Victorias perspektiv:

Jag drog nervöst min svarta borste genom mitt trassliga blöta hår. Det pirrade så mycket i min mage att jag kände mig illamående. Jag kommer få träffa Louis idag, men det är inte något jag är speciellt taggad över. Det kanske slutar med att vi båda skriker varandra och så kommer vi aldrig bli tillsammans igen? Eller så kanske Louis bara skriker åt mig? Kanske är det lugnt och allting går bra? Detta samtal kommer ändra våra liv. Dramatiskt jag vet, men det är sant. Går det bra så kanske vi hittar en väg tillbaka till varandra eller så slutar det med att vi kanske inte hittar en lösning och att vi hittar egna vägar - utan varandra.
Tanken fick mig att rysa. Jag skulle aldrig klara av att leva utan Louis. Det får låta hur konstigt och dramatiskt som helst, men om jag knappt klarar av en vecka klarar jag knappast av ett helt liv utan honom. Han är min glädje och lycka. Det var han som fick mig att glömma allt, det var han som hjälpte mig igenom Justin, allt hat och Josie bara av att vara sig själv. Utan honom vet jag inte hur jag skulle överleva. Jag kan inte se framför mig ett liv utan honom.
Mina tankar avbröts av min mobil som vibrerade till på mitt sminkbord och nervositeten växte inom mig. Louis.

From: Louis
A taxi will pick you up in 10, ok?

Jag skrev tillbaka att det var okej innan jag stressat började lägga på min mascara. Förmodligen kommer inte mascaran ligga kvar på ögonfransarna efter detta, men jag för bita ihop och vara stark. Dock kommer jag inte lyckas, så känslig som jag är.
Jag tog upp mitt halsband och satte det runt halsen innan jag snabbt tog på mig mina kläder som låg på sängen.

Tio minuter senare stod jag ute på gatan med armarna runt mig för att hålla värmen. Det var nästan 22 grader ute men ändå står jag här med skakande käke och har jag skinnjacka på mig.
En gul bil sladdade upp framför mig och vevade ner fönstret. Chauffören såg ut att vara runt femtio. Hans hår var svart med lite gråa hårstrån och han hade bruna, utmattande ögon.
"Är det du som har beställt taxi?" Frågade mannen bakom ratten och kollade på mig med en trött blick.
"Eh, aa" svarade jag osäkert och öppnade bildörren till framsätet. Chauffören kollade på mig lite förvirrat men vände sedan blicken mot vägen och började köra. Jag lutade huvudet mot det svala fönstret och kollade ut på alla byggnader vi åkte förbi. Vart vi var påväg visste jag inte eftersom det var Louis som beställt taxin och jag har ingen vart Louis och killarna bor när dom här. Förmodligen något alldeles för lyxigt hotell, det skulle inte förvåna mig.

"Jag kan nog inte köra längre" sa chauffören och saktade in när vi började närma oss ett hav av fans som stod tryckta mot ett galler vid den stora arenan. Det skruvade sig lite i magen på mig när jag såg alla fans. Jag tycker inte illa om dom, vissa är bara lite... Utåt och aggressiva.
"Det går bra" sa jag lågt och började gräva i väskan efter min plånbok men chauffören stoppade mig.
"Han har redan betalat" sa han och log. Jag kollade på honom och nickade långsamt innan jag hoppade ut ur bilen. Min blick svepte över fansen som stod och skrek och hoppa för att få en syn på sina idoler.
"Hej Vic" En man med mörkt hår och ett svagt leende kom mot mig. Paul. "Du kan följa med mig"
"Åh, okej"
Pauls arm lades runt mina axlar och med snabba steg ledde han mig mot arenan.
"Är du okej?" Frågade Paul och kollade ner på mig "Du skakar"
"Jag fryser lite bara" svarade jag och tryckte fram ett svagt leende för att visa att är okej. Han måste tro jag är helt ute och cyklar. Han svettas och har på sig en svart t-shirt medan jag har en svart skinnjacka och fryser så jag skakar.

"Louis är i den bussen, det är bara att gå in" sa Paul och pekade bort mot en stor buss med ett One Direction märke på innan han försvann bort mot en annan buss. Jag som trodde att dom bodde på flottiga hotell.
Med skakiga ben av nervositet gick jag mot bussen där Louis befann sig. Vad ska jag säga? Vad ska han säga? Tänk om allting går fel?
Jag ställde mig utanför dörren, osäker på om jag bara skulle gå in eller om jag skulle knacka. Det var tyst där inne så jag förstod att Louis är ensam därinne.
"Hallå?" Ropade jag försiktigt och kikade in med huvudet i den stora bussen. Jag måste se ut dom ett fån just nu.
"Hallå" ropade Louis tillbaka inne från bussen och jag kunde inte låta bli att le "Du kan...du kan gå in"
Jag tog ett djupt andetag och klev in i bussen. Jag blev nästan andlös. Jag vet inte hur jag tänkte att bussen skulle se ut inne, men jag hade aldrig tänkt det såhär. Det medta var rött - såklart - med svarta dekorationer. Soffan som räckte sig långt från sida till sida på båda sidorna av bussen var röd och svart med en stor tv i hörnan. Lite längre in var ett kök som var litet med effektivt, såklart var det också rött. Sedan i slutet av bussen var sängarna. Det var som dubbelsängar - en säng uppe och en under - på varsin sida för fyra. Sedan fanns det en säng på kanten såklart till vem det nu var som låg där.
"Hej" Louis röst kom bakom mig och hastigt vände jag mig för att möta den brun håriga killen framför mig. Han kollade på mig helt uttryckslöst i ögonen innan han vände bort ansiktet och gjorde en gest mot den stora soffan.
"Vill du ha något att äta?" Frågade han obekvämt och pekade mot köket.
"Nej tack" svarade jag så artigt jag kunde även om mitt hjärta gjorde ont av våran spända situation, det skulle inte vara såhär mellan oss.
"Okej" han slog ner blicken i det gråa golvet och lutade sig mot väggen. Båda var tysta och kollade på allt förutom varandra. Vad är det med oss? Det ska inte vara såhär, det får inte vara såhär. Det har aldrig varit såhär för oss.

