Melanie's perspektiv:
Det gamla,blåa trähuset framför oss kryllade av fulla ungdomar som dansade hejvilt mot varandra i takt till samma slags musik som Katy spelade i bilen. Väggarna och fönstrena vibrerade kraftigt av basen och det var nästan som att jag väntade på att huset skulle falla ihop.
"Katy, I'm not going in there. My mom's gonna kill me if I don't show up at the barbecue party and finds out where I am instead and I'm not risking that." sa jag stressat och stannade tvärt bakom Katy innan vi hunnit gå in i huset. En scen hur min mamma skulle reagera om hon fick reda på vart jag var spelades upp framför min näthinna och jag drabbades av lätt panik för jag vet att jag inte kan ljuga för henne om hon skulle fråga vart jag hållit hus. Hon kommer få reda på det tillsut, hur jag än gör.
"Calm down, Melly. I promised my friends to show up and I can promise you that we're not gonna stay here for long. Just come with me," ännu en gång tog min svart håriga vän tag om min handled och drog med mig snabbt genom folkmassan som trängdes om kroppsrörlighet i det lilla utrymmet alla delade på. Katy som verkade känna alla här, gjorde high fives eller handskakningar med dom flesta vi gick förbi och vinkade glatt mot dom lite längre bort.
"Katy, man!" utropade en blond, ganska attraktiv kille med sitt hår lätt tryckt uppåt från ansiktet och precis som Katy, hade han armarna och förmodligen resten av kroppen full med tatueringar, när vi kommit in en bit i det illaluktande huset. "Who's your friend?"
"Melanie Sander, do you remember her?" hon kollade bak på mig och sedan tillbaka på Niall som vänligt sträckte ut handen mot mig. Jag tvekade först, men sedan greppade jag tag i hans hand som var kall efter den röda muggen i hans hand, med ett blygt leende.
"No, should I?" han såg förvirrad när han kollade funderande på mig då hans ögonbryn drog ihop sig och några rynkor bildades mellan dom. Som svar på hans fråga som Katy inte verkade ha tid till att svara på då hon redan hade försvunnit igenom folkmassan, skakade jag på huvudet med ett skyggt leende. Jag kände inte igenom honom och var ganska säker på att jag aldrig tidigare sett honom tidigare. "Well, I'm Niall. Nice to meet you,"
Jag nickade vänligt och våra ord blev hängade i luften medan vi stod där, obekväma med att vi stod med någon så olik en själv. Han kliade sig i bakhuvudet och tänkte öppna munnen, men han behöll den stängd och lämnade mig kvarlämnad, ensam utan någon som helst aning vart Katy försvann. Men jag gjorde det bästa utav situationen, och gick åt det hållet hon försvann mot.

Min inre stress växte för varje minut som gick i detta fyllda hus medan jag jagade med blicken efter min svart håriga vän som lämnat mig i skicket. Jag var inte stressad över att jag famlade runt i ett fullt packat hus ensam, det var för att jag famlade runt i ett fullt packat hus med påverkade människor. Men vad är det för farligt egentligen, tänkte jag. Inget, egentligen. Men efter att en gång haft min kära far som en tung alkoholmissbrukare som behandlade både mig och mamma som dynga så kunde jag inte göra något åt rädslan för påverkade människor. Visst, alla blev inte så hemsk och otäck så som min far blev när han drack alkohol men jag kände mig ändå inte trygg. Idag kan han dock kontrollera sitt drickande och jag mer än tacksam över det. Att veta hur han blir när han dricker för mycket skrämmer mig alltid när jag tänker tillbaka på det och efter allt hemskt han en gång gjort mot mig, så blir jag alltid extra skakis.
"Ey! Melly!" En igenkänd röst hördes en bit framför mig och utan att riktigt se vart hon var, gick med snabba steg efter vart rösten kom från. "There you are," hon log varmt när jag kom fram till henne och hennes tatuerade arm slingrade sig runt min midja medan hon ledde vägen mot något verkade vara vardagsrummet. "Guys, attention! Meet my old friend, Melanie,"
Vi stod framför två skinnsoffor fyllda med sånna människor som Katy och Niall, sånna med hål i ansiktet och bläck över kroppen. Alla blickar var riktade mot oss, mot mig, och dom alla kollade på mig som att jag var från en annan planet, men dom försökte att dölja det genom att le så att dom inte avslöjade hur konstig dom tyckte jag var och hur Katy kunde umgås med någon som mig.
En kille med brunt, kort hår som befann sig på soffkanten närmast mig, reste sig upp och sträckte ut sig hand mot mig. Hans starka armar hade inte lika mycket tatueringar som resten av hans vänner och inte heller piercingar. Hans leende var varmt när jag tog tag i hans hand och jag kunde inte låta bli att le lite större. Kanske skulle jag kunna bli vän med någon här som min mor inte skulle tycka lika illa om. "Well, nice to meet you Melanie. I'm Liam,"
Jag nickade och mumlade fram ett svagt "detsamma" innan han gick och satte sig igen. Min blick gled över soffan igen där alla punkiga människor satt, leendes mot mig. Dock gjorde dom det inte frivilligt. Katy som stod bredvid mig gav dom brännande blickar som skrek ut; "var snälla för en gångs skull och skräm inte iväg henne".
"I'm Harry," en annan brunhårig kille med håret tryckt upp, bort från pannan och små lockor vid sidorna dök upp framför mig. På hans svagt rosa läppar som färgats av den rosa drycken i hans mugg, satt ett charmigt leende. Han sträckte fram handen, men innan jag hann ta tag i den, ropade någon "Hey, Malik!" och direkt riktades min uppmärksamhet mot ingången till vardagsrummet där en mörkhårig, vädligt snygg kille kom ingåendes med händerna i bakfickorna på hans svarta jeans och kunde inte se mer uttråkad ut när han satte sig i en fåtölj en rosahårig tjej precis lämnat, med blicken fortfarande slagen i backen.
"This is your frat house and you're not even here when the real party begins? Where the hell have you been, boy?" hörde jag Katy säga, men min uppmärksamhet gick mot den lockiga killen framför mig som fortfarande kollade på mig med sina trygga, gröna ögon.
"I haven't seen you here around before? Well, I don't mean right here," han skrattade osäkert i slutet av meningen och av någon anledning kände jag mig mer bekväm av någon anledning. "I mean in the town or on the streets. Irvine isn't big and everyone always notice when there's someone new in town."
"Yeah, um, we just moved back from New York. Yesterday actually. We lived here a few years ago, but we... we then moved,"
"Welcome back, then, love" han log, men när han vred svagt på huvudet blev det svagare och jag kunde inte låta bli att själv kolla dit han kollade. Mina ögon mötte ett par bruna, kalla ögon som tillhörde "Malik" och för ett ögonblick, svepte något som verkade vara smärta eller chockering förbi i hans ögon, men han blinkade snabbt och reste sig obekvämt ur fåtöljen. Hans steg var snabba, stressande, när han tryckte sig förbi den dansande folkmassan och när han inte längre fanns i min åsyn längre, tittade jag tillbaka på Harry - men han hade gått iväg och vart jag än kollade, så fanns han inte där.

"Play the gentleman, Niall, and get us two ladies something to drink," hojtade Katy bredvid mig i den smutsiga soffan som hon boksavligt dragit ner mig i och nu satt jag här, obekväm mellan min vän och en annan brunhårig kille som jag uppfattat namnet Louis på, medan jag hade orden "ska vi gå snart?" i halsen som aldrig kom upp hur mycket jag än försökte och ville.

Hennes lilla "gäng" hade nu tagit av masken med att vara snäll och var tillbaka som deras riktiga jag - alltså riktigt ohövliga. På sättet dom pratade med varandra var dom taskiga, men ingen verkade ta illa upp vid det, utan det var jag som nästan gjorde det åt dem trots att det inte var mig dom pratade med. Dom alla skrattade åt varandra och delade en hatkärlek som jag inte riktigt begrep mig på. Det var en märklig syn att se på dessa människor när dom skrattade, pratade och hällde i sig sprit.

Niall dök upp framför mig med en mugg i handen som han tryckte ner i min utan att jag kunde säga nej. Jag blev nästan irriterad, varför sa inte Katy att jag inte drack för? Jag kollade med en grimas på ansiktet ner i den rosa, nästan röda, vätskan i min mugg som hade en söt lukt av körsbär men jag kunde även känna lukten av den starka alkholen som fick mig att rynka på näsan och sänka muggen från näsan.

"She's never gonna drink that," kommenterade den rosahåriga tjejen oartigt med ett ljust skratt och i samma veva gled alla blickar mot mig. "You can tell just by looking at her that she's a nerd and doesn't drink,"

Jag kollade förvånat på henne. Lämnade det där precis hennes rosa läppar?

"Venessa!" fräste Katy, dock alldeles för sent så jag förstod att hon innerst inne höll med, hon såg mig som en nörd som inte drack. Det var då jag tryckte den röda muggen mot mina läppar utan att tänka och när det var för sent - när den brännande, söta vätskan redan runnit ner i min magsäck - ångrade jag mig. Försökte jag precis bevisa att jag inte var en nörd, när jag praktiskt taget var det?

"She's on fire! give her another!" hojtade någon jag inte visste vem det var och några sekunder senare befann sig nästa mugg i min hand. Mina tankar tävlade i mitt huvud och jag såg mammas ansikte framför mig. Hon kommer att döda mig. 

"Taste good?" Katy försökte hålla ett flin inne ett flin men hon lyckades inte bra. 

"My mom's gonna kill me," utbrast jag lågt, säker på att ingen hörde förutom hon så att dom inte hade något annat att reta mig för.

"Don't worry about her. This is our secret and she's not gonna find out about this, okay?" hon la en stödande hand på min axel och gav mig ett medlidande, vänligt leende. "Tonight we'll have some fun,". Mitt huvud tiltade upp och ner, samtidigt försökte jag knuffa iväg min mammas ansikte, alla tankar om hur detta är så olikt mig.

"On three?" ropade Louis ut bredvid mig och alla lyfte sina röda muggar. Han räknade till tre och allas huvuden tiltade bakåt tillsammans med muggen, även mitt. Den körsbärssmakande vätskan var sötare och godare den här gången och jag förvånades när jag hörde min egna röst ropa: "one more!". 

----

Del 3! Vad tycker ni? Är själv inte helt nöjd, menmen...

