Melanie's perspektiv:
"Here we are,"pappa suckade längtansfullt när vi steg ur bilen och skådade mamma som stod i dörröppningen med en lång, vacker vit klänning och ett bländade leende var klistrat på hennes sminkade ansikte. Hon vinkade entusiastiskt med händerna och sprang försiktigt över den gröna gräsmattan fram till bilen för att kasta sig i armarna på pappa och placerade en blöt kyss på hans kind som fick hela honom att lysa upp i ett ännu större leende.
"Welcome my darlings! Can you believe that we're finally is back in Irvine? I loved New York the few years we lived there, but Irvine... It's something special,"
Mamma la armarna om mig i en hastig kram jag inte hann besvara innan hon öppnade bagageluckan och lastade på pappa väskorna. "What do you think about our new home?"
"It's perfect, honey," sa han och pussade henne snabbt på hjässan, sedan gick han in mot huset och lämnade mamma med ett stolt leende på läpparna. Han visste vad mamma ville höra och han visste hur han gjorde henne lycklig. Det är något speciellt mellan dom, det var det verkligen och det har de allid varit. Dom får det att funka och dom kommer igenom alla hinder på deras väg. Det var något jag önskade i mitt äktenskap i framtiden, att vi skulle kunna klara allting så som mina föräldrar. 
"How was the car drive?" Frågade mamma vänligt och la sin arm runt mina axlar medan vi gick in till det moderna och vackra huset. Det var elegant, precis som utsidan var, men det var överdrivet. Vi var endast tre personer som bodde i ett hus för mer än dubbelt så många och vi hade möbler dyrare än bilar. Men om det är såhär mina föräldrar väljer att lägga alla sina miljontals pengar på så får dom göra det.
"It was... Long. And really boring,"
"Yeah, It's a really long drive from LAX to her...- no, no, Mark! Place the boxes in the office. It's the second door in the hallway" mamma suckade stressat och la handen för pannan. "The office room is a mess. I haven't had time for that room yet..."
Medans min mor fortsatte att rabbla på om hur stressigt och mycket hon har haft att göra på sistone, så kunde jag höra dova vågor mellan hennes ord genom altandörren som stod öppen med perfekt strukna gardiner fladdrande på sidorna. Utan att tänka på min mor, gick jag långsamt mot altanen och lämnade henne pratande bakom mig. Jag skymtade det mörkt blåa havet som reflekterade solnedgången och den oranga nyansen av himlen mellan gardinerna och en härlig havsluft trängde sig upp i näsan.
"Don't go out yet, please. Your feet will get sandy and I have no energy to clean up all the sand. Let's eat first,"
Jag suckade och okontrollerat himlade med ögonen innan jag vände mig och bad om ursäkt. 

 

 

Klockan började närma sig elva på kvällen och mina föräldrar låg redan i sängs. Jag borde också göra det, men tröttheten efter flyplansresan och bilresan hade inte påverkat mig än och att ligga i sängen och vrida på sig var ingen idé. Därför fann jag mig själv med fötterna i den svala sanden och blicken riktad upp mot få stjärnor som var utspridda över himlen innan jag själv hann reagera på vart jag gick och gjorde. Med långsamma steg gick jag mot vattenbrynet där starka och högljudda vågor slog mot stenarna, gång på gång, i en oändlig cirkel. Jag fann det fridfullt att lyssna på vattnet som klukadeoch jag kände mig mer avslappnad nu än vad jag gjorde för några minuter sedan och jag har ingen aning varför. 

"Hello, Melanie," jag stannade förskräckt upp i min gång ner till vattnet och vände mig om för att möta den ljusa rösten som tillhörde en lång, smal tjej med mörkt hår som kom gående mot mig från huset som är bredvid vårt. I handen höll hon en genomskinlig flaska och om jag skulle gissa på vad det var, så var det sprit och okontrollerat tog jag ett steg tillbaka.

"Uh, hi," den mörkhåriga tjejen stannade inte förens hon var någon meter ifrån mig och jag kunde få en bättre glimt på tjejen som jag förmoligen ska känna, men det stod stilla i mitt huvud. Inte ett enda ansikte i mitt minne passade ihop mot rösten som jag kände igen så mycket. 

"Don't you remember me?" hon log snett och fuktade sina läppar med sin piercade tunga. 

"I...-"

"Katy?" Förbluffad kollade jag på henne. Katy? Den blonda tjejen som var sig lik en ängel med sin vackra röst och sin begåva att få alla killar på fall genom att le.Var det den Katy som hade högt betyg i alla ämnen och som jag spenderade det mesta av min fridtid med och som alla ville vara? Nej, det kunde inte vara hon. Katy skulle inte ha piercingar i ansiktet eller tatueringar längs hela armarna.

"Katy...-"

"Katy Renshaw, your neighbor here and on the old Beechwood road? We were like best friends a few years back " 

"Oh, yeah, Katy, I remember you," jag log svagt och fortsatte att studera den förändrade tjejen framför mig som hade andedräkten dränkt av vodka. Jag kunde inte linda mitt huvud runt tanken att det var Katy som stod framför mig, det gick bara inte.

