More Than This - Kapitel 28
Victorias perspektiv:
Jag satte mig försiktigt på den vita sängen som Josh låg i. Tårarna rann ner för mina kinder som vattenfall och jag kunde inte stoppa det. Att se min kusin helt sönder i sjukhus sängen dödade mig inifrån, varför skulle det här hända honom? Varför hände det min underbara kusin som är en ängel även om han kan vara bra jobbig?
"Gråt inte" Josh lyfte sakta sin hand upp mot mitt ansikte och sakta drog han bort tårarna fast dom fortsatte, en efter en "det är ingen fara"
Jag kollade tillbaka på Josh som hade sin blick riktad mot Bec som stod vid sängen med händerna för munnen. Hennes ögon var svullna efter att gråtit non-stop i två timmar och hennes tröjärm var våt av tårarna hon torkat bort.
"Vadå det är ingen fara?" sa jag och Josh kollade på mig "Du kunde dött och du säger att det inte är någon fara?"
"Jag klarade mig, eller hur? Det är det som räknas. Ja, jag kanske fick några ordentligt djupa sår men jag klarade mig" sa han och vände blicken till Bec igen. Nu hade hon ett svagt leende på läpparna och jag kunde redan nu se hur lyckliga Josh och Bec var tillsammans. Glimten i Josh ögon när han kollar på Bec är fylld kärlek och han får alltid ett leende på läpparna när han kollar på henne. Brukade Louis kolla sådär på mig? Brukade han le när han såg mig? Han kanske gör det men utan att jag tänker på det?
"Ska jag ringa resten av killarna?" frågade Louis och Josh drog sakta bort sin blick från Bec.
"Nej, jag tänkte göra det imorgon. Jag vill inte oroa dom mitt i natten"
Louis nickade som svar och satte sig på fåtöljen bredvid sängen. Han log svagt mot mig när han såg att jag kollade på honom och hela jag lös upp en aning. Log han sådär som Josh alltid gör när han kollar på Bec? Eller var det bara ett frågande leende för att jag kollade på honom? Vad var vi för något egentligen?
"Vad har hänt på din kind?" frågade Josh och sänkte sina ögonbryn i undran "Den är röd"
Jag drog upp min hand till min kind som tidigare idag fått en rejäl snyting. Den sved inte lika mycket som dom gjorde innan men det kändes, det var ömt.
"Det var en tjej som slog mig" sa jag och försökte le men det var svårt när jag såg Josh med sina sår och blodet på hans ansikte.
"Varför?" Josh höjde nu sina ögonbryn men han sänkte dom igen, förmodligen för att han hade ett utav de lite djupare såren precis i pannan.
"Öhm, det vet jag inte"
Josh försökte höja sina ögonbryn igen men det slutade med att han gjorde en grimas av smärta "Kan du sluta göra allt så oförstående och säga varför en tjej skulle slå dig? Jag kan inte höja mina ögonbryn och det är väldigt jobbigt" sa Josh oseriöst och jag fnittrade.
"Okej, förlåt" sa jag och höll händerna över huvudet "Jag, Perrie och Leigh-Anne var inne i en affär, sen skulle jag testa en klänning till... en klänning, så jag gick mot provhytterna och då kom det en tjej som frågade om jag var Louis' tjej och jag hann inte svara innan hon slog mig på kinden"
Josh kollade fortfarnade oförstående på mig och tänkte precis öppna munnen men jag hann före.
"Nu byter vi samtalsämne" sa jag snabbt och satte mig på fåtöljen bredvid Louis. Louis såg också lite oförstående ut men det såg bara gulligt ut. När Josh såg oförstående ut just nu så samlades bara en klump i magen som inte ville försvinna
-
Jag drog concealer och puder flera gånger under ögonen för att täcka de mörka ringarna under ögonen.
"Herregud, är du klar snart?" klagade Josie som satt på min säng med sina ben uppdragna under hakan.
"Snart, jag ska bara sätta på mascara och fixa håret" fnittrade jag och Josie sukade högt. Louis kom in i rummet med ett leende på läpparna, Josie reste sig direkt och gick ut ur rummet.
"Öhm okej" skrockade Louis och kollade bak på dörren som Josie stängde efter sig "Hon gillar mig verkligen inte, eller hur?"
"Du gillar ju inte henne heller så det spelar ingen roll" sa jag och drog mascaran över ögonfransarna "Jag och Josie ska till stan föresten"
Louis skrattade och ställde sig bakom mig "Jag har räknat ut det"
"Hur?" fnittrade jag och la ifrån mig mascaran.
"Josie satt förut i vardagsrummet och planerade allt hon skulle köpa" svarade han och log mot mig genom spegeln. Jag började fnittra ännu mer och inte kunde inte heller sluta. Louis måste tro att jag är hög. Det måste vara han som får mig att bli såhär.
"Är du klar snart?!" ropade Josie från hallen och jag tog snabbt upp mitt ljus rosa läppstift. Innan jag hann ta av korken tog Louis den ur min hand och vände mig om. Han log brett och placerade sin hand under min haka. Han kysste mig på munnen och tog sedan av korken till läppstiftet.
"Jag kan göra det åt dig" sa han och log.
Jag höjde mina ögonbryn och försökte se seriös ut men jag brast som vanligt ut i ett leende.
"Okej, kör på"
"Puta med läpparna" sa han och jag gjorde som han sa. Försiktigt tryckte han läppstiftet mot mina läppar och drog långsamt läppstiftet fram och tillbaka.
"Jag är riktigt bra på det här" flinade Louis och tog bort läppstiftet från mina läppar.
Jag kollade på honom med höjda ögonbryn, han hade förmodligen tramsat så att jag har läppstift överallt förutom på läpparna och det skulle verkligen inte förvåna mig. Jag vände mig om och kollade mig i spegeln. Läppstiftet satt på sin plats och Louis log stort genom spegeln.
"Nästa stora makeup artist" sa han och jag skrattade.
"Vic?!" ropade Josie igen och jag suckade lågt.
"Jag måste åka nu iallafall" sa Louis och pussade mig på munnen innan han gick ut ur rummet. Jag log svagt och vände mig om mot spegeln igen. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas innan Josie kom in klampande in i rummet.
"Herregud, varför är du så seg?" klagade hon och kollade på mig.
"Jag ska bara sätta upp håret, okej?"
-
"Jag skulle köpt den där tröjan!" sa Josie klagande och la sitt huvud på min axel.
"Vi går väl tillbaka då" suckade jag och vi vände om. Mina fötter började långsamt värka i mina Converse efter att gått i dom några timmar nu. Hur många affärer vi varit i vet jag inte men Josie hade lyckats samla på sig ett tioatal påsar att hänga på sina armar. Själv hade jag en och den kom från PINK. Jag behövde spara pengar efter att shoppat från sist.
"Den vita var finare eller hur?" frågade Josie när vi stannade utanför Primark igen.
"Ja" svarade jag enkelt "Jag sitter här utanför sålänge"
Josie nickade och ställde alla sina påsar runt min fötter. Jag suckade lågt och kollade efter henne medans hon gick med glada steg in i den gigantiska affären igen. Jag plockade hennes påsar och traskade till bänken bakom mig. Jag satte mig och tog upp min mobil ur fickan. Klockan började närma sig halv fem och vi hade snart varit här i tre timmar. Förr brukade jag och Josie alltid shoppa tillsammans när vi hade tid. Vi kunde gå runt hela dagarna på gatorna och prova kläder i hundra olika affärer, det var min hobby och jag älskade det. Men nu kändes det nästan jobbigt, jag ville vara med Louis. Att vara med honom var min hobby nu.
Min mobil började vibrera i handen och det väckte mig ur mina tankar. Jag kollade ner på mobilen och jag log när jag såg vem det var ifrån.
From: Louis
I´ll pick you up at home at 6, be ready ;)x
---
HEJ! Har suttit ungefär hela dagen och skrivit det här kapitlet. Inte det bästa eller längsta men jag hoppas den duger iaf ;) Kommentera massor nu och gör mig glad så att nästa kapitel kanske kommer tidigare? x
More Than This - Chapter 27
Victorias perspektiv:
"Josh ligger på sjukhus" var allt Bec hann säga innan hon brast ut i gråt och behövde gå. Hela min kropp frös fast och så många olika minnen och tankar i huvudet strömmade förbi. Var Josh döende? Varför låg han på sjukhus?
"Vem var det?" Frågade Louis nyfiket och la sina armar runt mig. Jag blundade och bet mig hårt i läppen, om det var något jag var otroligt svag för så var det sjukhus.
"Vi måste till sjukhuset" sa jag utan att svara på Louis fråga. Jag trasslade mig ut ur Louis' famn och gick med snabba till hallen för att ta på mig skorna. Jag kunde höra att Louis sa något från vardagsrummet innan han joggade efter mig.
"Vic?" Han försökte få tag på min handled men jag lyckats dra mig undan. Jag ville inte möta någon just nu, tårar svällde upp i ögonen av både panik och oro "Vic vad är det?" han lyckades få tag på min handled nu och han stannade tvärt. Han vände mig om så att jag stod ansikte mot ansikte och då började tårarna rinna. Jag kunde inte riktigt svara på varför jag grät, var det för att min älskade kusin låg på sjukhus eller minnen från när jag var 14 när...
"Vic?" Louis la sin hand på min kind och drog sin mjuka tumme för att torka bort tårarna som rann utan anledning "vad är det som händer?"
"Vi måste till sjukhuset" sa jag hest och vände bort blicken från Louis. Det kändes som att mina lungor stod i brand av tanken att min kusin låg på sjukhuset, döende eller ej.
"Varför?" Louis la sin hand under min haka och vände på mitt ansikte så att våra ögon möttes "Berätta"
"Josh"
Louis höjde på ögonbrynen och kollade undrande på mig "Var..-"
"Jag vet inte, kan vi bara...åka? Snälla"
Louis kollade på mig i några saker innan han nickade svagt. Jag vände mig om och fortsatte min gång till hallen, på rekordsnabb tid tog jag på mig mina vita Converse som oftast brukade ta flera minuter att knyta.
"Vart ska ni?" Josie dök upp bakom Louis med ett frågande ansikte. I hennes hand höll hon sin mobil som lös och det såg ut som att hon var i ett samtal med någon. När hon såg att jag kollade på hennes mobil klickade hon snabbt bort samtalet och la ner mobilen i fickan.
"Sjukhuset" svarade Louis och kastade en blick på mig och sedan Josie.
"Varför?"
"Ska du följa med eller inte?" svarade jag otåligt med min fortfarande hesa röst. Jag var otrevlig nu men jag kunde inte rå för det. Jag kände fortfarande smärta i brösten att jag inte fanns vid Josh' sida när han ligger på sjukhuset.
Josie höjde sina ögonbryn men nickade sedan "Okej"
Hon tog på sig sina höga klackskor och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Mina gamla vita Converse stod precis bredvid men såklart skulle hon ha en modeshow i sjukhuset.
Louis stannade bilen vid ingången och direkt hoppade jag ut. Mina ben kändes som spagetthi när jag tog långa steg mot de stora glasdörrarna, mina händer darrade svagt och min andning var snabb, det var som att jag hade sprungit flera mil. Jag stannade vid receptionen och kollade på den gråhåriga kvinnan vid datorn.
"Kan jag hjälpa dig?" frågade hon med en för ljus röst som nästan skar in i örat.
"Vart är Josh Devine?" frågade jag och kvinnan kollade ner i sin dator igen, några sekunder kollade hon upp på mig igen med ett svagt leende som jag från och med nu hatade. Hur kunde hon ens le i ett sjukhus?
"Femte våningen rum trehundrafyra" sa hon och direkt var jag påväg mot hissen. Jag hörde att Louis och Josie ställde sig bakom mig, jag behövde inte kolla bak för att se. Louis stora hand lades på min axel och en alldeles för hög snyftning lämnade min mun. Hissen öppnades och vi tre gick in i tystnad.
"Ska jag ringa dom andra och berätta?" frågade Louis lågt och jag vred mitt huvud sakta så jag vi fick ögonkontakt. Jag kunde se glimtar av oro men han försökte dölja det. Jag visste att han alltid såg positivt på saker och nu intalade han sig säkert att inget farligt hänt.
"Kan vi inte träffa honom först?"
Louis nickade och i samma stund öppnade hissdörrarna. Mitt hjärta dunkade snabbt i bröstet, det kändes som att det skulle hoppa ur kroppen när som helst. Vi tog snabba steg genom korridorerna och hela tiden konsentrerade jag mig på numrena ovanför dörrarna. Trehundraett...trehundratvå...trehundratre...trehundrafyra. Jag stannade tvärt vid den vita dörren. Jag mådde illa av nervositet och min kropp skakade av rädsla, vad var det jag skulle få se bakom denna dörr? Var Josh jätte skakad? Jag la min skakiga hand på handtaget men innan jag hann reagera öppnades dörren i en rasande fart och en kvinna studsade in i mig.
"Oj förlåt!" sa hon och la sin beniga hand på axel "Här ni här för att träffa Josh Devine?"
Alla tre nickade och kvinnan log svagt "Ni får tyvärr inte träffa honom nu, men ni kan sätta er i väntrummet längs bort i korridoren så säger vi till när ni kan träffa honom"
Vi nickade igen och kvinnan gav oss ett leende innan hon gick iväg. Jag andades tungt ut och la handen för pannan. Louis arm letade sig runt min midja och sakta drog han med mig till väntrummet.
-
Jag sippade försiktigt på det heta kaffet i muggen. Klockan närmade sig ett på natten och vi hade snart suttit här i två timmar. Josie hade gått ut för att ta lite luft och Louis satt vid min sida med sitt huvud tungt vilade mot min axel. Bec som hade kommit tillbaka efter att hon hämtat nya kläder för att övernatta på sjukhuset med Josh satt på andra sidan av rummet med hennes händer vilande i knät. Hennes bruna hår hängde längs hennes axlar och hennes rödsprängda ögon var slutna. Tårar rann en efter en längs hennes kinder och det fick mig att må ännu sämre. Vi visste fortfarande inte vad som hänt, Bec hade inte öppnat munnen en endaste gång och läkarna ignorerade mig bara.
"Vill ni träffa Josh? han är vaken och vi har fått lite kontakt med honom" kvinnan jag krockade in i tidigare stod nu vid ingången till väntrummet. Hon hade ett svagt leende på läpparna som jag inte klarade av att kolla på. Bec hade nu öppnat sina ögon och hon kollade vilset på oss.
