa glittriga lådan och brevet som jag fortfarande inte vågat öppna. Jag hade helt glömt bort den.
Utan ett ord sprang jag tillbaka in i sovrummet med asken och brevet i handen. Det nästan blixtrade i min mage när jag satte mig på den nybäddade sängen. Jag drog fingrarna på kanten av den lilla lappen och försiktigt vek jag upp det. Jag bet mig hårt i läppen och försökte ta normala andetag även om hjärtat satt i halsgropen.

"I'm not a poet and i have no clue how to do this but I'll try...
Well I just need to tell you that you're the best thing that ever happened to me. I can't describe with words how you make me feel. It's... I can't find words. There is no comparing you with any other thing in the world and every day when I'm with you, I fall harder and harder for you. Every sec, minute and hour I'm with you is always the best time of my life. It's crazy how you make me feel and how much you actually mean to me. I don't thing I've ever said this, but I love you. So fucking much you can't even imagine. I can say that over and over again but it's never enough.

It's simple, you complete me.
xx Louis."

Jag läste brevet om och om igen med tårarna rinnandes ner för mig kinder och mina läppar började skaka. Hade han skrivit detta till mig? Det var svårt att förstå det när Louis inte alls ville prata med mig och hatade mig innerligt. 

 

Louis perspektiv:

Ljusa tjejskrik fyllde mina öron och den där känslan man alltid fick innan man gick upp på scenen fanns där. Men denna gång var den inte lika stark som den annars brukar vara och lika peppad var jag inte heller. Självklart är detta det jag älskar att göra, helt klart, men jag känner mig inte riktigt... redo. Jag behöver fortfarande sömn efter alla nätter jag inte kunnat sova då det enda som funnit i mitt huvud varit Vic. Men det var dags att glömma henne och gå vidare. Kanske var vi inte menade för varandra? Men varför kändes då allt så rätt med henne? Varför fick jag en helt annan känsla i kroppen jag var med henne än någon annan tjej jag varit med? 

"Scenen om fem!" ropade någon som jag inte alls hade koll på vem det var men jag reste mig iallafall från den svarta skinnsoffan och följde efter killarna ut ur rummet. Niall skuttade ivrigt framför mig och jag önskade att jag också hade en sån energi inför våran första konsert på ett tag, men det fanns inget, bara lite fjärilar i magen. Vi gick igenom långa korridoren och massa dörrar innan vi kom till rummet precis bredvid och bakom scenen. Skriket var mycket högre nu och killarna hoppade nervöst men glada upp och ner på golvet innan vi tog tag i våra mikrofoner. 

"Det kommer gå bra" sa Liam och klappade mig hårt på ryggen, jag hann knappt reagera eller svara honom innan alla "fixar-människor" började fixa med sladdar som skulle kopplas lite överallt på kroppen och då började det där peppande stinget blixtra lite i ådrorna.

"Kör!" ropade någon och vi gick med självsäkra steg ut på scenen. Publiken började skrika ännu högre när Liam började sjunga sin del till "Up All Night". Av någon anledning började jag tänka på Vic, mitt i allt. 

"HELLO NEW YORK!" ropade Harry i mikrofonen innan refrängen började och alla satte igång att studsa runt på scenen, förutom jag. 

 

 

-----

 

Inte så speciellt nöjd med detta kapitel men jag hoppas det går att läsa haha. Men jag måste skynda mig iväg nu! SÅ PUSS OCH GLÖM INTE ATT KOMMENTERA MEGA MYCKET SÅ NÄSTA KAPITEL KANSKE KOMMER TIDIGARE!

 


More Than This - Chapter 36

Victorias perspektiv:

Jag drog mina långa fingrar genom en hårslinga innan jag slet blicken från spegeln. Det pirrade svagt i min mage när jag knöt på mig mina vita Converse. Varför jag var nervös fattade jag inte riktigt själv. Jag skulle bara ut på stan med Bec för att handla lite. Jag behöver verkligen lämna lägenheten någon gång och se mer av London innan jag åker hem imorgon. Jag ska inte behöva vara rädd för att vistas ute bara för alla hatar mig och tror att jag har varit otrogen. Dom ska inte kunna göra såhär mot mig, jag är människa precis som alla andra och även jag har känslor vilket inte människor i vårt samhälle fattar. 
"Redo?" Log Bec mot mig när hon kom in i hallen med en liten lapp i handen. Förmodligen var det en matlista.
"Jag tror det" svarade jag lågt och tog tag i min svarta skinnväska. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ska bara ut på stan i några timmar, det kommer att gå bra.


