Louis trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken som spelades på radion. Min blick var riktad ut på alla byggnader vi åkte förbi, dom som jag tydligen gick förbi inatt. Jag kommer inte alls ihåg att jag gick här då min blick för det mesta var riktad på stjärnorna som lös starkt ovanför mig.
"När ska jag hämta dig sen?" Frågade Louis och la sin hand på mitt lår, det fick mig att hoppa till.
"Jag kan gå hem. Jag har ju faktiskt ben som funkar galant att gå på"
"Och jag har en bil som är galant att åka i" flinade Louis och jag himlade med ögonen. Han och hans dåliga comeback svar.
"Jag måste röra på mig ändå" sa jag och skruvade ner volymen på radion som retade mig då det var "We Can't Stop" av Miley Cyrus som spelades. Den var så uttjatad att jag bara ville såga av öronen när jag hörde den, inget illa menat mot Miley Cyrus.
"Men snälla" suckade Louis åt mitt svar. Hans hand lämnade mitt lår för att höja volymen, förmodligen bara för att retas med mig "du behöver inte röra på dig. Du är tillräckligt smal"
"Man blir inte smalare av att gå hem från stan till mig" jag sänkte volymen och ett lågt skratt lämnade Louis mun då han direkt efter mig höjde volymen "Men herregud Louis"
"Vadå?" Han flinade.
Jag himlade med ögonen ännu en gång åt hans lekfulla sida och vände blicken ut, jag struntade i att sänka nu. Jag såg en glimt av mig själv genom spegeln utanför, det lekte ett leende på mina röda läppar som jag inte alls trodde fanns där.

Louis släppte av mig utanför Starbucks där jag och Emma bestämt att vi skulle mötas. Glasdörren stod öppen och en svag doft av kaffe nådde mig redan härifrån. Genom fönstret såg jag Emma som satt och vinkade glatt mot mig med ett utav världens största leenden på läpparna. Jag undrar hur hon alltid kan vara så glad och ge människor leenden som strålar som solen.
Jag gick in i den svala, välkända kafét jag spenderat mycket av min tid enda sen jag flyttade till min lägenhet. Jag brukade alltid gå hit och hem - vilket jag inte nämnde till Louis under bilresan hit.
Emma reste sig upp från den svarta stolen hon satt på, hon sträckte ut sina bruna armar mot mig. Jag blev en aning förvånad men jag besvarade kramen ändå.
"Vad fin du är, Victoria!" Sa hon och tog ett löst tag i min röda stickade tröja. Jag kände nu att det var helt fel slags tröja jag valde. Det är sommar, strålande sol men här kommer jag klädd som att det är höst eller vinter.
"Tack" sa jag med ett leende "detsamma"
Jag studerade hennes svarta spetsklänning som satt tajt på hennes överkropp men löst nertill. Hennes axel långa hår var även idag uppsatt i en hög tofs på huvudet.
"Jag köpte en Chai latte till dig. Eller köpte och köpte, den är gratis" hon fnittrade och satte sig igen, hon gjorde en gest mot stolen framför henne och jag satte mig direkt ner.
"Gratis?"
"Jag är chef här så jag får gratis"
"Chef? Jag har aldrig sett dig här tidigare?" Jag höjde mitt ena ögonbryn.
"Well, förra chefen blev gripen för övergrepp på tjejerna här så jag fick jobbet här som chef" hon log och tog upp sin kaffekopp med stolthet skrivet i pannan.
"Åh, verkligen? Var det längesedan?"
"Nja" hon rynkade näsan och skakade svagt på sitt huvud så att håret flög åt höger och vänster "kanske tre veckor sedan"
"Jaså" jag höjde mina ögonbryn "Tror du ni har plats för en till att jobba här?"
Jag pickade nervöst på mina korta naglar, en aning generad var jag att behöva fråga det.
"Faktiskt behöver vi mer personal här så det blir perfekt!" Kvittrade hon och slog ihop sina händer så det plingade från hennes silverarmband hon hade på handlederna "Har du jobbat med något liknande jobb förut?"
Jag skakade på huvudet "Dock lekte jag servitris när jag var minde om det gills"
Emma skrattade " Bara du klarar av stressiga situationer så funkar det säkert"
"Det gör jag, ungefär" jag log så stort så det nådde enda upp till öronen.
"Då blir det säkert inga problem" skrattade hon och log varmt.

