Med stormande steg gick jag längs gatan för att komma till Starbucks. Klockan var strax över halv tio och jag började klockan nio så nu var jag slarvigt sminkad och mitt hår var uppsatt i en lika slarvig tofs. Jag hade legat vaken halva natten i väntan på att Louis skulle svara på mitt sms som han sa åt mig att skicka vid elva om jag var vaken, dock hade han inte svarat och jag hade fått vänta i två timmar tills jag inte orkade mer och somnade istället. Men jag är inte sur på Louis för att han inte hört av sig, han står ju ändå på en scen i nästan tre timmar och sjunger på toppen av sin röst, efter så är det självklart att man är trött och att kolla mobilen är ju det sista man vill göra.
"Nämen ser man på," flinade Allyson när jag steg in i den kaffedoftande byggnaden. Hon stod lutad mot diskbänken med en rykande kopp i handen och nynnade med till låtarna som spelades lågt på radion. "Du är så dålig på att svara på sms. Vet du hur många meddelanden jag skickat? Gosh, jag är typ pank bara för det."
Jag skrattade och skakade på huvudet. "Förlåt. Jag hade bråttom så jag tänkte verkligen inte på min mobil."
"Glömde du ställa klockan?"
Jag nickade som svar innan jag gick förbi henne och in till personalrummet för att byta om till mina jobbarkläder. När jag klev över tröskeln till rummet så såg jag det blonda håret som tillhörde min chef, Emma. Knuten i magen som funnits där enda sedan jag vaknade idag växte och jag började nervöst pilla med mina nagelband. Kanske var hon sur eftersom jag kommit försent?
"Där är du ju!" Utbrast min blond vän när hon vände sig om och mötte mina ögon. Ett vänligt leende var placerad på hennes neutrala läppar och det fick knuten att lösas upp lite iallafall. Sur verkade hon iallafall inte vara. "Försov du dig?"
"Ja, förlåt." Generat hängde jag av mig skinnjackan.
"Ingen fara. Någon gång måste ju vara den första gången, eller hur? Bara det inte blir någon vana."
"Vana kommer det definitivt inte bli." Skrattade jag, lättad över hennes reaktion. "Känslan när man vaknar för sent är hemsk."
"Håller med." hon nickade instämmande samtidigt som hon mixtrade med en kaffebryggare som stod på ett litet brunt bord i hörnet av rummet. "Vill du ha kaffe? Det kanske inte blir världens bästa kaffe men helst vill vi inte använda dom andra därute."

"Jätte gärna."

"Du vet att Josie kommer idag, va?" frågade Emma efter ett par minuters tystnad då hon gjort kaffe och jag tagit på mig det gröna förklädet. Min mage skruvade sig lite åt tanken att jag kommer behöva möta Josie, jobba med henne till och med. Hon fullständigt hatar mig och nu när vi jobbar på samma ställe kommer hon verkligen bli förbannad på mig, för hon var ju före mig med att skaffa jobb här. Hennes blick när hon kommer se mig stå bakom disken med ett grönt förkläde som avslöjar att jag jobbar där kan jag se framför mig. Det kommer verkligen ryka ut rök ur både hennes öron och näsa.

"Nu vet jag det." sa jag under ett djupt andetag och vände mig om så jag mötte Emmas blåa ögon. I händerna höll hon två rykande koppar, den ena riktad mot mig som jag tacksamt tog emot. Jag var verkligen inte någon kaffemänniska men jag behövde det verkligen nu för att fylla min tomma mage. Jag hoppades även innerligt att kaffet skulle göra så att mina nerver skulle kunna koppla av för dom är spändare än vad dom någinsin varit. Mitt hjärta nästan hoppar ur kroppen va nervositiet och min kropp nästan skakar - allt detta är för Josie och hur on kommer reagera. Bakom hennes falska men fina leende så finns en stor jävla bitch som vill en det hemskaste om man är ovän med henne eller om bara gör henne arg. Efter flera år med Josie kan jag en hel del om mg och hon vet också en hel del om mig vilket jag är rädd för vid det här laget. 

"Som sagt vet jag inte vad som hänt mellan er men det kommer gå bra ska du se," log Josie godhjärtat och gav mig en klapp på axel. "Kom ihåg att inte nämna något om fredag bara."

"Det kommer jag verkligen inte nämna något om," sa jag och tog en stor klunk av det svarta kaffet, jag kunde inte låta bli att grimasera av smaken.

