Louis drog med mig genom folkmassan som endast bestod av skrikande, gråtande och chockande tjejer. Dom alla tryckte sig mot oss och jag lyckades snubbla över mina egna fötter ett par gånger så jag nästan ramlade, men av min lycka så tog Louis ett stadigt tag om min midja och hjälpa mig räta på mig. Jag log svagt trots att alla skrek hemska saker mot mig, jag försökte att inte låta deras ord flöda in i mina öron men det gick liksom inte hur mycket jag än ville.
"Louis hur kunde du ta tillbaka den där horan?" "Du ska dö Vic" och så alla andra hemska meningar som jag får läsa och nästan höra varje dag. Jag är van med allt hat men det gör ändå ont inom mig att höra deras hatfulla kommentarer. Jag vet att dom vill ha Louis singel så att dom själv ska kunna bli tillsammans med honom, men hur patetiskt och orealistiskt är inte det?
Vi hoppade snabbt in i den stora bilen som tagit flera minuter att komma till.
"Är du okej?" Frågade Louis, han la sin arm runt mig och smekte sin ena hand längs min kind ner till käklinjen.
"Ja" jag nickade och svalde då fansens kommentarer ekade i mitt huvud men jag skakade snabbt bort dom. Dom ska inte få mig att må dåligt.
"Säkert?" Louis såg inte övertygad ut då han fortfarande stirrade långt in i mina ögon.
"Säkert" försäkrade jag och riktade blicken utåt medan klumpen i min mage långsamt började smälta den obehagliga klumpen då vi började åka bort från alla fans som desperat sprang efter.