"Så... Hur är det att ha en känd pojkvän?" Emma lutade sig tillbaka på den svarta trästolen med sin mugg i handen, nära ansiktet redo att ta en klunk av kaffet som har hunnit blivit ljummen.
"Det tänker man inte på" sa jag "eller självklart tänker man på det när man är ute på stan för att handla mat eller kläder. Då är ju halva New Yorks tjejer följandes efter oss"
"Det är rätt coolt att en gammal klasskompis är tillsammans med värsta kändisen. Du ska bara veta hur mycket jag skrutit de senaste åren för mina kompisar" sa hon fnittrade "Dock tror dom mig aldrig"
Jag skrattade och skakade på huvudet "nog om mig, har du någon kille då?"
"I'm single and ready for mingle" skrattade hon vilket jag direkt följde med på. Jag hade glömt bort hur rolig hon egentligen var  och böjd på mig själv. Och inte bara det, man såg redan nu att hon skulle göra allt för sina vänner. Om jag bara såg vad jag miste det när jag blev helt galen i den där äckliga killen som förstörde mina tonårs år.
En tjej med långt, svart hår som stod bakom kassan ropade på Emma, hon reste sig direkt upp och gav mig ett "förlåt-jag-kommer-snart-tillbaka"-blick.
"Förmodligen är det någon nybörjare bakom kassan" suckade Emma innan hon försvann bort till den svarthåriga tjejen som verkade panikslagen då kön till kassan blev längre och längre.
Medan jag ändå hade lite tid att vara osocial som resten av människorna här inne så tog jag upp min mobil ur fickan. Jag hade fått ett sms av Louis och en notis från Twitter då Louis hade uppdaterat. Eftersom jag hade mer intresse av smset så öppnade jag det och ett stort leende placerades på mina läppar. Mitt hjärta började nästan slå snabbare och min mage nästan gjorde volter. Allt detta av endast ett sms.

From: Louis

I miss you babe, can't wait till' I see you xx

Jag kollade snabbt bort till Emma som visade den panikslagna tjejen olika knappar på kassan, sedan började jag skriva tillbaka.

To: Louis
Aw , babe it has only been one hour but I miss you too. See you soon & don't forget that I'm walking home ;)xxxx

Precis när jag skickade iväg meddelandet kom Emma tillbaka, hon satte sig klumpigt på stolen framför mig och suckade.
"Det går snabbt att lära sig hur en kassa funkar, herregud" mumlade hon och vände upp blicken till mig då hon kollat bort mot kassan. Hon höjde sina ögonbryn och log "varför ler du som en dåre nu då?"
Nu var det jag som höjde mina ögonbryn. Mina kinder hettades upp och jag kollade generat ner på mina ben.
"Inget"
"Har du pratat med din loveboy?" Flinade hon och lutade sig fram för att putta till mig löst på mina ben.
"Kanske" fnittrade jag och kollade in i hennes blåa ögon. Dom blänkte fint av ljuset i rummet och jag kände mig nästan avundsjuk. Varför kunde inte jag också ha fina, blåa ögon som blänkte vackert.
"Jag vill också ha en pojkvän som Louis" suckade hon "eller som någon utav dom andra perfekta killarna i One Direction"
Jag lyfte upp muggen mot munnen och drack upp det sista av min Chai latte "Gillar du dom? Är du ett fan?"
"Skojar du? Det är typ mina hjältar" sa hon och lutade sig tillbaka med blicken riktad utåt. Jag kunde se henne svälja hårt och blinka några extra gånger "Det får låta hur cheesy och töntigt som helst, men deras musik har hjälpt mig mycket genom de senaste åren"
Jag svalde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till den brun blonda tjejen framför mig som kämpade hårt med att blinka bort förmodligen tårar som trängde upp i hennes blåa ögon som blänkte mer än vanligt.
"Åh" det blev obekvämt tyst. Om jag hade vetat vad hon pratat om skulle det gå lättare att trösta henne för vad det nu var, men nu visste jag inte vad som hänt och inte hade jag lust att fråga heller, hon kämpade tillräckligt hårt med att blockera tårarna från att falla.
"Jag måste tillbaka till jobbet nu" hon reste sig upp med ena baksidan av handen mot munnen samtidigt som hon tog ett djupt andetag "men det var jätte trevligt att träffa dig och jag hör av mig angående jobbet. Du kan väl skicka ditt cv på mail"
Jag ställde mig hastigt upp och kollade på Emma som log svagt. Jag nickade och log tacksamt "Det kan jag göra. Tack så jätte mycket"
Vi kramades snabbt hejdå och sedan tassade iväg mot disken. Jag tog upp min mobil och begav mig mot utgången. Jag hade fått ännu ett sms av Louis.

From: Louis
You're so boring, just let me pick you up ;)xx

Jag tänkte precis svara men jag krockade in i någon.
"Vad fan, se dig för!" Fräste en ljus röst som bara kunde tillhöra en person i hela världen. Josie.
Jag kollade upp på henne då hon hade på sig sina onödigt höga klackskor från ett onödigt dyrt märke. Hon kollade på mig, en blandning mellan ilska och nästan smärta glimtade i hennes ögon när hon först såg mig, men hon blinkade bort snabbt det och gav mig en utav hennes kända "bitchblick" innan hon vinglade förbi mig med näsan uppe i vädret. Det gjorde en aning ont inom mig men jag tänkte också vara lika kall som henne och inte visa mina känslor. 
Jag skyndade mig ut på gatan men istället för att gå hem började jag gå mot Forever 21 som bara låg några gator härifrån. Jag visste att dom hade rea så kanske hittade jag nya byxor, då slipper jag mina soppåsar som byxor.