"Är du okej?" Frågade Bec och kollade en aning oroligt på mig och sedan ner på mina fingrar som nervöst dansade runt på mina lår när vi satt i bilen. 
"Bara lite nervös" sa jag och riktade blicken ut mot fönstret.
"Varfö...-" började hon men hindrade sig själv då hon säkert kom på själv "jaha... Men det kommer gå bra. Vi ska bara handla och sen så kan vi bara åka hem om du vill"
"Nej nej" sa jag snabbt och skakade samtidigt på huvudet "det behövs inte. Du sa att du verkligen ville ha någon tröja och jag vill se mer av London innan jag åker hem igen"
"Okej" Bec ryckte på axlarna och utan att kolla så visste jag att hon log svagt. Hon ler hela tiden iallafall så det var inte så svårt att räkna ut och det får henne även att verka så perfekt. Hon ser allting positivt, hon blir säkert aldrig arg och hela hon är bara så vacker och perfekt. Om jag skulle le så stort som Bec gör hela tiden skulle folk tro att jag var en pedofil eller bara helt dum i huvudet. Jag har varken personligheten eller utseendet för att faktiskt se vacker ut. Och långt ifrån perfekt är jag också. Way to far.
"Kan jag sätta på radion? Jag hatar när det är tyst" småskrattade Bec och jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig efter ett svar.
"Självklart" 
Bec tryckte på någon knapp och radion sattes igång på en lagom låg volym. "Burn" av Ellie Goulding spelades precis som den alltid gjorde nu för tiden och det var en alla låtar som jag hade tröttnat på så mycket att jag nästan hatade den. 
"Jag har faktiskt träffat Ellie" sa hon plötsligt och jag kunde höra hennes stolthet i rösten "det var inte för så längesedan, det var innan Josh...var med i bilolyckan" 
Jag tänkte precis öppna munnen och fråga hur det var att träffa henne men Bec parkerade plötsligt bilen vid en parkering och då började min mage att blixtra och dundra. Jag började känna mig stressad och jag ångrade mig nästan att jag ens följde med. Det känns som att folk redan glor på mig med hatblickar som dödade mig långsamt innefrån. Jag hatar det här och jag hatar att jag alltid faller för killar som jag vet att det inte kommer sluta bra med i slutet. Och självklart är han världskänd och mega rik - vilket jag inte alls bryr mig om när han istället har en personlighet av guld. Det finns ingen finare och mer perfektare än Louis. Jag har alltid sagt att Justin är så perfekt men då levde jag under en sten. Han var inte perfekt och han behandlade mig inte alls bra. Men Louis... Jag finner inga ord. 
Jag hoppade ur bilen och direkt började mitt ljusa hår fladdra med vinden som kom som en piska i ansiktet. Mina ben kändes svaga när jag gick bredvid Bec in till mataffären och ännu svagare blev dom när jag märkte att flera stycken redan upptäckt mig. Perfekt. Deras mobiler var riktade mot mig och klickande ljud var det enda jag kunde tänka när jag snabbt gick efter Bec i affären. 

"Jag är snart klar" sa Bec som jag förmodligen stressat upp då hon irrade runt bland hyllorna "Jag ska bara hämta mjölk och vindruvor till Josh!"

"Du behöver inte stressa" ljög jag. Det enda jag ville var att försvinnna härifrån även om inget händer förutom att människor stannade och glodde på mig men det gjorde mig panikslagen. Vad dom tänkte på när dom såg mig nu ville jag inte ens veta, fast det vet jag ju på sätt och vis när deras blickar är äcklade och fulla med hat.

 

Jag drog den stickade tröjan närmare mig när vindpustar susade förbi när vi satt på en bänk i en liten park som var tom - som tur var. 

"Hur känns det att åka hem imorgon då?" frågade Bec och vände blicken till mig. Jag kollade tillbaka på henne med ett frågande ansiktsuttryck. Jag hade helt glömt bort för några sekunder att jag skulle hem imorgon och lämna England. 

"Det...det känns konstigt" svarade jag och slog ner blicken mot marken. Jag hade missat så mycket av London medans jag legat i min säng och lyssnat på depp musik hela dagarna med näsdukar runt omkring mig. Men det spelar ändå ingen roll. Jag vill inte vistas ute ändå.