"Vad har hänt med honom?" frågade jag sjuksköterskan som precis skulle vända sig om. Min röst var hes och jag kände knappt igen den.
"Han var med i en bilolycka" sa en ljus, krasslig röst som inte tillhörde sjuksköterskan utan Bec. Hon hade rest sig och tagit korta, långsamma steg mot dörren. Min mun öppnades sakta och mina tankar som jag lyckats skjuta undan kom fram igen. Var han jätte skadad? Var han döende?
"Vic? Kommer du?" Louis räckte fram sin hand och kollade på mig. Jag nickade och la min hand i hans, jag reste mig långsamt upp på mina ostadiga ben. Mitt hjärta började dunka hårdare än hårdast i mitt bröst och illa mående tog sin plats igen. Långsamt gick vi hand i hand genom korridoren och för varje dörr vi passerade så blev min andning häftigare. Trehundrasju...Trehundrasex...Trehundrafem...Trehundrafyra. Vi stannade och innan sjuksköterskan öppnade dörren tog jag ett djupt andetag.
"Ni kan inte stanna så länge, han behöver fortfarande vila" sa sjuksköterskan varnande och kastade en glimt bak på oss "Varsågoda"
Hon öppnade dörren och vi gick långsamt in. Jag blundade hårt, rädd för att se vad jag möter. Becs snyftande var högre än förut och min mage vred ihop sig.
"V...ic?" en ynklig röst nådde mina öron och sakta öppnade jag mina ögon.
Shit.
Josh ansikte var fyllt med blod och djupa sår i hela ansiktet. Min anding försvann och tårar trängde sig intensivt upp i mina ögon. Var det min älskade kusin som låg i den vita sängen?
-------
Inte speciellt långt me jag hoppas ni tycker om den eller att den iallafall är läsvärd haha. Kände att jag behövde stoppa där för annars skulle jag bryta upp i tårar, hehe.
Jag ska försöka börja skriva oftare men skola har redan blivit stressig! Förlåt, ni ska inte behöva vänta såhär länge för ett litet kapitel!
Glöm inte att följa mig på BlogLovin!
More Than This - Chapter 26
Victorias perspektiv:
"Ring mig!" ropade Perrie innan portdörren stängdes bakom mig. Jag log svagt för mig själv när jag tänkte på hur orolig Perrie blivit efter snytingen jag fått. Leigh-Anne och jag hade växlat blickar genom backspegeln varje gång Perrie frågat mig hur jag mådde på tio minuters resan hem och det var nog tjugo gånger hon frågat. Men det gjorde inget, för varje gång insåg jag hur mycket hon faktiskt brydde sig om sina vänner och det fick mig att gilla henne tusen gånger mer. Hon är alldeles för underbar för att vara mänsklig.
Jag slängde av mig mina vita Converse så fort jag kom in innanför lägenheten. Jag lutade mig mot väggen precis som jag gjort efter dejten med Louis. Ett leende placerades på mina läppar när jag tänkte på det, allt var så fantastiskt, från början till slut. Jag lutade huvudet neråt och min blick slogs ner på ett par svarta, höga klackskor med nitar på. Dom var definitvt inte mina och jag hade aldrig sett dom förut. Hade kanske Louis köpt dom till mig? Nej, dom var använda.
mitt hjärta började banka snabbare, hade jag gått in i fel lägenhet? Eller kanske hade en tjej tagit fel och gått in i lägenhet? Jag tog ett djupt andetag och sköt bort tankarna. Jag tog långsamma steg till vardagsrummet och det kändes som att jag var i en spionfilm. Min blick landade på en brunhårig tjej i soffan med svarta kläder på sig som jag direkt kände igen. Mitt leende ökade på läpparna och mina ögon blev blanka.
"Jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka" sa hon med ett stort leende på läpparna och reste sig upp ur soffan, hon ställde sig framför mig och studerade mig uppefrån och ner.
"Josie, gosh det känns som evigheter sen jag såg dig" sa jag och la mina armar runt hennes slanka kropp "Varför sa du inte att du skulle komma för?"
"Surprise surprise" hon trasslade ur sig kramen och placerade sina händer på mina axlar istället "Berätta allt nu"
"Vad ska jag berätta?" jag höjde ögonbrynen och satte mig på den vita soffan bredvid Josie. Direkt korsade hon benen och jag log av tanken. Det var något som gick i hennes familj och det var något som jag alltid älskat av någon konstig anledning.
"Din kille, hur det går med Justin, allt!"
Jag suckade och himlade med ögonen "Du kan läsa om exakt allt i tidningen och förmodligen har du redan gjort det"
"Jag tror inte på det som står i tidningen. Det är bara människor som skriver med jävligt dålig fantasi och bygger ihop falska rykten om folk" sa hon nonchalant och jag höjde ögonbrynen ännu mer.
"Deep shit" sa jag och Josie skrattade "Öhm, vart ska jag börja?"
"Hur är din kille?"
"Louis? Han är inte min kille, han är min... mer än vän vän" sa jag och nu var det Josies tur att höja ögonbrynen.
"Mer än vän vän? Vad ska det vara?"
"Vi är inte 'pojk- och flickvän' utan vi liksom är tillexempel mer än vän vän" sa jag och Josie började skratta.
"Hur är Louis då? Vem är han?"
"Vet du inte vem Louis är?"
"Såklart jag vet, han är med i det där bandet alla pratar om. Shit, tror du jag lever under en sten eller något?"
"Men du fick det att tro...-" Jag avbröts av ytterdörren som öppnades och direkt började jag le som en idiot när jag visste att det var Louis. Han skulle komma hem vid fem från studion och den var exakt fem nu. Jag kunde höra på hans fotsteg att det var han, han slår alltid ner hälen hårt i golvet när han gick, det var något jag hade lagt märke till under dagarna jag spenderat med honom. Jag reste mig upp och hann till mitten av vardagsrummet innan Louis och jag stod näsa mot näsa. Han hade ett stort leende på läpparna men när han såg mig - eller rättare sagt min kind - försvann hans leende.
"Vic, din kind?" sa han och kupade sina händer runt mitt ansikte "Har du blivit slagen?"
"Typ" sa jag lågt och Louis ansiktsuttryck ändrades från orolig till en smula ilsken.
"Vem var det?" han flyttade sina händer och la dom istället runt min midja.
"Jag vet inte.. det var liksom ett....fan tror jag" sa jag så lågt att det nästan var i en visking, jag ville inte att Louis skulle bli arg på sina fans "Men jag är okej, det var bara ett löst slag"
"Vic, din kind är helt röd och svullen" sa han och placerade en lätt kyss på min mun och kind "Det var mer än bara ett löst slag"
"Skaffa ett rum!" klagade Josie när Louis kysste mig ännu en gång. Jag skrattade lågt och drog mig undan, jag hade helt glömt bort för några sekunder att Josie var här.
"Vem är det?" viskade Louis och kollade på Josie.
"Öhm, Louis, det här är Josie min bästa vän" sa jag och pekade mot henne "Josie, det här är Louis...-"
"Din mer än vän vän" fortsatte hon med ett leende på läpparna och reste sig upp ur soffan "Trevligt att träffas, Louis"
Louis greppade osäkert tag i Josies hand som hon vänligt höll ut. Han såg en aning förvirrad ut och jag kunde inte låta bli att le ännu större. Förvirrade Louis är en utav världens gulligaste sidor hos honom.
-
Jag satte upp mitt hår i en slarvig tofs innan jag sköljde ansiktet med kallt vatten. Det lilla av mascaran jag hade på ögonfransarna låg nu som en mörkt moln under ögonen och jag skulle precis ta tag i sminkbortagningen när det knackade på dörren.
"Vic, öppna" sa Louis och knackade ännu en gång.
"Kan du inte vänta"
"Nej, öppna"
Jag suckade och drog fingrarna under ögon för att försöka bort mascara molnet men det gjorde det mycket värre. nu skulle jag se ut som ett spöke framför louis också. Jag låste upp dörren och innan jag ens hann reagera var Louis redan inne i badrummet. Han låste dörren efter sig innan han la sina armar runt mig och kysste mig intensivt.
"Ville du komma in bara för att kyssa mig?" skrattade jag och puttade löst bort Louis.
"Du har varit här inne i evigheter" klagade han och la sina armar runt min midja. Han lyfte upp mig och satte mig på bänken bredvid handfatet.
"Har jag inte alls"
"Jag står inte ut med Josie, hon pratar hela tiden"
Jag skrattade och drog handen genom hans bruna hår. Jag såg framför mig hur Josie pratade non-stop och Louis som drar hannden genom håret av irritation, det var också något jag lagt märkte till hos honom. Han drar alltid handen genom håret när han är irriterad eller frustrerad.
"Du är så otroligt snygg när du ser ut som en panda" sa han och flinade när vi båda drog oss undan för att hämta luft. Jag höjde ögonbrynen och slog till honom på armen.
"Vadå, jag fick inte tvätta bort mitt smink ifred!" sa jag och Louis skrattade.
"Hur är det med kinden föresten?" frågade han och la sin hand på min kind. Hans beröring sände gåshud längs hela ryggraden, jag bet mig i underläppen och kollade in i Louis blåa ögon som studerade min kind.
"Det är okej, det ömmar lite bara"
"Jag lovar, jag kommer aldrig låta dig gå utan vakt nu" sa han och flyttade sin hand till min nacke.
"Jag vill inte ha vakter med mig"
"Jag vill inte ha världens vackraste, underbaraste, finaste tjej sönderslag...-"
"Vic, din mobil ringer!" ropade Josie från vardagsrummet och jag drog mig snabbt undan från kyssen. Jag hade ännu en gång glömt bort för några minuter att Josie var här.
"Förlåt" sa jag till Louis innan jag hoppade ner från bänken. Louis suckade högt men han följde efter mig ut till vardagsrummet där Josie satt utsträckt i soffan. Hennes långa hår var uppsatt i en bulle på huvudet och hon hade på sig mjukis kläder men ändå såg hon ut som en modell.
"Mobilen ligger på bordet" sa hon och pekade på min mobil som lös starkt i det mörka rummet. Jag tog upp mobilen och JOSH stod på skärmen. Jag rynkade pannan av förvåning, aldrig brukade Josh ringa mig, speciellt inte klockan elva på kvällen. Om han ville mig något brukade han alltid komma över.
"Hallå?" svarade jag och drog bak en hörslinga bakom örat.
Höga snyftningar fyllde luren och jag visste att det inte var Josh. Han skulle verkligen inte ringa mig när han grät.
---
ASSÅ OMG JAG VET INTE VAD SOM HÄNDER MED MIG, JAG SKRIVER SÅ SJUKT DÅLIGA KAPITEL SÅ DET INTE ÄR SANT. Jag har förlorat massa läsare och jag vill bara lägga mig i min säng och aldrig titta fram pga det haha. Men jag får helt enkelt skylla mig själv. min dåliga uppdatering är tydligen ingen hitt hos er haha.
Btw, ska någon se This Is Us på premiär daaaagen? :Dx
More Than This - Chapter 25
Victorias perspektiv:
Jag drog handen genom håret av frustration. Mitt huvud bultade av både huvudvärk som långsamt invaderade mitt huvud och minnena med Justin som jag verkligen inte minnas gjorde det inte bättre. Jag hade lagt på när Justin berättade hur mycket han saknade mig och hur mycket smärta han gick igenom. Jag var inte typen som la på när någon pratade, men jag kunde inte lyssna på vad han sa. Både för att det gjorde en aning ont att jag faktiskt "skadat" honom såhär mycket och att jag själv skulle kunna börja gråta. Jag hade sagt att något var fel på honom och att han blivit så annorlunda, och när han svarade "Pain changes people" så blev jag nästan stum.
Jag reste mig upp och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig. Varje minne med honom spelades upp i mitt huvud och jag njöt verkligen inte av det. Han kunde vara så fin men också kunde han vara en rejäl patetisk, idiotisk människa.
Jag tog långsamma steg tillbaka till sovrummet där Louis log med armarna utsträckta över hela sängen. Hans tröja låg nu på golvet och jag log svagt för mig själv när jag flyttade hans arm och la mig bredvid honom.
"Justin är en idiot" mumlade Louis och jag ryckte till. Jag trodde inte han skulle höra samtalet fast egentligen, jag skrek nästan.
"En stor en" svarade jag och borrade in mitt ansikte tätt intill hans hals.
-
Jag satte upp en slarvig tofs på huvudet innan jag gick ut till köket. För en gångs skull gick jag upp före Louis och kunde nu göra frukost. Han hade gjort så mycket för mig och själv hade jag inte gjort ett dugg tillbaka vilket gjorde att jag nu hade dåligt samvete. Jag öppnade kylskåpet och tog ut den färdiga pannkakssmeten som vi hade köpt för några dagar sen - både jag och Louis var inte speciellt begåvade att laga mat och verkligen inte att göra pannkakssmet. Försiktigt hällde jag ner smeten i en bunke när plötsligt två stadiga händer placerades på min midja och långsamt drog mig bakåt.
"Godmorgon" sa jag med ett leende på läpparna som ökade när jag kände Louis läppar mot min hals.
"Godmoron" mumlade han tillbaka och vilade hakan på min axel "Ska du göra pannkakor?"
Jag himlade svagt med ögonen men kunde inte låta bli att le "Det ser inte ut som det va?"
Louis svarade inte utan lämnade en puss på min hals innan han gick och satte sig vid bordet. Jag behövde inte kolla för att se att Louis hade roat leende på läpparna.
"Vic?" sa han och jag vände mig om för att kolla på honom.
"Ja?"
"Jag ska till...-" han avbröts av min mobil som vibrerade på bordet och jag räckte mig efter den. Ett nummer som jag aldrig sett tidigare stod det på skärmen och jag tvekade först på att svara men jag drog sedan fingret över mobilen och svarade.
"Hallå?"
"Vic? Hej det är Perrie!" sa hon lika glatt som alltid och det smittades av sig "Jag var osäker på om jag hade fått rätt nummer"
Jag höjde ögonbrynen och bet mig i läppen "Vem har gett dig mitt nummer?"
"Louis" svarade hon enkelt och jag nickade även om hon inte kunde se "Jag hoppas det är okej?"
"Ja, självklart"
"Vad bra! Jag och Leigh-Anne ska till stan och vi båda vill så gärna träffa dig innan vi börjar turnén igen" sa hon och jag log stort.