Vi båda sparkade slarvigt av oss våra skor och gick in till köket med släpande fötter. Louis började direkt göra te som han oftast gör när han kommer hem, det hade själv blivit en vana för mig efter att nästan spenderat varje sekund med honom och tillslut börjar man själv göra samma sak.
"Vill du ha?" Frågade han medan han hällde ner vattnet i vattenkokaren.
"Nej tack" Jag la ifrån mig min svarta skinnväska på golvet och skulle precis gå ut från köket för att gå till badrummet men snabba fotsteg bakom mig och ett grepp om min arm stoppade mig. Jag snodde runt och mötte Louis, han log svagt men slog ner blicken i marken. Även hans leende suddades ut och hans käke spände sig.
"Vi behöver prata" han släppte greppet om min arm, backade några steg bak och kliade sig i nacken. Jag höjde mina ögonbryn.
"O-om vad?"
"Du...du kan väl sätta dig så kan vi prata?"
Han vände sig långsamt när jag nickade osäkert som svar på hans fråga. Jag gick fram till bordet och satte mig på stolen närmast fönstret medan han ställde sig vid diskbänken igen. Jag kollade hela tiden på Louis som med vana händer hällde upp vattnet i kopparna och stoppade ner tepåsarna. Med försiktiga steg gick han till bordet och ställde ena muggen framför mig som jag tacksamt tog emot även om jag inte ville ha.
"Så...?" Sa jag och kollade på Louis som kollade ner i sin mugg.
"Jag sa ju förut att vi skulle åka vidare på fredag, alltså om två dagar...?"
Jag höjde mina ögonbryn ännu mer om det ens var möjligt. Jag nickade svagt och väntade otåligt på att han skulle fortsätta och det kändes som en evighet. Han drack diskret sitt te och harklade sig då och då för att dra ut på tiden "Är det något seriöst som har hänt?"
"Nej, inte riktigt" han log svagt och skakade på huvudet "Eller asså, hänt och hänt... Vi ska liksom åka imorgon bitti"
Va?
Helt andlös så står jag stilla med min mun öppen, stängd, öppen och tillbaka i ett ändlöst mönster tills orden äntligen trillar ur min mun och bryter mönstret som pågått alldeles för länge.
"Imorgon?" En klump samlades i min mage och jag bet mig hårt i inner kinden.
"Jag hade ingen aning om att vi skulle åka såhär tidigt. Jag trodde vi åkte på fredag. Jag måste tagit fel på dagarna" sa han så lågt att det lika gärna skulle kunna vara en viskning. En glimt av sorg flög förbi i hans ögon när vi kollade in i varandras ögon, blåa mot bruna.
Jag nickade förstående på huvudet som vid det här laget kändes ett ton tyngre. Jag vet och förstår att han måste åka, detta är hans jobb, hans dröm och jag tänker inte stoppa honom att leva den. Men jag trodde vi hade mer tid tillsammans och att våran sista kväll skulle vi gå ut tillsammans med resten av killarna men nu blev det helt plötsligt ändrade planer.
"Jag hoppas det är okej" sa han och tog min hand över bordet "Förlåt"
"Såklart det är okej, det är ditt jobb. Du ska inte säga förlåt för det"
"Men ja...-"
"Det är okej"
"Säker?"
Jag sänkte huvudet och nickade på huvudet "Du skrämde typ skiten ur mig"
"Förlåt, jag var nervös över hur du skulle reagera" han skrockade och släppte taget av min hand för att föra muggen mot sina läppar.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera" sa jag ärligt och vände blicken utåt på några trädtoppar som plötsligt blev väldigt intressant "jag vill såklart inte att du ska åka, men jag vill samtidigt att du ska åka och göra det du älskar"
Louis svarade inte, han kollade bara på mig med ett svagt leende som lekte på hans små läppar.
"Vi kommer såklart kunna prata med varandra på Skype och över telefon, det kommer lösa sig"
Men det är inte samma sak.
Jag nickade och tog under tystnad upp muggen. Det var mycket som jag fick ta in, jobbigt var det också.
"Vi kommer kunna träffas också, du kan ju kanske flyga över dit vi är, jag betalar flygresan"
Jag suckade ljudlöst och nickade, igen. Jag var nästan stum och visste inte alls vad jag skulle säga, så jag nickade och tryckte fram små leenden även om det kändes fel. Han åker imorgon bitti. Tårar byggdes upp i mina ögon för varje sekund som jag tänkte på det men jag blinkade ivrigt bort dom innan dom hann börja växa i mina grönbruna ögon som vid det här laget nästan svider av ansträngning. Jag vill inte gråta för minsta lilla grej.
Louis reste sig från stolen och några sekunder senare hade han sina armar runt min midja, då föll några tårar för jag insåg; Jag kommer inte att få vara i hans famn på ett par bra långa veckor - till och med månader - och inte heller kommer jag få höra hans dåliga comebacks eller höra hans underbara röst, inte heller hans skratt och leende. Hur kommer jag kunna överleva det då han är ljuset i mitt liv? Jag kanske är mesig som gråter som ett barn pågrund av detta, men jag kan inte hjälpa det. Om alla hade ett sånt här förhållande då den ena - eller båda två - var världskända artister så skulle dom känna samma sak som jag gör nu när dom måste åka på turné. Hur van man än är att den ena alltid måste åka på turné så är det alltid jobbigt när man ska säga hejdå - trots att man kommer få se dom igen.
"Vic" Louis röst var mjuk då han smekte min rygg med hans stora händer "Det kommer att bli bra. Jag kan åka till dig när jag har tid, vi är ju iallafall i samma land"
Jag drog efter andan och borrade in mitt ansikte i halsen på honom, jag slängde mina armar runt hans nacke så att våra kroppar nuddade varandra från topp till tå. Hans grepp om mig hårdnade och om jag inte var allt för borta i mina tankar så tyckte jag att jag kände små, ömma kyssar på mitt öra och sedan ner till halsen.
"Gråt inte snälla"
Hans varma andetag träffade min hud och jag svalde hårt "Du kommer få mig att gråta tillslut"
Jag skrattade lågt och snörvlade till, jag backade ett steg tillbaka och torkade mina tårar blandat med mascara med hjälp av min röda tröja. Louis log mot mig och om jag inte såg fel så hade även han blanka ögon.
"Well, du har nästan fått mig att börja gråta". Skrockade han och jag hängde snabbt med. Dock vet jag inte riktigt om det där lät som ett skratt då jag både snyftade och snörvlade samtidigt.
"Förlåt, jag..." Jag drog ena handen genom mitt hår medan den andra handen lekte med början av tröjärmen som vid det här laget är blöt och har svarta mascara fläckar "Jag är ganska känslig när det gäller sånt här"
"Det är jobbigt" sa han och kramade min hand som han tagit utan att jag märkt det "Men vi klarar det, eller hur?"
Jag nickade och log samtidigt som jag knuffade undan mina tårar som rann längs min kind. Louis log tillbaka och drog in mig i en tajt kram igen med lätta kyssar på mitt huvud som gjorde mig alldeles trygg och varm inombords.
"Hur länge är ni borta?" Frågade jag med en hes röst jag alltid får när jag gråter "Jag menar tills ni får ledigt?"
"Jag tror det var den 10 Augusti vi har våran sista konsert i Los Angeles innan vi åker till Australien. Då kommer vi ha ungefär en veckas ledighet"
En tyngd som lagts på mina axlar helt omedvetet när jag väntade på att Louis' skulle svara försvann och jag kunde pusta ut, det är endast en månad innan det. Jag som trodde det var längre tid.
En ringsignal satte ihåg och strömmade högt ut från den vita glasmobilen som tillhörde mig, både jag och Louis hoppade till av plötsligheten.
"Ursäkta" sa jag och skyndade mig fram till väskan. På displayen lös Perries namn och en liten glädje glöd tändes inom mig.
"Hallå?" Svarade jag med ett leende på läpparna medan jag gick ut ur köket.
"Hej, det är jag" kvittrade den glada tjejen på andra sidan "Hur är det?"
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack" hon fnittrade lågt "Jag ser att du och Louis har hittat tillbaka till varandra?"
Mina kinder hettades upp "Well, true"
"Åh vad kul!" Hojtade hon och små dunsar hördes i bakgrunden. Hon hoppade förmodligen upp och ner exalterat "Jag visste att det skulle lösa sig mellan er, ni är som gjorda för varandra"
Jag log och öppnade munnen men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var nästan stum av hennes ord, det gjorde mig så glad. Speciellt när jag vet att hon menar det för hon skulle ju aldrig säga saker hon inte menar.
"Förresten, jag ringde angående filmpremiären som är om två veckor ungefär. Du kommer va?"
"Jag tror det"
"Vic, du ska" sa Perrie bestämt och jag kunde inte hjälpa att skratta "Vi båda vet att Louis kommer uppskatta det"
"Är jag ens bjuden?"
Jag kunde höra ytterdörren öppnas och sedan stängas bakom mig men istället för att kolla bak gick jag längre in i vardagsrummet och satte mig på soffan.
"Bjuden?" Hon fnös skämtsamt "Självklart gumman!"
"Åh...-"
"Och snälla ha på dig den klänningen jag gav dig. Den är perfekt på din perfekta kropp"
Jag fnös "Girl i'm way to far from perfect"
Nu öppnades en annan dörr och jag vände mig snabbt om och fann Louis gå in i mitt såkallade "arbetsrum" som är mer som ett rum jag aldrig använder.
"Skojar du?" Hon fnös också "Du..-"
"Perrie!" Vrålade någon i bakgrunden på andra sidan, Perrie suckade högt.
"Förlåt, jag måste gå nu. Jag ville bara höra hur det var med dig, du ringde mig ju inte förut"
"Oops, förlåt" 

