Missing Piece - Chapter 4

Melanie's perspektiv:
Jag kände mig alldeles vilsen när jag satt med händerna i knät i den svarta skinnsoffan. Min blick gled över punkmänniskorna som blivit allt fullare och glömt att jag faktiskt fanns där. Men jag skyller dom inte, jag var nog den ointressantaste och tråkigaste tonåring dom någonsin sett och hade nog frågan; "varför är hon kvar här? Hon har ju slutat dricka," i sina påverkade hjärnor. Jag ville lämna det här huset, jag ville hem till min säng och hålla min poesi bok i famnen medan jag långsamt försvann in i en värld utanför verkligheten. I och för sig så hade jag lämnat verkligheten nu, det hade alkholen som spökade i min kropp sett till, men jag vill fortfarande hem och sova bort illamåendet, huvudvärken, yriheten och speciellt alkoholen ur min kropp. Det må vara en ganska spännande och - faktiskt - skön känsla att känna sig påverkad, att smita från verkligheten utan att tänka på något, men jag såg att läsa var ett mycket bättre sätt att göra det på. Men jag kunde inte göra något annat än att sitta här och ångra att jag från första början hällt i mig vodkan, jag kunde inte komma hem. Jag var för full för att ta Katy's bil, jag var för full för att ens hitta hem och ingen var tillräckligt nykter för att skjutsa mig hem heller.

"Havin' a good time?" Harry som jag inte sett sedan han försvann när vi träffades, satte sig klumpigt i soffan bredvid mig så att soffkudden jag satt på höjdes en aning och jag kände mig nästan lättad över det. Han luktade mer sprit än vad han gjorde förut och när jag sneglade på honom så kunde jag tyda klart och tydligt vad han hade gjort den tiden han var borta. Så som hans lockiga hår var helt ur kontroll och hans läppar rosa och en aning svullna så avslöjade det honom väldigt mycket. Han hade haft rajtan tajtan med någon. Konstigt nog blev jag inte förvånad över det, han är ju en sådan typ. Hade det varit någon utav mina kompisar som jag hade avslöjat legat med någon skulle min haka släpa i marken ett bra tag.
Jag ryckte på axlarna med en högljudd suck som slapp ur mig. "I feel sick, so, well, not really"
"Yeah, I can tell," han skrattade svagt åt mig och drog sitt vilda hår ur ansiktet. "It's always like that when you're drinking alcohol for the first time. You don't have to throw up or anything? You're really pale, like snow" Han studerade mitt bleka ansikte med sina gröna ögon.
"No, I'm not that sick,"
Han knuffade till mig lätt på armen samtidigt som ett busigt leende växte sig fram. "I'm just gonna warn you, it's coming sooner or later,"
"Can't wait" jag himlade med ögonen och drog ett djupt andetag. "I'm never gonna touch alcohol again,"
Den brunlockiga killen bredvid fnös åt mitt påstående och skakade på huvudet med ett leende på läpparna som om jag nyss hade sagt något roligt eller som att jag bara var alldeles dum i huvudet. "You will, though. You'll problably just throw up the first time. Maybe when you've been drinking like really, really much you throw up other times too. Just like Louis," han pekade diskret mot Louis bredvid mig som hade ett seriöst, sluddrande tal med den rosa håriga tjejen som "utmanande" mig att dricka och jag hatar henne för det. Det är pågrund av henne att jag sitter här nu flera timmar senare. "You'll miss the feeling of the alcohol in your body that helps you forget everything, just for a while,"
"Are you trying to say that I'll turn out as an aloholic because I've been drinking one time, Harry?" Jag log åt honom och skakade på huvudet. "And what do you know about me need to forget 'everything'?"
"I don't know anything about you. I just think that everyboy has something they need to escape from, don't you think?" Jag kollade på honom, en aning förvånad att han faktiskt kunde prata så "smart" och "deep" som han gjorde med en sådan mängd alkohol i kroppen. Men kanske så hade han inte druckit så mycket som jag trodde. Själv kändes det som att jag nästan inte kunde säga en mening utan att sluddra eller säga fel. Jag kunde knappt linda mitt huvud runt vad Harry nyss sa.
Innan jag hann öppna min mun för att besvara det han nyss sa, kom en blond kille med en öppen skjorta så att hela hans muskulösa kropp flashade och ställde sig framför Harry. Han var perfekt solkysst och hans havsblåa ögon verkade få alla tjejer på fall i det här huset bara att genom att kolla på dem och ge dem ett snett leende. "Harry, man," han la sin stora hand på Harrys breda axel och kollade mellan mig och Harry. "Isn't this Melanie Sander?"
Jag kollade oförstående och förvirrad upp på den blonda killen ovanför mig. Hade jag någonsin sett den här killen förr? Är det meningen att jag ska känna igenom honom?
"I-...Do I know you?"
"No, but Katy can't fucking stop talking about you and It's annoying as hell,"
"Oh,"
"Yeah, anyway, Harry, I have something for you," han log listigt ner mot Harry och det smittade av sig på honom då ett flin växte fram på hans läppar. Den blonda killen hjälpte Harry upp från soffan och gick sedan i förväg medan Harry stannade framför mig.
"Sorry Melanie, I'll be back soon," han kollade ursäktande ner på mig men bara ett ögonblick senare var han borta.