"Perrie har pratat om dig ungefär hela tiden!" ropade någon i bakgrunden - förmodligen var det Leigh-Anne - och jag kunde inte låta bli att le större.
"Jätte gärna" svarade jag Perrie och jag såg framför mig att hon log brett.
"Åh, vad bra! Går det bra om vi möts?"
"Såklart, vart?"
"Öhm, vänta lite" jag kunde höra mummel från andra sidan luren innan Perries glada röst kom tillbaka "Taco Bell?"
"Taco Bell? Jag har ingen aning om vart det ligger" sa jag i ett skratt.
"Leigh-Anne älskar nachos och hon vill så gärna äta där" skrattade hon "Går det bra med det?"
"Vart ligger det?"
"Vi får nog hämta dig" sa hon i ett skratt "Går om en timme bra? Vi är inte påklädda"
"Vi ses om en timme" sa jag och log svagt även om hon såg, men kanske kunde hon höra det så som jag hörde henne le?
Vi la på och jag la tillbaka mobilen på bordet där den låg tidigare.
"Perrie?" frågade Louis med höjda ögonbryn och ett svagt leende på läpparna.
"Hur visste du det?" frågade jag och satte mig på stolen mittemot honom.
"När man pratar med henne i telefon hör hela kvarterat samtalet"
Jag höjde ögonbrynen och skrattade lätt "Precis som min mormor"
Jag reste mig upp och gick ut köket för att börja fixa mig för att träffa Perrie och Leigh-Anne om en timme.
"Skulle inte du göra frukost åt mig?!" ropade Louis bakom mig och jag skrattade som svar.
-
"Vad brukar du lyssna på för musik?" frågade Leigh-Anne och stoppade in ett nacho chips i munnen. Jag vet inte hur hon kunde äta det nu, klockan var ju ändå bara tolv. Förmodligen hade hon redan ätit frukost jämfört med mig.
"The Fray, dock börjar jag lyssna mer och mer på One Direction" skrattade jag och Perrie följde snabbt med.
"Jag vet hur det är" sa hon med ett roat leende "Du kommer bli fast, varken du vill eller inte"
"Vilken låt gillar du mest med dom?"
Direkt började jag tänka på konserten då jag sjöng med till Change My Mind även om jag inte kunde ett ord i låten. Jag och Louis hade fått ögonkontakt hur många gånger som helst och under låten hade vi försökt göra teckenspråk vilket inte alls funkade. Jag kom på mig själv att jag började le större när jag tänkte på det.
"Change My Mind" svarade jag och Perrie log.
"Det såg man under konserten" sa hon och jag höjde ögonbrynen.
"Ni skulle också tagit en nacho tallrik" sa Leigh-Anne och försökte byta samtalsämne, förmodligen hade hon fått höra om One Direction varje dag.
"Inte nu" sa Perrie och höjde ögonbrynen "Vi har precis ätit frukost"
"Jag åt frukost för länge sen" sa hon och ryckte på axlarna.
Jag kunde inte låta bli att le åt dom. Båda var så underbara och snygga att man kände sig värdelös i deras sällskap.
"Vic!" ropade Perrie och jag vände direkt huvudet till henne. Hon verkade inte alls bry sig att hon ropade över hela butiken för att få min uppmärksamhet.
"Ja?" Jag ställde mig bredvid henne och kollade på klänningen hon höll upp.
"Kan du snälla testa den här? Den skulle passa så bra till deras film premiär" sa hon och höll upp en ljus rosa klänning som glittrade svagt när ljus hamnade på den. Den var fin, men jag skulle aldrig se mig själv i den, det var definitivt inte jag och den såg så glamorös ut vilket inte passade in på mig.
"Va? Vems film premiär?" jag rynkade pannan och kollade oförstående på Perrie.
"One Direction? Dom har ju hållt på med en film det här året och det är premiär för den nästa månad" sa hon och kollade på mig som att jag var helt ute och cyklade "Vi måste ju gå, eller hur?"
Jag blinkade några gånger och kollade fortfarande lika oförstående på henne. Skulle jag och Louis ens vara tillsammans om en månad? Kanske skulle något hända som gjorde att vi "gjorde slut" även om vi inte var riktigt var tillsammans?
"Tror du jag ska gå på den?" frågade jag och Perrie brast ut i ett leende.
"Såklart du ska gå" sa hon och knuffade till mig på armen "Louis skulle uppskatta det väldigt mycket"
Jag log svagt och nickade. Men jag var fortfarande lite osäker på det.
"Gå och prova den nu" hon viftade sina händer mot mig och jag vände mig om och började gå mot provhytterna. Jag kastade en blick på Leigh-Anne som provade ett par glasögon lite längre bort i affären och jag kunde inte låta bli att le.
"Ursäkta mig?" jag vände snabbt huvudet och mötte ett par isblåa ögon som kollade rakt in i mina. Hon verkade vara i femton års ålder och förmodligen var hon ett fan av One Direction eller Justin.
"Ja?" jag pressade fram ett obekvämt leende för att vara artig även om den här tjejen såg ut som att explodera av ilska när som helst.
"Är du Louis' tjej?" frågade hon kallt och jag svalde.
"Nej" sa jag och skakade lätt på huvudet "vi är ba...-"
Innan jag ens hann blinka träffade hennes knytnäve min kind i ett hårt slag och jag höll nästan på att falla omkull på golvet. Det kändes som att min kind skulle ramla av, smärtan i min kind var obeskrivlig. Jag trodde Justins fans var agressiva som drog en i håret när man gick med Justin ut från olika hotell, men jag hade fel. One Directions fans var så mycket agressivare.
-----
Dundundun! Haha sämst kapitel, har seriöst skrivit ihop det här i tre dagar snart! Hoppas ni inte blir allt för besvikna!
IDAG ÄR DET PREMIÄR FÖR THIS IS US OMMMMMMG ! HÖR NI MIG SKRIKA! I detta kapitel kommer det vara premiär för filmen i Juli, men det är ju allt fantasi right? Det är ju trots allt en novell lol.
MELLAN INLÄGG IGEN
HEJ!
Nu blir det ett "mellan inlägg" igen....Förlåt för det, jag har bara lite saker jag vill säga.
Så idag började jag skolan igen, i en ny klass vilket har varit så himla pirrigt. Hamnade i en hyfsat bra klass, känner mig lite ensam bara men jag är van... Iallafall, jag ska börja skriva nästa kapitel men något har hänt mig haha, jag "längtar" inte till att skriva speciellt mycket längre. Visst låter det konstigt? Dock kommer jag inte sluta skriva för jag älskar att göra det och jag kommer verkligen inte avsluta novellen för jag vill verkligen fortsätta eftersom det är så många fina läsare som längtar till varje kapitel :')♥ Men jag vill bara att ni ska veta att nästa kapitel ska komma upp någon gång i veckan eftersom jag behöver lite tid för att tänka ut vad som ska hända osv. Hoppas ni förstår och stannar kvar :) Jag älskar er så sjukt mycket som faktiskt läser min novell, gillar den och längtar till varje kapitel! Ett tack till er som kommenterar och gör mina dagar så mycket bättre! :)x
Förlåt om ni blev rädda att jag skulle sluta skriva lol!
More Than This - Chapter 24
Victorias perspektiv:
Himlen var målad i en rosa och orangea nyanser på den molnfria himlen medans vi gick mot min lägenhet. Vi var vid Big Ben just nu och jag visste att det var hur långt som helst hem men jag ville hinna se London innan jag åker hem.
"Vart bor du? Alltså vart är du ifrån?" Frågade jag och kollade på Louis. Hans blick var riktad framåt och han hade ett leende på läpparna.
"Jag trodde du hade läst om mig på internet" sa han med ett flin och jag himlade lekfullt med ögonen men ett skratt lämnade mina läppar.
"Du tänker mobba mig för det nu va?" Sa jag och knuffade honom löst på sidan.
"Kanske" sa han och skrattade lågt "jag är från Doncaster"
"Doncaster?" Sa jag och höjde mina ögonbryn "Där brukade jag vara när jag var mindre, min farmor bodde där"
"Vart?"
"Det kommer jag inte ihåg" fnittrade jag och lutade huvudet lite bakåt så att mitt ansikte var riktat mot himlen.
"Brukade Josh också vara där?"
"Nej, Josh är min kusin från mammas sida" sa jag och Louis nickade.
"Har du några kusiner från din pappas sida?" Frågade han och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag har bara två kusiner och det är från mammas sida" sa jag och drog handen genom håret efter att en vind fått mitt hår att hamna i ansiktet "Josh och Ben har jag fått stå ut med och det var inte roligt"
"Ben? Är det Josh brorsa?"
"Jepp" jag nickade.
"Jag hade ingen aning att han hade en brorsa" skrattade Louis och jag hängde med.
"Hur länge har du känt Josh egentligen?" Frågade jag med skratt i rösten.
"Jag har ingen aning" sa han och jag började skratta ännu mer.
"Är det inte sen X-Factor?"
"Kanske"
Jag fnittrade och kastade bak håret så att det hamnade på ryggen.
"Iallafall, du får berätta mer om dig" sa han och la sin hand på min rygg och det där välkända pirrer fanns i min mage.
"Du får berätta om dig också" sa jag och kollade på honom med ett leende som lekte på mina läppar.
"Du kan ju fortsätta läsa om mig på internet eftersom du inte vill fråga mig" sa han retligt och jag knuffade till honom.
"Sluta!" Sa jag och försökte låta seriöst men ett stort, brett leende avslöjade mig.
"Du är så söt när du blir frustrerad" skrattade han och la sin arm runt mina axlar.
"Jag är inte frustrerad!" Sa jag och himlade lekfullt med ögonen.
"Lite" sa han och drog mig närmare, jag kunde känna hans läppar mot min hjässa men han hejade sig. Vi hade båda bestämt att vi inte ska få det att se ut som att vi är tillsammans, både för att jag inte vill att alla ska tro att jag varit otrogen mot Justin och i hemlighet träffat Louis. Louis hade dessutom sagt att vi var "på G" och att vi tog det lugnt så då behövde vi få det att se ut så också.
"Jag glömde" sa han och log svagt.
"Det gör inget" sa jag och lutade mitt huvud mot hans axel men jag hejdade mig snabbt - nu gjorde jag precis som Louis gjorde.
"Du verkade också glömma" skrattade Louis och jag himlade lekfullt med ögonen.
-
"Vilken film ska vi se?" Frågade jag och satte mig i soffan bredvid Louis. Han la direkt sina armar runt mig och placerade en lätt kyss på munnen.
"Du får välja" sa han mot mina läppar och som vanligt stod min kropp i brand. Helt otroligt.
"Vi ser vad som går på tv" sa jag och trasslade mig ur hans famn för att hindra mig själv från att hoppa på honom. Jag räckte mig efter fjärrkontrollen som låg på bordet och satte på tv:en.
"Är inte det en film?" Frågade Louis och tog fjärrkontrollen från min hand så att jag inte kunde byta.
"Vadå för film?"
"Är det inte The cabin in the woods?" Louis hade ett flin på läpparna och jag kollade oförstående på honom.
"Är den bra?"
"Jag tror det"
Jag lutade mig tillbaka och kollade på tv:en.
"Jag tror du kommer gilla den här"
Jag kollade upp på Louis som flinade ner mot mig. Jag höjde ögonbrynen och vände tillbaka blicken mot tv:en.
"Louis!" Näsan skrek jag när insåg att det var en skräckfilm som han fått mig att kolla på utan att jag visste om det.
"Jag visste att du skulle gilla den" skrattade han och jag tog stressat tag i en kudde för att dölja ansiktet så att jag inte kunde se den förskräckliga filmen.
"Är du rädd?" Louis la sina armar runt mig och drog mig närmare så att jag var tryckt mot hans bröst.
"Ja herregud! Jag kommer aldrig kunna somna efter det här" sa jag och pekade mot teven utan att kolla dit.
"Tur att jag är här då"
Han placerade en puss på min panna och jag log svagt in i kudden.
"Kan du ta bort kudden från ditt vackra ansikte" sa han. Mina kinder hettades upp rejält och jag kunde verkligen inte ta bort kudden nu.
"Inte än" sa jag och Louis skrattade.
"Jag stänger av tv:en"
"Nej"
Louis skrattade och utan att jag hann reagera drog Louis bort kudden. Han placerade sina mjuka läppar mot mina och lutade mig sakta bakåt så att jag hamnade på rygg med Louis lätt på mig.
"Du skulle stänga av teven om jag tog bort kudden"
"Men du tog inte bort den"
Jag fnittrade innan Louis tryckte sina läppar mot mina igen. Han la sig försiktigt på sidan och la sin arm runt mig, han lämnade mina läppar som jag hade ett stort leende fastklistrat på.
"Hade du tänkt att sova här?" Frågade jag när han blundade.
"Nej..." Sa han och log "vi hade tänkt att sova här"
"Jag hatar att sova på soffan" sa jag även om det inte riktigt var sant. Det var otroligt mysigt att sova på soffan men efter den där filmen var det bara läskigt.
"Kom" jag tog tag i hans hand och drog med honom ur soffan och till sovrummet. Vi båda la oss under täcket med kläderna på, vi var alldeles för trötta att byta om.
Precis när jag hade lyckats somna började min mobil som fortfarande låg i min ficka ringa. Den irriterande ringsignalen satte igång och jag suckade högt. Louis arm höll mig nära honom och jag ville verkligen inte gå upp. Försiktigt lyfte jag Louis arm och reste mig upp från sängen för att komma ut ur rummet så snabbt som möjligt. Eftersom jag var nyvaken och ljuset från mobilen var starkt så svarade jag utan att titta vem det var. Vem det nu var måste ha en himla bra anledning till att ringa mig mitt i natten.
"Hallå?" Svarade jag med min hesa morgon röst. Skratt hördes från andra sidan och det fick mig att tro att det var någon som busringde.
"V-Vic?" Rösten från andra sidan luren tillhörde Justin. Han skrattade som att han aldrig gjort det förut och det glädje mig faktiskt, äntligen hade han slutat med sina deppigheter i soffan som Christopher kallade det.
"Justin det är mi...-"
Han började skratta ännu mer och jag hade planer på att lägga på men Justin började prata och jag var inte typen som la på när någon pratade.
"Vic, babe, jag vet en låt som passar oss perfekt"
Jag höjde ögonbrynen och lutade mig mot väggen.
"Va?"
"En låt... Som passar oss perfekt"
Det måste vara något fel på honom just nu. Han är säkert full.