"I've made a big change, as you can tell," hon skrattade åt min förvåning av hennes förändring och tog en stor klunk vodka igen. "Should'nt I get a hug? It was many years since we saw eachother, I've missed you,"

"Oh... sure," osäkert gick in i hennes famn och omfamndes i en obekväm kram. Jag hade inte alls tankar på att krama henne, jag trodde inte alls hon skulle vilja krama mig.

"I'm still the sweet Katy, I've just made some changes on the surface but on the inside I'm almost the same," hon log vänligt så att två smilegropar tittade fram på varsin sida av hennes kinder. "So... You're back,"

"I am. We got tired of New York's traffic and stress, I guess. We've missed Irvine,"

"You didn't say goodbye,"

"Oh, I know. I'm sorry. After the accident my dad had so much guilt, so he wanted to leave Irvine for a while and we leaved right after I got out of the hospital," Katy satte sig i sanden och kollade upp på mig medan hon klapade på sanden bredvid sig som en gest att jag skulle sätta mig. Jag tvekade först, men satte mig sedan.

"Do you want some?" hon höll upp flaskan som snart var slut och räckte den mot mig. Jag skakade hastigt på huvudet.

"I don't drink,"

"Oh, right. You're still that perfect girl who lives after your parent's rules," fnittrade hon och storögt kollade jag på henne, förvånad över hennes yttrande. "Calm down, Melly, it was a joke,"

"Oh," jag log blygt och kollade bak mot våra hus. Jag hade inte någon lust att sitta kvar här ute i kylan som började dra sig över oss, och även för att jag inte någon lust att umgås med någon som var onykter även om hon bara var lätt påverkad. Om det var något jag inte gillade, så var det påverkade människor. "I should go back, but it was nice to meet you again, Katy"

"Already? We barely had time to talk," hon kollade upp på mig och diskret kollade hon ner på mina kläder med ett leende på läpparna som hon tydligen inte hade lagt märke till förens nu. "I like your pajamas,"

"We can talk more tomorrow, maybe?" jag ignorerade hennes kommentar om mina rosa pyjamas byxor med vita katter på. Hade jag vetat att jag skulle stöta på någon, skulle jag tagit på mig något helt annat. 

"Yeah, our families have planned to go to the barbecue party Lawson's have arranged. We two can go there together," erbjöd Katy sig med ett listigt leende på sina röda läppar som börjat tappa färgen.

"Sounds good," jag log och strök en lös hårslinga bort från ansikte. "See you tomorrow then,"

Jag gick tillbaka upp mot huset med raska steg och var ordentligen med att borsta bort all sand från fönsterna innan jag gick in.

"Sleep tight, Melly!" hörde jag Katy ropa innan jag stängde altandörren bakom mig och gick mot trappan. Men jag stannade direkt när jag hörde något, eller rätare sagt någon, framför mig harkla.

"What are you doing? Shouldn't you sleep now, love?" mammas blågröna ögon kollade skarpt in i mina och hennes armar var korsade över bröstet i en bestämd hållning. Jag vet att hon vet vad jag gjorde, men jag kunde inte låta bli att ljuga ändå. 

"I was drinking water, I got really thisrty," mina kinder blossade upp. Jag hatar att ljuga för mina föräldrar för jag vet hur arga dom blir och jag vet att dom ändå kommer få reda på sanningen eller avslöja mig. Varför ljög jag nu vet jag inte, förmodligen för att mamma skulle döda mig om hon fick reda på att jag umgicks med någon så... punkig och annorlunda. 

"Yeah, right." hon himlade krafigt med ögonen i avslöjan att hon vet att jag ljuger och för en sekund, en väldigt kort sekund, blev jag rädd för henne och vad hon skulle göra mot mig. Men när hon bara vände sig om slapp ett andetag ut jag inte visste om att jag höll tillbaka. Jag borde inte vara rädd för henne eller ora mig över vad hon skulle göra mot mig, hon är ändå min mamma och det enda hon skulle göra är att skydda och hålla mig trygg trots att hon är väldigt bestämd och sträng. "Just go back to bed. Goodnight, Melanie," 

"Goodnight, mom,"

 

-----------

 

Hej loves!

Ett ganska kort kapitel, men det är det första kapitlet och alla vet nog hur dom blir. Jag har även glömt mitt flyt på att skriva för att jag inte gjort det på så länge, jag hittar inte ord och kan knappt svenska längre haha. Men det ska de bli ändring på för jag är så taggad på denna novell och jag vill verkligen att den ska bli bra för den verkar det i huvudet, lol. Ni undrar säkert vad det är för olycka hon varit med om, men det kommer. Just wait and see ;)

Btw, vill bara att ni ska veta att den här novellen kommer bli annorlunda och jag har aldrig riktigt skrivit såhär tidigare. Nu är det bara första kapitlet, men jag kommer berätta mer senare vad jag menar. Hoppas ni iallafall gillar första kapitlet :) x

*Blundar medan jag trycker på publicera knappen bc nervös*

Kommentera om du vill fortsätta att läsa mer på den novellen :)