Victorias perspektiv:
Med snubblande steg gick jag upp för stentrapporna i höghuset för att komma upp till min lägenhet. Hela min kropp var ner kyld av regnstormen som jag behövt gå hem i och jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli förkyld pågrund av det här, jag hade ju precis blivit helt frisk. Jag skyndade mig så snabbt upp som möjligt för att kunna värma mig och ta en varm dusch, även var det för att medan jag gick hem fick jag ett sms från Louis, han skrev att jag skulle logga in på Skype så fort jag fick tid oc kom hem. Jag hade nästan joggat hem för det, jag ville verkligen se honom och prata med honom. Vi hade ju inte pratat så mycket som vi hade planerat eller så som vi tänkt. Jag trodde att vi skulle prata ungefär hela tiden, vi skulle ringa varandra och smsa så mycket att räkningar blev skyhöga, så som det är i typiska kärleksfilmer. Men det har inte direkt varit så, vi båda har haft jobb att tänka på som suger ur engerin i kroppen på en.
Så snart som jag öppnat ytterdörren till min lägenhet så knöt jag upp mina vita Converse - som vid det här laget är nästan gråbruna - och min svarta skinnjacka så snabbt som mina russinfingrar tillät. Jag gick in till mitt sovrum där jag bytte om till nya torra kläder, ett par gråa mjukisbyxor och en gammal, vit stickad tröja som jag fick för något år sedan av mamma. Mitt blöta, trassliga hår satte jag upp i en knut på huvudet innan jag satte mig vid datorn, redo att se min älskade pojkvän. På en skärm, såklart.
När jag öppnade upp Skype så låg Louis' namn på online listan. Ett leende spred sig på mina läppar medan jag ringde ett videosamtal till honom. Medan melodisignalerna gick en efter en så började även fjärilarna i min mage att dansa runt i takt och jag kände mig mer otålig än vad jag brukar.
"Hey, love" svarade Louis lite andfått när han äntligen dök upp på skärmen. Förmodligen fick han springa från vart han nu var någonstans för att svara mitt samtal "vet du, jag har värsta nyheten"
"Vadå?"
"Perrie och Zayn kommer ha en förlovningsfest i London när vi får ledigt"
Jag log. "Det visste jag redan. Perrie berättade det på flygplatsen innan jag skulle hem. Vet du datumet?"
"Då kom jag inte med någon nyhet alltså. Jag som ville se din reaktion när du fick reda på att dom är förlovade" suckade han med ett lekfullt leende lekande på hans läppar "Iallafall, jag tror det var den tolfte"
"Två dagar efter ni har fått ledigt?"
"I guess so" skrockade han och hela min bröstkorg värmdes upp av hans skratt "Har du några nyheter då? Du sa att du hade massor att berätta förut"
"Juste. Du kommer ihåg Josie?"
"Den brunhåriga bitchen?"
"Eh, ja, precis," jag fnittrade lågt av hans val av ord innan jag fortsatte, "Hon jobbar tydligen på Starbucks, där jag jobbar"
"Verkligen? Märkte du det idag efter att jobbat där i snart en vecka?"
Jag nickade "Ja, hon har varit bortrest hela tiden jag jobbat här och hon kommer förmodligen imorgon"
"Du får försöka prata med henne och reda ut saker igen. Ni kan ju bli vänner igen"
Jag log och nickade även om jag tvekade på att vi skulle kunna bli vänner igen. Men han vill bara känna mig bättre, det vet jag. Jag höjde min hand och placerade mitt finger på Louis som lös på min skärm med hans fina blåa ögon som jag så många gånger gått vilse i, hans hassel bruna hår som alltid är perfekt ruffsigt och ett så fint leende på hans fylliga läppar. Jag saknar honom så mycket, hans dåliga comebacks när vi argumenterar och hur han alltid vill ha sin arm runt min midja. Varför jag tryckte mitt finger mot skärmen vet jag inte men jag kunde inte kontrollera det. Jag saknade honom så mycket och det här var det "närmaste" jag kunde komma honom.
"Vic? Hallå?"
Jag kom tillbaka till verkligheten då mina tankar om Louis vandrat iväg och dragit med mig, snabbt drog jag tillbaka handen från skärmen en aning generad "va?"
"Du satt helt still i flera sekunder, du verkade helt borta"
"Bilden stannade nog" ljög jag och mina kinder ändrade svagt färg, tur att han inte kunde se det över datorn. Om han hade varit bredvid mig nu så skulle han säga att jag rodnade med en larvig röst och sedan dra in mig i hans famn medan han sa massa larviga saker vilket skulle få mig att rodna ännu mer. Åh, dessa tankar är rena tortyren när man vet att han inte är bredvid mig. Jag känner mig så tom, ensam och helt vilsen utan honom så jag vet inte var jag ska ta vägen. "Har du någonting annat att berätta? För jag har inte det"

"Vi har våran filmpremiär den tjugonde augusti. Du kommer, va?"