"Inga problem, hejdå love"
Pip.
Jag reste mig upp från soffan och la ner mobilen i fickan. Min blick åkte runt rummet och mina fingrar letade sig upp till mitt halsband av Louis som jag inte tagit av enda sen dagen jag fick den. Har Louis märkt att jag har på mig den?
"Vem var det?" Frågade Louis bakom mig och jag vände mig snabbt om. Han hade ett litet leende läpparna då han gick mot soffan som han sedan satte sig i.
"Perrie"
"Åh" 

Louis sträckte sig efter min hand och drog ner mig i hans famn, han lutade sig bakåt så både jag och han låg ner, jag på honom.
"Vad gjorde du i det där rummet?" Frågade jag och stängde mina ögon.
"Jag bara kollade. Jag har aldrig varit därinne"

-

"Vic?" Några skakningar på min sida fick mig att öppna mina ögon. Min blick flackade runt i det halv mörka rummet och panik jagade ikapp mig när jag insåg att jag somnat mitt på dagen när det är våran sista dag tillsammans innan han åker imorgon.
"Herregud" jag reste mig snabbt upp och drog handen genom mitt trassliga hår "Har jag sovit länge? Åh, förlåt!"
"Du har sovit i kanske två timmar" Louis ryckte axlarna "Men det gör inget, jag somnade också"
Jag pustade lättat ut då han inte suttit ensam i två timmar och inte vågat väcka mig. Jag la mig ner i hans famn igen, hans hår kittlade mig svagt på min torra kind och en välkänd, skön känsla for genom mig.

"Jag har kommit på vad vi ska göra nu" sa Louis och jag kunde höra ett leende genom hans ord, jag behövde inte kolla upp för att veta.

"Vadå?" frågade jag "Och säg inte att det är hemligt"

Louis skrockade "Vi ska ut med killarna" 

"Det vi hade planerat från början, alltså" jag fnittrade "Men det låter bra"

"Vi ska mötas halv åtta på Funky Buddha" 

"Hur mycket är klockan nu?" 

"Sju" 

Jag satte mig upp ännu en gång med upp spärrade ögonen "Va! Louis, kunde du inte väcka mig tidigare? Nu kommer jag aldrig hinna göra mig i ordning!" 

Louis skrattade och jag kunde känna hans händer placeras på min midja, han drog mig tillbaka "Jag skoja, babe. Den är bara halv sju"

"Bara" muttrade jag "Jag måste duscha iallafall vilket kommer ta ett tag"

Louis skrockade och lossade på greppet om min midja "Jag fattar inte varför tjejer alltid duschar sålänge"

-

Förlåt för dröjning! Nu är den uppe iaf och jag ska börja med nästa på en gång nu :)x

Kommentera sötis :)