"Det kanske är lättare att glömma Louis.." sa Bec försiktigt och långsamt som att jag skulle gå sönder när som helst då hon nämnde hans namn. Och det gjorde jag, på sätt och vis. Det kändes som att ännu en kniv placerades i hjärtat och massa nya plågsamma minnen med honom började spelas upp i huvudet. När Louis kittlade mig på stranden, när vi skojbråkade om att Louis skulle ta på sig Josh tröja, när vi gjorde teckenspråk till varandra under hans konsert, när han kramade mig i köket precis efter att Justin "våldtog" mig, när vi spelade Fifa i soffan och jag vann över honom. Det fanns så mycket mer saker vi gjorde tillsammans men jag behövde hindra mig innan jag började gråta. Klumpen satt i halsen och ögonen blanka.

"Jag kommer nog aldrig kunna glömma honom" sa jag hest efter några sekunders tystnad.

"Jag menar inte glömma honom, utan att du går vidare i livet" sa hon och reste sig upp. Hon rättade till sin röda mössa på huvudet och sa: "Jag ska bara gå och köpa dricka, vill du ha något?" 

"Ta vad som helst" Bec nickade och traskade iväg mot förmodligen Starbucks. Jag lutade mig tillbaka på den svala bänken inte så långt bort från London Eye. Dit Louis tog mig på vår dejt. Jag suckade högt och argt för mig själv när jag kom på mig själv, igen. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig och framför allt få bort den förbannade gråtklumpen i halsen. Det sista jag ville var att sitta och gråta ensam på en bänk i en park där vem som helst kunde gå förbi och se på mig och tänka: "Där sitter den där tjejen som det sägs att hon varit otrogen mot Louis Tomlinson. Vilken slampa

Mina tankar avbröts när min mobil började vibrera i bakfickan på mina jeans. Jag blev nästan förvånad, det kändes som evigheter sedan den ringde. Jag hade inte pratat med någon förutom Josh och Bec dom senaste dagarna, mamma måste vara förtvivlad. Hon som är så överbeskyddande och ringer 24/7. Pappa har inte heller hört av sig någoning, men det förvånar mig inte. Det är mamma som informerar honom efter varje samtal vi haft så jag hör inte så mycket av pappa när jag reser.

Jag drog upp mobilen ur fickan och granskade skärmen som lös starkt. Ett namn som jag trodde att jag skulle få se igen på min mobilskärm fanns plötsligt där och mitt hjärta verkligen stannade. Var det här sant? Ringde han mig? Jag tog korta och snabba andetag medans jag kollade på skärmen. Vad var det han ville?

Försiktigt tryckte jag på den gröna symbolen på mobilen och pressade mobilen mot örat.

 

 

----

 

 

HEEJ! Det här kapitlet skulle kommit upp i fredags men jag glömde helt bort det, oops... MEn nu är den uppe i allafall och jag hoppas ni gillar den. Inget speciellt händer precis men aa... KOMMENTERA SOM GALNINGAR NU SÖTISAR :)xx


More Than This - Chapter 35

Victorias perspektiv:

Det har gått fyra dagar utan kontakt med Louis. Fyra vidriga dagar. Jag trodde aldrig i hela mitt att det skulle vara såhär hemskt. Jag har ju nästan gått igenom det här förut med till exempel Justin. Men då var jag som dumpade honom och det fanns en anledning till det. Men nu när det är Louis som dumpat mig för ingenting så känns det helt... Jag kan inte ens finna ord för hur jobbigt det är. Det är rent helvete rakt utsagt. Varje sekund, minut och timme växer saknaden och det tar verkligen kål på mig. Jag har inte sovit ordentligt på flera dagar och detta gör inte saken bättre. Hur är det för Louis egentligen? Tänker han på mig så som jag tänker på honom? Tänker han på allt vi sa och vad vi gjorde så som jag gör? Saknar han mig också? Det måste han ju göra. 

Jag reste mig upp ur sängen som jag har spenderat dom senaste dagarna i och lyssnat på deppig musik för att komma bort från verkligheten och framför allt Louis ett tag. Det hjälpte på sätt och vis men Louis fanns ändå alltid, verkligen alltid, i mina tankar. Oavsett vad. 
Golvet knarrade under mina fötter när jag långsamt gick mot badrummet för att börja packa ihop mina grejer. Jag ska hem till New York om endast två dagar och jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Det kommer självklart bli en stor lättnad att komma bort härifrån där alla minnen är med Louis men samtidigt så vill jag fortfarande stanna kvar. Jag ser England mer som mitt hem nu när jag äntligen kommit tillbaka och tillbringat en hel månad här. Det är lugnare här än vad det är i New York och jag verkligen tröttnat på att stressa runt i stan för att komma vart man än ska. 

