Melanie's perspektiv:
Det gamla,blåa trähuset framför oss kryllade av fulla ungdomar som dansade hejvilt mot varandra i takt till samma slags musik som Katy spelade i bilen. Väggarna och fönstrena vibrerade kraftigt av basen och det var nästan som att jag väntade på att huset skulle falla ihop.
"Katy, I'm not going in there. My mom's gonna kill me if I don't show up at the barbecue party and finds out where I am instead and I'm not risking that." sa jag stressat och stannade tvärt bakom Katy innan vi hunnit gå in i huset. En scen hur min mamma skulle reagera om hon fick reda på vart jag var spelades upp framför min näthinna och jag drabbades av lätt panik för jag vet att jag inte kan ljuga för henne om hon skulle fråga vart jag hållit hus. Hon kommer få reda på det tillsut, hur jag än gör.
"Calm down, Melly. I promised my friends to show up and I can promise you that we're not gonna stay here for long. Just come with me," ännu en gång tog min svart håriga vän tag om min handled och drog med mig snabbt genom folkmassan som trängdes om kroppsrörlighet i det lilla utrymmet alla delade på. Katy som verkade känna alla här, gjorde high fives eller handskakningar med dom flesta vi gick förbi och vinkade glatt mot dom lite längre bort.
"Katy, man!" utropade en blond, ganska attraktiv kille med sitt hår lätt tryckt uppåt från ansiktet och precis som Katy, hade han armarna och förmodligen resten av kroppen full med tatueringar, när vi kommit in en bit i det illaluktande huset. "Who's your friend?"
"Melanie Sander, do you remember her?" hon kollade bak på mig och sedan tillbaka på Niall som vänligt sträckte ut handen mot mig. Jag tvekade först, men sedan greppade jag tag i hans hand som var kall efter den röda muggen i hans hand, med ett blygt leende.
"No, should I?" han såg förvirrad när han kollade funderande på mig då hans ögonbryn drog ihop sig och några rynkor bildades mellan dom. Som svar på hans fråga som Katy inte verkade ha tid till att svara på då hon redan hade försvunnit igenom folkmassan, skakade jag på huvudet med ett skyggt leende. Jag kände inte igenom honom och var ganska säker på att jag aldrig tidigare sett honom tidigare. "Well, I'm Niall. Nice to meet you,"
Jag nickade vänligt och våra ord blev hängade i luften medan vi stod där, obekväma med att vi stod med någon så olik en själv. Han kliade sig i bakhuvudet och tänkte öppna munnen, men han behöll den stängd och lämnade mig kvarlämnad, ensam utan någon som helst aning vart Katy försvann. Men jag gjorde det bästa utav situationen, och gick åt det hållet hon försvann mot.