Jag tänkte fortsätta att skriva mer på detta långa kapitel så att lite mer saker händer, men kanske skulle det bli för långt och utråkande? Kommentera om ni skulle tycka det var okej/kul om jag skrev lite längre, det skulle hjälpa en del!  Och jag vet att de första kapitlena är rätt sega, att inte så mycket händer, men tro mig, det kommer. Jag har allting planerat och jag ser verkligen fram emot att få dela det med er! :)

Melanie's perspektiv:

Det varma vattnet smattrade hårt mot min nakna hud och ånga bildades runt mig som ett tjockt täckte i badrummet. Jag har ingen aning om hur länge jag varit här inne, men det var tillräckligt länge för att pappa skulle knacka och skrika på andra sidan dörren att vattenräkningen skulle bli för hög om jag inte stängde av snart. Jag hade lust att skrika tillbaka att vi mycket väl hade tillräckligt med pengar för en timme till i duschen, men jag höll min mun stängd och stängde av vattnet med ett hörbart andetag. Jag svepte en handduk runt min kropp och lämnade badrummet med snabba fötter över det bruna trägolvet med hopp om att varken mamma eller pappa skulle avslöja mig med att gå med blöta fötter över deras fina golv. Men tyvärr hade jag inte den smidigheten utan behövde tvärbromsa när min perfekta mor stod i vägen till mitt rum och av plötsligheten, föll jag lika snabbt som mina färdigheter att hålla något från mina föräldrar - speciellt min mor.
"You shouldn't run with wet feet on the floor. Both you and the floor will get damaged," hon sträckte fram sin hand som hjälp att lyfta upp mig från golvet och jag tog generat tag i den.
"I'm sorry,"
"Are you okay?" Jag nickade som svar och var noga med att se till att min kropp fortfarande var lindad runt handduken innan jag kollade upp på min mor. "Can you drive to the store and buy meat? I thought we had it home but apparently I had wrong,"
"Why can't you do that? I just got out of the shower and I really need to fix me before we're leaving to Lawson's...-"
"Dad and I have been drinking a little wine and none of us is going to risk getting arrested,"
Jag suckade högt bara för att visa hur jobbigt detta var men jag gav mig och nickade.
"Thank you, darling. " hon smekte min kind med hennes varma hand innan hon vände ryggen mot mig och jag hade chansen att himla med ögonen hur dålig hon är på att ljuga. Varför skulle hon eller pappa dricka vin klockan halv fem när dom vanligtvis endast dricker det efter åtta.

 

Det sista av solen lös starkt mot mig när jag gick ut ur huset och en liten småkyla började besegra den varma sommarvärmen. 

"Where are you going, little princess?" Katys retliga röst fick mitt hjärta att hoppa över slag och stanna i min rörelse påväg mot pappas bil. Katy stod lutad mot våran garagedörr med en cigarett mellan läpparna och rök som svävade ut mellan hennes röda läppar. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite lättad att jag var den som behövde handla. Hade mamma sett Katy här skulle hon schasa bort henne med en kvast eller något liknande.
"You scared me," flämtade jag med ett leende på läpparna och drog tillbaka handen som var påväg att öppna bildörren och rättade istället till min vita klänning jag hade på kroppen.
"Sorry, I thought you saw me,"
"I'm going to the grocery store, I need to buy meat to my parents,"
"Can I join?" Katy kom närmare bilen efter att kastat iväg den sista stompen på sin cigarett och av ren reflex kollade jag över axeln till huset så att mamma inte stod i någon utav fönstrena och iakttog mig. Men det gjorde hon inte och jag kunde utan bekymmer kolla tillbaka på Katy.
"Are you scared of being chought by your parents when you're hangin' around with someone so different?" hon log mot mig utan att verka ta illa upp om att det låg lite i sanning i det hon precis sagt. "You really have'nt learned living like a real teenager yet,"
Jag svarade inte för jag hade inget att svara. Hennes mening med "living like a real teengager" och min mening med det, var det helt skilda saker vi ansåg inom det. Jag väljer att inte leva som Katy's mening, att supa sig full och kanske till och med röka på, det är inte min synpunkt på att leva sitt tonårsliv. Hon och hennes säkert andra punkvänner borde egentligen plugga och se till att dom får ett jobb i framtiden så att dom kan försöja sig. Men det är något som dom inte kommer tänka på förens det är försent.

"Where are you two going?" ropade en ljus röst bakom Katy som fick henne att irriterat rulla på sina blåa ögon. En blond, korthårig medelålderskvinna dök upp bredvid Katy med ett godhjärtat leende på hennes fylliga läppar. Det var mrs. Renshaw. Katy's mamma. "Hello, Melanie. It wasn't yesterday, uh?"

"It wasn't," jag log vänligt medan hon rundade bilen för att krama mig.

"It's so great to see you," sa hon innan hon släppte taget om mig och jag kunde inte låta bli att kolla bakom henne där Katy stod och rullade sina ögon, gång på gång. 

"You too, mrs. Renshaw"

"Say Kathrine instead, dear," skrattade hon och la sin hand på min axel i en kort sekund innan hon drog den tillbaka. "So, where are you going?"

"I need to buy meat for my parents to the barbeque party," 

"Yeah, so we need to like leave now," kommenterade Katy men Kathrine ignorerade sin dotter och behöll blicken på mig istället. Jag kunde tyda tydligt att dom inte längre hade en bra relation, så som dom hade förut. Men mycket hade väl hänt under de senaste åren.

"No need. I bought extra meat, I can take it with us," sa hon. "Are your parents ready? We were planing on go to the party together,"

"Oh, yeah, they are inside,"

Katrhine log ursäktande och gick förbi mig med en klappning på min axel. Jag rynkade pannan, osäker på om hon gjorde det där med något i kikaren eller bara som en vänlig vink.

"Well, then I guess I have time to change clothes," log Katy listigt och tog tag i min arm och drog med mig till deras hus innan jag hann reagera eller säga emot, som vanligt.

 

-

 

När Katy hade hittat ett par kläder och fixat om sin eyeliner hade solen redan hunnit gå ner och våra föräldrar hade redan åkt till festen. Jag satt prydligt och obekvämt på Katy's säng medan hon kollade sig i spegeln ännu en gång och drog upp den korta och utmanande klänningen hon hade på sig. Jag behövde anstränga mig för att inte säga till henne att den kanske var lite för kort och kanske inte skulle passa att ha på en grillfest med en massa dömmande vuxna. Men det är Katy vi pratar om och jag tror knappast hon bryr sig om vad andra tycker eller tror om henne. Jag önskade jag också kunde vara så, att inte bry sig om vad andra tycker om en, men efter att levt med dömmande föräldrar hela livet som påpekat mina små fel så är det inte det lättaste.

"I'm finally ready to go," sa Katy och vände sig till mig med ett stolt leende. Hon var vacker, nej, hon var inte vacker. Hon var snygg. "Sorry it took such a time,"

"It's okey," svarade jag ärligt med ett välmenande leende. Jag hade inte tagit illa upp vid att sitta i hennes säng och höra om hennes pladder om killar från skolan som blivit snygga efter att dom nått puberteten medan hon fixade sig. Jag lyssnade med halvt öra för jag hade fortfarande problem med att det inte var en främling som satt och pratade med mig utan att det var Katy och tanken att jag faktiskt umgicks med någon så "förbjuden" enligt min mamma. 

"Shall we?" hon gjorde en gest mot utgången ur hennes rum och jag nickade, resande upp ur hennes obäddade säng och gick före henne ner gör trappan. Jag hade en orolig aning i magen att min mor skulle skälla ut mig totalt när vi kommer fram. Och hur hon kommer reagera när hon får syn på Katy som hon fortfarande tror är den gulliga tjejen. Men jag kommer på mig själv att jag är overthinking det här, hon kommer förmodligen inte att gå runt hela kvällen och hålla koll på mig.Hon kommer inte ens prata med mig.

"How do we take us to the party?" frågade jag, en aning osäker på om någon utav oss tänkt ut hur vi ska göra då våra föräldar redan åkt.

"With an airplane, of course," hon rullade ögonen och tog tag i de svarta bilnycklarna på det lilla träbordet bredvid skohyllan. "We're taking my mom's car. They took your parents car,"

Under tystnad gick vi ut till hennes mammas röda Volvo och satte oss i den. Hon startade bilen och körde ut från uppfarten med trummande fingrar i takt till musiken som automaiskt startades. En stressande houselåt var igång och direkt höjde Katy volymen så att det dånade ut genom de extra insatta högtalare i baksätet och jag kunde inte låta bli att diskret hålla för ena örat för att dämpa oljudet.

"I love this song!" utropade Katy med ett bankade på ratten så att ett tutande slank ut och galet skakande på hennes huvud och jag kunde inget annat än att vänta tills hon tappar kontrollen över körningen och vägen.

"I can tell,"

 

Tio minuter senare stod vi utanför ett blått hus med trädgården och själva huset fullt med människor som rörde sig i takt med liknande musik som spelades hela vägen hit i bilen. Det här kändes fel, det lät fel och det såg fel ut och med Katy's listiga flin på läpparna när hon låste bilen bakom oss och tog tag i min handled visste jag att det inte var familjen Lawson's hus vi kommit till. 

 

 

-----

 

DUNDUNDUN.

Hej hörni! 

Åh, jag älskar att vara tillbaka och skriva. Oroar mig endast för skolarbetet som kommer vara ett hinder mellan min relation till datorn och skrivandet. Men det löser sig. 

Hoppas ni tycker om delen och jag hoppas ni får en fortsatt trevlig lördag och glöm inte att kommentera så jag får värsta peppen och börjar skriva nästa kapitel på direkten hihi :)

 

( Sorry för den första biten av kapitlet som var alldeles onödigt haha, don't hate me :x )

Melanie's perspektiv:
"Here we are,"pappa suckade längtansfullt när vi steg ur bilen och skådade mamma som stod i dörröppningen med en lång, vacker vit klänning och ett bländade leende var klistrat på hennes sminkade ansikte. Hon vinkade entusiastiskt med händerna och sprang försiktigt över den gröna gräsmattan fram till bilen för att kasta sig i armarna på pappa och placerade en blöt kyss på hans kind som fick hela honom att lysa upp i ett ännu större leende.
"Welcome my darlings! Can you believe that we're finally is back in Irvine? I loved New York the few years we lived there, but Irvine... It's something special,"
Mamma la armarna om mig i en hastig kram jag inte hann besvara innan hon öppnade bagageluckan och lastade på pappa väskorna. "What do you think about our new home?"
"It's perfect, honey," sa han och pussade henne snabbt på hjässan, sedan gick han in mot huset och lämnade mamma med ett stolt leende på läpparna. Han visste vad mamma ville höra och han visste hur han gjorde henne lycklig. Det är något speciellt mellan dom, det var det verkligen och det har de allid varit. Dom får det att funka och dom kommer igenom alla hinder på deras väg. Det var något jag önskade i mitt äktenskap i framtiden, att vi skulle kunna klara allting så som mina föräldrar. 
"How was the car drive?" Frågade mamma vänligt och la sin arm runt mina axlar medan vi gick in till det moderna och vackra huset. Det var elegant, precis som utsidan var, men det var överdrivet. Vi var endast tre personer som bodde i ett hus för mer än dubbelt så många och vi hade möbler dyrare än bilar. Men om det är såhär mina föräldrar väljer att lägga alla sina miljontals pengar på så får dom göra det.
"It was... Long. And really boring,"
"Yeah, It's a really long drive from LAX to her...- no, no, Mark! Place the boxes in the office. It's the second door in the hallway" mamma suckade stressat och la handen för pannan. "The office room is a mess. I haven't had time for that room yet..."
Medans min mor fortsatte att rabbla på om hur stressigt och mycket hon har haft att göra på sistone, så kunde jag höra dova vågor mellan hennes ord genom altandörren som stod öppen med perfekt strukna gardiner fladdrande på sidorna. Utan att tänka på min mor, gick jag långsamt mot altanen och lämnade henne pratande bakom mig. Jag skymtade det mörkt blåa havet som reflekterade solnedgången och den oranga nyansen av himlen mellan gardinerna och en härlig havsluft trängde sig upp i näsan.
"Don't go out yet, please. Your feet will get sandy and I have no energy to clean up all the sand. Let's eat first,"
Jag suckade och okontrollerat himlade med ögonen innan jag vände mig och bad om ursäkt. 