Jag ställde mig framför den stora spegeln ovanför handfatet och kollade uttryckslöst på min spegelbild. Jag blev nästan äcklad av att se mig själv såhär. Mitt hår var otroligt smutsigt efter flera dagar utan att duscha, jag hade påsar och mörka ringar under ögonen och min kropp hade blivit något smalare efter att inte ätit något. Det är inget jag gjort medvetet, jag har bara inte haft någon ork eller lust att äta.
Jag vände mig snabbt bort från spegeln innan det slutade med att jag stod och grät. Men jag tvekade på att jag skulle börja gråta. Så mycket som jag gråtit dessa fyra dagar har gjort så har jag inte har några tårar kvar.

Mina tankar avbröts när plötsligt ytterdörren öppnades och små prat fyllde den tysta lägenheten. För en sekund tänkte jag på att det Louis, att han äntligen kom tillbaka och sa att han inte brydde sig om vad tidningarna hade hittat på om mig - t-ex om att jag hade legat med en kille när jag var tillsammans med Louis, vilket jag inte gjort. Men hur dum får jag vara? Varför skulle Louis komma tillbaka till mig.

"Vic?" ropade en välkänd röst och direkt sprang jag ut ur badrummet. När jag kom ut till hallen stod min älskade kusin på benen igen med ett stort, stolt leende på läpparna.

"Josh!" sa jag och försökte le men det gick ingen vidare. Det gick bara inte. Det var så längesedan jag faktiskt log att jag nästan glömt bort hur man gör. 

"Hur är det?" frågade han och gick närmare mig med sina armar öppna, redo att krama mig men jag backade.

"Jag skulle inte kramat mig om jag var dig" sa jag och Josh höjde sina ögonbryn så att det bildades rynkar på pannan. Och där var det djupa såret...

"Vadårå?" 

"Jag har inte duschat på dagar" 

"Vic, du får duscha. Du behöver inte vara blyg för att slösa pengar"

"Jag vet det, jag bara...." sa jag lågt och vände bort blicken "Jag har inte orkat...du vet vad jag menar"

"Jaha" sa Josh lågt och nickade svagt, nästan lite generat. Han hade förmodligen glömt att jag och Louis inte var tillsammans längre "Har du inte orkat äta heller?"

"Va?"

"Du är jätte smal" jag kunde höra att oron ökade i Josh' röst.

"Jag har bara inte varit hungrig" 

"Vic..." 

"Jag har bullar om du vill ha" sa en ljus röst och en brunhårig tjej tittade fram bakom Josh. Bec.

"Öh" jag var inte alls hungrig men jag ville inte säga nej. Förmodligen ville dom bara få i mig mat innan jag faller ihop "Ja tack"

Bec log och ställde sig bredvid Josh, hon pussade honom snabbt på kinden innan hon gick in i köket med två matkassar runt armarna. Man såg redan nu att Bec och Josh är perfekta för varandra. Man ser att Bec skulle göra allt för Josh och tvärtom.

"Jag måste vila lite, går det bra?" frågade Josh och jag vände blicken tillbaka till honom.

"Självklart" sa jag "Du behöver inte fråga det"

Josh log mot mig innan han långsamt och haltande gick förbi mig.

 

"Här" sa Bec och ställde en tallrik med en bulle och en mugg med varm choklad framför mig på det vita bordet.

"Tack" sa jag lågt och kollade på henne när hon satte sig framför mig med sina händer lindade runt sin kaffekopp. Hennes långa naglar var målade i vitt nagellack och det ännu en sak jag var avundsjuk på. 

"Vic?" sa hon plötsligt precis när jag skulle stoppa min bulle i munnen "Har du berättat sanning för Louis? Att du verkligen inte har legat med någon kille?"

Jag kollade på Bec i några sekunder innan jag skakade på huvudet "Nej"

"Säg det innan det är försent" 

 

Louis perspektiv:

"Redo?" frågade Paul när jag räckte honom resväskorna. Jag nickade och gick vidare efter Harry upp för den smala trappan till flygplanet. Det där pirret som alltid brukade finnas i min mage när vi skulle åka till ett annat land fanns inte där längre. Jag kände mig inte riktigt hundra procent redo att åka nu men jag visste att det här skulle göra det lättare att glömma Victoria. 

"Vem tog min banan?!" tjöt Niall när jag och Harry klev in i flygplanet där Niall, Zayn och Liam redan var. 