Min inre stress växte för varje minut som gick i detta fyllda hus medan jag jagade med blicken efter min svart håriga vän som lämnat mig i skicket. Jag var inte stressad över att jag famlade runt i ett fullt packat hus ensam, det var för att jag famlade runt i ett fullt packat hus med påverkade människor. Men vad är det för farligt egentligen, tänkte jag. Inget, egentligen. Men efter att en gång haft min kära far som en tung alkoholmissbrukare som behandlade både mig och mamma som dynga så kunde jag inte göra något åt rädslan för påverkade människor. Visst, alla blev inte så hemsk och otäck så som min far blev när han drack alkohol men jag kände mig ändå inte trygg. Idag kan han dock kontrollera sitt drickande och jag mer än tacksam över det. Att veta hur han blir när han dricker för mycket skrämmer mig alltid när jag tänker tillbaka på det och efter allt hemskt han en gång gjort mot mig, så blir jag alltid extra skakis.
"Ey! Melly!" En igenkänd röst hördes en bit framför mig och utan att riktigt se vart hon var, gick med snabba steg efter vart rösten kom från. "There you are," hon log varmt när jag kom fram till henne och hennes tatuerade arm slingrade sig runt min midja medan hon ledde vägen mot något verkade vara vardagsrummet. "Guys, attention! Meet my old friend, Melanie,"
Vi stod framför två skinnsoffor fyllda med sånna människor som Katy och Niall, sånna med hål i ansiktet och bläck över kroppen. Alla blickar var riktade mot oss, mot mig, och dom alla kollade på mig som att jag var från en annan planet, men dom försökte att dölja det genom att le så att dom inte avslöjade hur konstig dom tyckte jag var och hur Katy kunde umgås med någon som mig.
En kille med brunt, kort hår som befann sig på soffkanten närmast mig, reste sig upp och sträckte ut sig hand mot mig. Hans starka armar hade inte lika mycket tatueringar som resten av hans vänner och inte heller piercingar. Hans leende var varmt när jag tog tag i hans hand och jag kunde inte låta bli att le lite större. Kanske skulle jag kunna bli vän med någon här som min mor inte skulle tycka lika illa om. "Well, nice to meet you Melanie. I'm Liam,"
Jag nickade och mumlade fram ett svagt "detsamma" innan han gick och satte sig igen. Min blick gled över soffan igen där alla punkiga människor satt, leendes mot mig. Dock gjorde dom det inte frivilligt. Katy som stod bredvid mig gav dom brännande blickar som skrek ut; "var snälla för en gångs skull och skräm inte iväg henne".
"I'm Harry," en annan brunhårig kille med håret tryckt upp, bort från pannan och små lockor vid sidorna dök upp framför mig. På hans svagt rosa läppar som färgats av den rosa drycken i hans mugg, satt ett charmigt leende. Han sträckte fram handen, men innan jag hann ta tag i den, ropade någon "Hey, Malik!" och direkt riktades min uppmärksamhet mot ingången till vardagsrummet där en mörkhårig, vädligt snygg kille kom ingåendes med händerna i bakfickorna på hans svarta jeans och kunde inte se mer uttråkad ut när han satte sig i en fåtölj en rosahårig tjej precis lämnat, med blicken fortfarande slagen i backen.
"This is your frat house and you're not even here when the real party begins? Where the hell have you been, boy?" hörde jag Katy säga, men min uppmärksamhet gick mot den lockiga killen framför mig som fortfarande kollade på mig med sina trygga, gröna ögon.
"I haven't seen you here around before? Well, I don't mean right here," han skrattade osäkert i slutet av meningen och av någon anledning kände jag mig mer bekväm av någon anledning. "I mean in the town or on the streets. Irvine isn't big and everyone always notice when there's someone new in town."
"Yeah, um, we just moved back from New York. Yesterday actually. We lived here a few years ago, but we... we then moved,"
"Welcome back, then, love" han log, men när han vred svagt på huvudet blev det svagare och jag kunde inte låta bli att själv kolla dit han kollade. Mina ögon mötte ett par bruna, kalla ögon som tillhörde "Malik" och för ett ögonblick, svepte något som verkade vara smärta eller chockering förbi i hans ögon, men han blinkade snabbt och reste sig obekvämt ur fåtöljen. Hans steg var snabba, stressande, när han tryckte sig förbi den dansande folkmassan och när han inte längre fanns i min åsyn längre, tittade jag tillbaka på Harry - men han hade gått iväg och vart jag än kollade, så fanns han inte där.

 

"Play the gentleman, Niall, and get us two ladies something to drink," hojtade Katy bredvid mig i den smutsiga soffan som hon boksavligt dragit ner mig i och nu satt jag här, obekväm mellan min vän och en annan brunhårig kille som jag uppfattat namnet Louis på, medan jag hade orden "ska vi gå snart?" i halsen som aldrig kom upp hur mycket jag än försökte och ville.

Hennes lilla "gäng" hade nu tagit av masken med att vara snäll och var tillbaka som deras riktiga jag - alltså riktigt ohövliga. På sättet dom pratade med varandra var dom taskiga, men ingen verkade ta illa upp vid det, utan det var jag som nästan gjorde det åt dem trots att det inte var mig dom pratade med. Dom alla skrattade åt varandra och delade en hatkärlek som jag inte riktigt begrep mig på. Det var en märklig syn att se på dessa människor när dom skrattade, pratade och hällde i sig sprit.

Niall dök upp framför mig med en mugg i handen som han tryckte ner i min utan att jag kunde säga nej. Jag blev nästan irriterad, varför sa inte Katy att jag inte drack för? Jag kollade med en grimas på ansiktet ner i den rosa, nästan röda, vätskan i min mugg som hade en söt lukt av körsbär men jag kunde även känna lukten av den starka alkholen som fick mig att rynka på näsan och sänka muggen från näsan.