Klockan började närma sig elva på kvällen och mina föräldrar låg redan i sängs. Jag borde också göra det, men tröttheten efter flyplansresan och bilresan hade inte påverkat mig än och att ligga i sängen och vrida på sig var ingen idé. Därför fann jag mig själv med fötterna i den svala sanden och blicken riktad upp mot få stjärnor som var utspridda över himlen innan jag själv hann reagera på vart jag gick och gjorde. Med långsamma steg gick jag mot vattenbrynet där starka och högljudda vågor slog mot stenarna, gång på gång, i en oändlig cirkel. Jag fann det fridfullt att lyssna på vattnet som klukadeoch jag kände mig mer avslappnad nu än vad jag gjorde för några minuter sedan och jag har ingen aning varför. 

"Hello, Melanie," jag stannade förskräckt upp i min gång ner till vattnet och vände mig om för att möta den ljusa rösten som tillhörde en lång, smal tjej med mörkt hår som kom gående mot mig från huset som är bredvid vårt. I handen höll hon en genomskinlig flaska och om jag skulle gissa på vad det var, så var det sprit och okontrollerat tog jag ett steg tillbaka.

"Uh, hi," den mörkhåriga tjejen stannade inte förens hon var någon meter ifrån mig och jag kunde få en bättre glimt på tjejen som jag förmoligen ska känna, men det stod stilla i mitt huvud. Inte ett enda ansikte i mitt minne passade ihop mot rösten som jag kände igen så mycket. 

"Don't you remember me?" hon log snett och fuktade sina läppar med sin piercade tunga. 

"I...-"

"Katy?" Förbluffad kollade jag på henne. Katy? Den blonda tjejen som var sig lik en ängel med sin vackra röst och sin begåva att få alla killar på fall genom att le.Var det den Katy som hade högt betyg i alla ämnen och som jag spenderade det mesta av min fridtid med och som alla ville vara? Nej, det kunde inte vara hon. Katy skulle inte ha piercingar i ansiktet eller tatueringar längs hela armarna.

"Katy...-"

"Katy Renshaw, your neighbor here and on the old Beechwood road? We were like best friends a few years back " 

"Oh, yeah, Katy, I remember you," jag log svagt och fortsatte att studera den förändrade tjejen framför mig som hade andedräkten dränkt av vodka. Jag kunde inte linda mitt huvud runt tanken att det var Katy som stod framför mig, det gick bara inte.

"I've made a big change, as you can tell," hon skrattade åt min förvåning av hennes förändring och tog en stor klunk vodka igen. "Should'nt I get a hug? It was many years since we saw eachother, I've missed you,"

"Oh... sure," osäkert gick in i hennes famn och omfamndes i en obekväm kram. Jag hade inte alls tankar på att krama henne, jag trodde inte alls hon skulle vilja krama mig.

"I'm still the sweet Katy, I've just made some changes on the surface but on the inside I'm almost the same," hon log vänligt så att två smilegropar tittade fram på varsin sida av hennes kinder. "So... You're back,"

"I am. We got tired of New York's traffic and stress, I guess. We've missed Irvine,"

"You didn't say goodbye,"

"Oh, I know. I'm sorry. After the accident my dad had so much guilt, so he wanted to leave Irvine for a while and we leaved right after I got out of the hospital," Katy satte sig i sanden och kollade upp på mig medan hon klapade på sanden bredvid sig som en gest att jag skulle sätta mig. Jag tvekade först, men satte mig sedan.

"Do you want some?" hon höll upp flaskan som snart var slut och räckte den mot mig. Jag skakade hastigt på huvudet.

"I don't drink,"

"Oh, right. You're still that perfect girl who lives after your parent's rules," fnittrade hon och storögt kollade jag på henne, förvånad över hennes yttrande. "Calm down, Melly, it was a joke,"

"Oh," jag log blygt och kollade bak mot våra hus. Jag hade inte någon lust att sitta kvar här ute i kylan som började dra sig över oss, och även för att jag inte någon lust att umgås med någon som var onykter även om hon bara var lätt påverkad. Om det var något jag inte gillade, så var det påverkade människor. "I should go back, but it was nice to meet you again, Katy"

"Already? We barely had time to talk," hon kollade upp på mig och diskret kollade hon ner på mina kläder med ett leende på läpparna som hon tydligen inte hade lagt märke till förens nu. "I like your pajamas,"

"We can talk more tomorrow, maybe?" jag ignorerade hennes kommentar om mina rosa pyjamas byxor med vita katter på. Hade jag vetat att jag skulle stöta på någon, skulle jag tagit på mig något helt annat. 

"Yeah, our families have planned to go to the barbecue party Lawson's have arranged. We two can go there together," erbjöd Katy sig med ett listigt leende på sina röda läppar som börjat tappa färgen.

"Sounds good," jag log och strök en lös hårslinga bort från ansikte. "See you tomorrow then,"

Jag gick tillbaka upp mot huset med raska steg och var ordentligen med att borsta bort all sand från fönsterna innan jag gick in.

"Sleep tight, Melly!" hörde jag Katy ropa innan jag stängde altandörren bakom mig och gick mot trappan. Men jag stannade direkt när jag hörde något, eller rätare sagt någon, framför mig harkla.

"What are you doing? Shouldn't you sleep now, love?" mammas blågröna ögon kollade skarpt in i mina och hennes armar var korsade över bröstet i en bestämd hållning. Jag vet att hon vet vad jag gjorde, men jag kunde inte låta bli att ljuga ändå. 

"I was drinking water, I got really thisrty," mina kinder blossade upp. Jag hatar att ljuga för mina föräldrar för jag vet hur arga dom blir och jag vet att dom ändå kommer få reda på sanningen eller avslöja mig. Varför ljög jag nu vet jag inte, förmodligen för att mamma skulle döda mig om hon fick reda på att jag umgicks med någon så... punkig och annorlunda. 

"Yeah, right." hon himlade krafigt med ögonen i avslöjan att hon vet att jag ljuger och för en sekund, en väldigt kort sekund, blev jag rädd för henne och vad hon skulle göra mot mig. Men när hon bara vände sig om slapp ett andetag ut jag inte visste om att jag höll tillbaka. Jag borde inte vara rädd för henne eller ora mig över vad hon skulle göra mot mig, hon är ändå min mamma och det enda hon skulle göra är att skydda och hålla mig trygg trots att hon är väldigt bestämd och sträng. "Just go back to bed. Goodnight, Melanie," 

"Goodnight, mom,"

-----------

Hej loves!

Ett ganska kort kapitel, men det är det första kapitlet och alla vet nog hur dom blir. Jag har även glömt mitt flyt på att skriva för att jag inte gjort det på så länge, jag hittar inte ord och kan knappt svenska längre haha. Men det ska de bli ändring på för jag är så taggad på denna novell och jag vill verkligen att den ska bli bra för den verkar det i huvudet, lol. Ni undrar säkert vad det är för olycka hon varit med om, men det kommer. Just wait and see ;)

Btw, vill bara att ni ska veta att den här novellen kommer bli annorlunda och jag har aldrig riktigt skrivit såhär tidigare. Nu är det bara första kapitlet, men jag kommer berätta mer senare vad jag menar. Hoppas ni iallafall gillar första kapitlet :) x

*Blundar medan jag trycker på publicera knappen bc nervös*

Kommentera om du vill fortsätta att läsa mer på den novellen :)