"L-lyssna"
Det blev tyst och jag kunde höra lågt skrattande och klickande.
"Lyssna nu"
"Ja" sa jag otåligt och gäspade stort. På andra sidan luren började ett piano spela och först trodde jag att det var Justin som spelade, men såklart inte. Han spelade från datorn. En tjej började sjunga och direkt visste jag vilken det var.
"It feels like we've been out at sea, oh
So back and forth that's how it seems, whoa
And when I want to talk, you say to me
That if it's meant to be, it will be, whoa, whoa"
"Kommer du ihåg när jag sjöng den här för dig?" Sa Justin medans musiken spelades i bakgrunden.
Jag svarade inte. Allt kom poppande upp i hjärnan och det här var det sista jag ville tänka på.
"Justin..-"
"Kommer du ihåg på konserten när jag sjöng den här, du grät, Vic. Saknar du det inte?" Jag kunde höra att Justin snart själv började gråta. Jag svarade inte och jag hade inte chansen heller. Justin flyttade förmodligen tillbaka mobilen till datorn för musiken blev högre och det var nu den känsliga delen kom.
"I'm overboard and I need your love, pull me up
I can't swim on my own, it's too much
Feels like I'm drowning without your love
So throw yourself out to me, my lifesaver"
Jag hatar dig Justin. Du för mig att nästan tycka synd om dig, men det är det inte. Du är patetisk.
--
Ännu ett mobilinlägg! Lite tråkigt kapitel kanske men yes! Iaf, tänkte fråga om ni vill ha bilder eller inte? Mobilen ville knte ladda upp den så det är anledningen. Vill ni fantisera er in i eran egna värld eller vill ni ha bilder så att ni vet ungefär hur allt är? KOMMENTERA SÅ JAG VET!
Svar på frågor om mig
Hur gammal är du? Jag är 13, eller jag fyller 13 snart haha.
Vem gillar du mest i One direction och vilka/vilken är dina favorit låtar? Louis is my babeee och mina favorit låtar om du menar 1D så är det Loved You First och Change My Mind men om du menar liksom i helhet så är det nog Overboard - Justin Bieber :)
Vart får du dina idér ifrån? Det undrar jag också ibland haha. Men jag får ganska mycket inspiration från låtar och ärligt talat kan jag inte skriva utan musik. Jag har nog världens fantasi.
sommar/vinter? Sommar helt klart.
Godis/glass? Inget, ärligt talat haha.
Vitt/svart? Båda
Hårfärg? Sandré, en blandning mellan brun och blond. Jag har även blonda slingor som är naturliga.
Ögonfärg? Otroligt blåa.
hur fastande du för 1D? Jag vet inte riktigt. Kommer inte riktigt ihåg, det måste börjat när min vän började prata om dom konstant och sedan bara några dagar/veckor var jag själv helt fast.
Vad heter du? Denise :)
vad vill du bli när du blir "stor"? Antingen fotograf eller makeup artist, haha har ingen aning.
Gillar du Justin bieber också? Njea, jag är inget fan och jag kommer nog aldrig bli det heller men många av hans låtar är väldigt bra.
Har du någon gång varit på 1D konsert? Jepp, den 8 maj var jag en utav de tusentals skrikande tjejerna i Friends Arena och i London nästa år ska jag även se dom!
Vem tycker du mest om i 1D (om du favoriserar)? Louiiiiiis :D
Vilken låt tycker du mest om i "Take Me Home"? Change my mind eller Loved you first
Vilken låt tycker du i " Up All Night"? I Wish, One Thing eller WMYB.
Vart fick du idén från att börja med att skriva en novell? Jag har alltid var intresserad av att skriva och när jag började läsa massa 1D noveller blev jag bara så himla sugen hihi.
Har du deras autografer? Nej, om det inte gills att ha kopierade från tidningar såklart ;)
Och nu två noveller jag tycker ni borde läsa, båda är mina favoriter: novellermedonedirection.blogg.se & fearme.blogg.se .
More Than This - Chapter 23
Victorias perspektiv:
Jag tog emot den stora påsen som kassörskan vänligt höll fram till mig. Jag tackade henne vänligt även om mitt humör inte var det bästa. Tankarna om att jag skulle hem om två veckor var jobbigt att tänka på, jag ville inte lämna Louis. Det skulle vara jobbigt att ha honom på andra sidan jorden även om jag hade gått igenom det här tidigare med Justin, men då var det något annat. Vi bodde tillsammans och så fort han fick ledigt åkte han hem till mig. Men Louis bor på andra sidan jorden och när han får ledig tid åker han förmodligen till sin familj i England än mig.
"Ursäkta?" Ropade kassörskan bakom mig och jag vände mig långsamt om, osäker på om det var mig hon ropade efter.
"Du glömde din mobil" hon höll min mobil i luften och jag tog snabba steg mot henne.
"Tack så mycket" sa jag och gav henne ett tacksamt leende innan jag sedan gick mot utgången igen. Jag la ner mobilen i fickan och riktade istället min uppmärksamhet till dom olika klädaffärerna jag gick förbi. Jag ville så hemskt gärna gå in i dom alla men det skulle sluta med att jag mina pengar tog slut på kontot. Så mycket pengar har jag ändå inte och jag har inte ens ett jobb. Jag borde verkligen börja söka efter jobb snart, jag har ju trotts allt gått ut gymnasiet med väldigt bra betyg.
Medans jag gick längs gatan, förbi alla affärer, började det lätt dugga. Englands väder var verkligen inte något man hurrade om men det var ändå så charmigt. Det är såhär England ska vara. Min mobil som låg i bakfickan började plötsligt ringa och vibrera mot min rumpa vilket fick mig att rycka till. Jag drog snabbt upp mobilen ur fickan och läste Louis namn som lös på skärmen.
"Hallå" svarade jag med ett leende som jag inte kunde dölja.
"Hej, öhm, vi är klara med intervjun och jag är påväg mot Starbucks. Ska vi hämta upp dig så att du slipper gå i regnet?" Sa Louis på andra sidan luren och jag fann mig själv le ännu större än vad gjorde när jag läste Louis namn på skärmen.
"Jätte gärna, om det inte blir någon omväg för er bara" sa jag och ökade mina steg för att komma snabbare till Starbucks som låg ungefär femton minuter härifrån.
"Nejdå, vi är i närheten där du är" sa han och jag visste att han hade ett leende på läpparna.
"Hur kan ni veta det?" Frågade jag och höjde mina ögonbryn.
"Vi lämnade dig ju" sa han.
"Ja men jag har ju ändå gått en bra bit därifrån"
"Okej, vi ser det genom typ en telefonsökare" sa han och jag höjderna ögonbryn ännu mer, om det var möjligt.
"Åh, öhm, det var lite läskigt" sa jag i ett skratt och jag kunde höra Louis skrocka på andra sidan luren.
"Lite kanske, men det är för säkerheten såklart"
"Jag förstår det" sa jag och skrattade fortfarande vilket var ganska jobbigt men jag kunde inte hjälpa det.
"Vi är bakom dig... Om du är tjejen med blött hår och hundra kassar runt armarna" sa han och jag kunde inte hjälpa att skratta igen. Jag vände mig sakta om och såg den svarta, stora bilen som jag tidigare åkte med idag. Samtalets avbröts när Louis hoppade ur bilen och kollade på mig med ett leende.
"Jag trodde inte du var en sån som shoppade så mycket" sa Louis när jag kom fram till honom.
"Det är jag inte heller, jag har bara köpt saker som jag behöver" sa jag roat och hoppade in i den varma bilen bredvid Louis i baksätet.
"Så du behöver tre parfymer?" Frågade Louis med ett flin som lekte på hans lätt rosa läpparna.
"Man kan aldrig ha för många" sa jag och knuffade honom svagt på sidan med ett leende på läpparna.
"Hur gick intervjun förresten?" Frågade jag och vände tillbaka blicken till Louis efter att kollar ut genom det mörkt tonade fönstret i några minuter.
"Bra antar jag" sa han och rykte på axlarna "dom frågade vem du var och om vi var tillsammans"
Jag frös till. Alla kommer tro att jag är otrogen mot Justin bara för att han är så egoistisk som fortfarande inte sagt att vi är över. Jag vet att han inte gjort det för att han inte vill inse det.
"Vad svarade du?" Frågade jag och höjde ögonbrynen.
"Jag sa att vi bara var vänner vilket hon inte trodde på så jag sa att vi hade 'något på G'. Vi vet ju trots allt inte riktigt vad vi är egentligen?"
Jag nickade och slog ner blicken till mina ben. Jag hade ganska mycket att prata om med Louis men vi borde vänta tills vi var ensamma, mannen som förmodligen var Paul kastade då och då blickar på mig och Louis genom backspegeln vilket kändes en aning konstigt. Jag ville inte direkt att han skulle veta allt om våra privatliv.
"Alla kommer tro att jag är otrogen mot Justin ni" suckade jag. Louis arm lades runt mina axlar och han tryckte mig försiktigt närmare honom.
"Varför går ni inte ut med att ni är över?"
"Jag vet inte, jag har alltid tyckt att det är Justin som borde få ut med det eftersom det är honom alla lyssnar på men jag borde kanske själv skriva det" sa jag och kollade upp på Louis. Hans bruna hår var en aning blött efter att gått ur bilen i några minuter men det var ändå helt perfekt.
Innan Louis hann öppna munnen och svara på det jag nyss sagt så stannar bilen och Paul säger att vi är framme.
"Tack för skjutsen" sa jag lågt till honom och jag fick en svag nickning tillbaka genom backspegeln.
Jag och Louis hoppade ur bilen och eftersom jag har en sån otur trampar jag i en vattenpöl med ena foten.
"Oj" sa Louis och försökte hålla sitt skratt inne men såklart brast vi båda ut i skratt.
"Vad vill du ha?" Frågade Louis och la sin arm runt min midja när vi kom in till Starbucks.
"Det vanliga" svarade jag enkelt och Louis nickade.
"Du kan gå och sätta dig vid ett bord så länge"
Jag kollade på honom och gav honom ett svagt leende - osäker på om jag skulle pussa honom på kinden offentligt.
Jag valde ett bord nära fönstret där precis ett par suttit. Jag tog upp min mobil från fickan och la den på bordet medans jag satte mig. Min väska som hade hängt på min armar med flera andra påsar lade jag i mitt knä. Jag vilade hakan i mina händer medans jag långsamt skrev på Twitter hur det verkligen låg till mellan mig och Justin eftersom han själv inte kunde säga det. Jag skrev om flera gånger innan jag bestämde mig för det enklaste sättet att skriva på det.
@VictoriaSparker: just so everyone knows, it's over between me and @JustinBieber x
Det högg till en smula i bröstet när jag skickade iväg tweeten. Det hade varit "Jictoria" så länge och nu var det verkligen... Borta. Men jag hade någon nu som faktiskt brydde sig om mig, någon som aldrig skulle välja alkoholen framför mig, så som Justin gjort.
---
Lite kort del, men det har jag skrivit från mobilen och då kan jag liksom inte se om det blir långt eller kort! Känner att mina kapitel blir dåligare och dåligare lol, men jag har massa saker planerat som ska hända så det här är liksom "mellan kapitel" eller hur man ska kalla det :) Kommentera massor nu så kanske nästa kapitel kommer upp idag! :Dx
JUSTE, glöm inte att följa mig på Bloglovin' !
More Than This - Chapter 22
Victorias perspektiv:
Så fort jag satte min fot i den varma lägenheten sparkade jag av mig skorna och lutade mig utmattat mot väggen. Efter att gått sammanlagt i tre timmar med höga klackskor var rena helvetet, jag fattar inte varför jag tagit dom enda från början.
"Var det så jobbigt att gå?" Louis flinade och tog av sig sina vita Converse som han förmodligen tvättat efter dagen på stranden när det ösregnade, eller så hade han bara köpt nya.
"Ja, jag fattar inte varför vi skulle ta den där omvägen tillbaka till bilen" sa jag i en suckning "Det tog ännu längre tid"
"Bara för att du gick så långsamt" sa han retsamt och vi gick in i köket där Louis direkt satte igång te vatten, det måste vara en vana för honom att dricka te när han kommer hem efter att varit ute.
"Det fanns en anledning" sa jag och log svagt.
"Varför tog du inte Converse?"
"Om jag hade varit medveten om att vi skulle gå runt hela London så skulle jag gjort det" sa jag och Louis skrattade. Jag älskade hans skratt, jag skulle kunna lyssna på det hela tiden.
"Jag går och byter om" sa jag och kastade ett leende till Louis innan jag gick till sovrummet. Min väska som fortfarande hängde på axeln kastade jag på sängen så att mobilen och min plånbok åkte ut. Jag bytte ut den trånga klänningen till ett vitt linne med ett par gråa mjukisbyxor som jag hade fått av mamma, dock hade hon köpt fel storlek så dom var en aning förstöra. Jag satte upp mitt trassliga hår i en bulle på huvudet innan jag la mig på sängen och kollade på mobilen. Mamma hade svarat på mitt sms bara några minuter efter att skickat till henne, men det var då jag kysste Louis. Hela min kropp blev varm bara av att tänka på det, allt var så himla perfekt.
From: Mum
Oh, it's so beautiful, how was it? Who are you there with? Miss you so much to honey x
Jag log och läste smset några gånger till innan jag svarade. Skulle jag berätta om mig och Louis eller skulle hon få reda på det genom skvallertidningarna hon alltid läser?
To: Mum
It was perfect! I can not believe I dared haha. I was there with Louis, you will probably see everywhere in the newspaper who it is tomorrow x
Jag la mobilen bredvid mig och blundade. Direkt började bilder från kvällen spelas i mitt huvud och ett stort leende placerades på mina läppar när jag tänkte på kyssen. Hur Louis sagt att han alltid velat kyssa mig, gud, bara av att tänka på det så fick jag tusentals fjärilar i magen.
-
"Vart ska vi mötas då?" frågade jag och strök bak en hårslinga som hamnat i mitt ansikte.
"Starbucks?" föreslog Louis och höjdeögonbrynen.
"Vilken? Det finns typ tusen stycken" sa jag fnittrigt.
"Den vi möttes på, du vet den dagen då du fick en host - och skrattattack samtidigt?"
Jag skrattade och nickade. Jag kommer nog aldrig glömma bort den dagen "Vilken tid?"
