Melanie's perspektiv:
Det gamla,blåa trähuset framför oss kryllade av fulla ungdomar som dansade hejvilt mot varandra i takt till samma slags musik som Katy spelade i bilen. Väggarna och fönstrena vibrerade kraftigt av basen och det var nästan som att jag väntade på att huset skulle falla ihop.
"Katy, I'm not going in there. My mom's gonna kill me if I don't show up at the barbecue party and finds out where I am instead and I'm not risking that." sa jag stressat och stannade tvärt bakom Katy innan vi hunnit gå in i huset. En scen hur min mamma skulle reagera om hon fick reda på vart jag var spelades upp framför min näthinna och jag drabbades av lätt panik för jag vet att jag inte kan ljuga för henne om hon skulle fråga vart jag hållit hus. Hon kommer få reda på det tillsut, hur jag än gör.
"Calm down, Melly. I promised my friends to show up and I can promise you that we're not gonna stay here for long. Just come with me," ännu en gång tog min svart håriga vän tag om min handled och drog med mig snabbt genom folkmassan som trängdes om kroppsrörlighet i det lilla utrymmet alla delade på. Katy som verkade känna alla här, gjorde high fives eller handskakningar med dom flesta vi gick förbi och vinkade glatt mot dom lite längre bort.
"Katy, man!" utropade en blond, ganska attraktiv kille med sitt hår lätt tryckt uppåt från ansiktet och precis som Katy, hade han armarna och förmodligen resten av kroppen full med tatueringar, när vi kommit in en bit i det illaluktande huset. "Who's your friend?"
"Melanie Sander, do you remember her?" hon kollade bak på mig och sedan tillbaka på Niall som vänligt sträckte ut handen mot mig. Jag tvekade först, men sedan greppade jag tag i hans hand som var kall efter den röda muggen i hans hand, med ett blygt leende.
"No, should I?" han såg förvirrad när han kollade funderande på mig då hans ögonbryn drog ihop sig och några rynkor bildades mellan dom. Som svar på hans fråga som Katy inte verkade ha tid till att svara på då hon redan hade försvunnit igenom folkmassan, skakade jag på huvudet med ett skyggt leende. Jag kände inte igenom honom och var ganska säker på att jag aldrig tidigare sett honom tidigare. "Well, I'm Niall. Nice to meet you,"
Jag nickade vänligt och våra ord blev hängade i luften medan vi stod där, obekväma med att vi stod med någon så olik en själv. Han kliade sig i bakhuvudet och tänkte öppna munnen, men han behöll den stängd och lämnade mig kvarlämnad, ensam utan någon som helst aning vart Katy försvann. Men jag gjorde det bästa utav situationen, och gick åt det hållet hon försvann mot.

Min inre stress växte för varje minut som gick i detta fyllda hus medan jag jagade med blicken efter min svart håriga vän som lämnat mig i skicket. Jag var inte stressad över att jag famlade runt i ett fullt packat hus ensam, det var för att jag famlade runt i ett fullt packat hus med påverkade människor. Men vad är det för farligt egentligen, tänkte jag. Inget, egentligen. Men efter att en gång haft min kära far som en tung alkoholmissbrukare som behandlade både mig och mamma som dynga så kunde jag inte göra något åt rädslan för påverkade människor. Visst, alla blev inte så hemsk och otäck så som min far blev när han drack alkohol men jag kände mig ändå inte trygg. Idag kan han dock kontrollera sitt drickande och jag mer än tacksam över det. Att veta hur han blir när han dricker för mycket skrämmer mig alltid när jag tänker tillbaka på det och efter allt hemskt han en gång gjort mot mig, så blir jag alltid extra skakis.
"Ey! Melly!" En igenkänd röst hördes en bit framför mig och utan att riktigt se vart hon var, gick med snabba steg efter vart rösten kom från. "There you are," hon log varmt när jag kom fram till henne och hennes tatuerade arm slingrade sig runt min midja medan hon ledde vägen mot något verkade vara vardagsrummet. "Guys, attention! Meet my old friend, Melanie,"
Vi stod framför två skinnsoffor fyllda med sånna människor som Katy och Niall, sånna med hål i ansiktet och bläck över kroppen. Alla blickar var riktade mot oss, mot mig, och dom alla kollade på mig som att jag var från en annan planet, men dom försökte att dölja det genom att le så att dom inte avslöjade hur konstig dom tyckte jag var och hur Katy kunde umgås med någon som mig.
En kille med brunt, kort hår som befann sig på soffkanten närmast mig, reste sig upp och sträckte ut sig hand mot mig. Hans starka armar hade inte lika mycket tatueringar som resten av hans vänner och inte heller piercingar. Hans leende var varmt när jag tog tag i hans hand och jag kunde inte låta bli att le lite större. Kanske skulle jag kunna bli vän med någon här som min mor inte skulle tycka lika illa om. "Well, nice to meet you Melanie. I'm Liam,"
Jag nickade och mumlade fram ett svagt "detsamma" innan han gick och satte sig igen. Min blick gled över soffan igen där alla punkiga människor satt, leendes mot mig. Dock gjorde dom det inte frivilligt. Katy som stod bredvid mig gav dom brännande blickar som skrek ut; "var snälla för en gångs skull och skräm inte iväg henne".
"I'm Harry," en annan brunhårig kille med håret tryckt upp, bort från pannan och små lockor vid sidorna dök upp framför mig. På hans svagt rosa läppar som färgats av den rosa drycken i hans mugg, satt ett charmigt leende. Han sträckte fram handen, men innan jag hann ta tag i den, ropade någon "Hey, Malik!" och direkt riktades min uppmärksamhet mot ingången till vardagsrummet där en mörkhårig, vädligt snygg kille kom ingåendes med händerna i bakfickorna på hans svarta jeans och kunde inte se mer uttråkad ut när han satte sig i en fåtölj en rosahårig tjej precis lämnat, med blicken fortfarande slagen i backen.
"This is your frat house and you're not even here when the real party begins? Where the hell have you been, boy?" hörde jag Katy säga, men min uppmärksamhet gick mot den lockiga killen framför mig som fortfarande kollade på mig med sina trygga, gröna ögon.
"I haven't seen you here around before? Well, I don't mean right here," han skrattade osäkert i slutet av meningen och av någon anledning kände jag mig mer bekväm av någon anledning. "I mean in the town or on the streets. Irvine isn't big and everyone always notice when there's someone new in town."
"Yeah, um, we just moved back from New York. Yesterday actually. We lived here a few years ago, but we... we then moved,"
"Welcome back, then, love" han log, men när han vred svagt på huvudet blev det svagare och jag kunde inte låta bli att själv kolla dit han kollade. Mina ögon mötte ett par bruna, kalla ögon som tillhörde "Malik" och för ett ögonblick, svepte något som verkade vara smärta eller chockering förbi i hans ögon, men han blinkade snabbt och reste sig obekvämt ur fåtöljen. Hans steg var snabba, stressande, när han tryckte sig förbi den dansande folkmassan och när han inte längre fanns i min åsyn längre, tittade jag tillbaka på Harry - men han hade gått iväg och vart jag än kollade, så fanns han inte där.