Victorias perspektiv:
Med snubblande steg gick jag upp för stentrapporna i höghuset för att komma upp till min lägenhet. Hela min kropp var ner kyld av regnstormen som jag behövt gå hem i och jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli förkyld pågrund av det här, jag hade ju precis blivit helt frisk. Jag skyndade mig så snabbt upp som möjligt för att kunna värma mig och ta en varm dusch, även var det för att medan jag gick hem fick jag ett sms från Louis, han skrev att jag skulle logga in på Skype så fort jag fick tid oc kom hem. Jag hade nästan joggat hem för det, jag ville verkligen se honom och prata med honom. Vi hade ju inte pratat så mycket som vi hade planerat eller så som vi tänkt. Jag trodde att vi skulle prata ungefär hela tiden, vi skulle ringa varandra och smsa så mycket att räkningar blev skyhöga, så som det är i typiska kärleksfilmer. Men det har inte direkt varit så, vi båda har haft jobb att tänka på som suger ur engerin i kroppen på en.
Så snart som jag öppnat ytterdörren till min lägenhet så knöt jag upp mina vita Converse - som vid det här laget är nästan gråbruna - och min svarta skinnjacka så snabbt som mina russinfingrar tillät. Jag gick in till mitt sovrum där jag bytte om till nya torra kläder, ett par gråa mjukisbyxor och en gammal, vit stickad tröja som jag fick för något år sedan av mamma. Mitt blöta, trassliga hår satte jag upp i en knut på huvudet innan jag satte mig vid datorn, redo att se min älskade pojkvän. På en skärm, såklart.
När jag öppnade upp Skype så låg Louis' namn på online listan. Ett leende spred sig på mina läppar medan jag ringde ett videosamtal till honom. Medan melodisignalerna gick en efter en så började även fjärilarna i min mage att dansa runt i takt och jag kände mig mer otålig än vad jag brukar.
"Hey, love" svarade Louis lite andfått när han äntligen dök upp på skärmen. Förmodligen fick han springa från vart han nu var någonstans för att svara mitt samtal "vet du, jag har värsta nyheten"
"Vadå?"
"Perrie och Zayn kommer ha en förlovningsfest i London när vi får ledigt"
Jag log. "Det visste jag redan. Perrie berättade det på flygplatsen innan jag skulle hem. Vet du datumet?"
"Då kom jag inte med någon nyhet alltså. Jag som ville se din reaktion när du fick reda på att dom är förlovade" suckade han med ett lekfullt leende lekande på hans läppar "Iallafall, jag tror det var den tolfte"
"Två dagar efter ni har fått ledigt?"
"I guess so" skrockade han och hela min bröstkorg värmdes upp av hans skratt "Har du några nyheter då? Du sa att du hade massor att berätta förut"
"Juste. Du kommer ihåg Josie?"
"Den brunhåriga bitchen?"
"Eh, ja, precis," jag fnittrade lågt av hans val av ord innan jag fortsatte, "Hon jobbar tydligen på Starbucks, där jag jobbar"
"Verkligen? Märkte du det idag efter att jobbat där i snart en vecka?"
Jag nickade "Ja, hon har varit bortrest hela tiden jag jobbat här och hon kommer förmodligen imorgon"
"Du får försöka prata med henne och reda ut saker igen. Ni kan ju bli vänner igen"
Jag log och nickade även om jag tvekade på att vi skulle kunna bli vänner igen. Men han vill bara känna mig bättre, det vet jag. Jag höjde min hand och placerade mitt finger på Louis som lös på min skärm med hans fina blåa ögon som jag så många gånger gått vilse i, hans hassel bruna hår som alltid är perfekt ruffsigt och ett så fint leende på hans fylliga läppar. Jag saknar honom så mycket, hans dåliga comebacks när vi argumenterar och hur han alltid vill ha sin arm runt min midja. Varför jag tryckte mitt finger mot skärmen vet jag inte men jag kunde inte kontrollera det. Jag saknade honom så mycket och det här var det "närmaste" jag kunde komma honom.
"Vic? Hallå?"
Jag kom tillbaka till verkligheten då mina tankar om Louis vandrat iväg och dragit med mig, snabbt drog jag tillbaka handen från skärmen en aning generad "va?"
"Du satt helt still i flera sekunder, du verkade helt borta"
"Bilden stannade nog" ljög jag och mina kinder ändrade svagt färg, tur att han inte kunde se det över datorn. Om han hade varit bredvid mig nu så skulle han säga att jag rodnade med en larvig röst och sedan dra in mig i hans famn medan han sa massa larviga saker vilket skulle få mig att rodna ännu mer. Åh, dessa tankar är rena tortyren när man vet att han inte är bredvid mig. Jag känner mig så tom, ensam och helt vilsen utan honom så jag vet inte var jag ska ta vägen. "Har du någonting annat att berätta? För jag har inte det"

"Vi har våran filmpremiär den tjugonde augusti. Du kommer, va?"

Automatiskt kollade jag bort mot min resväska som jag fortfarande inte riktigt packat ur, bredvid den stod en vit påse och i den låg den rosa klänningen Perrie gav mig. Den klänningen jag skulle testa inne på någon affär när jag plötsligt blev attackerad av ett fan men minnet fick mig ändå att le.

"Om jag får, så jätte gärna" 

"Det är klart du får" skrockade han "Perrie, Jade, Leigh... någonting kommer. Sophia också"

"Leigh-Anne" rättade jag honom och han bara rullade sina ögon som svar "Men Sophia?"

"Liam's tjej"

"Jag hade ingen aning om att han hade en tjej" 

"Inte jag heller. Vi fick reda på det får några dagar sedan då vi träffade henne. Du kommer gilla henne, hon är jätte trevlig"

"Det tror jag nog också" Jag log. "Vart är det någonnstans? Premiären alltså"

"New York"

"Verkligen?"

"Jag tänkte att vi kun...-"

"Louis!" Ropade någon i bakgrunden utanför rummet Louis satt i och direkt vände han ansiktet mot personen som kallat på honom. Dom växlade några otydliga ord till varandra innan en dörr stängdes och Louis vände sig till skärmen igen.
"Vi måste börja göra oss inför konserten. Vi kan skypa vidare ikväll om det inte blir för sent, du kan sms:a mig vid elva, om du skulle vara vaken såklart."
Jag kollade på klockan vid hörnet av datorn, den var redan halv sex och vi hade pratat i snart fyrtio minuter. Fast vi hade ju inte pratat hela tiden, utan bara suttit och kollat på skärmen under total tystnad "Jag är nog vaken."
"Bra. Jag älskar dig"
"Jag älskar dig m...- jag älskar dig"
Louis hann vinka med ett stort leende på läpparna innan hans bild försvann och min Skype lista kom upp istället. Jag stängde ner min dator och reste mig upp från sängen med en suck när jag insåg att jag var ensam. Jag hatar att bo ensam, jag har aldrig riktigt gjort det eftersom jag vid en lite väl tidig ålder flyttade med Justin till en lägenhet, då hade jag Josie i närheten som jag träffade varje dag och innan det bodde jag med mina föräldrar, sedan gjorde vi slut och jag hittade en egen lägenhet som jag knappt bott i eftersom jag sedan åkte till London och bodde där med Josh eller Louis. Och här i denna lägenhet, har jag inte heller riktigt bott ensam så mycket. Iallafall inte för någon vecka sedan då Louis alltid var här. Men nu var jag ensam i min lägenhet som låg i tystnad och var helt livlöst. Men det är ju på tiden att börja lära sig att vara ensam, för när Louis åker på världsturné så kommer jag behöva bo ensam i flera månader.

"Victoria?" ropade en gäll röst och en ytterdörr slogs igen. Jag vände mig hastigt om så jag stod med ansiktet mot dörren där min blonda mamma stod med ett varmt leende på läpparna. Hennes ljusa hår hade hon satt upp i en lös tofs på huvudet och hennes ansikte var osminkat. Det var inte ofta jag såg min mamma såhär, alltid hade hon en perfekt sminkning, håret stylat och på kroppen hade hon dyra kläder.

"Där är du" hon drog in mig i hennes famn i en snabb kram "Hur går det utan Louis nu då?" hon log busigt.

"Bra, lite ensamt bara men det går" jag log svagt när hennes hand smekte min kind.

"Du kan få stanna hos mig om du vill. Om jag inte har sagt det så har pappa åkt på en affärsresa, vi kan ha en liten tjejvecka, du och jag." 

"Har han? Kunde du inte sagt det tidigare så jag iallafall kunde säga hejdå?"

"Förlåt, gumman. Jag trodde du visste"

"Det gjorde jag inte,"

"Men vad säger du, vill du komma och bo hos mig medan pappa är borta?" frågade hon utan att bry sig om vad jag precis sakt, utan hon bytte bara ämne. 

"Visst," sa jag och puttade fram ett leende. Nu slapp jag iallafall känna mig ensam, även om jag som sagt behöver lära mig att vara det. "Funkar eran dator förresten?"

"Våran? Åh, det har blivit något fel på den. Den vill inte starta!" suckade hon "Pappa blir skogstokig, han behöver använda den till jobbet. Du vet, mail och sånt. Tyvärr är han inte någon datorexpert och inte jag heller."

"Pappa kanske för någon iPad från jobbet. Det är många nu för tiden som får det."

"Ja ja, vi får se," hon viftade med handen och lutade armbågarna mot det vita bordet "Hur går det med Louis?"

"Mamma, du har redan frågat det..."

"Jag menar distansen. Funkar det?"

"Ja..."

"Säkert? Du ser så vilsen ut, nästan olycklig. Har någonting hänt?"

Jag suckade. "Jag är inte olycklig, verkligen inte och ingeting har hänt. Det är bara jobbigt utan Louis,"

"Så den där bilden på Louis och en annan tjej har inte gjort dig avunsjuk...?" för varje ord hon sa sänkte hon rösten tills det nästan var som en viskning, hon kollade lite oskyldigt på mig med sina läppar format som ett streck "Du har inte sett den, eller hur? Jag har skickat massa sms och ringt dig men inte svarade du. Jag trodde du var ledsen eller arg så jag kom för att titta till dig."

Jag sänkte mina ögonbryn och kollade oförstående på kvinnan framför mig som var min mamma. "Va?"

"Nej, vet du vad, det var inget. Inget att oroa sig för."

Vad tusan pratade hon om? Vilken bild på Louis och någon annan tjej som skulle få mig att bli "avundsjuk"? Förmodligen är det en bild på ett fan som kanske är lite äldre och mamma har säkert trott att det är någon Louis skulle träffa. Han skulle aldrig vara otrogen mot mig. Larvigt. Jag kan inte ens föreställa mig det.

"Vill du ha te?" hon reste sig upp och gick bort mot diskbänken där vattenkokaren stod. Hennes fingrar pickade mot bänken som att hon var stressad och hon lekte med sina hårslingor som att hon var orolig. Vad tusan?

"Mamma, vad är det?"

Hon suckade så lågt hon kunde och lutade sig mot diskbänken med armarna. "Det är ingeting."

"Varför är du då så himla stressad eller orolig då?"

"Jag är inte orolig eller stressad!" sa hon utan att vända sig om för att möta mig "Jag bara...saknar din far."

"Visst."

Jag hade fortfarande inte fått ur det från mamma, hon var orolig. Men jag lät det gå för hur länge jag än höll på, så skulle jag inte få mitt svar, hon är alldeles för envis. Har hon bestämt sig för att göra någonting så sker det, alltid. Det var en av sakerna jag inte hade fått av henne, envisheten. Jag var väldigt lik min mor, både utseende och hur vi är, men det fanns vissa saker vi hade helt motsattsen av. 

"Du kan väl gå och packa, så kan vi gå snart," sa mamma och direkt reste jag mig upp, placerade muggen i diskhon och gick in till mitt sovrum. Jag tog upp min mobil från nattygsbordet och gick utan tvekan in på Twitter. Jag behövde hitta bilden som mamma hade pratat om, jag behövde få reda på vad det var som min mamma plötsligt hade blivit så konstig över. 