"Vi är nog klara runt fyra" sa han och kollade på sin silvriga klocka han hade på armen "Jag kan ringa dig när intervjun är slut"
"Det låter bra" svarade och nickade igen, jag vände huvudet och kollade ut genom fönstret där Londons gator svischade förbi.
"Jag skickar med dig en vakt" fortsatte Louis och jag kollade tillbaka på honom.
"Jag behöver ingen livvakt" sa jag och höjde ögonbrynen.
"Man vet aldrig" Louis ryckte på axlarna och log "Jag vill bara inte att du ska bli attackerad av fans"
Han lutade sig framåt och kysste mig på munnen innan bilen stannade.
"Jag kommer knappast bli attackerad" sa jag och log mot Louis innan jag hoppade ur den stora svarta bilen "Ses sen"
Direkt svepte kalla vindar förbi mig och jag drog min skinnjacka tajtare runt mig innan jag började gå längs gatan och bara njöt av London. Min absoluta favoritstad. Jag måste verkligen börja åka hit oftare.
Mina ögon fann direkt den rosa, inramade affären längre bort på gatan och inombords skrek jag av lycka. Jag hade alltid varit galen i Victoria's Secret efter att jag fått en bodymist från mamma och pappa i födelsedags present när jag fyllde sjutton år. Efter det gick jag alltid till Victoria's Secret när jag hade tid och kunde spendera timmar på att lukta på alla olika parfymer och kroppskrämer som fanns, men aldrig hade jag köpt något.
När jag kom in i affären gick jag direkt till bodymist hörnan. Jag log nöjt när jag tog tag i "Such a Flirt" som jag visste Josie hade köpt till sin syster när hon fyllde år.
"Ursäkta?" sa en ljus röst bakom mig och jag vände mig direkt om. Två tjejer i tretton årsålder stod med två leenden fastklistrat på sina ansikten och jag började känna mig en aning pirrig. Jag visste att dom var fans av antingen Justin eller One Direction och oftast brukade dom kasta fula ord i mitt ansikte.
"Är inte du Victoria Sparker? Justins tjej?" frågade den andra tjejen och jag höjde mina ögonbryn. Hade Justin fortfarande inte gått ut med att vi var över?
"Öh, nej" sa jag tvekande "Alltså, jag är Victoria men jag och Justin gjorde slut för längesen"
"Det har han inte sagt?" sa nu den andra tjejen, hon kollade på sin vän men vände sedan blicken till mig igen "Kan vi få ta bild med dig?"
Frågan kom som en chock, vilket det alltid gjorde när fans frågade om dom fick ta bild med mig. Det var inte många som frågat mig det.
"Visst" sa jag långsamt och båda tjejerna log innan dom både tog upp sina mobilen och ställde sig bredvid mig. Jag log mot kameran medans tjejernas ansikten var tätt ihoptryckt med mitt.
Jag lämnade Victoria's Secret med en kasse i handen. Jag kunde bara inte låta bli att köpa "Such a Flirt". Jag hade velat ha den sålänge så det var verkligen på tiden att jag köpte den. Min mobil som låg i bakfickan gav ifrån sig ett ljud och jag drog direkt upp den.
From: Josie
Awww, omg, you and Louis are so cuuuuute together! The picture of you two kissing in London Eye is just... omg perfect! Have never seen cuter pictures! Miss you babe, see you in like two weeks x
Ett leende placerades på mina läppar och nu växte saknaden för Josie enormt inom mig. Jag hade inte varit medveten om att jag saknat henne såhär mycket och jag hade inte heller varit medveten om att jag skulle hem om två veckor. Då kommer jag behöva lämna Louis och sedan ska han på turné. Mitt leende suddades ut och min mage vred ihop sig.
------
Inte alls nöjd med kapitlet men jaja, något är det ju eller hur? ;) Fortsätt kommentera frågor så kommer jag svara på dom i ett inlägg som kommer ut den 16 :) x
More Than This - Chapter 21
Victorias perspektiv:
Jag lutade mig mot räcket i gondolen och lät blicken glida över upplysta staden. Vi hade inte kommit speciellt långt upp men ändå var utsikten otroligt och jag kunde verkligen inte föreställa mig hur mycket otroligare utsikten skulle vara högst upp av London Eye. Varje gång hjulet stannade och nya människor skulle på nästa gondol så gungade gondolerna till och varje gång blev jag lika rädd - jag var väldigt höjdrädd, ganska mycket faktiskt.
"Är du rädd?" frågade Louis och jag kände i ögonvrån hur han kollade på mig. Mina kinder hettades upp när jag insåg att jag hade ställt mig närmare och närmare Louis och hur mina knogar blivit vita för att jag höll räcket alldeles för hårt.
"Lite höjdrädd bara" sa jag lågt och jag kunde höra att Louis log. Varför han log visste jag inte men det skulle inte förvåna mig om det var för att jag faktiskt var höjdrädd.
"Det är inget fara" Louis la sin arm runt min midja och drog mig ännu närmare så att våra kroppar trycktes mot varandra och det fick mig faktiskt att slappna av. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av utsikten och att få vara i hans famn. Jag var glad att Louis bokat en "egen" gondol till oss, utan massa andra människor. Förmodligen skulle säkert femtiomiljarder bilder på oss vara i tidningarna för att dom fotat oss istället för utsikten och det ville jag inte. Det var alltid obehagligt att synas i tidningen även om jag borde vara van efter tre år. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid det, jag hade ingen anledning alls att vara i tidningen. Jag var inte känd och kommer aldrig bli det heller. Jag skulle aldrig vilja bli världskänd, det räckte med att vara väldigt igenkänd.
"Är det inte jobbigt att vara världskänd?" frågade jag och kollade upp på Louis. Hans blick var riktad ut över staden, han var så fin att jag bara ville gråta.
"Ganska, det är mest jobbigt när man går på gatan eller ska handla då man behöver ha fyra vakter som följer en överallt" sa han och kollade ner på mig en kort stund innan han vände bort blicken tillbaka till utsikten "Men det är värt det"
Jag log och kollade tillbaka ut på utsikten.Vi var snart högst upp och jag pirret i magen växte men jag var trygg, jag var i Louis famn trotsallt. Jag öppnade min väska och letade snabbt efter min mobil - jag behövde bevisa mamma att jag vågade åka London Eye även om det förmodligen fanns miljarder bilder på internet. Jag tog en bild på utsikten och skickade sedan iväg det till mamma.
To: Mum
Look where i am! Aren't you proud of me mum? :') Miss you so much x
"Vic?" sa Louis och jag hm:ade som svar "Kolla"
Jag vände upp blicken och träffades av en kamerablixt i ansiktet, Louis ansikte var tryckt mot mitt och då insåg jag att han nyss tog bild. Jag trodde det var någon paparazzi som lyckades klättra upp till våran gondol eller något och det var så otroligt konstigt att jag ens tänkt så, det var ju ändå omöjligt.
"Louis!" sa jag och kollade på honom med en seriös min, men jag kunde inte låta bli att le "Vad ska du göra med den?"
"Inget" sa han och flinade.
Jag räckte mig efter hans mobil som han höll i handen men med så snabba reflexer som han har så smet han undan och höll upp armen i luften. Jag hoppade och försökte få tag på mobilen han hade i handen men jag var alldeles för kort - varför kunde jag inte bli lika lång som pappa för?.
"Kan jag få se på den iallafall?" sa jag och slutade hoppa efter några sekunder.
"Jag håller mobilen, du kanske raderar den" sa han och klickade snabbt upp bilden han tagit på oss. Jag gillade inte att bli fotat, jag hatade det, jag blev aldrig fin på bild vilket jag hade insett vid 16 års ålder, då slutade jag ta "ego bilder".
På bilden Louis tagit var mitt hår en aning ruffsigt, mina ögon var vidöppna och mina kinder var svagt röda. Jag såg inte alls bra ut.
"Jag ser ut som en kamel och om du lägger upp den på Twitter eller något annat så dödar jag dig, seriöst" sa jag och kollade på Louis som log mot mig.
"Du ser verkligen inte ut som en kamel" sa han och gick ett steg närmare mig "Du är perfekt"
Jag fnös men jag kände mig ändå svimfärdig av hans ord. Mina kinder hettades upp flera grader och jag kollade generat bort. Min blick hamnade på den belysta staden och mina ögon spärrades upp.
"Lou, vi är högst upp" sa jag och skyndade mig till fönstret - vi hade tydligen förflyttat oss till mitten av gondolen - och tryckte mina varma händer mot det svala glaset.
Louis skrattade och ställde sig bakom mig, han lutade sin haka mot min axel. Hans varma andetag träffade mig på axeln och jag fick gåshud längs hela kroppen.
"Det är så vackert" sa jag och log stort. Jag är glad att jag är här och jag är glad att Louis var den som tog hit mig.
Medans jag studerade varenda byggnad jag såg härifrån så kände jag - om jag inte inbillade mig - ett par läppar mot min hals. Hela min kropp blev knottrig och min mage gjorde volter.
"Louis..." sa jag lågt och lutade mitt huvud bak mot hans hals.
"Förlåt" mumlade han och jag log svagt för mig själv.
"Nej, säg inte förlåt" sa jag och vände mig om, jag mötte hans fina ögon som nästan lös i mörkret och mitt leende ökade rejält. Han kollade på mig samtidigt som hans händer flyttades till min midja och det kändes som att min kropp stod i brand - endast av hans beröring. Vad han fick mig att känna bara av en beröring från honom var sjukt, jag hade aldrig tidigare känt såhär. Inte ens med Justin. Sakta flyttades våra huvuden mot varandra och min mage pirrade så mycket att det var mer än bara fjärilar där inne. När hans nuddade mina kändes det som att jag drömde, min mage gjorde tusentals volter och hela min kropp var täckt med gåshud. Jag kunde inte beskriva känslan av att känna Louis läppar mot mina.
"Du har ingen aning om hur länge jag har väntat på att få kyssa dig" sa Louis lågt och raspigt mot mina läppar innan han kysste mig igen.
---
Whoo! Blev ganska nöjd med den här delen även om den var lite kort, om jag ska vara ärlig hehe. Hoppas ni tycker om den bara! ;) Jag fick en kommentar om jag inte kunde berätta lite om mig själv, och visst kan jag göra det! Ni får kommentera massa frågor ni vill veta om mig så ska jag försöka fixa ihop ett inlägg med svaren! :D x
More Than This - Chapter 20
Victorias perspektiv:
Jag kollade på Louis medans han knöt sina Converse. Jag ville inte att han skulle gå, jag ville fortsätta vara i hans varma famn medans vi kollade på film eller spelade Fifa.
"Ska du göra något imorgon?" frågade Louis och rätade på sig, han drog handen genom sitt bruna hår och drog sedan luggen åt sidan.
"Inget planerat" svarade jag och ryckte på axlarna.
Han log och kliade sig i nacken "Jag är inte bra på sånt här och har ingen aning om hur man ska säga det" skrattade han och mötte mina ögon "Men vill du...liksom... gå på..."
"Dejt?" avslutade jag hans mening och han log tacksamt "Gärna, jätte gärna"
"Vad bra" sa han och hans leende ökade "Jag hämtar dig vid sex, om det går bra?"
Jag nickade som svar och tog några steg närmare Louis, jag la mina korta armar runt honom och han besvarade kramen.
"Vart ska vi imorgon?" frågade jag innan Louis hann öppna ytterdörren.
"Det får du se" sa han med ett flin, jag himlade lekfullt med ögonen och fnittrade lågt "Godnatt, Vic"
"Godnatt" hann jag svara innan Louis hade stängt ytterdörren. Jag låste dörren efter honom och gick sedan till mitt rum. Klockan närmade sig elva på kvällen och jag blev nästan förvånad. Jag trodde klockan var runt nio.
-
Jag drog frustrerat handen genom mitt blöta,trassliga hår. Jag hade endast underkläder på mig och jag hade sprungit runt hela lägenheten för att hitta bra kläder. Vad jag hade gjort idag vet jag inte, men jag hade lyckats komma på klockan fyra att jag skulle på dejt. Han skulle hämta mig klockan sex och jag hade bara två timmar på mig nu, det kändes som att det inte skulle räcka. Jag hade inte valt kläder, sminkat mig eller fixat mitt blöta hår.
Min blick landade på den svarta klänningen som låg rynkligt på golvet bredvid resväskan, förmodligen hade jag kastat ut den när jag var på jakt efter underkläder. Jag hade köpt för säkert en månad sen men aldrig använt, kanske kunde jag ha på mig den? Försiktigt tog jag upp den och studerade den. Den kunde man väl ha på en dejt? Såklart man kunde, men kunde man ha den dit vi skulle? Det skulle hade varit en stor lättnad om han hade sagt vart vi skulle. Jag drog smidigt på mig klänningen och gick till spegeln. Den svarta klänningen satt faktiskt - av min förvåning - perfekt på min kropp. Jag snurrade runt några varv innan jag fortsatte till sminket och håret. Jag duttade på lite puder, ritade på en smal eyeliner linje och kletade på lite mascara. Jag brukade i vanliga fall aldrig använda eyeliner och vad som flög i mig nu vet jag inte, men jag passade konstigt nog i eyeliner vilket jag inte alls trodde - jag gjorde en ren chansing.
Dörrklockan ringde och det fick mig att rycka till. Jag drog plattången genom håret en sista gång innan jag sprang ut till hallen. Innan jag öppnade drog jag på mig mina mina svarta high heels. Jag öppnade snabbt dörren och mina ögon landade direkt på Louis. Han hade på sig en svart skjorta med svarta jeans. Han hade ett leende på läpparna när han kollade på mig, uppefrån och ner.
"Är det för mycket?" frågade jag tveksamt och Louis kollade direkt upp på mig med ett leende.
"Inte alls, du är jätte vacker" sa han och jag kunde inte hjälpa att jag började rodna.
"Tack" sa jag med ett stort leende på läpparna "Jag ska bara hämta min väska, sen kan vi gå"
Jag trippade försiktigt in i lägenheten igen och hämtade min väska som låg på bordet i vardagsrummet. Sedan gick jag så snabbt jag kunde med mina höga skor tillbaka till hallen där Louis stod. Hans leende ökade när han fick syn på mig och jag kunde själv inte låta bli att le större än vad jag redan gjorde.
"Redo?" frågade han och jag nickade som svar.
Vi gick bredvid varandra ner för alla fem långa trappor och det var verkligen inte roligt. Mina fötter värkte en aning redan men jag försökte bita ihop och strunta i det. Vi gick ner för sista trappan när jag plötsligt började fnittra och kunde inte sluta, min ena fot vek sig vilket gjorde att jag hamnade på rumpan och gled ner för dom sista trappstegen.
