Det varma vattnet smattrade hårt mot min nakna hud och ånga bildades runt mig som ett tjockt täckte i badrummet. Jag har ingen aning om hur länge jag varit här inne, men det var tillräckligt länge för att pappa skulle knacka och skrika på andra sidan dörren att vattenräkningen skulle bli för hög om jag inte stängde av snart. Jag hade lust att skrika tillbaka att vi mycket väl hade tillräckligt med pengar för en timme till i duschen, men jag höll min mun stängd och stängde av vattnet med ett hörbart andetag. Jag svepte en handduk runt min kropp och lämnade badrummet med snabba fötter över det bruna trägolvet med hopp om att varken mamma eller pappa skulle avslöja mig med att gå med blöta fötter över deras fina golv. Men tyvärr hade jag inte den smidigheten utan behövde tvärbromsa när min perfekta mor stod i vägen till mitt rum och av plötsligheten, föll jag lika snabbt som mina färdigheter att hålla något från mina föräldrar - speciellt min mor.
"You shouldn't run with wet feet on the floor. Both you and the floor will get damaged," hon sträckte fram sin hand som hjälp att lyfta upp mig från golvet och jag tog generat tag i den.
"I'm sorry,"
"Are you okay?" Jag nickade som svar och var noga med att se till att min kropp fortfarande var lindad runt handduken innan jag kollade upp på min mor. "Can you drive to the store and buy meat? I thought we had it home but apparently I had wrong,"
"Why can't you do that? I just got out of the shower and I really need to fix me before we're leaving to Lawson's...-"
"Dad and I have been drinking a little wine and none of us is going to risk getting arrested,"
Jag suckade högt bara för att visa hur jobbigt detta var men jag gav mig och nickade.
"Thank you, darling. " hon smekte min kind med hennes varma hand innan hon vände ryggen mot mig och jag hade chansen att himla med ögonen hur dålig hon är på att ljuga. Varför skulle hon eller pappa dricka vin klockan halv fem när dom vanligtvis endast dricker det efter åtta.

Det sista av solen lös starkt mot mig när jag gick ut ur huset och en liten småkyla började besegra den varma sommarvärmen. 

"Where are you going, little princess?" Katys retliga röst fick mitt hjärta att hoppa över slag och stanna i min rörelse påväg mot pappas bil. Katy stod lutad mot våran garagedörr med en cigarett mellan läpparna och rök som svävade ut mellan hennes röda läppar. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite lättad att jag var den som behövde handla. Hade mamma sett Katy här skulle hon schasa bort henne med en kvast eller något liknande.
"You scared me," flämtade jag med ett leende på läpparna och drog tillbaka handen som var påväg att öppna bildörren och rättade istället till min vita klänning jag hade på kroppen.
"Sorry, I thought you saw me,"
"I'm going to the grocery store, I need to buy meat to my parents,"
"Can I join?" Katy kom närmare bilen efter att kastat iväg den sista stompen på sin cigarett och av ren reflex kollade jag över axeln till huset så att mamma inte stod i någon utav fönstrena och iakttog mig. Men det gjorde hon inte och jag kunde utan bekymmer kolla tillbaka på Katy.
"Are you scared of being chought by your parents when you're hangin' around with someone so different?" hon log mot mig utan att verka ta illa upp om att det låg lite i sanning i det hon precis sagt. "You really have'nt learned living like a real teenager yet,"
Jag svarade inte för jag hade inget att svara. Hennes mening med "living like a real teengager" och min mening med det, var det helt skilda saker vi ansåg inom det. Jag väljer att inte leva som Katy's mening, att supa sig full och kanske till och med röka på, det är inte min synpunkt på att leva sitt tonårsliv. Hon och hennes säkert andra punkvänner borde egentligen plugga och se till att dom får ett jobb i framtiden så att dom kan försöja sig. Men det är något som dom inte kommer tänka på förens det är försent.

"Where are you two going?" ropade en ljus röst bakom Katy som fick henne att irriterat rulla på sina blåa ögon. En blond, korthårig medelålderskvinna dök upp bredvid Katy med ett godhjärtat leende på hennes fylliga läppar. Det var mrs. Renshaw. Katy's mamma. "Hello, Melanie. It wasn't yesterday, uh?"

"It wasn't," jag log vänligt medan hon rundade bilen för att krama mig.

"It's so great to see you," sa hon innan hon släppte taget om mig och jag kunde inte låta bli att kolla bakom henne där Katy stod och rullade sina ögon, gång på gång. 

"You too, mrs. Renshaw"

"Say Kathrine instead, dear," skrattade hon och la sin hand på min axel i en kort sekund innan hon drog den tillbaka. "So, where are you going?"