Med otåliga fingrar och ett hjärta som dunkade hårt mot revbenen så bläddrade jag ner för min timeline. Av alla One Direction fans jag följer - dock bara dom som inte skickar hat - så var det lättare att leta efter bilden trots om jag inte hade någon aning om vad det för bild eller hur den såg ut, men när jag äntligen såg en bild på en underbart vacker tjej som verkade vara i samma ålder som mig och Louis bredvid så visste jag att det var den här bilden mamma snackade om. Han gjorde en löjlig min medan den brunhåriga tjejen gjorde en nästan förvånad min, men jag såg ingeting "dåligt" med bilden, det var bara en selfie på Louis och förmodligen ett fan så därför stängde jag ner appen och la mobilen tillbaka på bordet innan jag satte igång att packa. Varför trodde hon jag skulle bli avundsjuk på det där för? Sklle jag bli avundsjuk på alla fans som träffar och tar bilder med Louis skulle mitt liv var fruktansvärt jobbigt. Men de är det inte, för det är fan i hans ögon och sorgligt nog kommer han glömma bort denna lyckliga tjej som fått möta sin idol efter några timmar. Sad but true.

-----

HEJ! Är urmegalyckliga just nu! Har äntligen fått en ny, egen dator så jag sliper stänga ner eller byta sida så fort mina föräldrar kommer in i datarummet (för jag har inte berättat för dom att jag har en novell och jag vill inte att dom ska fråga vad det är jag så skriver sååå yes) men nu, äntligen, i'm freee! Hoppas ni gillar kapitlet och glöm inte att kommentera, jag blir glad när ni gör det :)

Btw... Vilken/vilka låtar på Midnight Memories är era favoriter? Kommentera!

Victorias perspektiv:

Med Louis arm runt min midja så gick vi nerför trapporna i porthuset för att komma ner till taxin som väntade på oss på uppfarten. Varför han höll mig var för att jag dumt nog slängt på mig ett par höga klackskor så jag knappt kan gå men jag har varken tid eller ork för att springa upp till min lägenhet och byta, vi är ju tillräckligt sena så det räcker. Jag hade haft problem med att välja kläder och Louis hade tappat bort sina byxor han hämtat vid turnébussen tidigare idag. Hur lyckas man egentligen?
"Wow, ta det lugnt," skrockade Louis och tog ett litet stadigare grepp om mig då jag vinglade till på sista trappsteget "vi har inte bråttom"
"Jo, ganska" jag himlade med ögonen och slängde bak mitt vågiga hår som landade framför mitt ansikte. Jag sneglade på Louis som hade blicken på trappstegen, hans hår hade han fixat på ett annorlunda sätt. Han han dragit det uppåt och åt sidan. Jag log. Hur snygg får man vara? "vi är redan typ tio minuter sena"
"Dom andra är säkert också sena så det gör ingenting"
Jag drog upp mina svarta jeans som långsamt åkte ner innan jag slängde bak mitt vågiga hår - på gränsen till riktiga lockar för att jag duschat - som hamnat framför mina ögon.
"Dom väntar nog på oss"
"Jag känner dom bättre än vad du gör och hela högen sitter nog i en bil påväg till restaurangen. Eller så står dom framför spegeln"
Jag himlade med ögonen igen men lät det gå, han hade rätt. Jag kände ärligt talat knappt dessa fyra killar jag endast vet om är riktigt trevliga och roliga.
Vi satte oss i den svarta bilen som stod parkerad vid uppfarten. En man runt 50-års åldern satt bakom ratten med ett vänligt leende på hans tunna läppar.
"Johnny's, eller hur?" Frågade han med en hes röst. Det var ingen hes röst som Louis har utan man kunde höra att han rökt så länge han levt. Det avslöjades av cigarettlukten som fanns i hela bilen vi befann oss i just nu.
"Ja" svarade Louis en aning nonchalant och riktade sin uppmärksamhet mot mig istället. Det spred sig en otrolig värme i mitt bröst och ett leende gjorde sig bekväm på mina fuktiga läppar.
"Tog du med dig ett par extra skor?" Frågade han och kollade på väskan mellan oss.

Jag skakade på huvudet och suckade ljudlöst "Jag klarar mig"
"Säg det när du ramlar"
Jag höjde mina ögonbryn "Tror du att jag kommer ramla? Excuse you, men jag är född till att gå i dessa skor"
Louis skrockade "jag märkte det när vi gick ner för trapporna"
"Det gick ju bra, jag vinglade till bara och dessutom kunde det ha varit värre"
"Jaså?"
"Ja" fnös jag skämtsamt och lutade mitt huvud mot hans axel. Hans hand letade sig till min och utan att tveka flätade han våra händer samman.

Solen började långsamt gå ner när vi var framme vid restaurangen som inte var lika populär, men jag klagade inte. Dock skulle ju denna restaurang vara populär efter vårat besök. Lyxiga restauranger är inget för mig.

En rosa nyans fyllde himlen med ett par små, tunna moln lite överallt och lätta vindar som flög .
"Där är dom! Jag sa ju att dom också skulle vara försenade" hojtade Louis och pekade bort mot resten av bandet som hade bråttom in till restaurangen från bilen att dom inte ens såg oss, men jag förstod vad dom tänkte. Vi ville ju inte att alla skulle se oss.
Vi gick in i restaurangen som var dekorerad med ljusbruna träbord och gråa bänkar på ena sidan medan det var stolar på andra. Det var levande ljus på borden och på hyllor som hängde på väggarna, de lös upp det lagom mörka salen. Det fick en mysig känsla att strömma genom kroppen.
"Vad sent ni kommer, vi har typ suttit här en halvtimme!" Brast Niall ut och försökte hålla inne sitt flin.
"Det var ju bara därför vi såg er springa från bilen hit för endast några minuter sedan" Louis himlade med ögonen och slog sig ner på den lediga stolen medan jag satte mig bredvid Zayn på den mjuka bänken på andra sidan.
"Hur är det?" Frågade Zayn och gav mig ett fint leende.
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack"
"Grattis till dig och Perrie förresten"
Ett leende som var långt ifrån falskt spred sig på hans läppar, en låga i hans bruns ögon tändes. Jag kunde själv inte låta bli att le större, glädjen i hans ögon när jag nämnde Perrie var otrolig, nästan omänskligt.
"Tack så mycket, Vic"
Jag log och nickade vänligt innan jag vände mig till den vita menyn som jag höll i händerna.
"Ingen är allergisk mot något här var?" Frågade Harry och jag kollade frågande upp på den honom som satt bredvid Louis som såg minst lika frågande ut som mig "För jag har redan beställt mat till alla"
"Varför då?" Frågade Liam som inte heller verkade veta om det "Och när gjorde du det?"
"För jag kände för det" svarade Harry och rullade sina ögon med ett flin på läpparna "jag gjorde det när ringde och beställde bord här"
"Kan man göra det?"
"Men han gjorde ju det?" Sa Louis och jag kunde inte hjälpa att fnittra.
"Herregud, kan ni bara svara på frågan?" Sa Harry "Är någon allergisk mot något?"
"Det borde du veta efter tre år tillsammans" sa Louis och låtsades spela sårad vilket var ett totalt misslyckande.
Harry suckade och lutade pannan mot handflatan med en suck som flög ut ut hans mun. Det kan inte vara lätt att leva med dessa fem killar.
"Vic, är du allergisk mot något?" Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
Niall suckade "Hade du tänkt att berätta vad du beställt?"
"Det får ni se" Harry drog bak sitt hår hår "men det är inget speciellt"
Alla gav varandra frågande blickar men ryckte sedan på axlarna, förutom Niall.
"Säg bara" klagade han.
"Bara för att du kommer tjata enda tills maten kommer fram så säger jag," Harry himlade med ögonen "Tacos"
"Of course" nu var det Zayn som himlade med ögonen.
En manlig servitris runt tjugoåldern kom fram till vårt bord med en bricka i handen som han hade ställt fyllda glas med öl och en med rödvin som förmodligen var till mig. Jag hade av någon anledning svårt att tänka mig att någon utav killarna skulle dricka vin.
"Vem ska ha vinet?" Frågade killen och kollade runt på alla men stannade sedan på mig med ett flirtigt leende på läpparna.
"Hon" svarade Louis och pekade på mig. jag nickade tacksamt när han ställde ner det höga glaset framför mig "tack"
"Je pense que vous êtes très bien" sa han på något språk som verkade vara franska. Jag höjde mitt ena ögonbryn och kollade oförstående på den svarthåriga killen med starka ansiktsdrag framför oss. Han va attraktiv om jag ska vara ärlig, men när man har Louis är denna kille ingenting "Det betyder; det är rött vin"
Hans kinder blev en nyans rödare när jag fortfarande kollade oförstående på honom.
"Jag tror hon ser det" muttrade Louis och tog ett utav ölglasen som servitrisen ställt på bordet under tystnad då han var helt röd i ansiktet.

- 

Två timmar senare så satt jag och Louis i en taxi påväg tillbaka, båda tillräckligt berusade så att vi skrattade åt minsta lilla ord som flög ut ur våra munnar. Dock verkade jag mer berusad än Louis då jag slukat i mig ett par vinglas vilket jag inte var stolt över men jag kunde inte stoppa det då Harry alltid beställde åt mig. Jag är kapabel till att beställa min egna saker helt själv men ändå skedde detta.  Fast jag klagar inte, det kändes som att ett en våg sköljde bort all stress som jag var helt omedveten om fanns där och jag kunde slappna av utan att oroa mig på att jag inte kommer få träffa Louis på en hel månad eller massa andra saker som lyckats stressat upp mig. 

"Är inte det här typ...andra gången du är full?" frågade Louis och hans varma andedräkt träffade mig på kinden då han bara hade sitt ansikte några centimeter ifrån mitt. 

"Jag är inte full" sa jag och skakade på huvudet "Jag är berusad, det är två olika saker"

"Sure" flinade han.

"Hur visste du att detta är andra gången jag blivit berusad?" frågade jag. Jag hade inget minne ifrån att jag sagt till Louis eller någon annan att jag endast druckit en gång innan. Kanske för att jag har alkohol i kroppen, men jag är ju inte så borta. Jag kommer ihåg att jag kände mig alldeles generad över att jag aldrig hade druckit innan så jag höll det för mig själv.

"Du vet förra gången, man såg direkt att du aldrig druckit innan det. Du skulle inte precis reagerat sådär när du halsade den där drycken eller vad det var om det var inte var din första gång" sa han och gav mig ett leende som bara skrek ut "jag-vet-att-jag-har-rätt-så-säg-inte-emot"

Jag suckade och himlade skämtsamt med ögonen. Istället för att svara riktade jag blicken utåt i de mörka byggnaderna och husen vi med en snabb hastighet körde förbi. Av någon anledning hade jag börjat älska åka bil, kanske var det alkoholen som fick mig att gilla det, men jag fann det nästan mysigt nu för tiden. Speciellt om det är mörkt ute och endast lite ljus från belysningarna på gatan hittade sig in i bilen, som det gör nu, och självklart musik som spelades lågt på radion. Och Louis. Vi skulle kunna åka på en roadtrip någongång till olika länder, fast det skulle aldrig gå. Både fansen och hans karriär skulle komma ivägen, dessutom är det som sagt alkoholen som bygger upp sina idiotiska drömmar.