"Shit" sa Louis och och satte sig på huk bredvid mig. Han satte sina händer vid min midja och hjälpte mig upp på fötter "Gjorde du illa dig?"
Jag fnittrade mer än vad jag gjorde tidigare, både av pinsamhet och Louis reaktion.
"Nej då" sa jag och försökte lugna ner mig "Förlåt"
"För vad?" Louis kollade på mig med ett brett leende på läpparna, han verkade inte kunna hålla sitt skratt inne så det slutade med att vi båda skrattade hela vägen till bilen. Varför jag skrattade från första början vet jag inte, men alla brukar ju få sånna attacker, eller hur? Jag fick verkligen min i fel tidpunkt.
Louis öppnade bildörren till mig och jag log tacksamt medans jag satte mig i bilen. Louis sprang över till förarsidan och startade bilen. Radion sattes igång och min favorit spelades, Never Say Never - The Fray. Jag höjde ögonbrynen med ett leende och kollade på Louis som hade blicken riktad på vägen.
"Öhm, för jag höja?" frågade jag och Louis nickade. Jag såg i ögonvrån att han kollade på mig medans jag försiktigt vred på volymknappen, rädd att råka höja musiken för mycket.
"Gillar du The Fray?" frågade Louis och trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken.
"Ja, faktiskt" sa jag och log svagt.
"Jag med" sa han och jag kollade på honom.
"Gör du? Vilken är din favorit låt?"
"Look after you" sa han och jag visste att han log, jag behövde inte ens kolla.
Louis parkerade bilen utanför en restaurang och jag såg redan nu att den var lyxig, otroligt lyxig.
"Ska vi gå?" frågade Louis och jag vände huvudet och kollade på honom.Jag nickade som svar och vi hoppade ur bilen. Vi gick bredvid varandra och det var bara några millimeter mellan oss. Varje gång vi nuddades så fyllde samma känsla mig och jag kunde inte sluta le.
"Tomlinson" sa Louis till kyparen som artigt nickade bort till ett bord som stod i mitten av restaurangen. Medans jag följde efter Louis till bordet kunde jag inte låta bli att känna mig en aning udda bland människorna här inne. Alla här inne var säkert miljonärer och här kommer jag som inte ens i närheten av miljonär.
"Är du okej?" frågade Louis och kollade på mig med ett svagt leende på läpparna.
"Såklart" svarade jag med ett leende. Jag satte mig på stolen mittemot Louis. En man med svart kostym kom fram till vårat bord och gav oss varsin meny. Bara menyn såg ut att kosta en förmögenhet.
"Ta vad du vill, jag betalar" sa Louis och jag kollade på honom med ett tacksamt leende.
Jag kollade runt i menyn och bestämde mig direkt för Spaghetti Bolognese, både för att det var en utav dom lite billigare rätterna och för att jag inte hade ätit det på länge.
"Är ni redo att beställa?" frågade samma man som hade gett oss menyerna. Louis kollade på mig för ett svar och jag nickade med ett leende.
"Öh, Spaghetti Bolognese till mig" sa jag med ett svagt leende.
"Grillad kyckling" sa Louis och mannen nickade innan han försvann.
"Det skulle inte förvånat mig om du beställde cookie dough" sa jag och log "Det fanns på efterrätter"
"Så du har läst om mig på internet?" flinade Louis och jag nickade.
"Jag ville veta mer om dig" sa jag och en klunk av mitt kalla vatten som kyparen tidigare kom med.
"Du kunde ju frågat"
"Sant, men jag skulle aldrig kommit på frågor mitt upp och ner"
Louis skrockade och jag drogs med.
"Eftersom jag inte kan läsa om dig på internet, så får jag nog fråga dig nu" sa Louis.
Jag nickade och log "Kör på"
Louis tänkte några sekunder innan han öppnade munnen "Framtidsplaner inom jobb?"
"Öh, jag har inte kommit så långt" skrattade jag och Louis log.
"Intressen?"
"Piano, tror jag"
"Hur är din familj? Jag menar, har ni bra kontakt och sånt?"
"Dom bor inte så många kvarter bort från min lägenhet" sa jag "När jag flyttar brukar dom också flytta, dom gillar inte att vara långt bort från mig så vi ses ganska ofta" jag skrattade åt tanken hur löjligt det lät. Jag var vuxen och ändå behandlade dom mig som att jag var en tonåring som man behövde ha koll på hela tiden.
"Oj" skrattade Louis och höjde ögonbrynen "Det var... speciellt"
"Ja, jag känner mig då och då lite som ett barn" sa jag och nickade.
-
Vi reste oss från stolarna och när jag kollade på klockan hade vi nästan suttit här inne i två timmar. Vi hade ätit på kanske en halvtimme men pratat i en och en halv timme, jag älskade att prata med Louis, han var så himla lätt att prata med och dessutom fick han mig att skratta hur lätt som helst.
När vi gick ut från restaurangen hade det redan börjat mörkna och det hade blivit en aning kallare. Jag fattar inte varför jag inte tog med mig en kofta. Jag gick som en vana till bilen men Louis stannade och kollade på mig med ett hemlighetsfullt leende.
"Vi är inte riktigt klara än, kom" Louis sträckte fram handen och sakta gick mot honom och tog tag i hans varma hand. Vi började gå längs gatan och jag fattade fortfarande inte vart vi skulle. Kanske skulle vi bara på en promenad?
"Vart ska vi?" frågade jag nyfiket och Louis skrattade.
"Det får du se"
"Måste du vara så hemlighetsfull?" sa jag med ett flin och Louis nickade.
"Ja, såklart. Annars blir det tråkigt"
Jag suckade och himlade lekfull med ögonen. Efter att vi hade gått i en kvart började jag känna igen mig men jag visste fortfarande inte riktigt vart vi var - förmodligen kände jag igen det för att jag sett bilder på internet. Eftersom jag bodde i London när jag var liten så lärde jag mig inte direkt Londons gator. Jag befann mig mer hemma hos Josh i deras trädgård eller hemma hos oss. När vi plötsligt stod framför London Eye tappade jag nästan hakan. Jag hade aldrig varit i närheten av London Eye eller Big Ben förut.
"Ska vi åka London Eye?" frågade jag chockat när Louis ställde sig i kön.
"Jag tänkte det" sa han och jag brast upp i ett stort leende "Jag hoppas du aldrig åkt när det är mörkt"
"Jag har aldrig någonsin varit här" erkände jag och Louis la sin arm runt mig med ett nöjt leende på läpparna.
---
Shit! Värsta långa kapitlet! Har suttit snart fyra timmar och skrivit detta kapitel, sen har jag även letat efter bild osv! Hoppas ni tycker om kapitlet och glöm inte bort att kommentera vad ni tycker och vad ni tror kommer hända!
Ps. Vill gärna veta lite mer om mina läsare och jag har länge undrat: Vilken/vilka 1D låtar är era favoriter? :)x
More Than This - Chapter 19
Victorias perspektiv:
Jag vände mig om i sängen ännu en gång. Jag hade snart legat här i en timme och jag hade fortfarande inte lyckas få någon sömn. Kanske var det för att killarna skrattade och pratade högt på andra sidan vägen eller så var det bara huvudvärken som sakta dödade mig innefrån som hindrade mig från att somna. Jag fattar inte hur Louis eller Harry inte kunde vara bakfulla? Jag menar, dom drack ju nästan mer än vad jag gjorde?
Min mobil som låg på det lilla bordet bredvid sängen började lysa och jag kollade undrande på den innan jag tog tag i den. LOUIS stod det på skärmen och jag låste snabbt upp mobilen för att kunna läsa smset han skrivit. Men varför hade han bara inte kommit in? Han var ju ändå i rummet bredvid.
From: Louis
I think we need to talk... can i come in to you?
Ett okontrollerat leende placerades på mina läppar när jag läste smset även om det inte var rätt tillfälle att le. Men jag kunde inte styra det, bara av att läsa hans namn så började jag le. Jag ville inte le, för han hade ju fortfarande kysst den där tjejen och sedan sagt att vi har något tillsammans. Han var så förvirrande.
To: Louis
Sure.
Svarade jag enkelt. Jag var nära på att lägga till en smiley men kommit på mig själv innan jag skickat iväg det.
Jag satte mig upp i sängen i skräddarställning och väntade på att Louis skulle komma in. Det pirrade mer och mer i magen för varje minut, tänk om det här samtalet slutar med att vi skriket åt varanda?
Tre lösa knackningar väckte liv i mig och jag rätade snabbt på mig "Kom in" sa jag högt och bara några sekunder senare öppnas dörren och Louis stiger in. Hans steg var tvekande och jag kunde tydligt se att han spände käkarna.
"Hej" sa jag lågt och strök bak en hårslinga bakom örat.
"Hej" svarade han lika lågt, han kollade tvekande på mig.
Det var så himla spänt mellan oss och jag hatade det. Det skulle inte vara såhär om man var med Louis.
"Så..." sa jag frågande och höjde ögonbrynen. Jag slog ner blicken i det mörka trägolvet och pickade nervöst på mina fingrar.
"Jag..." började Louis och satte sig sakta på sängkanten "Du tror säkert att jag kysste den där tjejen igår, vilket jag inte gjorde. Hon var min såkallade 'flickvän' när vi gick i skolan och nu ville hon 'få tillbaka mig'''
Jag nickade svagt och kollade upp på Louis.
"Kan du snälla förlåta mig? Även om inget egentligen hände" sa han med ett svagt leende.
"Du talat sanning nu va?" frågade jag tveksamt och kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken.
"Ja, jag skulle aldrig ljuga för dig" sa han och jag kunde höra att han log. Men jag tvekade fortfarande. Tänk om han faktiskt ljög, han kanske faktiskt kysste tillbaka?
"Jag fattar inte hur du egentligen kan vara arg när jag inte kysste henne" sa Louis efter några sekunders tystnad.
"Jag är inte arg... jag är bara... jag vet inte" sa jag och kollade på honom med en seriös min "Jag vill så gärna tro dig, men jag vet inte. Tänk om du faktiskt ljuder"
"Så du litar inte på mig? Du tror jag sitter och ljuger mitt framför dig?" sa han och sänkte ögonbrynen irriterat.
"Man vet aldrig!" sa jag och viftade med armarna frustrerat.
Jag hade aldrig varit bra på att argumentera och kommer nog aldrig bli det heller.
"Snälla Vic" sa han och han lät desperat "Jag ber dig. Jag talar ren sanning nu. Snälla. Jag vill inte förlora oss"
Min mage gjorde tusentals volter och jag kände mig ganska rörd faktiskt. han ville inte förlora 'oss'.
"Okej" sa jag och suckade lågt.
"Förlåter du mig?" sa han och ett svagt leende placerades på hans läppar "Jag har inte pressat dig eller något? Bara så att du inte ger dig för att jag har typ tvingat dig eller något"
"Om du ljuger, jag lovar, du kommer inte få det lätt"
Louis log svagt och nickade "Jag ljuger inte"
"Bäst för dig" sa jag och brast ut i ett stort flin.
-
"Du sa att du var dålig!" sa Louis nöjt och försökte ännu en gång distrahera mig från spelet genom att kittla mig.
"Försök inte fuska, Tomlinson!" skrattade jag och kollade upp på Louis.
Jag låg i hans famn med hans arm runt mig och vi spelade Fifa vilket han hade behövt tjata sig till. Eftersom det bara var vi hemma nu så hade Louis ingen annan att spela med, förutom mig.
"Och jag är dålig, du leder ju med 3-2! Jag fattar inte varför du gnäller" sa jag och Louis fnös.
"Du har varit hur nära som helst på att göra mål. Flera gånger också" svarade han och jag kunde höra honom le.
Jag fnittrade och valde att inte svara på det. Bara några minuter senare hade jag gjort ett till mål och nu stod det 3-3. Jag visste att Louis kunde bli tjurig när han inte vann, så nu skulle jag vinna.
"Jag fattar inte hur du ser dig själv dålig på Fifa! Du vann precis över mig!" sa Louis och slängde iväg spelkontrollen till andra sidan soffan när jag slutligen vunnit över honom "Jag är bäst på Fifa"
"Tydligen inte" retades jag och louis suckade busigt.
"Jag lät dig vinna"
"Gjorde du inte alls! Jag vet att du gav allt du hade för att vinna" sa jag och satte mig upp. Jag la kontrollen på bordet och la mig sedan i hans famn igen.
"Gjorde jag inte" Louis la sina händer på min midja och tryckte löst vilket fick mig att skratta.
"Försök inte!" jag rullade bort från honom och jag kunde höra Louis skratta lågt.
"Vadå?"
"Du får absolut inte kittla mig" sa jag seriöst och Louis flinade.
"Men jag gillar höra ditt skratt" sa han och log.
"Jag skrattar inte när jag blir kittlad, jag låter seriöst som en döende säl" sa jag och skrattade lågt.
"Ditt döende säl skratt är gulligt"
Mina kinder hettades upp rejält och jag kunde inte göra något annat än att försöka gömma mitt ansikte tills mitt ansikte fått tillbak sin normala färg.
"Aw, du rodnar!" Louis lutade sig framåt och tog mig runt midjan och drog mig närmare honom.
"Gör jag inte alls" sa jag och fnittrade.
"Jo det gör du" sa han och tog bort mina händer från mitt ansikte.
"Okej okej" sa jag och tryckte mitt ansikte mot hans axel. Louis armar slingrade sig runt min kropp och tryckte mig närmare än vad jag redan var. När jag kollade upp var våra ansikten bara några centimeter ifrån varandra och det kändes som att vi skulle kyssa men såklart inte, Louis mobil gav ifrån sig ett ljud och jag hoppade snabbt bak för att Louis skulle kunna få upp sin mobil. Han suckade när han kollade på sina mobil och när jag lutade mig fram såg jag att det var en notis från Twitter.
"Twitter?" sa jag och höjde ögonbrynen med ett leende.
"Niall har uppdaterat" sa han roat och la mobilen på bordet.
"Har du på notiser när killarna uppdaterar?" fnittrade jag.
"Ja, faktiskt" sa han och skrattade lågt.