Automatiskt kollade jag bort mot min resväska som jag fortfarande inte riktigt packat ur, bredvid den stod en vit påse och i den låg den rosa klänningen Perrie gav mig. Den klänningen jag skulle testa inne på någon affär när jag plötsligt blev attackerad av ett fan men minnet fick mig ändå att le.

"Om jag får, så jätte gärna" 

"Det är klart du får" skrockade han "Perrie, Jade, Leigh... någonting kommer. Sophia också"

"Leigh-Anne" rättade jag honom och han bara rullade sina ögon som svar "Men Sophia?"

"Liam's tjej"

"Jag hade ingen aning om att han hade en tjej" 

"Inte jag heller. Vi fick reda på det får några dagar sedan då vi träffade henne. Du kommer gilla henne, hon är jätte trevlig"

"Det tror jag nog också" Jag log. "Vart är det någonnstans? Premiären alltså"

"New York"

"Verkligen?"

"Jag tänkte att vi kun...-"

"Louis!" Ropade någon i bakgrunden utanför rummet Louis satt i och direkt vände han ansiktet mot personen som kallat på honom. Dom växlade några otydliga ord till varandra innan en dörr stängdes och Louis vände sig till skärmen igen.
"Vi måste börja göra oss inför konserten. Vi kan skypa vidare ikväll om det inte blir för sent, du kan sms:a mig vid elva, om du skulle vara vaken såklart."
Jag kollade på klockan vid hörnet av datorn, den var redan halv sex och vi hade pratat i snart fyrtio minuter. Fast vi hade ju inte pratat hela tiden, utan bara suttit och kollat på skärmen under total tystnad "Jag är nog vaken."
"Bra. Jag älskar dig"
"Jag älskar dig m...- jag älskar dig"
Louis hann vinka med ett stort leende på läpparna innan hans bild försvann och min Skype lista kom upp istället. Jag stängde ner min dator och reste mig upp från sängen med en suck när jag insåg att jag var ensam. Jag hatar att bo ensam, jag har aldrig riktigt gjort det eftersom jag vid en lite väl tidig ålder flyttade med Justin till en lägenhet, då hade jag Josie i närheten som jag träffade varje dag och innan det bodde jag med mina föräldrar, sedan gjorde vi slut och jag hittade en egen lägenhet som jag knappt bott i eftersom jag sedan åkte till London och bodde där med Josh eller Louis. Och här i denna lägenhet, har jag inte heller riktigt bott ensam så mycket. Iallafall inte för någon vecka sedan då Louis alltid var här. Men nu var jag ensam i min lägenhet som låg i tystnad och var helt livlöst. Men det är ju på tiden att börja lära sig att vara ensam, för när Louis åker på världsturné så kommer jag behöva bo ensam i flera månader.

"Victoria?" ropade en gäll röst och en ytterdörr slogs igen. Jag vände mig hastigt om så jag stod med ansiktet mot dörren där min blonda mamma stod med ett varmt leende på läpparna. Hennes ljusa hår hade hon satt upp i en lös tofs på huvudet och hennes ansikte var osminkat. Det var inte ofta jag såg min mamma såhär, alltid hade hon en perfekt sminkning, håret stylat och på kroppen hade hon dyra kläder.

"Där är du" hon drog in mig i hennes famn i en snabb kram "Hur går det utan Louis nu då?" hon log busigt.

"Bra, lite ensamt bara men det går" jag log svagt när hennes hand smekte min kind.

"Du kan få stanna hos mig om du vill. Om jag inte har sagt det så har pappa åkt på en affärsresa, vi kan ha en liten tjejvecka, du och jag." 

"Har han? Kunde du inte sagt det tidigare så jag iallafall kunde säga hejdå?"

"Förlåt, gumman. Jag trodde du visste"

"Det gjorde jag inte,"

"Men vad säger du, vill du komma och bo hos mig medan pappa är borta?" frågade hon utan att bry sig om vad jag precis sakt, utan hon bytte bara ämne. 

"Visst," sa jag och puttade fram ett leende. Nu slapp jag iallafall känna mig ensam, även om jag som sagt behöver lära mig att vara det. "Funkar eran dator förresten?"

"Våran? Åh, det har blivit något fel på den. Den vill inte starta!" suckade hon "Pappa blir skogstokig, han behöver använda den till jobbet. Du vet, mail och sånt. Tyvärr är han inte någon datorexpert och inte jag heller."