Efter att Louis betalat bilresan och att vi efter år tagit oss upp från alla trappor för att hissen inte funkade så var vi inne i min hall och kämpade av oss våra skor. Mina fötter ömmade och ändå hade jag inte gått mycket eller långt idag, jag hade ju för det mesta suttit på rumpan.

"Jag fattar inte varför du tar sånna skor när du ändå vet att du får ont i fötterna" sa Louis och hjälpte mig upp från golvet med skorna av.

"Vi hade bråttom och dom var de enklaste och närmaste skorna att ta på sig" sa jag och gick in till sovrummet medan Louis gick till badrummet. Jag nynnade lågt till "Dear Darlin'" som jag spelades i taxin medan jag satte mig på sängen med blicken riktad rakt in i väggen. Jag känner mig deppig om jag ska vara ärlig, den där känslan jag hade förut hade bytts ut mot det jag inte hoppats på och den där stressade, igenkända känslan gjorde sig bekväm i min kropp. Det måste vara för att verkligheten jagar ikapp mig och den där tanken att Louis faktiskt åker imorgon är över mig. Jag borde inte känna såhär, jag ska ju vara glad att jag kommer få se honom och självklart kommer vi hålla kontakten, vi kommer kunna träffas när vi båda har tid - förhoppningsvis. Det är säkert bara alkoholen, det måste det vara. Det blir väl alltid såhär när man dricker, först är man glad och helt bombad med energi men sedan blir man deppig och böjar gråta för minsta lilla grej? 

"Vad tänker du på?" Louis fråga kom som en chock då jag varit alldeles inne i mina tankar på att försöka komma på vad man kännern är man är full. Jag vände snabbt på huvudet och min blick landade på Louis, utan tröja. 

"Öh" fick jag fram medan jag diskret kollade på hans bröst där de svarta bläcket i form av tatueringar är målat på hans solbrända hud. Jag älskar hans tatueringar, även de små lite obetydande som hans lilla streckgubbe på armen men den passar in där, på honom "Inget speciellt. Jag kan knappt tänka"

Det är ett rent trasselsudd där inne.

"Okej" han ryckte på axlarna och la sig i sängen med mig med honom. Jag hamnade på hans bara bröst och jag drog direkt mina fingrar på hans "it is what it is" tatuering som är min absoluta favorit. 

"Jag kommer sakna dig" sa Louis lågt, hans röst tjock av alkoholen.

Jag vände mig så jag låg på mage och en varm känsla spred sig i min kropp när jag märkte hur nära våra ansikten var varandra "Jag kommer sakna dig med"

"Jag kommer sakna dig mer" han flinade och pickade på min näsa med sitt pekfinger.

"Louis jag...-" 

Utan att jag ens hann säga klart meningen var Louis läppar mot mina precis så som det ska vara. Jag blev nästan knäsvag av känslan att äntligen få känna hans läppar mot mina igen, det var helt magiskt. Jag hade saknat detta så mycket, jag kan inte ens beskriva med ord. 

Kyssen blev mer och mer intensiv och jag visste redan nu att vi skulle göra det. 

----

Vilka ska kolla på den 7 timmar långa livestreamen imorgon? I WILL! Dock kommer jag förmodligen somna efter typ halva bara för att jag är så himla trött på kvällarna lol. Och sen har vi ju en till sak, MIDNIGHT MEMORIES! Alltså jag dör, jag har typ redan hört de flesta låtarna och jag älskar alla. Så j'vla bäst jag orkar inte! 

Glöm inte att kommentera, det gör mig glad :)

Louis trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken som spelades på radion. Min blick var riktad ut på alla byggnader vi åkte förbi, dom som jag tydligen gick förbi inatt. Jag kommer inte alls ihåg att jag gick här då min blick för det mesta var riktad på stjärnorna som lös starkt ovanför mig.
"När ska jag hämta dig sen?" Frågade Louis och la sin hand på mitt lår, det fick mig att hoppa till.
"Jag kan gå hem. Jag har ju faktiskt ben som funkar galant att gå på"
"Och jag har en bil som är galant att åka i" flinade Louis och jag himlade med ögonen. Han och hans dåliga comeback svar.
"Jag måste röra på mig ändå" sa jag och skruvade ner volymen på radion som retade mig då det var "We Can't Stop" av Miley Cyrus som spelades. Den var så uttjatad att jag bara ville såga av öronen när jag hörde den, inget illa menat mot Miley Cyrus.
"Men snälla" suckade Louis åt mitt svar. Hans hand lämnade mitt lår för att höja volymen, förmodligen bara för att retas med mig "du behöver inte röra på dig. Du är tillräckligt smal"
"Man blir inte smalare av att gå hem från stan till mig" jag sänkte volymen och ett lågt skratt lämnade Louis mun då han direkt efter mig höjde volymen "Men herregud Louis"
"Vadå?" Han flinade.
Jag himlade med ögonen ännu en gång åt hans lekfulla sida och vände blicken ut, jag struntade i att sänka nu. Jag såg en glimt av mig själv genom spegeln utanför, det lekte ett leende på mina röda läppar som jag inte alls trodde fanns där.

Louis släppte av mig utanför Starbucks där jag och Emma bestämt att vi skulle mötas. Glasdörren stod öppen och en svag doft av kaffe nådde mig redan härifrån. Genom fönstret såg jag Emma som satt och vinkade glatt mot mig med ett utav världens största leenden på läpparna. Jag undrar hur hon alltid kan vara så glad och ge människor leenden som strålar som solen.
Jag gick in i den svala, välkända kafét jag spenderat mycket av min tid enda sen jag flyttade till min lägenhet. Jag brukade alltid gå hit och hem - vilket jag inte nämnde till Louis under bilresan hit.
Emma reste sig upp från den svarta stolen hon satt på, hon sträckte ut sina bruna armar mot mig. Jag blev en aning förvånad men jag besvarade kramen ändå.
"Vad fin du är, Victoria!" Sa hon och tog ett löst tag i min röda stickade tröja. Jag kände nu att det var helt fel slags tröja jag valde. Det är sommar, strålande sol men här kommer jag klädd som att det är höst eller vinter.
"Tack" sa jag med ett leende "detsamma"
Jag studerade hennes svarta spetsklänning som satt tajt på hennes överkropp men löst nertill. Hennes axel långa hår var även idag uppsatt i en hög tofs på huvudet.
"Jag köpte en Chai latte till dig. Eller köpte och köpte, den är gratis" hon fnittrade och satte sig igen, hon gjorde en gest mot stolen framför henne och jag satte mig direkt ner.
"Gratis?"
"Jag är chef här så jag får gratis"
"Chef? Jag har aldrig sett dig här tidigare?" Jag höjde mitt ena ögonbryn.
"Well, förra chefen blev gripen för övergrepp på tjejerna här så jag fick jobbet här som chef" hon log och tog upp sin kaffekopp med stolthet skrivet i pannan.
"Åh, verkligen? Var det längesedan?"
"Nja" hon rynkade näsan och skakade svagt på sitt huvud så att håret flög åt höger och vänster "kanske tre veckor sedan"
"Jaså" jag höjde mina ögonbryn "Tror du ni har plats för en till att jobba här?"
Jag pickade nervöst på mina korta naglar, en aning generad var jag att behöva fråga det.
"Faktiskt behöver vi mer personal här så det blir perfekt!" Kvittrade hon och slog ihop sina händer så det plingade från hennes silverarmband hon hade på handlederna "Har du jobbat med något liknande jobb förut?"
Jag skakade på huvudet "Dock lekte jag servitris när jag var minde om det gills"
Emma skrattade " Bara du klarar av stressiga situationer så funkar det säkert"
"Det gör jag, ungefär" jag log så stort så det nådde enda upp till öronen.
"Då blir det säkert inga problem" skrattade hon och log varmt.

"Så... Hur är det att ha en känd pojkvän?" Emma lutade sig tillbaka på den svarta trästolen med sin mugg i handen, nära ansiktet redo att ta en klunk av kaffet som har hunnit blivit ljummen.
"Det tänker man inte på" sa jag "eller självklart tänker man på det när man är ute på stan för att handla mat eller kläder. Då är ju halva New Yorks tjejer följandes efter oss"
"Det är rätt coolt att en gammal klasskompis är tillsammans med värsta kändisen. Du ska bara veta hur mycket jag skrutit de senaste åren för mina kompisar" sa hon fnittrade "Dock tror dom mig aldrig"
Jag skrattade och skakade på huvudet "nog om mig, har du någon kille då?"
"I'm single and ready for mingle" skrattade hon vilket jag direkt följde med på. Jag hade glömt bort hur rolig hon egentligen var  och böjd på mig själv. Och inte bara det, man såg redan nu att hon skulle göra allt för sina vänner. Om jag bara såg vad jag miste det när jag blev helt galen i den där äckliga killen som förstörde mina tonårs år.
En tjej med långt, svart hår som stod bakom kassan ropade på Emma, hon reste sig direkt upp och gav mig ett "förlåt-jag-kommer-snart-tillbaka"-blick.
"Förmodligen är det någon nybörjare bakom kassan" suckade Emma innan hon försvann bort till den svarthåriga tjejen som verkade panikslagen då kön till kassan blev längre och längre.
Medan jag ändå hade lite tid att vara osocial som resten av människorna här inne så tog jag upp min mobil ur fickan. Jag hade fått ett sms av Louis och en notis från Twitter då Louis hade uppdaterat. Eftersom jag hade mer intresse av smset så öppnade jag det och ett stort leende placerades på mina läppar. Mitt hjärta började nästan slå snabbare och min mage nästan gjorde volter. Allt detta av endast ett sms.

From: Louis

I miss you babe, can't wait till' I see you xx

Jag kollade snabbt bort till Emma som visade den panikslagna tjejen olika knappar på kassan, sedan började jag skriva tillbaka.