"I need to buy meat for my parents to the barbeque party," 

"Yeah, so we need to like leave now," kommenterade Katy men Kathrine ignorerade sin dotter och behöll blicken på mig istället. Jag kunde tyda tydligt att dom inte längre hade en bra relation, så som dom hade förut. Men mycket hade väl hänt under de senaste åren.

"No need. I bought extra meat, I can take it with us," sa hon. "Are your parents ready? We were planing on go to the party together,"

"Oh, yeah, they are inside,"

Katrhine log ursäktande och gick förbi mig med en klappning på min axel. Jag rynkade pannan, osäker på om hon gjorde det där med något i kikaren eller bara som en vänlig vink.

"Well, then I guess I have time to change clothes," log Katy listigt och tog tag i min arm och drog med mig till deras hus innan jag hann reagera eller säga emot, som vanligt.

 

-

 

När Katy hade hittat ett par kläder och fixat om sin eyeliner hade solen redan hunnit gå ner och våra föräldrar hade redan åkt till festen. Jag satt prydligt och obekvämt på Katy's säng medan hon kollade sig i spegeln ännu en gång och drog upp den korta och utmanande klänningen hon hade på sig. Jag behövde anstränga mig för att inte säga till henne att den kanske var lite för kort och kanske inte skulle passa att ha på en grillfest med en massa dömmande vuxna. Men det är Katy vi pratar om och jag tror knappast hon bryr sig om vad andra tycker eller tror om henne. Jag önskade jag också kunde vara så, att inte bry sig om vad andra tycker om en, men efter att levt med dömmande föräldrar hela livet som påpekat mina små fel så är det inte det lättaste.

"I'm finally ready to go," sa Katy och vände sig till mig med ett stolt leende. Hon var vacker, nej, hon var inte vacker. Hon var snygg. "Sorry it took such a time,"

"It's okey," svarade jag ärligt med ett välmenande leende. Jag hade inte tagit illa upp vid att sitta i hennes säng och höra om hennes pladder om killar från skolan som blivit snygga efter att dom nått puberteten medan hon fixade sig. Jag lyssnade med halvt öra för jag hade fortfarande problem med att det inte var en främling som satt och pratade med mig utan att det var Katy och tanken att jag faktiskt umgicks med någon så "förbjuden" enligt min mamma. 

"Shall we?" hon gjorde en gest mot utgången ur hennes rum och jag nickade, resande upp ur hennes obäddade säng och gick före henne ner gör trappan. Jag hade en orolig aning i magen att min mor skulle skälla ut mig totalt när vi kommer fram. Och hur hon kommer reagera när hon får syn på Katy som hon fortfarande tror är den gulliga tjejen. Men jag kommer på mig själv att jag är overthinking det här, hon kommer förmodligen inte att gå runt hela kvällen och hålla koll på mig.Hon kommer inte ens prata med mig.

"How do we take us to the party?" frågade jag, en aning osäker på om någon utav oss tänkt ut hur vi ska göra då våra föräldar redan åkt.

"With an airplane, of course," hon rullade ögonen och tog tag i de svarta bilnycklarna på det lilla träbordet bredvid skohyllan. "We're taking my mom's car. They took your parents car,"

Under tystnad gick vi ut till hennes mammas röda Volvo och satte oss i den. Hon startade bilen och körde ut från uppfarten med trummande fingrar i takt till musiken som automaiskt startades. En stressande houselåt var igång och direkt höjde Katy volymen så att det dånade ut genom de extra insatta högtalare i baksätet och jag kunde inte låta bli att diskret hålla för ena örat för att dämpa oljudet.

"I love this song!" utropade Katy med ett bankade på ratten så att ett tutande slank ut och galet skakande på hennes huvud och jag kunde inget annat än att vänta tills hon tappar kontrollen över körningen och vägen.

"I can tell,"

 

Tio minuter senare stod vi utanför ett blått hus med trädgården och själva huset fullt med människor som rörde sig i takt med liknande musik som spelades hela vägen hit i bilen. Det här kändes fel, det lät fel och det såg fel ut och med Katy's listiga flin på läpparna när hon låste bilen bakom oss och tog tag i min handled visste jag att det inte var familjen Lawson's hus vi kommit till. 

 

 

-----

 

DUNDUNDUN.

Hej hörni! 

Åh, jag älskar att vara tillbaka och skriva. Oroar mig endast för skolarbetet som kommer vara ett hinder mellan min relation till datorn och skrivandet. Men det löser sig. 

Hoppas ni tycker om delen och jag hoppas ni får en fortsatt trevlig lördag och glöm inte att kommentera så jag får värsta peppen och börjar skriva nästa kapitel på direkten hihi :)

 

( Sorry för den första biten av kapitlet som var alldeles onödigt haha, don't hate me :x )