"Pappa kanske för någon iPad från jobbet. Det är många nu för tiden som får det."

"Ja ja, vi får se," hon viftade med handen och lutade armbågarna mot det vita bordet "Hur går det med Louis?"

"Mamma, du har redan frågat det..."

"Jag menar distansen. Funkar det?"

"Ja..."

"Säkert? Du ser så vilsen ut, nästan olycklig. Har någonting hänt?"

Jag suckade. "Jag är inte olycklig, verkligen inte och ingeting har hänt. Det är bara jobbigt utan Louis,"

"Så den där bilden på Louis och en annan tjej har inte gjort dig avunsjuk...?" för varje ord hon sa sänkte hon rösten tills det nästan var som en viskning, hon kollade lite oskyldigt på mig med sina läppar format som ett streck "Du har inte sett den, eller hur? Jag har skickat massa sms och ringt dig men inte svarade du. Jag trodde du var ledsen eller arg så jag kom för att titta till dig."

Jag sänkte mina ögonbryn och kollade oförstående på kvinnan framför mig som var min mamma. "Va?"

"Nej, vet du vad, det var inget. Inget att oroa sig för."

Vad tusan pratade hon om? Vilken bild på Louis och någon annan tjej som skulle få mig att bli "avundsjuk"? Förmodligen är det en bild på ett fan som kanske är lite äldre och mamma har säkert trott att det är någon Louis skulle träffa. Han skulle aldrig vara otrogen mot mig. Larvigt. Jag kan inte ens föreställa mig det.

"Vill du ha te?" hon reste sig upp och gick bort mot diskbänken där vattenkokaren stod. Hennes fingrar pickade mot bänken som att hon var stressad och hon lekte med sina hårslingor som att hon var orolig. Vad tusan?

"Mamma, vad är det?"

Hon suckade så lågt hon kunde och lutade sig mot diskbänken med armarna. "Det är ingeting."

"Varför är du då så himla stressad eller orolig då?"

"Jag är inte orolig eller stressad!" sa hon utan att vända sig om för att möta mig "Jag bara...saknar din far."

"Visst."

Jag hade fortfarande inte fått ur det från mamma, hon var orolig. Men jag lät det gå för hur länge jag än höll på, så skulle jag inte få mitt svar, hon är alldeles för envis. Har hon bestämt sig för att göra någonting så sker det, alltid. Det var en av sakerna jag inte hade fått av henne, envisheten. Jag var väldigt lik min mor, både utseende och hur vi är, men det fanns vissa saker vi hade helt motsattsen av. 

"Du kan väl gå och packa, så kan vi gå snart," sa mamma och direkt reste jag mig upp, placerade muggen i diskhon och gick in till mitt sovrum. Jag tog upp min mobil från nattygsbordet och gick utan tvekan in på Twitter. Jag behövde hitta bilden som mamma hade pratat om, jag behövde få reda på vad det var som min mamma plötsligt hade blivit så konstig över. 

Med otåliga fingrar och ett hjärta som dunkade hårt mot revbenen så bläddrade jag ner för min timeline. Av alla One Direction fans jag följer - dock bara dom som inte skickar hat - så var det lättare att leta efter bilden trots om jag inte hade någon aning om vad det för bild eller hur den såg ut, men när jag äntligen såg en bild på en underbart vacker tjej som verkade vara i samma ålder som mig och Louis bredvid så visste jag att det var den här bilden mamma snackade om. Han gjorde en löjlig min medan den brunhåriga tjejen gjorde en nästan förvånad min, men jag såg ingeting "dåligt" med bilden, det var bara en selfie på Louis och förmodligen ett fan så därför stängde jag ner appen och la mobilen tillbaka på bordet innan jag satte igång att packa. Varför trodde hon jag skulle bli avundsjuk på det där för? Sklle jag bli avundsjuk på alla fans som träffar och tar bilder med Louis skulle mitt liv var fruktansvärt jobbigt. Men de är det inte, för det är fan i hans ögon och sorgligt nog kommer han glömma bort denna lyckliga tjej som fått möta sin idol efter några timmar. Sad but true.

-----

HEJ! Är urmegalyckliga just nu! Har äntligen fått en ny, egen dator så jag sliper stänga ner eller byta sida så fort mina föräldrar kommer in i datarummet (för jag har inte berättat för dom att jag har en novell och jag vill inte att dom ska fråga vad det är jag så skriver sååå yes) men nu, äntligen, i'm freee! Hoppas ni gillar kapitlet och glöm inte att kommentera, jag blir glad när ni gör det :)

Btw... Vilken/vilka låtar på Midnight Memories är era favoriter? Kommentera!