To: Louis
Aw , babe it has only been one hour but I miss you too. See you soon & don't forget that I'm walking home ;)xxxx

Precis när jag skickade iväg meddelandet kom Emma tillbaka, hon satte sig klumpigt på stolen framför mig och suckade.
"Det går snabbt att lära sig hur en kassa funkar, herregud" mumlade hon och vände upp blicken till mig då hon kollat bort mot kassan. Hon höjde sina ögonbryn och log "varför ler du som en dåre nu då?"
Nu var det jag som höjde mina ögonbryn. Mina kinder hettades upp och jag kollade generat ner på mina ben.
"Inget"
"Har du pratat med din loveboy?" Flinade hon och lutade sig fram för att putta till mig löst på mina ben.
"Kanske" fnittrade jag och kollade in i hennes blåa ögon. Dom blänkte fint av ljuset i rummet och jag kände mig nästan avundsjuk. Varför kunde inte jag också ha fina, blåa ögon som blänkte vackert.
"Jag vill också ha en pojkvän som Louis" suckade hon "eller som någon utav dom andra perfekta killarna i One Direction"
Jag lyfte upp muggen mot munnen och drack upp det sista av min Chai latte "Gillar du dom? Är du ett fan?"
"Skojar du? Det är typ mina hjältar" sa hon och lutade sig tillbaka med blicken riktad utåt. Jag kunde se henne svälja hårt och blinka några extra gånger "Det får låta hur cheesy och töntigt som helst, men deras musik har hjälpt mig mycket genom de senaste åren"
Jag svalde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till den brun blonda tjejen framför mig som kämpade hårt med att blinka bort förmodligen tårar som trängde upp i hennes blåa ögon som blänkte mer än vanligt.
"Åh" det blev obekvämt tyst. Om jag hade vetat vad hon pratat om skulle det gå lättare att trösta henne för vad det nu var, men nu visste jag inte vad som hänt och inte hade jag lust att fråga heller, hon kämpade tillräckligt hårt med att blockera tårarna från att falla.
"Jag måste tillbaka till jobbet nu" hon reste sig upp med ena baksidan av handen mot munnen samtidigt som hon tog ett djupt andetag "men det var jätte trevligt att träffa dig och jag hör av mig angående jobbet. Du kan väl skicka ditt cv på mail"
Jag ställde mig hastigt upp och kollade på Emma som log svagt. Jag nickade och log tacksamt "Det kan jag göra. Tack så jätte mycket"
Vi kramades snabbt hejdå och sedan tassade iväg mot disken. Jag tog upp min mobil och begav mig mot utgången. Jag hade fått ännu ett sms av Louis.

From: Louis
You're so boring, just let me pick you up ;)xx

Jag tänkte precis svara men jag krockade in i någon.
"Vad fan, se dig för!" Fräste en ljus röst som bara kunde tillhöra en person i hela världen. Josie.
Jag kollade upp på henne då hon hade på sig sina onödigt höga klackskor från ett onödigt dyrt märke. Hon kollade på mig, en blandning mellan ilska och nästan smärta glimtade i hennes ögon när hon först såg mig, men hon blinkade bort snabbt det och gav mig en utav hennes kända "bitchblick" innan hon vinglade förbi mig med näsan uppe i vädret. Det gjorde en aning ont inom mig men jag tänkte också vara lika kall som henne och inte visa mina känslor. 
Jag skyndade mig ut på gatan men istället för att gå hem började jag gå mot Forever 21 som bara låg några gator härifrån. Jag visste att dom hade rea så kanske hittade jag nya byxor, då slipper jag mina soppåsar som byxor.

To: Louis
No, I'll walk home. Bye love xx

Jag drog händerna längs det mjuka tyget som tillhörde ett par svarta jeans som var på rea. Storleken var det minsta och det var den enda kvar. Jag var osäker på om den skulle passa. Så smal var ju ändå inte, Louis och alla andra fick det bara att låta så himla överdrivet.
Jag hängde byxor på armen och gick mot provhytterna. Jag gick in i den som var längst bort, jag stängde den vita lätta dörren bakom mig och hängde upp de svarta jeansen medan jag drog av mig dom jag hade på mig. Jag nynnade lågt till låten "Free Fallin' av Tom Petty medan jag satte på mig de andra jeansen. Precis när jag skulle knäppa gylfen så öppnades dörren och jag kollade mig skräckslaget om, med ögon stora som golfbollar.
"Hej" Jag blängde på den brunhåriga killen framför mig som log busigt och det smittades av på mina läppar med.
"Du kunde inte vänta utanför eller knäcka istället för att komma in här" sa jag när Louis klev in i den trånga provhytten och stängde dörren efter sig. Det var inte alls stort mellanrum mellan oss.
Jag himlade lekfullt med ögonen "Du måste alltid skrämma mig eller överraska mig, eller hur?"
"Såklart" han la sina armar runt min midja med sina händer vilades på min rumpa, han lutade sitt ansikte sakta närmare mig och för varje millimeter han närmare sig mitt ansikte så ökade antal fjärilar i min tomma mage. Han förflyttade långsamt sin ena hand till min nacke och hans långa fingrar lekte direkt med mitt hår vid nacken. Hans andetag träffade mig varmt i ansiktet och rysningar byggdes på min hud, från huvud till tå. Min andning var inte normal vid det här laget, mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att den skulle kunna flyga ur bröstet på mig.
Tre höga knackningar på den tunna dörren som inte ens räckte ändå upp till taket eller ner till golvet fick båda två att rycka till och dra oss tillbaka med kinder röda som rosor.
"Vad?" Sa Louis till personen på andra sidan, en aning generad var han, det hörde jag på rösten.
"Det var någon därinne mamma!" Ropade någon som verkade vara ett liten pojke på andra sidan. Mamman till pojken hyschade till honom och jag kunde se i skuggan på golvet från de två personerna på andra sidan att mamman tog tag i sin sons hand och drog med honom bort till en aning provhytt. Jag kunde inte låta bli att fnittra åt det, det var så typiskt småbarn.
"Barn" muttrade Louis och suckade.
Jag log och vände mig till den stora spegeln. De svarta byxor jag fortfarande inte dragit upp gylfen på satt bra på mina smala ben och även uppe vid midjan.
"Hur hittade du mig egentligen?" Frågade jag Louis medan jag drog ner byxorna. Han kollade på mig med ett flin på läpparna.
Jag suckade "Du använde den där 'telefonsökaren', eller hur?" Jag hängde upp byxorna på galgen igen och satte på mig mina egna jeans.
"Kanske" han skrattade.
"Vet du hur creepy det där är" sa jag och fnittrade.
"Jag ville bara överraska dig, babe"
"Såklart"
Jag drog upp gylfen och tog galgen med byxorna, vi gick ut ur provhytten och direkt vände sig tonårstjejer sig om och vissa fotade oss. Vi gick med snabba steg mot kassan och Louis började gräva efter pengar i sin ficka.
"Jag kan betala själv" sa jag och la min hand på hans arm men han sköt mig bara ett stort flin och utan att jag kunde reagera tog han galgen ur min hand och sprang den sista biten fram till kassen. Han kan vara en sådan barnrumpa, men jag älskar honom för det.
"Louis!" Gnällde jag när Louis redan gett pengarna till den förvirrade kassörskan som la ner jeansen i påsen "varför måste du alltid vara så envis att betala allting hela tiden"
"Jag gillar att skämma bort dig, babe" han tog min hand och gav mig påsen med mina nya jeans "Jeansen var billiga ändå"
"Det spelar ingen roll. Låt mig bara betala själv nästa gång, okej?" Sa jag och kollade upp på Louis. Han svarade inte, han bara log och förflyttade sin arm runt min midja istället för att hålla min hand medan affären snabbt började fyllas med fans och vakter som fick putta tjejerna från oss.

---

Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera, det gör mig glad och kanske så kan jag börja med nästa del på en gång :)xx

Jag fyllde vattenkokaren med vatten och ställde den tillbaka på sin plats igen så vattnet kunde värmas upp. Klockan som satt ovanför dörren var det enda som jag kunde höra när jag står med armbågarna mot diskbänken. Klockan var snart halv tre på natten men jag var inte alls i närheten av trött även om jag legat och blundat i sängen i flera timmar. Som vanligt så är ju anledningen att det är alldeles för mycket i mitt huvud.
Vattenkokaren pep till, jag stängde av den och hällde upp det kokheta vattnet i min mugg. Jag placerade i en tepåsen innan jag satte mig vid bordet med blicken riktad utåt över New York som låg i mörker men lös upp av alla belysningar i hus och gator. Detta var det bästa med min lägenhet, utsikten. Jag kanske inte var så jätte högt upp men utsikten gjorde ändå en andlös. Precis som när Louis tog mig till London Eye på kvällen. Det var mörkt ute och alla lampor lös upp den underbara staden.
Jag räckte efter min mobil och hörlurar som låg på diskbänken där jag tidigare stod, jag stoppade i mina vita hörlurar i öronen och lät musiken till "Free Fallin'' som John Mayer gjort en cover av bara för att tiden skulle gå snabbare.

It's a long day, livin' in Reseda
There's a freeway, runnin' through the yard
And I'm a bad boy, 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart

Jag dinglade med huvudet från sida till sida i takt till musiken samtidigt som jag försiktigt sippade på det varma tet som brände mot mina torra läppar.

-

Jag drog på mig mina svarta Converse och min skinnjacka innan jag öppnade ytterdörren och trippade ner för trapporna. Vart jag ska vet jag inte, men jag måste ut från min lägenhet ett litet tag. Skulle jag spendera ännu en sömnlös timme därinne skulle jag bli galen. Jag trodde att te skulle hjälpa, men det gjorde det inte. Det insåg jag inte förens jag drack min andra mugg.
Vindar svepte förbi mig när jag öppnade portdörren, mitt hår som jag hade satt upp i en låg höstsvans på huvudet fladdrade vilt med. Jag drog skinnjackan tätare runt min ynkliga kropp innan jag började gå längs gatan i mörkret. Jag riktade blicken uppåt och studerade stjärnorna i himlen som lös klart ovanför oss. Det påminner mig om när Louis tog mig till sjön där vi sedan somnade under stjärnorna. Herregud, jag får verkligen sluta tänka på Louis för varje sak jag än gör. Det spelar ingen roll om jag lagar mat eller städar, det finns alltid något som påminner mig om det vi gjort tillsammans.