"Vilken banan?" suckade Liam och kollade tröttsamt på Niall.

"Jag la en banan här innan jag gick på toaletten och nu är den borta! Det var faktsikt min frukost" sa Niall med sänkta ögonbryn och pekade på sin flygstol "Den låg precis där"

"Jag tog den" sa Zayn och log.

"Varför då? Du visste ju att den var min!" 

"Det stod inget namn på den" 

"Men det var jag som köpte den" 

Jag suckade och satte mig bredvid Liam medans Zayns och Nialls argumentering fortsatte.

"Hur är det?" frågade Liam och vände huvudet till mig.

"Rör inte mitt hår!

"Det är okej" svarade jag och suckade.

"Du vet, tidningen kanske har fel? Tänk om det bara är ett rykte och så lämnar du henne för ingenting?"

"Hon skulle ju ringt och allt då" sa jag irreterat och lutade huvudet bakåt.

"Jag fattar inte hur du kunde äta min banan sådär! Liam varför hindrade du honom inte?!"

Jag suckade djupt och tog upp min mobil ur fickan. Jag hade inte använt min mobil på flera dagar då den legat på golvet efter att jag kastat den i väggen så hårt att den både stängdes av och stora sprickor fyllde skärmen både fram och bak. Därför blev det som en chock när jag startade den och fick se en bild på mig och Vic när vi var uppe i London Eye. Mitt ansikte var nära hennes och ett stort leende var fast klistrat på hennes fina läppar. Det var då jag kysste henne för första gången.

---

 

Inte speciellt långt, men jag hinner inte skriva mer :( Förlåt. Hoppas ni gillar kapitlet iaf och kommentera SUPER MEGA mycket sötisar! xx

 

 

 


More Than this - Chapter 34

Victorias perspektiv:

Jag tog försiktigt upp det lilla brevet som låg vid halsbandet på den lilla asken.Jag märkte inte förens nu att något stod på, "read me" med ett litet hjärta som en punkt. Vem var det här ifrån egentligen? Det kunde ju vara Josie eller Justin. Men Josie skulle aldrig ge mig ett halsband och ett brev såhär och Justin var ju inte ens i London eller kunde komma in i lägenheten. Det måste vara Louis. Louis. Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag tänkte på honom. Snabbt la jag ifrån mig pappret och asken med halsbandet. Jag skulle inte klara av att läsa något han skrivit från hjärtat när han nu är så förbannad och besviken på mig även om jag inte gjort något alls. Det skulle bara göra allt jobbigare än vad det redan var.
Jag lutade armbågarna mot knäna och begravde mitt ansikte i händerna. Mitt huvud snurrade och alla tankar gjorde mig galen. Och den tanken som finns i mitt huvud hela tiden och aldrig försvann är; varför lämna Louis mig? Jag vet svaret, men samtidigt inte. Jag blir galen snart, jag behöver någon som jag kan prata med. Någon som får mig på andra tankar än Louis. Jag har Josh men jag behöver någon som Josie - nej, jag behöver Josie. Min andra halva som jag behövde mer än något annat i världen. Nästan. Jag behövde Louis mer.