"Visst är det gott?" skrattade Emma, hon drog bak en lös hårslinga bakom örat och spännde sin lösa tofs på huvudet. Det slog mig inte förens nu att jag aldrig sett henne i utsläppt hår.

"Vet du vad, jag har aldrig sett dig utan tofs," sa jag och ställde ifrån mig den halv tomma muggen på bordet. 

"Det vill du inte heller,"

"Varför inte?"

"Nej, jag passar bättre i tofs än utsläppts." 

"Jaha," jag ryckte på axlarna. "Jag måste gå ut till Emma nu."

Jag lämnade rummet och Emma fortsatte att mixtra med kaffebryggaren.

"Jäkla kaffemaskin" hörde jag henne säga innan jag hunnit stänga personalrumsdörren och gått vidare ut till köket. Allyson som stod vid kassan fick hela tiden springa mellan kaffemaskinerna och en klump samlades i min mage när hon fick stå är helt ensam och stressa medan jag stod där inne med Emma med en kaffekopp i handen utan någon blekaste aning om att hon var ensam här ute.

"Äntligen kom du," pustade hon ut när jag tog över kaffemaskinerna. "Jag trodde du hade bosatt dig där inne med kaffebryggaren som vi äntligen lagat."

"Lagat? Emma brottas med den därinne," fnittrade jag och Allyson hängde snabbt med. 

"Det här jobbet är så jäkla deprimerade ibland," suckade Allyson när hon med vana händer slog på knapparna på kassan.

"Hey!" tjöt Emma från kaffemaskinen bredvid mig och låtsades vara förolämpad av Allyson's påstående.

"Förlåt, Emmsan, men det är ju lite sant, eller hur?"

Jag ställde ifrån sig de två muggarna på disken och direkt ruffade kvinnan åt sig den innan hon stormade ut härifrån.

"Jag menar, har får vi stå en hel dag och göra kaffe, le vänligt åt världens mest otrevligaste människor. Dom säger ju för fasen inte ens tack!"

"Du har väl lite rätt." svarade Emma med ett axelryck.

"Dock så gör det inget när jag har två av mina tre små solstrålar bredvid hela dagarna." pep Allyson patetiskt och jag kunde inte låta bli att rulla ögonen åt henne trots att hon inte var seriös.

"Solstrålar..." muttrade Emma med ögonen rullande.

"Ja, vadå?"

"Inget."

"Så, vad ska vi göra på fredag då?" frågade jag.

"Jag tänkte att vi kunde gå ut? Min vän har tipsat mig om en jätte bra klubb." log min brunhåriga vän med ett stort leende på läpparna. "Jag tror du behöver komma ut lite, eller hur?"

"Jag?" jag pekade på min själv och Allyson nickade "Kanske..."

"Du tänker på Louis nu eller hur?" suckade hon och la handen på pannan. "Förmodligen så oroar du dig över att han kommer ringa dig och så kan inte du svara för att du är ute med dina tre fina vänner på en klubb."

Jag svarade inte för det var helt rätt och det ledde till att Allyson log stort som ett barn på julafton. Hon gav mig också en blick som bara skrek ut "jag-har-rätt"

"Har någon pratat med Tara?" frågade Emma och gick bort från kaffemaskinen då inga nya kunder kommit. Hon ställde sig bredvid mig med sin hand placerad på höften och den andra hängande på sidan.

Allyson räkte upp handen. "Jag har, hon kommer jätte gärna." 

"Då har vi alltså en liten girl night på fredag." log Emma uppspelt.

"Japp. det har v...-" Allyson tystnade när den tröga Starbucksdörren öppnades och ett par höga klickande i golvet från ett par klackskor fyllde det ganska tysta rummet. Min mage skruvade sig eftersom jag vet vem det är som steg in här, det finns ju inte många kvinnor som verkligen stampar ner klackarna i marken när dom går. Jag vågade inte alls möta den brunhåriga tjejens ögon som jag vet kollade på mig med sina ögon fulla av hat när hon ställde sig vid disken.

"Tjenare Josie," log Emma med ett vänligt leende på läpparna som var riktat mot Josie - dock verkade hon inte alls besvara det utan höll sin blick fast på mig. "Har du haft det bra i Seattle?"

"Ja," svarade hon. "Ja, det har jag."