Jag gick in till en park som låg en bra bit ifrån min lägenhet, den nästan var tom vid det här laget, det satt endast några ungdomar vid klätterställningen och rökte. Jag kände mig nästan rädd att gå här såhär sent på natten eller såhär tidigt på morgonen, hur man nu ser på det. Jag vet ju om att New York är en stad där mycket rån och sånt uppstår men jag tog chansen och gick hit. Mina fötter knarrade i den fuktiga sandenunder mig när jag gjorde min väg till gungarna som var längst bort från ungdomsgängen. Jag satte mig försiktigt ner på den ena gungen och riktade blicken uppåt mot stjärnorna, dock så var det trädgrenar som blockade det mesta av min syn på himlen men jag kunde se några av dom lysande eldkloten flera tusen mil ovanför mig.
"Ursäkta?" En ljus röst framför mig fick mig rikta blicken framåt igen. Jag mötte ett par blåa ögon som lös klart då en utomhuslampa lös ner rakt på oss. Hennes hår var uppsatt i en tofs på huvudet med flät "dekorationer" därbak, såg jag inte fel hade hon brunt blont hår. Hon hade på sig en svart klänningen som räckte ner till knäna och på axlarna var det svart spets så man såg svagt igenom. Det verkade som att hon skulle på fest då hon var väldigt "party" klädd.
"Öhm ja?" Svarade jag osäkert och stannade framför den långa tjejen framför mig.
"Vet du vart den där pub...-" hon avbröt sig själv, hennes ögon spärrades upp och hennes mun formades till ett litet O. Jag höjde mina ögonbryn och kollade diskret bak, för kanske såg hon någon bakom mig. Men ingen var där "oh my gosh!"
"Va?"
"Är inte du Victoria Sparker?" Ett stort leende växte på hennes läppar. Jag nickade långsamt upp och ner med fortfarande en frågande min klistrat på mitt ansikte "Herregud! Det var så längesedan jag såg dig! Kommer du ihåg mig?"
Var hon ett fan jag hade träffat tidigare? Mina ögonbryn lyftes ännu högre upp på pannan, jag skakade på huvudet. Skulle jag minnas henne?
"Nej...?"
"Emma? Emma Addison, vi gick i samma klass i skolan!"
En klocka ringde till i huvudet på mig. Emma från min klass som jag brukade vara med innan jag blev en aning kaos.
"Emma! Ja juste!"
"Hur är det? Jag har hört att du nyligen gjort slut med Louis Tomlinson och Justin Bieber?"
"Jag och Justin gjorde slut för längesedan. Men jag och Louis är till...-" jag avbröt mig själv när jag kom på mig själv vad jag höll på att säga "vi... Vi tar det lugnt"
Emma kollade på mig en aning förvirrad men ett leende lös snabbt upp på hennes bruna ansikte. Hon påminner mig om Perrie. Dom båda är alltid glada och gör verkligen andra glada bara genom att le.
"Åh, det var så längesedan jag såg dig!" hon strök bak en lös hårslinga bakom örat och lade vikten på sitt ena ben "Jag hade inte direkt förväntat mig att träffa dig här ute mitt i natten"
"Nej, inte jag heller" jag log.
"Jag skulle jätte gärna vilja prata längre med dig men jag ska till en fest, om jag hittar den" hon skrattade lågt "men som jag sa, jag skulle jätte gärna vilja prata mer med dig. Kanske kan vi träffas någon dag? Du kan få mitt nummer!"
Hon började gräva i sin svarta Michael Kors väska som hängde på hennes arm.
"Det skulle vara trevligt"
"Här har du mitt nummer, du kan ringa imorgon om du vill" hon räckte mig ett rosa litet papper där ett nummer var nerkladdat med en prydlig handstil "Fråga inte varför jag har ett papper med mitt nummer på förresten"
Jag skrattade och nickade "okej, tack"
"Ha det bra" hojtade hon och började småspringa vidare men hon stannade och vände sig till mig igen "vet du vart Molly's ligger?"
"Tyvärr!" ropade jag och skakade på huvudet. Hon log och nickade innan hon började springa iväg på sina klackar igen vilket hon var riktigt skicklig på. Om det skulle varit jag i dom skorna skulle jag mitt ansikte legat begravd i sanden redan efter första steget i ett försöka att springa i höga klackar.

-

Jag öppnade långsamt ytterdörren och klev in med försiktiga steg till hallen. Jag knöt upp mina Converse och hängde upp min skinnjacka i klädhängaren bredvid mig. Med ljudlösa fotsteg gick jag in i köket där min blick landade på något - eller rättare sagt någon. Mitt hjärta nästan stannade när jag fick syn på personen vid bordet sitta och kolla på mig med trötta ögon.
"Herregud Louis!" flämtade jag och la handen för hjärtat som nu dunkade hårt i mitt bröst.
"Vart har du varit?" frågade han och reste sig från stolen utan att bryta ögonkontakt med mig. Hans röst var spänd och jag kunde höra att han är orolig men jag vet att han försöker dölja den.
"Jag gick bara ut och promenerade" suckade jag och gick förbi honom för att dricka.
"I typ tre timmar?" han lät nästan arg nu och det fick mig att rygga tillbaka en aning.
"Jag har inte varit ute i tre timmar!" utbrast jag och vände blicken till klockan ovanför dörren. Den visade 04.37 "Högst två timmar. Hur vet du egentligen när jag gick?"
"Det är ju inte precis så att man inte hör dig göra te eller tar fram muggar" han himlade med ögonen "Du kunde ju tagit med dig mobilen eller skrivit någon lapp! Vet du hur jävla orolig jag var eller?"
Jag ryggade tillbaka ännu en gång av hans hårda ton. Jag svalde hårt och ställde försiktigt tillbaka mitt vattenglas. Om det var något jag hatade så var det att bråka med dom jag älskar och det sista jag vill är att bli osams med Louis.
"Förlåt" pep jag och slog ner blicken i golvet. Jag kunde höra Louis försvinna från köket och istället in till sovrummet. Jag tvekade på om jag också skulle gå in där, men så sur kan han ju inte vara.
Med långsamma steg gick jag till sovrumsdörren som han hade stängd efter sig. Jag öppnade den försiktigt och kikade in. Louis låg på sängen med ryggen mot mig, han hade dragit täcket upp till halsen och han hade sin ena arm under kudden som han låg på.
Med ljudlösa steg gick jag fram till sängen och la mig ner bredvid honom med tillräckligt stort mellanrum mellan oss. Jag la täcket ovanför mig och kollade in i hans rygg som höjdes och sänktes med andetagen han tar.
"Louis?" min röst var låg och en aning hes av den stressande klumpen i halsen som bildats från första början Louis höjt sin röst åt mig. Jag visste han bara var orolig och en aning sur för att jag inte tagit med mig mobilen eller att jag inte hört av mig innan jag gick eller medans jag var borta - han vill ju mitt bästa - men ändå tog jag åt mig av det. Jag hatar när någon skriker eller höjer rösten mot mig så det samlas alltid en klump i min hals, dock ingen "gråtklump" som jag också kan få när jag är ledsen, det är bara en jobbig klump i halsen. Louis "mm:ade" som svar, men han rörde sig inte alls.
"Förlåt"
Det blev tyst i några sekunder innan Louis vände på sig så vi låg ansikte mot ansikte, han la båda sina armar runt mig och drog in mig i hans famn så vi låg tätt bredvid varandra.
"Förlåt" pep jag igen i hans hals och blundade.
"Det är okej..." sa han mot min panna innan han lämnade en öm puss precis vid början av mitt hår "Jag blev bara orolig eftersom du inte svarade när jag ringde"
"Jag glömde mobilen i köket"
"Jag märkte det" skrockade han och en stor lättnad lyftes från mina axlar. Jag trodde han skulle sura hela dagen "Vart gick du?"
"Till parken. Jag träffade en gammal klasskompis där konstigt nog" sa jag och fnittrade "Jag fick hennes nummer så skulle jag ringa henne imorgon"
"Vad gjorde hon i parken?"
"Jag tror hon letade efter någon pub"
"I parken?"
Jag skrattade och skakade på huvudet "Tror du det själv, silly?"

-

Jag lyckades vakna halv två nästa dag, helt utmattad. Men jag får helt enkelt skylla mig själv som är ute och promenerar mitt ute i natten halva natten. Dock behövde jag det, för när jag kom tillbaka var mitt huvud tankfritt och jag kunde somna direkt när jag blundade efter en lång pratstund med Louis.
"Vill du ha mer?" frågade Louis som höll i vattenkokaren i ena handen, men den andra gjorde han en gest mot min tomma mugg.
Jag skakade på huvudet. "Nej tack, jag måste nog börja göra mig i ordning om jag ska hinna träffa Emma"
Han ställde tillbaka vattenkokaren på sin plats "Har du ens ringt henne och bestämt något?" flinade han och satte sig på stolen framför mig.
"Jag ska göra det nu" fnittrade jag och reste mig upp från stolen "Jag kommer snart tillbaka"
Jag hann se Louis nicka innan jag skuttade ut ur köket med mobilen i handen, redo att slå in numret Emma gett mig inatt.
Numret gick snabbt att skriva in och jag hade nu mobilen mot örat med pipen som gjorde mig mer och mer nervös.
"Hallå?" svarade hon på andra sidan luren. Jag kunde höra i bakgrund att hon var ute på stan.
"Hej, ehm, det är Victoria" sa jag osäkert.
"Victoria!" brast hon ut "Hej, hur är det?"
"Bara bra"
Jag log för mig själv och tänkte precis fråga henne hur hon själv mår men jag vet från förr att hon har en stor mun och pratar gärna på innan folk ens är klara med sina meningar.
"Skulle du vilja mötas? Jag är redan ute i stan som du kanske hör" hon skrattade lågt på andra sidan.
"Jätte gärna"
"Vad kul! Jag är vid Starbucks, du vet den som ligger nära parken vi var i igår?"
"Jaha, jag kommer dit. Jag måste bara fixa mig"
"Great, vi ses Victoria" hojtade hon och utan att jag hade någon chans att svara så hade hon lagt på.

Med sista draget av mitt röda läppstift så var jag klar. Jag backade lite bak från spegeln framför mig så jag kunde få syn på mer av hur jag såg ut. Min röda, stickade tröja hängde löst runt min magra överkropp och mina svarta jeans satt som stora soppåsar på mina ben. Jag måste verkligen köpa nya kläder. Jag ser inte alls hälsosam ut vilket alla fans kommer påpeka så fort jag går ut från denna byggnad och jag är inte alls taggad över deras åsikter då allt kommer vara hat mot mig. 
"Du är jätte fin, babe" sa Louis och la sina armar runt min kropp "Är du klar att åka?"
Jag log mot honom genom spegeln framför oss och nickade svagt. Han sköt mig tillbaka ett leende innan han snabbt pussade mig på halsen och drog med mig ut till hallen. Det pirrade svagt i min mage att tänka på att jag ska umgås med min gamla klasskompis igen. Tänk om hon bara vill umgås med mig för att jag är tillsammans med en utav världens kändaste person och inte för att det är jag, tjejen som hon tidigare alltid var med.

-------

Har typ hållit på hela veckan med detta kapitel. Har skrivit, suddat och sedan skrivit igen så det är ju en anledning till att det tagit en sådan tid, men nästa kapitel kommer upp snart,, det lovar jag! Hoppas ni tycker om detta tråkiga kapitel och btw, grattis till Emma som vann "tävlingen"! Kom ihåg att jag valde en slumpvis deltagare :) Kommer förmodligen ha fler sånna här tävlingar i framtiden, så känn dig inte ledsen för att du inte vann!

Kommentera vad du tycker :)