"She's never gonna drink that," kommenterade den rosahåriga tjejen oartigt med ett ljust skratt och i samma veva gled alla blickar mot mig. "You can tell just by looking at her that she's a nerd and doesn't drink,"

Jag kollade förvånat på henne. Lämnade det där precis hennes rosa läppar?

"Venessa!" fräste Katy, dock alldeles för sent så jag förstod att hon innerst inne höll med, hon såg mig som en nörd som inte drack. Det var då jag tryckte den röda muggen mot mina läppar utan att tänka och när det var för sent - när den brännande, söta vätskan redan runnit ner i min magsäck - ångrade jag mig. Försökte jag precis bevisa att jag inte var en nörd, när jag praktiskt taget var det?

"She's on fire! give her another!" hojtade någon jag inte visste vem det var och några sekunder senare befann sig nästa mugg i min hand. Mina tankar tävlade i mitt huvud och jag såg mammas ansikte framför mig. Hon kommer att döda mig. 

"Taste good?" Katy försökte hålla ett flin inne ett flin men hon lyckades inte bra. 

"My mom's gonna kill me," utbrast jag lågt, säker på att ingen hörde förutom hon så att dom inte hade något annat att reta mig för.

"Don't worry about her. This is our secret and she's not gonna find out about this, okay?" hon la en stödande hand på min axel och gav mig ett medlidande, vänligt leende. "Tonight we'll have some fun,". Mitt huvud tiltade upp och ner, samtidigt försökte jag knuffa iväg min mammas ansikte, alla tankar om hur detta är så olikt mig.

"On three?" ropade Louis ut bredvid mig och alla lyfte sina röda muggar. Han räknade till tre och allas huvuden tiltade bakåt tillsammans med muggen, även mitt. Den körsbärssmakande vätskan var sötare och godare den här gången och jag förvånades när jag hörde min egna röst ropa: "one more!". 

 

----

 

Del 3! Vad tycker ni? Är själv inte helt nöjd, menmen...

Jag tänkte fortsätta att skriva mer på detta långa kapitel så att lite mer saker händer, men kanske skulle det bli för långt och utråkande? Kommentera om ni skulle tycka det var okej/kul om jag skrev lite längre, det skulle hjälpa en del!  Och jag vet att de första kapitlena är rätt sega, att inte så mycket händer, men tro mig, det kommer. Jag har allting planerat och jag ser verkligen fram emot att få dela det med er! :)

Melanie's perspektiv:

 

Melanie's perspektiv:
"Here we are,"pappa suckade längtansfullt när vi steg ur bilen och skådade mamma som stod i dörröppningen med en lång, vacker vit klänning och ett bländade leende var klistrat på hennes sminkade ansikte. Hon vinkade entusiastiskt med händerna och sprang försiktigt över den gröna gräsmattan fram till bilen för att kasta sig i armarna på pappa och placerade en blöt kyss på hans kind som fick hela honom att lysa upp i ett ännu större leende.
"Welcome my darlings! Can you believe that we're finally is back in Irvine? I loved New York the few years we lived there, but Irvine... It's something special,"
Mamma la armarna om mig i en hastig kram jag inte hann besvara innan hon öppnade bagageluckan och lastade på pappa väskorna. "What do you think about our new home?"
"It's perfect, honey," sa han och pussade henne snabbt på hjässan, sedan gick han in mot huset och lämnade mamma med ett stolt leende på läpparna. Han visste vad mamma ville höra och han visste hur han gjorde henne lycklig. Det är något speciellt mellan dom, det var det verkligen och det har de allid varit. Dom får det att funka och dom kommer igenom alla hinder på deras väg. Det var något jag önskade i mitt äktenskap i framtiden, att vi skulle kunna klara allting så som mina föräldrar. 
"How was the car drive?" Frågade mamma vänligt och la sin arm runt mina axlar medan vi gick in till det moderna och vackra huset. Det var elegant, precis som utsidan var, men det var överdrivet. Vi var endast tre personer som bodde i ett hus för mer än dubbelt så många och vi hade möbler dyrare än bilar. Men om det är såhär mina föräldrar väljer att lägga alla sina miljontals pengar på så får dom göra det.
"It was... Long. And really boring,"
"Yeah, It's a really long drive from LAX to her...- no, no, Mark! Place the boxes in the office. It's the second door in the hallway" mamma suckade stressat och la handen för pannan. "The office room is a mess. I haven't had time for that room yet..."
Medans min mor fortsatte att rabbla på om hur stressigt och mycket hon har haft att göra på sistone, så kunde jag höra dova vågor mellan hennes ord genom altandörren som stod öppen med perfekt strukna gardiner fladdrande på sidorna. Utan att tänka på min mor, gick jag långsamt mot altanen och lämnade henne pratande bakom mig. Jag skymtade det mörkt blåa havet som reflekterade solnedgången och den oranga nyansen av himlen mellan gardinerna och en härlig havsluft trängde sig upp i näsan.
"Don't go out yet, please. Your feet will get sandy and I have no energy to clean up all the sand. Let's eat first,"
Jag suckade och okontrollerat himlade med ögonen innan jag vände mig och bad om ursäkt. 