To: Louis
No, I'll walk home. Bye love xx

Jag drog händerna längs det mjuka tyget som tillhörde ett par svarta jeans som var på rea. Storleken var det minsta och det var den enda kvar. Jag var osäker på om den skulle passa. Så smal var ju ändå inte, Louis och alla andra fick det bara att låta så himla överdrivet.
Jag hängde byxor på armen och gick mot provhytterna. Jag gick in i den som var längst bort, jag stängde den vita lätta dörren bakom mig och hängde upp de svarta jeansen medan jag drog av mig dom jag hade på mig. Jag nynnade lågt till låten "Free Fallin' av Tom Petty medan jag satte på mig de andra jeansen. Precis när jag skulle knäppa gylfen så öppnades dörren och jag kollade mig skräckslaget om, med ögon stora som golfbollar.
"Hej" Jag blängde på den brunhåriga killen framför mig som log busigt och det smittades av på mina läppar med.
"Du kunde inte vänta utanför eller knäcka istället för att komma in här" sa jag när Louis klev in i den trånga provhytten och stängde dörren efter sig. Det var inte alls stort mellanrum mellan oss.
Jag himlade lekfullt med ögonen "Du måste alltid skrämma mig eller överraska mig, eller hur?"
"Såklart" han la sina armar runt min midja med sina händer vilades på min rumpa, han lutade sitt ansikte sakta närmare mig och för varje millimeter han närmare sig mitt ansikte så ökade antal fjärilar i min tomma mage. Han förflyttade långsamt sin ena hand till min nacke och hans långa fingrar lekte direkt med mitt hår vid nacken. Hans andetag träffade mig varmt i ansiktet och rysningar byggdes på min hud, från huvud till tå. Min andning var inte normal vid det här laget, mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att den skulle kunna flyga ur bröstet på mig.
Tre höga knackningar på den tunna dörren som inte ens räckte ändå upp till taket eller ner till golvet fick båda två att rycka till och dra oss tillbaka med kinder röda som rosor.
"Vad?" Sa Louis till personen på andra sidan, en aning generad var han, det hörde jag på rösten.
"Det var någon därinne mamma!" Ropade någon som verkade vara ett liten pojke på andra sidan. Mamman till pojken hyschade till honom och jag kunde se i skuggan på golvet från de två personerna på andra sidan att mamman tog tag i sin sons hand och drog med honom bort till en aning provhytt. Jag kunde inte låta bli att fnittra åt det, det var så typiskt småbarn.
"Barn" muttrade Louis och suckade.
Jag log och vände mig till den stora spegeln. De svarta byxor jag fortfarande inte dragit upp gylfen på satt bra på mina smala ben och även uppe vid midjan.
"Hur hittade du mig egentligen?" Frågade jag Louis medan jag drog ner byxorna. Han kollade på mig med ett flin på läpparna.
Jag suckade "Du använde den där 'telefonsökaren', eller hur?" Jag hängde upp byxorna på galgen igen och satte på mig mina egna jeans.
"Kanske" han skrattade.
"Vet du hur creepy det där är" sa jag och fnittrade.
"Jag ville bara överraska dig, babe"
"Såklart"
Jag drog upp gylfen och tog galgen med byxorna, vi gick ut ur provhytten och direkt vände sig tonårstjejer sig om och vissa fotade oss. Vi gick med snabba steg mot kassan och Louis började gräva efter pengar i sin ficka.
"Jag kan betala själv" sa jag och la min hand på hans arm men han sköt mig bara ett stort flin och utan att jag kunde reagera tog han galgen ur min hand och sprang den sista biten fram till kassen. Han kan vara en sådan barnrumpa, men jag älskar honom för det.
"Louis!" Gnällde jag när Louis redan gett pengarna till den förvirrade kassörskan som la ner jeansen i påsen "varför måste du alltid vara så envis att betala allting hela tiden"
"Jag gillar att skämma bort dig, babe" han tog min hand och gav mig påsen med mina nya jeans "Jeansen var billiga ändå"
"Det spelar ingen roll. Låt mig bara betala själv nästa gång, okej?" Sa jag och kollade upp på Louis. Han svarade inte, han bara log och förflyttade sin arm runt min midja istället för att hålla min hand medan affären snabbt började fyllas med fans och vakter som fick putta tjejerna från oss.

---

Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera, det gör mig glad och kanske så kan jag börja med nästa del på en gång :)xx