Louis perspektiv:
Jag fokuserade blicken på den mörka fläcken på mattan som bildades imorse när Niall spillde vatten för att han skrattade så mycket över något på tv:en. Jag väntade på att Vic skulle öppna sin mun och berätta sanningen men hon verkade inte ha några planer på att göra det. Hon satt där i soffan med blicken riktad ut mot fönstret med skakande kropp. Var hon nervös? Frös hon? Jag kollade på henne och inspekterade hennes fina ansikte som verkade vara magrare och blekare. Hon har gått ner i vikt, det ser jag klart och tydligt nu. Hennes svarta favorit jeans sitter inte längre lika tight på hennes ben och hennes nyckelben började sticka ut mer än vanl... Vänta. Hennes halsband. Mitt halsband. Hon har... Nej, hon måste läst brevet. Det är halsbandet jag tänkte ge henne förut men jag gömde det i Josh lägenhet och glömde sedan bort vart jag lagt det. Jag kan inte fatta at...-
"Louis" Vic hade vridit på sitt huvud och kollade nu på mig. Hennes röst var låg och den var fylld med sorg, smärta "Jag...tror du verkligen jag var otrogen mot dig? Fullt seriöst, trodde du det? Om mig?"
Hon snyftade lågt och jag såg hur hårt hon jobbade för att tårarna inte skulle komma.
"Ja" svarade jag med en låg röst, nästan som i en viskning.
"Varför?"
"För det står ju i tidningarna!" Sa jag och höjde min röst vilket inte var meningen. Hon ryggade tillbaka en aning.
"Tidningarna måste veta mer om mig än vad jag vet om mig själv" sa hon och en tår trillade ner från hennes vattenlinje. Jag vände bort huvudet. "Louis, jag vet inte vad det står i tidningarna om vad jag gjort men jag har aldrig rört någon kille förutom dig. Jag skulle aldrig göra det heller, jag älskar dig och ingen annan"
Jag frös till. Sa hon precis det där? Sa hon precis att hon älskade mig? Min mage blixtrade till men jag kunde fortfarande inte bara glömma allting och gå tillbaka till Vic för det. Hon kanske ljuger?
"Det säger du bara"
"Jag skulle aldrig bara säga 'jag älskar dig' till någon. Om jag säger det till någon så menar jag det"
Jag kollade på henne. Hennes tårarar rann ner för hennes kinder och drippade sedan ner till hennes händer hon hade i knät.

Victorias perspektiv:

Det blev inte riktigt som jag trodde det skulle sluta mellan oss, men jag klagade inte. Absolut inte. Vi båda satt i soffan nu, bredvid varandra och bara pratade - vilket vi redan gjort i tre timmar nu. Det var ett mirakel att ingen utav dom andra killarna hade kommit och stört oss vilket jag hade trott. Dom var ju mästare på det.

Båda hade berättat vilket helvete vi haft utan varandra, hur dåligt vi mått och saker som hänt under de senaste dagarna. Louis hade berättat om konserten han hade för någon dag sedan och hur svårt det var att koncentrera sig på texterna när jag alltid fanns i hans huvud. Det gjorde mig rörd, han tänkte på mig precis som jag tänkt på honom. 

"Drömde du om att vi var i Thailand och en tsunami kom?" skrattade Louis. Åh vad jag hade saknat hans skratt. Jag hade berättat om min dröm som jag hade igår, men jag berättade inte om de två barnen vi hade tillsammans. Jag ville inte precis skrämma bort honom med att jag redan ser en framtid med honom. Han kanske inte ens ser en framtid med mig.

"Det är inget att skratta för, det var jätte läskigt" sa jag och försökte hålla inne mitt leende som ville spridas på mina torra läppar.

"Vic då" sa han och la sin arm runt mig men han kom på sig själv och drog den sakta tillbaka. Vi hade blivit sams om att ta det lugnt. Han var ju fortfarande lite osäker men han sa att han trodde mig och skulle försöka glömma det.

"Louis!" ropade någon utanför bussen och direkt reste sig Louis upp "Du måste komma!"

"Soundcheck" sa han och jag reste mig också upp "Vill du följa med?"

"Jag måste hem" log jag och följde med Louis ut från bussen.

"Vad tråkig du är" flinade han och jag slog till honom löst på armen.

"Låt mig" skrattade jag. Vi stannade och vände oss till varandra "Lycka till ikväll"

"Tack" sa han och la sina starka armar runt mig och tryckte mig nära honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och andades in hans underbara doft som jag hade saknat så mycket. "Gå till Paul så kan du få en taxi hem"

--

Är inte speciellt nöjd med kapitlet fast det är jag typ aldrig. Har så höga krav på mig själv och allting lol. Kommentera vad du tyckte eller något haha. Älskar er sötisar :)xx