-
Hej! Har håållt på hela dagen med det här kapitlet men ändå blir den ingen bra. Iaf, ni får jätte gärna kommentera vad jag skulle kunna ändra när jag skriver. Jag funderar på om jag ska byta till engelska dialoger, men jag vet inte. Kommentera vad du tycker, om du vill lol ;)xx
More Than This - Chapter 18
Victorias perspektiv:
Kalla vindar svepte förbi och regnet smattrad hårt på mitt huvud medans jag tog långsamma steg längs gatan för att komma bort från den dunkande lokalen. Att springa iväg från Louis var ett otroligt löjligt val. Men jag klarade inte av att låtsas som att jag inte brydde mig för det gjorde jag. Det gjorde ont att se Louis och en annan tjej kyssas och nu jagade minnena mig. Jag trodde vi hade något, jag menar, blickarna och allt måste ju betytt något. Men jag kanske bara inbildade mig. Lost in confusion like an illusion. Och nu började jag tänka på Justin också, jag tänker aldrig mer bli full igen. Jag kunde verkligen inte hålla reda på mina tankar och allt jag inte ville tänka på poppade ju såklart upp i huvudet och ville inte försvinna.
"Vic, vänta!" ropade Louis bakom mig. Jag suckade högt och vände mig sakta om och kollade på Louis som kom vinglande mot mig. Den vita tshirten han hade på sig hade blivit blöt och man kunde se hans magruter genom det blöta tyget. Om jag sa att han inte såg otrolig sexig ut nu så ljög jag.
"Vad" sa jag och slog ner blicken i marken för att inte kolla på hans kropp.
"Vart ska du?"
"Hem"
"Hem"
"Du kan inte gå hem själv"
"Jag går hellre själv än med dig" sa jag utan att tänka mig för och jag ville bara slå mig i huvudet med ett basebollträ.
"Är du arg på mig?" Louis lät nästan irriterad när han sa det.
"Ja...Eller nej..." sa jag i en suckning "Jag trodde vi.... du vet... Hade något..."
"Vi har något" sa han tveksamt och jag kollade upp på honom.
"Men den där bimbon då?" sa jag och strök bort vattendropparna som gled ner för min panna.
"Bimbon? den där tjejen som jag kysste...eller hon kysste mig...fast jag kysste inte...-"
"Okej" sa jag otåligt och suckade högt "Jag måste gå nu"
Jag backade några steg innan jag vände mig om.
"Du får inte gå själv hem" sa Louis och gick efter mig "Jag vill helst inte att du ska bli kidnappad eller något.
Jag kollade på honom över axeln och nickade "Då tar jag väl taxi"
"Låt mig bara gå med dig" sa han och log.
Jag suckade och nickade sakta "Okej då"
Vi gick sakta bredvid varandra, vi sa inget men det behövdes inte. Jag hade för mycket i huvudet just nu och jag orkade inte heller öppna min mun just nu och det verkade inte Louis heller. Han såg hur trött som helst ut och han var faktiskt rätt söt när han var trött, fast det var han hela tiden. Jag sköt bort tankarna om honom och försökte istället fokusera på marken och att inte vingla så mycket. Jag ville helst komma hem hel och inte med fötter som var stukade.
"Tack för att du...gick med mig" sa jag och slog ner blicken i marken.
"Varsågod" sa louis och jag kollade upp på honom och mötte hans fina ögon.
Det var spänt mellan oss och jag ville bara springa upp till lägenheten och lägga mig i sängen och bara glömma det som hänt ikväll. Mitt huvud värkte och jag mådde illa och det var några utav de tusentals anledningarna till att jag var en riktigt bitch mot Louis just nu.
"Vi ses" sa jag sakta och Louis nickade.
"Godnatt" sa han och jag vände mig om utan att svara. Jag öppnade portdörren och medans jag gick upp för första trappan kunde jag inte låta bli att kolla på ut Louis genom fönstret på dörren. Han riktade ansiktet upp mot himlen och lät vattnet träffa hans ansikte mjuka ansikte.
-
Jag satte mig sakta upp i sängen. Mitt huvud värkte och snurrade så mycket att jag nästan kände mig döende. Det var alltså såhär det kändes att vara bakfull. Herregud, jag tänker aldrig mer dricka alkohol. Jag ställde mig sakta upp på mina trötta ben och gjorde min gång till köket. Regnet smattrade mot fönstret men det gjorde mig inte alls förvånad. Det regnade ungefär hela tiden i England.
"Godmorgon!" sa en välkänd röst bakom mig och jag hoppade till av rädsla.
"Herregud, sluta!" sa jag och vände mig om och kollade på Josh som log.
"Är du bakis?" retades Josh och la sin hand på min axel.
"Ja, för första gången också" mumlade jag och tog fram den vita tabletten från det lilla paketet "När kom du?"
"Imorse runt nio" svarade han och satte sig vid bordet "Harry och Louis kommer sen bara så du vet, ganska snart faktsikt"
"Va? Vad ska dom göra här?" frågade jag och tog mitt glas i handen.
"Förmodligen spela Fifa" sa han med ett leende.
"Kan dom inte göra det hemma" sa jag lågt.
Jag vände mig om och suckade lågt. Jag hade ingen lust att möta Louis, inte nu.
"Ni får inte komma in i mitt rum" sa jag varnande och kollade på Josh över axeln "Det är utmattande att bara prata med dig nu och jag har ingen lust att prata med två till som dessutom pratar så himla mycket och högt"
Josh skrattade och skakade på huvudet "Jag ska försöka komma ihåg det"
Bara ett ögonblick senare öppnas ytterdörren och prat fyllde hela lägenheten, man kunde nästan tro att det var femton personer som kom istället för två. Jag gav Josh en blick innan jag stoppade tabletten i munnen och tog en stor klunk av vattnet.
--
Sjukt dåligt och kort kapitel, förlåt så himla mycket! Visste verkligen inte vad som skulle hända så yes... Har iallafall fått hur många nya läsare som helst, så heeeej på er! Hoppas ni gillar min novell ;)xx
More than this - Chapter 17
Victorias perspektiv:
Bara efter två drinkar så kände jag mig en aning virrig. Det var ingen jobbig virrighet utan den var helt underbar. Jag trodde det skulle vara fruktansvärt att vara full, men nu fattar jag varför folk festar och blir fulla.
"Åh, jag älskar den här låten!" Sa Niall högt och reste sig snabbt - alldeles för snabbt - och snubblade på stolbenet så att han ramlade baklänges och hamnade på rumpan. Om jag hade varit nykter skulle jag hjälpt honom, men nu var jag inte det och jag fattade själv inte vad jag höll på med. Alla runt bordet började skratta när Niall kollade på oss alldeles chockad över vad som precis hänt.
"Hjälp mig upp!" sa han och sträckte ut armarna som ett barn.
Zayn och Liam drog upp honom och bara ett ögonblick senare var Niall på dansgolvet och dansade som att ingen kollade. Zayn, Perrie, Liam och Harry drack snabbt upp det som fanns i deras glas innan dom också gick till dansgolvet och dansade lika galet som Niall.
Jag kollade på Louis och konstigt nog kollade han redan på mig, mina kinder hettades upp en aning och jag gav honom ett svagt leende som han besvarade med ett ännu större leende.
"Vill du dansa?" Frågade han och hoppade över till stolen som Perrie tidigare satt på.
"Jag kan inte dansa" fnittrade jag och kollade på honom.
"Inte jag heller"
Bara några sekunder senare stod jag på benen med Louis hand inlindad med min, vilket jag inte var beredd på men jag sa inget för jag älskade det. Han log innan han gick mot dansgolvet med mig i släptåg, han trängde sig in bland folkmassan och han stannade inte förän vi var mitt i allt. Han började dansa och inte långt efter var jag också igång. Musiken dunkade i kroppen och jag kände mig så himla...fri? Jag hade ingen aning om vad det var men det var helt underbart. Det här är första gången jag är full och detta är definitivt inte den sista.
"Du kan visst dansa!" Sa Louis och log brett.
"Verkligen" skrattade jag och kollade på honom "du med förresten, riktigt snygga danssteg"
Han log och himlade lekfullt med ögonen men fortsatte att dansa.
Jag vet inte hur länge vi dansat, men jag var andfådd, min tunga var som sandpapper och det kändes som att mina fötter skulle ramla av. Jag var glad över att jag inte tagit klackskor vilket Perrie hade gjort. Gud vad jag tycker synd om henne nu, hennes fötter måste vara alldeles förstörda.
"Jag behöver något att dricka" sa jag och Louis nickade. Han tog tag i min hand igen - vilket jag ännu en gång inte var beredd på - och drog med mig genom folkmassan igen. Min kropp dunkade in i andras medans jag tog snabba steg efter Louis och jag hade säkert lyckas få på mig en liter alkohol. Om jag hade varit nykter skulle jag flippa ur men nu var jag ju inte det. Det är så mycket roligare att vara full. Att jag aldrig fattat det när jag var tillsammans med Justin. Nu vet jag iallafall varför han festade hela tiden.
"Vad ska du ha?" Frågade Louis och la sin arm runt min midja så att jag kom några millimeter från Louis kropp.
"Öhm" sa jag och kunde inte sluta tänka på att jag var såhär nära Louis. Hela min kropp var knottrig av gåshud bara av honom "Du får välja"
"Ska jag välja vad du ska ha?" Frågade han och log brett.
"Ja, jag vet inte vad som finns" fnittrade jag och kollade upp på honom.
Han log och lutade sig mot baren och beställde något jag inte hörde, men jag skulle nog inte förstå vad det var även om jag hörde. Jag kollade på bartendern som med vana händer hällde i någon vattenliknande vätska i de två små glasen som stod på den klibbiga barskivan.
Louis betalade och gav sedan mig ena glaset.
"Vad är det här?" Frågade jag och rynkade näsan när jag kände den starka doften tränga sig in i min näsa.
"Vodka" skrattade han och tog en klunk utan att göra någon min.
"Är det gott?"
"Har du aldrig druckit vodka förut?"
"Då skulle jag inte frågat"
Han skrattade och tog ännu en klunk så att glaset blev tomt "drick nu" sa han.
Jag kollade ner i glaset och tog sedan en stor - alldeles för stor - klunk och svalde. Det brände i hela min hals och tårar trängde sig upp i ögonen. Jag hostade och ställde snabbt det lilla glaset på baren och satte händerna på halsen.
"Var det gott?" Skrattade han och la sin arm runt mina axlar och tryckte mig närmare honom.
Jag försökte ge honom en seriös blick men slutade med att jag brast ut i ett skratt.
"En till" hojtade jag och Louis beställde igen.
Även om min hals stod i brand så var det ändå gott, kanske inte så gott som dom frukt drinkarna jag hade fått i mig.
"Här" Louis räckte mig det lilla glaset igen och jag tog tacksamt emot det.
"Vi kör på tre" sa jag och Louis skrattade och nickade.
"Ett...två..." jag kollade på Louis medans han kollade ner i glaset och väntade på signalen "tre"
Jag placerade glaset mellan mina torra läppar och lät den starka vätskan åka ner i halsen.
Louis perspektiv:
Jag kollade på Victoria med ett leende på läpparna medans hon vingligt gick genom folkmassan för att hitta Perrie.
"Louis?" Sa en hes röst och jag vände på huvudet och mötte Harrys gröna ögon "vart är Vic?"
"Vadårå?" Sa jag en aning sluddrigt och höjde på mina ögonbryn.
"Jag trodde du va med henne..." Sa han och lutade armbågarna mot barskivan.
"Hon letar efter Perrie" sa jag och kollade ut över folkmassan igen. Alkoholen hade verkligen påverkat mig, men jag tyckte att jag kände igen en mörkhårig tjej som kollade intensivt på mig. Jag kände igen henne men jag vet inte vart ifrån. Tack för hjälpen alkohol.
"Jag känner igen den där brunhåriga tjejen" sa jag och pekade på henne vilket fick henne att le större än vad hon redan gjorde.
"Hon kanske är ett fan som du träffat någongång" sa Harry och kollade på henne med höjda ögonbryn.
"Nej..." Sa jag och sänkte ögonbrynen "jag tror... Jag tror det är tjejen jag var tillsammans med innan X-Factor. När jag gick i skolan typ"
"Hon kommer mot oss" sa han lågt och bara några sekunder efter var hon framför mig med ett otroligt stort leende på läpparna.
"Louis?" Sa hon och försökte låta förvånad vilket hon såklart inte var "Gud det var så längesen!"
Jag log tvekande och vred på huvudet mot Harry som var påväg bort mot Liam som han hade fått syn på.
"Öh, aa" sa jag och kliade mig i nacken "jag vill inte vara otrevlig eller något, men jag vill inte direkt prata med dig"
"Är du fortfarande ledsen för att jag dumpade dig en timme innan den där skolbalen? Gud, Louis, det var ju evigheter sen!" Sa hon och höjde ögonbrynen innan hon gick närmare mig så att våra kroppar var några millimeter från varandra vilket inte kändes bra "kan vi inte lämna det bakom oss och... Börja om? Det kanske funkar"
"Nej, jag vet vad du är ute efter, vad du nu heter" sa jag och backade in i baren.
"Jag heter Sarah" sa hon irreterat "och jag är verkligen inte ute efter dina pengar. Jag ångrar mig så himla mycket att jag dumpade dig"
Hon putade sina rosa läppar och försökte göra en "puppy look" vilket hon inte alls lyckades med.
"Sanna, nej" sa jag och puttade löst bort henne.
"Sara" rättade hon mig och jag himlade med ögonen "kom igen, Lou, jag vet att du vill. Vad är det som hindrar dig?"
Min blick hamnade på Victoria som kom gående mot baren med Perrie i släptåg. Hon hade ett stort leende på läpparna vilket orsakade mig att också le.
"Är det hon?" Frågade Sara äcklat "usch"
Jag kollade på Sara irreterat och spände käkarna.
"Du kan hålla kä...-" jag avbröts av Saras läppar som hårt pressades mot mina. Min mage vände sig när jag såg i ögonvrån att Victoria kollade på mig. Oss. Även om jag och Vic inte hade något så kändes det fel. Jag tryckte snabbt bort Sara som log nöjt mot mig, hon var verkligen dum i huvudet och jag kunde inte fatta vad jag hade fallit för hos henne förr. Hon var en total bitch vilket jag var medveten om redan när jag var kär i henne i skolan.
"Vi ses" sa Sara och log stort mot mig innan hon vände huvudet mot Vic som kollade chockat på oss.
Shit.
