Jag står här i ingången, mellan två automatiska glasdörrar, i en affär som ligger i den lite mindre besökta delen av New York. Och av alla mataffärer som finns i denna stad så hamnar vi ändå på samma, samtidigt. Det kan inte vara sant. Dom är i ett utav världens största pojkband i världen men ändå så ska två av fem befinna sig på en liten billig mataffär. Självklart fattar jag att dom kanske behövde "skydda" sig lite från fans och handla på en liten mindre känd butik men detta gör mig galen. Jag var inte alls beredd på detta, inte alls. Men kanske kunde jag smälta i i allt? Kanske har jag tur i oturen att jag lyckas köpa mina tabletter utan att bli märkta av dom. Jag orkar inte behöva gå till en annan affär, jag är utmattad så som jag är och det räcker.
Med långsamma steg gick jag in i affären utan att kolla mot dom båda brun håriga killarna som stod några meter ifrån mig. Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att jag knappt vågade andas, kanske skulle dom höra? Det var ju visserligen inte möjligt men jag kan inte hjälpa det. Jag har panik och kan inte riktigt kontrollera mig själv, men det finns ju en anledning till det. Två av fem är ju i denna butik, samtidigt som mig. Såklart har ju inte dom gjort något mot mig - förutom att dom tror jag varit otrogen mot Louis - eller jag något mot dom, men dom är bästa vän med Louis och jag vet även att deras munnar inte kan vara stängda. Jag vill inte skapa bråk av något slag, kanske skulle Louis bli arg om han får reda på att Harry och Liam stannar och pratar med mig? Det tror jag knappast men jag tar det säkra före det osäkra.
Jag förflyttade mig långsamt mellan hyllorna med min blick som desperat letar efter den blå vita kartongen och hur jag inte får titta upp på varken Liam eller Harry som står två hyllor ifrån mig. Deras röster fyllde hela affären och jag kunde inte låta bli att sakna dom litegrann. Dom var sådana glädjespridare och så himla snälla hela högen. Man kunde nästan tro att man känt dom hela livet när man umgås med do...-. Duns. Jag hade varit inne i min egna lilla bubbla att jag inte märkt att jag gått i något - eller rättare sagt någon.
"Oj, shit förlåt" sa jag högt och bakade några steg. Det hettade till lite i mina kinder när jag insåg att personen framför mig hade killskor.
"Nej, det är jag...-" började han men avbröt sig själv och jag kollade frågande upp men kollade lika snabbt ner igen. Det var han. Han stod framför mig, endast en meter ifrån mig och det kändes helt overkligt.
Vi båda stod tysta med ögonen lagda på varandra i chock i flera sekunder som kändes som timmar. Allt stod stilla i mitt huvud och det var första gången på länge.
"Louis, tar det femtio år att hämta chipsen?" Ropade Harry från andra sidan butiken utan att bry sig om att det fanns några andra i affären - vilket var en man i femtioårs åldern och en kvinna runt tjugofem som köpte cigaretter.
Louis svarade inte. Hans ögon var fortfarande lagda på mig och han såg helt borta ut. Hans blåa ögon hade blivit en aning blanka och det hade mina också. En klump fanns i min hals och jag jobbade hårt med att inte börja gråta framför honom.
"Lou...-" ropade Harry igen och kom mot oss men han hejdade sig själv då han tydligen såg oss. Såg mig. "Vic?"
Det var inte förens nu vi vände bort blicken från varandra och kollade på Harry som kom gåendes mot oss med sina armar öppna mot mig. Tänkte han krama mig?
"Vic!" Sa han och log stort mot mig. Jag kollade oförstående på Louis men han hade blicken fast på Harry med en blick som kunde döda. "Det var längesen"
Han la sina starka armar runt mig och drog in mig i hans famn. Försiktigt kramade jag tillbaka innan Harry stod bredvid Louis igen. Han verkade inte bry sig om att hans bästa vän var riktigt förbannad på honom.
"Eh, aa, det var ett tag...sen" sa jag osäkert och växlade blicken mellan de två brun håriga killarna framför mig. Det var konstigt att Harry inte var förbannad på mig, jag menar, han måste ju tro att jag är otrogen mot Louis precis som alla andra tror.
"Hur är det?" Frågade Harry. Min blick landade på Louis igen och det så verkligen ut som att han bubblade av ilska.
"Bra" svarade jag ännu mer osäkert "alltså jag borde gå"
Jag backade långsamt. Jag ville inte att Harry och Louis skulle börja bråka över detta, dom är ju i samma band och ser varandra hela tiden. Ett bråk skulle bara göra det spänt i bandet och det behövdes verkligen inte.
"Nej, varför då?" Harry tog tag i min handled och drog mig försiktigt tillbaka där jag tidigare stod "vi har inte sett varandra på länge och jag tror även att ni har saker att prata o...-"
"Vi har inget att prata om" sa Louis mellan tänderna och spände blicken i Harry, men han brydde sig fortfarande inte om det.
"Vi båda vet att ni har det" sköt Harry tillbaka och sänkte ögonbrynen en aning. Nu var det halvt pinsamt...
"Det finns ingenting att prata om, vi är över" sa Louis med en högre röst.
Det där högg till i hjärtat, rejält. Det var som att biljarder vassa knivar flög in rakt i hjärtat på mig och sedan ännu ett till gäng knivar efteråt, för det räckte ju inte bara med biljarder.
"Louis, sluta. Du är bara barnslig nu. Tänk om tidningen bara kommit på en löjlig historia om att Vic varit otrogen? Du kanske har fel och låter henne försvinna ur din värld för att du tror på tidningen och inte henne? Du har inte ens låtit henne förklara"
Louis blev tyst och han slog ner blicken i golvet.
"Nå?" Harry petade honom på axeln och irriterat slog Lousi bort den.
"Okej" fräste han och kollade på Harry och sedan mig, men han vände snabbt bort blicken.
"Bra" log Harry mot mig och tänkte precis öppna munnen när en annan röst hann före.
"Hej Vic" Liam dök upp vic min sida med ett leende på läpparna och det var riktat mot mig. Killarna - förutom Louis - verkade fatta att jag aldrig var och kommer aldrig vara otrogen mot Louis.
"Hej" sa jag med en hes röst som var pågrund av klumpen i min hals. Jag harklade mig snabbt och drog bak håret från ansiktet "öh, jag måste gå nu. Verkligen"
Harry nickade denna gång och han såg även nöjd ut. Men han hade ju fått sin vilja igenom så det var ju inte så konstigt.
"Han ringer imorgon"
"Smsar" rättade Louis honom och suckade.
"Okej, Louis smsar dig imorgon för att han är en stor fegis" flinade Harry och Louis sköt honom ännu en mördar blick.