 
"There you are!" brast Katy ut och drog ut varje ord när jag kom in i det minde befolkade köket och fann Katy med resten av min "kompisar". Iallafall dom som jag hade pratat med idag och som inte riktigt var lika elaka som några andra. Hon satt på diskbänken med benen korsade och med en liknande flaska som hon hade kvällen jag träffade henne, i handen. Bredvid henne stod Niall som flirtade med en blond tjej som hade kinder röda som rosor - alldeles förtrollad över Nialls charmiga flirtningar och komplimanger - och en alldeles för liten klänning som satt alldeles för långt ner då hon hade dragit ner den så mycket att den nästan satt under hennes bröst istället för över.

"I started to think that you never would find the kitchen," hickade hon fram när jag ställde mig vid bänken hon satt på. Hon höll fram flaskan mot mig som endast hade en liten skvätt kvar och jag skakade ivrigt på huvudet. "Have you seen my babe Tro...- Oh gosh! Melanie, while I remember, I have something to you,"
"What?"
"Help me down from here so I can get it." Hon ställde oförsiktigt glasflaskan i diskhon och helt pötsligt blev hennes utmattade kropp och ansikte full med energi." Liam, wanna be my gentleman?"
Liam som stod alldeles uttråkad bredvid oss vaknade till liv och hjälpte ner min svarthåriga vän från diskbänken. "Stay right here, capish?" Katy svajade med blicken på mig i några sekunder, viftade nonchalant med händerna och vände sedan på klacken.
Jag vände mig frågande till Liam som kollade på mig med hans bruna, snälla ögon. Om jag inte hade träffat honom med de andra punkiga människorna skulle jag aldrig tro på att han var en av dom. Han verkade alldeles för godhjärtad och snäll för att ingå i det punkgänget. Jag kanske dömer, men tydligen är väl alla fulla med överraskingar. "Do you know what she's giving me?"
"If I knew, I hadn't tell you," han log listigt och kom närmare för att slippa anstränga rösten att överrösta musiken. "One, Katy would be so pissed of at me if I told you and I swear, It's not funny. And two, It's a gift and It's meant that you shouldn't know what it is before you get it. Or am I wrong?"
"I guess you're not," jag skrattade. "I'm not really this dumb but I'm drunk so... Well, I'm not drunk but I'm... affected,"
"You aren't dumb, love," han skrattade lågt och drog handen genom sitt korta hår. "Why do...-" han avbröts när musiken plötsligt lades av och det kändes som evigheter sedan det uppstod en tystnad, men några  enstaka sekunder senare ersattes det av en stark, hög röst som ropade från hallen om någonting som jag inte uppfattade men som fick alla i hela huset att bli alldeles panikslagna, förutom mig, vettskrämda och sedan börja springa runt som yra höns.
"Oh shit," hann jag uppfatta att Liam sa innan han försvann tillsammans med den stora klungan av fulla och höga ungdomar och lämnade mig alldeles vilsen i köket. Det var verkligen någonting med mig och att bli lämnad ikväll.
"Get out! Get out!" ropade samma röst som förut och okontrollerat började mina ben stapla mig bort mot altandörren vid vardagsrummet, ut från huset trots att jag inte hade någon susing om vad som pågick. Men om alla andra sprang, var det väl lika bra att jag också gjorde det? Sprang Katy också nu? Skulle jag försöka hitta henne innan jag sprang ut ur huset? Vart var alla mina "vänner" egentligen?
En låga av panik tändes inom mig medan jag försökte samla mina tankar och kolla ut på ungdomarna i hopp om att skymta Katy's kolsvarta hår eller Venessas skrik-rosa hår bland alla skrikande ungdomar när sprang bort från huset, ut på gräsmattan för att komma så långt bort som möjligt. Men jag såg varken henne eller någon annan jag kände.
"Why are you standing here? Get the fuck out of here," en mörkhårig kille dök upp bredvid mig och knuffade till mig lätt i ryggen och skrek stressat ut svordomar med armarna viftande i gester jag inte kunde tyda.
"What? Why?"
"Just move or you'll get arrested!" han knuffade mig ännu en gång, hårdare, så att mina ostadiga ben började bära mig ut på gräsmattan mot en äng rakt framför mig som sträckte sig flera meter bort, utan mitt medvetande.
Arristerad? Vad är det som pågår egentligen?