 

 

Klockan började närma sig elva på kvällen och mina föräldrar låg redan i sängs. Jag borde också göra det, men tröttheten efter flyplansresan och bilresan hade inte påverkat mig än och att ligga i sängen och vrida på sig var ingen idé. Därför fann jag mig själv med fötterna i den svala sanden och blicken riktad upp mot få stjärnor som var utspridda över himlen innan jag själv hann reagera på vart jag gick och gjorde. Med långsamma steg gick jag mot vattenbrynet där starka och högljudda vågor slog mot stenarna, gång på gång, i en oändlig cirkel. Jag fann det fridfullt att lyssna på vattnet som klukadeoch jag kände mig mer avslappnad nu än vad jag gjorde för några minuter sedan och jag har ingen aning varför. 

"Hello, Melanie," jag stannade förskräckt upp i min gång ner till vattnet och vände mig om för att möta den ljusa rösten som tillhörde en lång, smal tjej med mörkt hår som kom gående mot mig från huset som är bredvid vårt. I handen höll hon en genomskinlig flaska och om jag skulle gissa på vad det var, så var det sprit och okontrollerat tog jag ett steg tillbaka.

"Uh, hi," den mörkhåriga tjejen stannade inte förens hon var någon meter ifrån mig och jag kunde få en bättre glimt på tjejen som jag förmoligen ska känna, men det stod stilla i mitt huvud. Inte ett enda ansikte i mitt minne passade ihop mot rösten som jag kände igen så mycket. 

"Don't you remember me?" hon log snett och fuktade sina läppar med sin piercade tunga. 

"I...-"

"Katy?" Förbluffad kollade jag på henne. Katy? Den blonda tjejen som var sig lik en ängel med sin vackra röst och sin begåva att få alla killar på fall genom att le.Var det den Katy som hade högt betyg i alla ämnen och som jag spenderade det mesta av min fridtid med och som alla ville vara? Nej, det kunde inte vara hon. Katy skulle inte ha piercingar i ansiktet eller tatueringar längs hela armarna.

"Katy...-"

"Katy Renshaw, your neighbor here and on the old Beechwood road? We were like best friends a few years back " 

"Oh, yeah, Katy, I remember you," jag log svagt och fortsatte att studera den förändrade tjejen framför mig som hade andedräkten dränkt av vodka. Jag kunde inte linda mitt huvud runt tanken att det var Katy som stod framför mig, det gick bara inte.

"I've made a big change, as you can tell," hon skrattade åt min förvåning av hennes förändring och tog en stor klunk vodka igen. "Should'nt I get a hug? It was many years since we saw eachother, I've missed you,"

"Oh... sure," osäkert gick in i hennes famn och omfamndes i en obekväm kram. Jag hade inte alls tankar på att krama henne, jag trodde inte alls hon skulle vilja krama mig.

"I'm still the sweet Katy, I've just made some changes on the surface but on the inside I'm almost the same," hon log vänligt så att två smilegropar tittade fram på varsin sida av hennes kinder. "So... You're back,"

"I am. We got tired of New York's traffic and stress, I guess. We've missed Irvine,"

"You didn't say goodbye,"

"Oh, I know. I'm sorry. After the accident my dad had so much guilt, so he wanted to leave Irvine for a while and we leaved right after I got out of the hospital," Katy satte sig i sanden och kollade upp på mig medan hon klapade på sanden bredvid sig som en gest att jag skulle sätta mig. Jag tvekade först, men satte mig sedan.