-

Jag la mig ner i min efterlängtade säng och kollade upp taket. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag såg Louis idag, framför mig och endast någon meter ifrån mig. Det kändes och känns helt overkligt. Jag kan bara inte fatta det. Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle få se honom igen, det bara kändes så. Men idag så befann vi oss på samma affär av en ren slump, det var så himla skrattretande. Hur är det ens möjligt?

Louis perspektiv:
Jag vände på mig ännu en gång i sängen med hopp om att kunna somna för en gångs skull. Men nej, Vic satt fast i mitt huvud som det alltid gjorde. Dag in och dag ut. Det spelade inte någon roll om vad jag gjorde, hon fanns alltid där. Och idag när jag krockade in i henne trodde jag att jag drömde. Självklart är jag så förbannad på henne att jag bara vill kasta en tegelsten i hennes ansikte - nej, det vill jag inte. Lite kanske - men idag när hon plötsligt stod framför mig blev jag helt borta. Hon var så vacker även om hon var osminkad, hade på sig slapp kläder, hade mörka ringar under ögonen och såg otroligt sliten ut så var hon ändå helt perfekt. Men jag är fortfarande så arg och ledsen på henne att det kokar inom mig.
"Kan du sluta vända dig om, det knakar så hela landet hör" klagade Liam under mig och bara för det så vände jag på mig igen så det knakade.

"Seriöst" suckade Liam under mig "Gör du det en gång till så...-"

"Det finns faktiskt andra här som försöker sova!" klagade nu Zayn som låg på andra sidan av bussen. 

"Kan alla bara vara tysta nu?" sa nu Niall. Jag vände på mig ännu en gång och Liam suckade irriterat.

"Godnatt" sa alla i kör och sedan blev det tyst igen. Jag suckade lågt och blundade. Jag kommer träffa Vic imorgon. Hela min mage pirrade till av tanken. En halva av mig vill träffa henne, få se henne men den andra halvan vill inte. Tänk om hon ljuger? Tänk om hon säger att hon inte är otrogen och så är hon det?

Stressat vände jag mig om i sängen och drog bort håret från min panna.

"Louis seriöst!" 

"Men det var inte meningen!" 

---

Hej sötnosar! Måste bara börja med detta... JAG ÄR HELT IN LOVE I STORY OF MY LIFE! Glömde bort att skriva det förut så jag gör det nu istället lol. Vad tycker ni om den? Tror nog ni älskar, hur kan man inte liksom? 

Hoppas iallafall att ni kapitlet & glöm inte att kommentera sötnosar :)xx