"Play the gentleman, Niall, and get us two ladies something to drink," hojtade Katy bredvid mig i den smutsiga soffan som hon boksavligt dragit ner mig i och nu satt jag här, obekväm mellan min vän och en annan brunhårig kille som jag uppfattat namnet Louis på, medan jag hade orden "ska vi gå snart?" i halsen som aldrig kom upp hur mycket jag än försökte och ville.

Hennes lilla "gäng" hade nu tagit av masken med att vara snäll och var tillbaka som deras riktiga jag - alltså riktigt ohövliga. På sättet dom pratade med varandra var dom taskiga, men ingen verkade ta illa upp vid det, utan det var jag som nästan gjorde det åt dem trots att det inte var mig dom pratade med. Dom alla skrattade åt varandra och delade en hatkärlek som jag inte riktigt begrep mig på. Det var en märklig syn att se på dessa människor när dom skrattade, pratade och hällde i sig sprit.

Niall dök upp framför mig med en mugg i handen som han tryckte ner i min utan att jag kunde säga nej. Jag blev nästan irriterad, varför sa inte Katy att jag inte drack för? Jag kollade med en grimas på ansiktet ner i den rosa, nästan röda, vätskan i min mugg som hade en söt lukt av körsbär men jag kunde även känna lukten av den starka alkholen som fick mig att rynka på näsan och sänka muggen från näsan.

"She's never gonna drink that," kommenterade den rosahåriga tjejen oartigt med ett ljust skratt och i samma veva gled alla blickar mot mig. "You can tell just by looking at her that she's a nerd and doesn't drink,"

Jag kollade förvånat på henne. Lämnade det där precis hennes rosa läppar?

"Venessa!" fräste Katy, dock alldeles för sent så jag förstod att hon innerst inne höll med, hon såg mig som en nörd som inte drack. Det var då jag tryckte den röda muggen mot mina läppar utan att tänka och när det var för sent - när den brännande, söta vätskan redan runnit ner i min magsäck - ångrade jag mig. Försökte jag precis bevisa att jag inte var en nörd, när jag praktiskt taget var det?

"She's on fire! give her another!" hojtade någon jag inte visste vem det var och några sekunder senare befann sig nästa mugg i min hand. Mina tankar tävlade i mitt huvud och jag såg mammas ansikte framför mig. Hon kommer att döda mig. 

"Taste good?" Katy försökte hålla ett flin inne ett flin men hon lyckades inte bra. 

"My mom's gonna kill me," utbrast jag lågt, säker på att ingen hörde förutom hon så att dom inte hade något annat att reta mig för.

"Don't worry about her. This is our secret and she's not gonna find out about this, okay?" hon la en stödande hand på min axel och gav mig ett medlidande, vänligt leende. "Tonight we'll have some fun,". Mitt huvud tiltade upp och ner, samtidigt försökte jag knuffa iväg min mammas ansikte, alla tankar om hur detta är så olikt mig.

"On three?" ropade Louis ut bredvid mig och alla lyfte sina röda muggar. Han räknade till tre och allas huvuden tiltade bakåt tillsammans med muggen, även mitt. Den körsbärssmakande vätskan var sötare och godare den här gången och jag förvånades när jag hörde min egna röst ropa: "one more!". 

----

Del 3! Vad tycker ni? Är själv inte helt nöjd, menmen...

Jag tänkte fortsätta att skriva mer på detta långa kapitel så att lite mer saker händer, men kanske skulle det bli för långt och utråkande? Kommentera om ni skulle tycka det var okej/kul om jag skrev lite längre, det skulle hjälpa en del!  Och jag vet att de första kapitlena är rätt sega, att inte så mycket händer, men tro mig, det kommer. Jag har allting planerat och jag ser verkligen fram emot att få dela det med er! :)