Medan jag sprang genom det höga gräset kunde jag höra siriner som dovt tjöt långt bakom mig vid huset och rop från polismän efter ungdomarna gjorde att ett rus inom mig av panik och rädsla att poliserna kanske skulle jaga mig fick mina steg att öka trots hur mycket jag snubblade eller hur påverkad och sjuk jag kände mig. Jag var vettskrämd, inte bara för att det var polisen jag sprang från, utan för hur min mamma kommer reagera när hon ser mig nästa gång. Nu när alkoholen riktigt långsamt börjar tona bort inom mig, börjar allt som jag tidigare puttat iväg innan jag drack det första glaset alkohol, komma tillbaka mot mig som en fet våg och dränka mig i allt som jag någonsin oroat mig över. Det var inte förens nu, medan jag springer från polisen som en brottsling, jag allvarligt började tänka igenom vilken trubbel jag hamnat i och tårar började forsa ner för mina kinder. Mamma kommer döda mig. Mamma kommer döda mig. Mamma kommer döda mig.

"Hey! dude!" en mörk röst jag kände igen hördes i närheten av mig och utan att jag hade någon chans att reagera, tog någon ett grepp om min fotvrist och drog mig tillbaka så att jag föll hårt ner i marken, dragandes ner i något som verkade vara ett hål.

 

 

---------

 

Oooooooooch vinnaren av världens sämsta bloggare går till... MIG! Herregud, kan ej fatta att jag glömde bort bloggen. Jag har i evigheter (Well, typ) försökt skriva ihop detta kapitel men varje gång har det bara blivit en skit röra. Det är det här kapitlet också, rörigt. Visste inte hur jag skulle formulera men this is how it turned out and I'm not proud of it. But yålå guys. Nä, men, jag kan lova er att nästa kapitel ska äga fett med bäst. Har allt planerat vilket jag inte hade i det här kapitlet. Aja ska sluta prata nu. Förlåt för updateringen och detta korta, dåliga kapitel! Tack och hej pussgurkor :)xx

 

KOMMENTERA HUR TAGGADE NI ÄR FÖR KONSERTEN(ERNA)!!!


Kommentarer
Postat av: Emma

Jättebra!!

Jag är supertaggad för konserten. Sedan fyller jag år den 15, så det gör bara saken bättre

Svar: Tack söta du!Grattis i förskott haha :)x
directioneernovell.blogg.se

2014-05-03 @ 10:36:28
URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: My (1D Novell)

Sjukt glad över att jag kan kommentera nuu! hahah ;)
Sååå grymt bra och du ska absolut vara nöjd! Du är hur duktig som helst och denna del också!! <3

Svar: Hahah vad bra! Blev riktigt glad när jag såg att menyn och allt det där var tillbaka igen :')Och tack så attans mycket! Blir alltid lika glad av dina kommentarer :')<3
directioneernovell.blogg.se

2014-05-03 @ 15:46:37
URL: http://novellermedonedirection.blogg.se
Postat av: Märta

Asbra!!! Tyckte nt alls den var dålig! Hoppas nästa kommer upp snart!
Blev sjukt orolig när du inte la upp något på så långe, trodde något hade hänt <33

Svar: Åh tack fina du! Det gör det, ska strax fortsätta med kapitlet som jag börjat med :)Lite saker hände under tiden men inget farligt. Så gulligt att du bryr dig :')xx
directioneernovell.blogg.se

2014-05-04 @ 16:41:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0