Louis perspektiv:
Jag slängde argt ifrån mig mobilen mobilen så att skalet flög av och förmodligen bildades en spricka över hela mobilen. Men jag kunde inte bry mig mindre. Min flickvän har legat med en annan jävla kille för endast några dagar sedan! Hur kunde hon? Hur kunde hon ljuga mitt upp i ansiktet på mig i flera dagar utan att säga ett skit?
Min andning var hög och snabb när jag gick upp till sovrummet. Några kläder låg utspridda från golvet som tillhörde Vic efter förra gången och det fick mitt hjärta att värka lite mer än vad det redan gjorde. Hade hon haft på sig dom när hon träffat den där killen? Eller rättare sagt, hade hon slängt av sig dom kläderna när hon träffade honom? Bara av att tänka på Vic med en annan kille fick min mage att vrida sig och mina käkar att spännas. Tårar bidades till och med i mina ögon men jag blinkade snabbt bort dom. Jag tänker inte gråta över någon som inte bryr sig om mig.
När jag precis la mig i sängen hörde jag ytterdörren öppnas och hela huset fylldes med röster som tillhörde mina fyra idioter till bästa vänner.
"Louis?!" Ropade Niall med sin irländska röst och jag kunde göra hur dom alla vandrade in i vardagsrummet, sedan köket.
"Sluta lek kurragömma, Lou!"
Jag suckade och slängde benen över kanten. Egentligen orkade jag inte möta någon, jag ville bra lägga mig i sängen igen med täcket uppdraget över huvudet och inte vakna förens flera månader då förmodligen mitt sår i hjärta har läkt. För tiden läker ju alla sår, right?
"Där är du ju!" Utbrast Liam när jag kom ner för trappan "och du ser ut som ett lik också"
"Tack..." Mumlade jag och lutade mig mot den vita väggen bakom mig.
"Så... Hur är det?" Frågade Niall och klev in i rummet med ett äpple i munnen. Den där killen alltså...
"Bara bra" ljög jag och kollade diskret bort från dom. Jag orkade inte alls berätta om hur det ligger till mellan mig och Vic, dom får läsa tidningen isåfall.
"Du verkar inte se ut som att må speciellt bra" kommenterade Harry och kollade på mig med ett tvekande ansiktsuttryck "Är du säker på att allt är bra? Du vet att du alltid kan pra...-"
"Det finns inget att prata om!" Fräste jag högt som gjorde att han ryggade tillbaka "allt är bra! Det kan inte bli bättre!"
Det blev tyst och alla kollade på mig som att jag var ett monster. Och jag känner mig som en också. Mina känslor är messed up, eller hela jag är messed up som trodde på Vic. Jag trodde på alla ord hon sa, allt hon gjorde men hon bara spelade och jag skulle fattat det tidigare. Men så korkad som jag är så föll jag hårt för henne. Såklart.
"Du behöver inte vara bli så arg för att vi bryr oss om dig" sa Zayn lågt efter flera minuters tystnad då vi bara kollat på varandra med förvånade ansiktsuttryck efter mitt lilla utbrott för endast några minuter sedan.
"Jag är inte arg" fnös jag.
"Jag svär, det ser ut som att det pyser rök ur öronen på dig" påpekade Niall och fick en smäll av Harry på armen.
"Vad är det med dig?" Frågade Liam och skrynklade pannan.
"Inget sa jag ju" jag suckade högt och tydligt innan jag vände på mig och skulle precis gå upp för trappan när en hand slingrade sig runt min överarm och hindrade mig från att fortsätta gå.
"Släpp mig" fräste jag och vickade min arm från sida till sida för att komma loss från vem det nu var.
"Nej, berätta. Nu"
Jag suckade högt ännu en gång och slutade göra motstånd. Dom skulle iallafall inte släppa förens jag berättat vad som står på.
"Om ni släpper mig så berättar jag"

 

Vi satte oss i soffan försiktigt med allas blickar liggande på mig. Det kändes ganska konstigt att det var jag som behövde prata om mina problem. Jag var alltid den som piggade upp någon utav de andra killarna när dom hade problem, inte tvärtom. Jag hade faktiskt aldrig haft något sånt här samtal tidigare med killarna. ågongång kanske, men det måste varit flera år sedan. Jag var inte typen som ville prata om mina känslor med andra även om det var mina närmaste vänner någonsin så ville jag inte att andra skulle bära på mina problem eller tycka synd om mig.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i mina händer som var knytna ihop. Min mage värkte och min hals blev torr när jag tänkte på Vic med den där killen och nu skulle jag berätta om det vilket bara kommer göra så att jag börjar gråta.
Jag harklade mig och kollade tillbaka upp igen. Jag drog efter andan innan jag äntligen öppnade munnen och berättade.
----
Lite halvt tråkig del men jag har så mycket planerat som jag bara vill skriva ut men jag måste ju ta det lite slow. Göra allting realistiskt är ju bara så himla jobbigt ibland ju. Iallafall så ska jag börja skriva oftare igen, eller försöka iallafall. Hoppas ni tycker om delen mer än mig så kommer nästa kapitel snart :)x

Glöm inte att du kan maila mig om du skulle vilja prata med mig "privat" eller vad man ska säga. directioneernovellblogg@live.se


Länkbyte #1

Handling:

KLICKA PÅ TEXTEN ELLER BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL BLOGGEN, OM NI INTE GÖR DET MISSAR NI VERKLIGEN NÅGOT

Mail

Nu kommer jag igen, hehe. Men jag har fixat ett mail konto nu om ni skulle vilja prata lite med mig. Tror inte någon vill det men jaja haha. Här är den iallafall:
Directioneernovellblogg@live.se

Btw, nästa kapitel är på g. Har lite problem kan man säga men det kommer upp så snart som möjligt så stay tuned! :D








RSS 2.0