Jag svalde och vred på mig för att en gång för alla möta min såkallade ovän. Hennes bruna hår hängde fritt längs hennes rygg, på överkroppen hade hon en svart blommig tröja med en kofta över. Hon hade sminkat sig onödigt mycket vilket hon alltid har och jag hatade det mer och mer för varje gång jag såg henne. Hon var så mycket finare utan det, varför täckte hon det då med massa lager foundation och puder, eyeliner, mascara och ögonskugga? Det var något jag aldrig förstått mig på henne.

"Jaså, jobbar du här, Vic?" 

Jag nickade nonchalant och ändrade obekvämt ben att luta mig på. Jag hade ingen aning vad jag skulle säga eller göra, men det verkade Josie.

"Hur går det din *underbara' pojkvän?" frågade hon sarkastikst med ett äckligt flin på läpparna. "Vad var det han hette? Lewis?"

"Louis" rättade jag henne med ilska som började växa inom mig. Hon vet mycket väl vad han heter men hon gör allt det här för att göra mig irriterad och inte tänker hon sluta, hon njuter ju av det här. Jag vill kunna göra samma sak som hon gör mot mig men jag kommer bara få skuldkänslor och känna mig dum i resten av mitt liv.

"Okej, Josie," Allyson la sin hand på min axel och kollade på den brunhåriga tjejen på andra sidan disken. "Du kan väll gå och byta om så kan du börja jobba?"

Josie gav henne en snabb blick. "Självkart."

Så fort Josie försvunnit in i personalrummet vände jag mig till Allyson som kollade på mig med medlidande ögon.

"Jag kommer aldrig orka jobba med henne." suckade jag och sänkte huvudet med blicken fäst i golvet.

"Jo då, du har mig." log min kära brunhåriga vän "Hon är verkligen en pain in the ass mot dig."

"Verkligen." muttrade jag och tog ett djupt andetag.

 

-

 

Helt oförsiktig la jag mig ner i den gråa soffan hemma hos min mamma. Efter att Josie retat upp mig genom att utala min pojkväns namn fel hade hon slutat pratat med mig - vilket självklart var helt underbart - men hon försökte istället förstöra för mig genom att "råka" spilla kokhet kaffe på mig och även "råkat" gå in i mig när jag koncentrerat hällde upp grädde i en kopp. Hon har varit en sådan plåga bara idag och jag kunde inget annat än att önska att denna arbetsvecka redan är över, men det här bara dag ett av alla andra dagar jag kommer behöva jobba med henne. Hon är en sådan fullständig bitch och jag fattar inte hur jag någonsin kunnat spenderat mitt tonårsliv med denna djävul till bästa vän. Var jag blind eller något?

"Hur har din dag varit, Victoria?" frågade mamma när hon kom in i vardagsrummet med en bricka i händerna.

"Skit." svarade jag ärligt och satte mig upp för att kunna dricka av det varma tet som min mor kommit in med.

"Vadå då? Har du inte fått prata med Louis?" jag himade irriterat med ögonen och tog ett sipp fråndet varma tet. "Nähä, vad är det då?"

"Josie, hon kom idag och hon jobbar där. Vet du hur jävla jobbig och dum hon är?"

"Victoria! Säg inte sånna ord." sa hon och gav mig en sträng blick men hon mjuknade snabbt. "Men Josie kan väll inte vara så dum? Hon som alltid varit vid din sida."

"Ja, jag vet. Hon har förvandlats till ett monster."

"Vill du prata om det?"

Jag skakade på huvudet. Att behöva tänka på hur hon behandlar migoch hur taskig hon är mot mig nu gör nästan lika ont som det gör i verkligheten. Jag har inte gjort något alls mot henne, jag vet inte ens vad anledningen är till att hon hatar mig så mycket, jag bara blev personen hon hatar mest i hela världen och det känns inte alls bra. Hon har alltid varit personen som sett till att jag mår bra, personen som fick mig att inse vilken idiot den där killen jag var kär i och personen som vände mitt dåliga tonårsliv till något att verkligen minnas. Jag kan verkligen inte fatta att Josie var den personen som fick mig må bra när hon nu får mig att må dåligt.

 

 

----------

 

 

Kort kapitel.... förlåt. Har slut på insperation på vad som ska hända nu. Vill så gärna börja direkt på all drama och sånt, men jag måste ta det realistikt och långsamt, eller hur? ;)

 

Iallafall, jag har en annan grej att berätta. På torsdag ska jag resa bort och kommer vara borta i en hel månad. Har smått panik över hur jag ska kunna uppdatera men jag får nog helt enkelt skriva på mobilen. Dock kommer dom nog bli korta eftersom jag inte kan se om dom är långa eller inte :/