Höga andetag brusade i mitt öra och lämnade värmde efter sig på min hals. En stor hand var placerad över mina darrande läppar och den andra handen var placerad på min axel som jag antog skulle försöka få mig att förstå att jag kunde vara säker nu. Dock flög massa tankar runt i mitt tomma men samtidigt fyllda huvud. Var det person som dragit ner mig här en ökänd seriemördare som var anledningen till att poliserna kommit hit och ställt till en sådan röra? Men det var en löjlig tanke. Det var säkert bara en utav alla fulla ungdomar från festhuset som gömde sig undan att bli tagna av polisen för olagligt drickande och störande enligt grannarna runt omkring. Ovanför det lilla hålet vi befann oss i kunde man höra polismännens klampande och osmidiga steg i det höga gräset. Dom var nära hålet och jag kunde se med mina tårfyllda ögon att ficklampornas starka ljus flög över oss gång på gång. Mitt hjärta dunkade i hundranittio och nu var det inte bara läpparna som skakade, det var hela kroppen. Skulle polisen hitta oss och ta oss till polisstationen skulle min och Katy's plan att hålla det här hemligt för våra - specielt mina - föräldrar. Mammas och pappas mordiska, arga blick dom skulle ha när dom skulle se mig i en cell var fast bränd i mitt huvud. Dom skulle bli så förbannade att när jag slutligen kommit ur den där cellen så skulle jag aldrig mer få se dagsljus igen. 

"Be quiet and stay calm. You don't want the police to catch us, so move slowly, alright?" viskade en mörk, raspig men samtidigt så mjuk och lugnande röst som tillhörde personen bakom mig. Greppet om min mun och axel löstes upp och jag var villig att sätta mig på andra sidan av det lilla hålet och jag var snabb med att förflytta mig. Jag drog upp mina lortiga ben från mitt fall ner i det hålet, mot mitt bröst och kollade intensivt på killen som satt framför mig. Men det enda jag tilläts att se var ett par mörka ögon som kollade rakt in i mina och som tindrade svagt under månljuset, resten hade mörkret slutit sig fast vid vilket gjorde att jag inte kunde uppfatta om jag visste eller hade sett honom i huset. Men jag antog att jag iallafall inte kände personen eftersom rösten hade jag aldrig tidigare hört hans röst.

"You aren't Katy," snäste han i en låg, tydlig viskning som inte alls var lika lugn som den tidigare varit. Den var kall, iskall och skarp. Även om jag inte kunde se mycket av personen framför mig kunde jag se att han spände blicken i mig.

"No, I'm not," viskade jag hackigt och lågt tillbaka, inte alls lika starkt som jag hade hoppats att det skulle vara. Jag gillade inte att visa mig svag men vid det är tillfället fanns det ingenting annat jag kunde göra. En tung suckning slapp ur hans mun.  Han drog sin hand genom sitt mörka hår och slog ner blicken i jorden vi satt på. 

Medan våran lilla konversation hängde kvar i luften satt jag och kollade på honom. Jag ville veta vem han var och även vem Katy som han nämnde var. Men han var förmodligen förbannad och irriterad för att jag inte var den personen som han hoppats på var när jag sprang där uppe på ängen och som han sedan dragit ner hit, så jag vågade inte säga något. Inte heller vågade jag öppna munnen för poliserna som fortfarande vandrade runt omkring oss.

Medan minuterna gick och mörkret samt tystnade omringade oss kunde jag inte hålla min mun stängd. Även om vi befann oss i en ganska olämlig situation att prata i så kunde jag inte hålla det inne. Även om jag kunde fråga personen när poliserna försvunnit så kunde jag nästan spå att han skulle sticka så fort han hade möjligheten och inte stanna några extra minuter och små snacka.

"Who are you?" viskade jag så lågt med rösten fylld av alldeles för mycket nyfikenhet och undran. Men killen reagerade som att jag inte fanns där. Han behöll sin blick nere i marken och hörde jag inte allt för fel medan vinden pustade förbi oss så slapp en suck ur hans mun.

"Shut up, the cops is up there," muttrade han lågt tillbaka och jag behövde tänka två gånger om det verkligen var samma kille som hade den trygga, lugnande rösten för några minuter sedan. Jag ryggade tillbaka, var han verkligen så oförskämd? Var han så "förbannad" för att jag inte var den där "Katy"?

 

 --------------------

 

 

I'M SOOOOOOO SOO SO SOOORRY! (btw, sorry hade bild brist)

Alltså jag har haft så satans mycket i skolan att jag knappt har haft tid till att andas. Men guys, tänk, det är 1 månad kvar sen är vi saaaaved. Så galet skönt det ska bli att bara slappa. Dock kommer det vara One Direction konserterna de två dagarna efter skolavslutningen så det kanske inte blir så mycket sömn dom dagarna då men who cares. It's One Direction! Iaf, nu ska jag fortsätta med nästa kapitel och det skulle vara lite roligare att skriva om ni kommenterae vad ni tyckte eller bara något random! Hoppas ni gillade kapitlet som var galet kort. ♥