"Do you want some?" hon höll upp flaskan som snart var slut och räckte den mot mig. Jag skakade hastigt på huvudet.

"I don't drink,"

"Oh, right. You're still that perfect girl who lives after your parent's rules," fnittrade hon och storögt kollade jag på henne, förvånad över hennes yttrande. "Calm down, Melly, it was a joke,"

"Oh," jag log blygt och kollade bak mot våra hus. Jag hade inte någon lust att sitta kvar här ute i kylan som började dra sig över oss, och även för att jag inte någon lust att umgås med någon som var onykter även om hon bara var lätt påverkad. Om det var något jag inte gillade, så var det påverkade människor. "I should go back, but it was nice to meet you again, Katy"

"Already? We barely had time to talk," hon kollade upp på mig och diskret kollade hon ner på mina kläder med ett leende på läpparna som hon tydligen inte hade lagt märke till förens nu. "I like your pajamas,"

"We can talk more tomorrow, maybe?" jag ignorerade hennes kommentar om mina rosa pyjamas byxor med vita katter på. Hade jag vetat att jag skulle stöta på någon, skulle jag tagit på mig något helt annat. 

"Yeah, our families have planned to go to the barbecue party Lawson's have arranged. We two can go there together," erbjöd Katy sig med ett listigt leende på sina röda läppar som börjat tappa färgen.

"Sounds good," jag log och strök en lös hårslinga bort från ansikte. "See you tomorrow then,"

Jag gick tillbaka upp mot huset med raska steg och var ordentligen med att borsta bort all sand från fönsterna innan jag gick in.

"Sleep tight, Melly!" hörde jag Katy ropa innan jag stängde altandörren bakom mig och gick mot trappan. Men jag stannade direkt när jag hörde något, eller rätare sagt någon, framför mig harkla.

"What are you doing? Shouldn't you sleep now, love?" mammas blågröna ögon kollade skarpt in i mina och hennes armar var korsade över bröstet i en bestämd hållning. Jag vet att hon vet vad jag gjorde, men jag kunde inte låta bli att ljuga ändå. 

"I was drinking water, I got really thisrty," mina kinder blossade upp. Jag hatar att ljuga för mina föräldrar för jag vet hur arga dom blir och jag vet att dom ändå kommer få reda på sanningen eller avslöja mig. Varför ljög jag nu vet jag inte, förmodligen för att mamma skulle döda mig om hon fick reda på att jag umgicks med någon så... punkig och annorlunda. 

"Yeah, right." hon himlade krafigt med ögonen i avslöjan att hon vet att jag ljuger och för en sekund, en väldigt kort sekund, blev jag rädd för henne och vad hon skulle göra mot mig. Men när hon bara vände sig om slapp ett andetag ut jag inte visste om att jag höll tillbaka. Jag borde inte vara rädd för henne eller ora mig över vad hon skulle göra mot mig, hon är ändå min mamma och det enda hon skulle göra är att skydda och hålla mig trygg trots att hon är väldigt bestämd och sträng. "Just go back to bed. Goodnight, Melanie," 

"Goodnight, mom,"

 

-----------

 

Hej loves!

Ett ganska kort kapitel, men det är det första kapitlet och alla vet nog hur dom blir. Jag har även glömt mitt flyt på att skriva för att jag inte gjort det på så länge, jag hittar inte ord och kan knappt svenska längre haha. Men det ska de bli ändring på för jag är så taggad på denna novell och jag vill verkligen att den ska bli bra för den verkar det i huvudet, lol. Ni undrar säkert vad det är för olycka hon varit med om, men det kommer. Just wait and see ;)

Btw, vill bara att ni ska veta att den här novellen kommer bli annorlunda och jag har aldrig riktigt skrivit såhär tidigare. Nu är det bara första kapitlet, men jag kommer berätta mer senare vad jag menar. Hoppas ni iallafall gillar första kapitlet :) x

*Blundar medan jag trycker på publicera knappen bc nervös*

Kommentera om du vill fortsätta att läsa mer på den novellen :)