---
TADA! Förlåt, detta kapitel skulle kommit upp igår, men jag hade helt enkelt inte tid. Jag är iallafall hos min farmor just nu så detta kapitel är skrivet från mobilen och därför ganska kort. Hoppas ni tycker om kapitlet och kommentera vad du tycker!
More than This - Chapter 16
Justins perspektiv:
Jag satte mig i den svarta skinnsoffan i det lilla rummet bakom scenen. Jag skulle uppträda för första gången på flera veckor och jag visste inte riktigt hur jag kände för det. Jag älskade att sjunga och stå på scen och få se alla beliebers i ett och samma rum. Men jag var inte redo. Bilder från Vicäs plågande aniskte när jag kysste spelades framför min näthinna och just nu ville jag bara slå till mig själv. Jag kunde göra allt bara bilderna försvann från mitt huvud. Jag var en sån stor idiot. Det var meningen att jag skulle till mina vänner som tydligen bodde i andra byggnaden på andra sidan gatan, men istället hamnade jag hemma hos Victoria. Jag hade öppnat min mun och det mest löjligaste orden flög ur mig. "Kan du komma tillbaka till New ork med mig?". Som att hon skulle säga ja och alla bekymmer skulle försvinna. Jag hade tänkt på allt jag kunde säga, hur jag kunde lyckas få tillbaka henne, men nu är allt åt skogen.
"Justin, gör dig redo" ropade någon som jag inte alls orkade bry mig om.
Jag reste mig ur soffan och följde med Scott ut ur rummet. Ryan kom fram och rättade till mitt hår och kläder innan han gav mig tummen upp och ett leende. Jag log svagt tillbak innan jag andades långsamt in och ut. Skirkande hördes från publiken och jag blev som vanligt pirrig.
"Kör!" ropade någon från sidan och dörren till mitten av scenen öppnades. Musiken till All Around The World spelades och jag i takt till musiken ut till mitten av scenen.
You're beautiful, beautiful, you should know it
(You're beautiful, beautiful, you should know it)
I think it's time, think it's time that you show it
You're beautiful, beautiful
(You're beautiful, beautiful, you should know it)
I think it's time, think it's time that you show it
You're beautiful, beautiful
Ljudnivån höjdes flera grader. Jag log även om jag plågades av det här just nu. Det var meningen att Vic skulle vara i publiken och sjunga med.
Victorias perspektiv:
Jag skyndade mig efter Perrie som tog snabba och långa steg med vakterna för att komma backstage. Jag förstod att hon var glad och ville så snabbt som möjligt komma fram till Zayn, men hon behövde inte gå i turbo fart.
"Gud vad snabbt du går!" sa jag och joggade för att hinna ikapp.
"Oj, gud förlåt!" sa hon och saktade ner "Jag är bara så taggad att äntligen få se Zayn"
"Jag förstår det" sa jag och log svagt.
Vi stannade utanför en dörr med texten "One Direction" på och jag kunde inte låta bli att le. Jag hörde röster innefrån och det fick mig att le ännu mer. Ena vakten la handen på handtaget och tryckte långsamt ner den för att jävlas med Perrie.
"Snabbare tack" sa hon och med en aning irreterad ton men ändå lät hon så trevlig.
Vakten tryckte ner handtaget och Perrie for in. Jag skrattade lågt och kollade på henne medans hon kastade sig i armarna på Zayn.
Ett par armar slingrade sig runt mig och jag hoppade till av ren reflex.
"Vad tyckte du?" frågade Louis i mitt öra och det gjorde så att jag fick rysningar längs hela ryggraden.
"Det var grymt" sa jag och log.
Louis släppte taget om mig och han ställde sig istället bredvid mig med ett leende på läpparna "Jag är glad att du gillade det"
jag log och bet mig i läppen, jag behövde verkligen anstränga mig för att inte hoppa in i hans famn.
"Är ni redo?" frågade Niall och ställde sig framför oss.
Jag och louis nickade samtidigt och ett nöjt leende placerades på Nialls läppar. Jag hade egentligen ingen aning om vad han menade med det men jag hängde på ändå.
"Då åker vi"
Vi gick ut genom dörren jag och Perrie kom ifrån, jag hade Louis bredvid mig medans dom andra gick framför oss.
"Vilken låt gillade du mest?" frågade Louis och sneglade på mig men vände snabbt blicken ner i marken.
"Change my mind" svarade jag utan att tveka och jag kunde inte låta bli att le. Jag älskade låten hur mycket som helst.
Vi gick ut från arenan och direkt hörde vi skrik. Tusentals tjejer stod vid staken längre bort.
"Du måste nog sitta i mitt knä" sa Louis och tog min hand medans han satte sig i bilen.
"Öhm.. okej" sa jag lågt och satte mig försiktigt i hans knä. Perrie satt i Zayns knä och det såg ur gulligt ut. Jag tvivlade på att det såg lika gulligt ut när jag satt i Louis knä helt spänd.
"Går det bra?" frågade jag lågt och kollade bak på Louis.
"Varför skulle det inte gå bra?" frågade han med ett undrande leende.
"För jag är tung som en elefant?"
Louis skrattade och skakade på huvudet "Inte alls. Du är lätt som en fjäder"
"Verkligen" sa jag och försökte se seriös ut, men det slutade med att jag brast ut i ett svagt leende. Jag vände ner blicken till våra händer som omfamnade varandra. Jag kollade undrande på dom, var det verkligen våra händer? Jag vågade inte röra min hand, jag ville inte att Louis skulle släppa taget men han var nog inte medveten om att vi fortfarande höll hand. Jag älskade att ha min hand i hans, det kändes som attden var gjord för att vara där och ingen annanstans.
Liam som körde stannade bilen utanför en dunkande lokal som lös i massa olika färger. Vi hoppade ur bilen och Louis ställde sig direkt vid min sida. Han la armen runt mig - vilket fick mig att känna mig tryggare - och vi gick tillsammans in i lokalen. Musiken spelades på en alldeles för hög volym, det här var verkligen ingen bra dag för mina öron. Först en konsert med tusentals skrikande fans och nu en fest med väldigt hög musik. Det skulle inte förvåna mig om jag var döv imorgonbitti. Så fort vi steg in i lokalen rynkade jag näsan åt doften som fanns här inne. Det var en blandning mellan svett, alkohol och rök och det var verkligen inga dofter man gjorde parfym av.
"Vad vill du ha?" ropade Louis för att överrösa musiken.
"Öhm, ta vad du vill" ropade jag tillbaka så högt jag kunde för att han skulle höra. Han nickade och sedan försvann han bland folkmassan och lämnade mig alldeles vilsen. Skulle jag stanna kvar här eller skulle jag förflytta mig någonstans?
Någon bredvid mig pickade på min arm och hastigt vände jag mig om och mötte ett par blåa ögon fulla med glädje.
"Kom!" ropade hon genom musiken och drog med mig genom folkmassan. Resten av killarna - förutom Louis - satt runt ett bord och skrattade. Jag log svagt och satte mig bredvid Harry och Perrie bredvid mig.
"Slappna av, du kommer ha kul!" sa Perrie och gav mig ett tryggt leende.
Jag hade inte berättat för någon att jag aldrig varit på en fest förut och det tänkte jag inte heller. Jag slappnade istället av och fick låtsas att jag druckit förut, vilket jag inte hade.
---
Hej! Inte världens bästa kapitel, menmen. Och bara så ni vet kommer jag nog börja med att uppdatera på dagarna, för nu har mina föräldrar börjat jobba och dom ska alltid störa mig när jag försöker skriva. Haha, yup. KOMMENTERA NU SÖTISAR :) Och juste, jag har har hittat världens sötaste GIF på Perrie hahha kolla vad söt hon är!
More Than this - Chapter 15
Victorias perspektiv:
Jag kollade mig oroligt i spegeln. Dom svarta jeansen och den vita toppen passade perfekt på mig - det gjorde den faktiskt - men kunde man ha på sig det på en konsert och till en pub? Jag hade aldrig varit på en pub tidigare och jag visste inte alls vad man skulle ha på sig. Kanske skulle man bara ha en klänning med flera centimeters klckar? Usch, jag var så dåligt på sånt här att det inte var sant. Jag tog några steg närmare spegeln och drog handen genom mitt långa, ljusa hår. Det hade verkligen blivit vågigt, precis som när jag var liten och jag älskade det. Jag hade aldrig varit förtjust i rakt hår.
Tre långa ringsignaler fyllde hela lägenheten och fick mig att hoppa till. Ett pirr spred sig i magen och medans jag gick mot ytterdörren och öppnade. En tjej lika lång som mig med blondt kort hår stod framför mig med ett stort och fint leende på läpparna.
"Åh, du måste vara Victoria! Louis har pratat så mycket om dig" sa hon glatt och kramade mig innan jag ens hann reagera.
"Har han? sa jag en aning förvirrad och kramade henne snabbt innan hon stod på sin plats igen.
"Ja, hela tiden!" sa hon och blinkade med ögat "Iallafall, jag är Perrie, Zayn's tjej"
Jag nickade med ett stort leende på läpparna. Allt jag hade tänkt på idag var hur Perrie skulle vara och att vi kanske var så olika att vi hatade varandra, men nu kändes det så löjligt att jag tänkt så om henne. Hon var så himla glad och trevlig att jag bara kände mig värdelös när jag var med henne.
"Är du klar så vi kan åka till konserten?"
Jag kollade ner på mina kläder och nickade långsamt "Jag är klar"
"Vad bra! Jag är så himla exalterad! Du kommer älska konserten, jag lovar"
Jag log så stort att det kändes som att mina kinder skulle ramla av, jag älskade redan Perrie.
"Hur länge ska du stanna i London?" frågade Perrie när vi satte oss i bilen.
"Ungefär tre veckor till" svarade jag med ett svagt leende "Jag skulle kunna bo här, men tyvärr är jag alldeles för feg att lämna mina vänner och familj i New York"
Perrie skrattade och nickade "Jag hatar att lämna mina vänner och familj när vi ska på turné, det är nog det värsta som finns"
"Jag skulle aldrig klara av det" sa jag och skakade på huvudet.
"Det är knappt så att jag själv klarar det. Men jag gör ju iallafall det jag älskar med mina andra tre bästa vänner så jag klarar mig rätt bra"
"Men hur blir det med dig och Zayn då?"
"Vi lyckas träffa varandra då och då, oftast blir det att jag går på deras konserter när jag kan och jag älskar det. Jag tröttnar aldrig på det. Att få se sin kille sjunga och göra det han älskar är nog det bästa som finns"
Jag log svagt och började direkt tänka på Justins konserter jag brukade gå på men jag sköt snabbt bort tanken. Jag behövde verkligen sluta tänka på honom.
Chauffören stannade utanför arenan där tusentals tjejer stod och förmodligen grät över att få se sina stora idoler.
"Vill du ha öronproppar? Jag rekommenderar det, om du inte vill förlora hörseln förståss" sa Perrie medans vi vi gick mot arenan "Jag har extra"
Jag skrattade och nickade "Gärna"
Medans vi gick till arenan fick vi många blickar, eller iallafall jag även om Perrie var den kända utav oss. Förmodligen fick jag dödsblickar för att Justins "flickvän" skulle på en One Direction konsert. Justin hade förmodligen inte gått ut officielt att "Jictoria" var över och om han inte gjorde det snart skulle jag nog själv säga det. Iallafall skriva det på Twitter.
Vi möttes av två stora killar som ställde sig bredvid oss, förmodligen var det våra vakter. Vi gick förbi kön och Perrie visade en kille som jobbade där våra biljetter innan vi fick gå till våra platser. Hög musik spelades i hela arenan och jag blev bara mer och mer peppad över att äntligen få se Louis på scen - och dom andra såklart. Vi satte oss på våra platser villket var jätte nära scenen och konstigt nog på en egen privat del. Inga fans fick tydligen sitta här.
Arenan fylldes med mer och mer fans och även om konserten inte hade börjat så skrek och grät dom.
"Åh jag kommer själv börja gråta snart" skrattade Perrie och viftade händerna framför sitt ansikte "Jag har inte träffat Zayn på hur länge som helst!"
"Aw" jag kramade om Perrie från sidan och hon skrattade lågt.
"Nu kommer jag verkligen börja gråta!" sa hon och rätade på sig och drog fingrarna under ögonen.
Precis när jag tänkte öppna munnen släcktes hela arenan och skärmen ovanför scenen sattes på och visade en liten film på killarna när dom har fest. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg den och när Louis filmades så blev mitt leende hundra gånger större. När skärmen blev svart igen började scenen blinka i blått för varje trumslag. Basen dunkade i hela kroppen och jag blev mer och mer exalterad. Ljudnivån höjdes mer occh mer för varje trumslag.
It feels like we been living in fast-foward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
Liam började sjunga och alla kom ut hoppandes. Mina ögon landdade direkt på Louis som kollade ut över publiken. Jag log stort mot honom även om han inte kollade innan jag vände på huvudet och kollade på Perrie. Hon hade sin blick fastklistrad på förmodligen Zayn, hennes ögon var blanka och hennes händer täckte munnen. När jag vände tillbaka blicken på scenen började refrängen och jag såg i ögonvrån hur alla fansen hade händerna i luften och hoppade med takten. Jag kunde inte låta bli och tydligen kunde inte Perrie heller det, så vi hoppade också med takten och försökte sjunga med. Vilket bara blev sluddrande för mig. Min blick fastnade på Louis ännu en gång och mina kinder hettade till när jag insåg att han redan kollade på mig. Jag log stort och han besvarade det med ett ännu större leende.
Efter två låtar ställde sig killarna på en rad och nästa låt började. Sakta lyftes plattan dom stod på och louis började sjunga.
The end of the night
We should say goodbye
But we carry on
While everyone’s gone
We should say goodbye
But we carry on
While everyone’s gone
Under hela låten hade jag tagit upp mobilen och filmat killarna medans dom åkte över oss. Louis kollade på mig och vinkade glatt till mig och Perrie.
"Vad heter låten?" skrek jag i Perries öra för att hon skulle höra.
"Change my mind!" skrek hon tillbaka och jag nickade.
Det var defenitivt min nya favoritlåt.
----
Förlåt för ett ganska kort kapitel och inte speciellt bra, men jag ska försöka lägga upp ett till ikväll. Vad säger ni om det, hmmm? ;) Åh juste, jag älskar när Marcel (BSE) ropar på Leeroy och efteråt ba "Hmmmm" Haha svårt att förklara men om ni sett videon vilket ni förmodligen har så fattar ni nog, lol :Dxx
