More Than This - Kapitel 29
Victorias perspektiv:
Det var tyst och en aning spänt mellan min och Josie i taxin påväg tillbaka till Josh lägenhet. Att Josie blivit så förbannad som hon är nu pågrund av att vi behövde åka hem var löjligt, otroligt skrattretande. Alla dessa affärer fanns ju hemma i New York så jag fattade inte vad hon tjurade om.
"Du kan stanna här, vi kan gå resten" sa jag till chauffören som trummade med sina långs fingrar på ratten. Han nickade och svängde in till kanten. Josie hoppade ur bilen innan vi ens hunnit stanna, hon var så förbannad att det nästan pyste ut rök ur öronen på henne.
"Tack så mycket för skjutsen" jag räckte fram pengarna till honom och kastade ett tacksamt leende genom backspegeln som han bevarade med en nickning. Jag hoppade ur den svarta bilen och gick med snabba steg mot höghuset - som inte var långt ifrån - för att komma ikapp Josie. Men jag behövde inte oroa mig, det var jag som hade nycklarna. Hennes fotsteg ekade i trapphuset och hennes arghet smittade av sig. Nu blev jag själv förbannad, men det var pågrund av hennes beteende.
När jag kom upp till dörren stod Josie lutad mot väggen med armarna i kors. Hennes ansikte var rött och hennes andning var hög. Det kokade ilska inom henne och hon skulle snart explodera. Det visste jag från dom andra få gångerna hon blivit riktigt arg. En utav gånger var för några år sedan på en bal vi var på med skolan. Josie hade på sig en vit, glittrig klänning som kostat onödigt mycket pengar. Jag hade blivit avundsjuk på henne och av ren klumpighet hade jag råkat spilla bål över hela henne när jag skulle hälla upp i min plastmugg och en kille puttat till mig. Det var ett misstag för mig att gå på den balen, jag passade varken in där och ett bra minne fick jag inte heller.
Vi gick in i lägenheten under tystnad, vi sparkade av oss skorna och gick åt varsitt håll. Jag till sovrummet och Josie till köket. Jag behövde planera kläder och låta Josie lugna ner sig lite.
Jag reste mig upp från golvet och granskade kläderna jag lyckats rota fram i min resväska där mina kläder låg som högar, huller om buller. Jag pustade ut och drog håret bak från mitt ansikte. Hade Josie lugnat ner sig? Jag kastade en blick på klockan som visade halv fem innan jag gick ut till köket. Josie satt vid bordet, hon hade böjd nacke och hennes hår täckte ansiktet. Man skulle kunna tro att hon grät men hon gjorde alltid det, verkligen aldrig.
Jag satte mig mittemot henne och kollade ner på mina händer. Det var som en alldeles för spänd tråd mellan oss och det kändes konstigt. Det här var inte "vi". Det här är inte dom två glada tjejerna som skrattade så mycket tillsammans att tårar bildades i ögonen eller att magen började värka som att man hade gjort 100 situps. Det fanns inte längre och det hade jag insett så fort jag sett henne i soffan igår. Inget var som förut, men varför?
"Josi..-"
"Hur kan du vara så himla respektlös?!" Fräste den brunhåriga tjejen framför mig "hur kan du glömma din bästa vän?!"
Jag rynkade pannan och kollade oförstående på henne. Vad snackar hon om?
"Va?"
"Vadå va?" Nu snörvlade hon men hon gjorde allt för att inte visa det "Jag har knappt varit här i tjugofyra timmar och jag är redan som luft för dig! Du har bara brytt dig om Louis och jag har knappt funnits för dig. Jag kom hit för att vara med dig och vi hade planerat minsta lilla detalj vad vi skulle göra innan du åkte, men det verkar du glömt bort för det handlar ju bara om dig och Louis hela tiden. Den här dagen skulle vi shoppa, vi skulle äta på en restaurang och njuta av staden innan vi skulle åka London Eye, men istället så ska du gå på en dejt med Louis och lämna mig här ensam?!"
"Du och jag kan träffas varje dag och när vi vill hemma, men jag och Louis bor i helt andra länder och det är ju självklart att jag ska spendera så mycket tid som möjligt med honom innan jag åker hem!"
"Men det betyder inte att du måste glömma mig och strunta i alla saker vi planerat att göra!"
"Vad handlar det här om? Är du avundsjuk?"
"På vad och varför skulle jag vara avundsjuk?"
"För att du är ensam och kommer alltid vara om du fortsätter sådär! Du är avundsjuk på mig för att jag har en kille som älskar mig medans du har en katt där hemma som är den enda killen som älskar dig!"
"Varför skulle jag vara avundsjuk på 'dig'!? Vet du vad, fuck you. Jag orkar inte med det här längre, jag klarar inte av mer av dig. Du har behandlat mig som skit alldeles för länge och mitt liv skulle vara så mycket enklare utan dig" sa Josie och reste sig hastigt upp"
Min mun öppnades och jag kollade på den brunhåriga tjejen framför mig som hade hela ansiktet målat i en röd färg av ilska.
"Jag packar ihop mina saker och bor på hotell från och med imorgon" sa hon och tog bestämda steg ut ur köket och lämnade mig vilsen,förvirrad och arg. Mitt hjärta satt i halsgropen och mina tankar flög fram och tillbaka i huvudet. Vad hände precis?
Jag drog den vita tröjan över huvudet och kastade en blick på mig själv i spegeln. Mitt blöta hår dinglade fritt längs ryggen som lämnade stora, blöta fläckar efter sig. Det skulle förmodligen se ut som att jag svettas som en gris men jag hade varken ork eller energi för att göra någonting åt det. Min mobil plingade till i fickan och direkt drog jag upp den. Ett svagt leende placerades på mina läppar och det kändes som att det var flera år sen jag drog på min smilband men det var bara några timmar sen.
From: Louis
I'm outside now x
Jag la ner mobilen i fickan utan att svara och gick direkt ut till hallen. Jag drog på mig mina vita Converse och tog tag i mina svart skinnjacka ifall att. Innan jag öppnade ytterdörren tog jag ett djupt andetag. Jag kunde höra Josie från hennes rum när hon packade ner sina kläder som hon förmodligen igår packade upp. Jag tvekade på om jag skulle ropa att jag gick men hon skulle inte bry sig ändå. Hon var mer än arg på mig och jag fattar fortfarande inte varför. Om det var för att jag är med Louis mer än henne så är hon patetisk. Jag kommer inte få träffa honom på flera veckor - månader till och med - och Josie träffar jag ungefär varje dag hemma. När hon blir kär på riktigt så ska hon få se hur fäst man blir av personen. Man vill spendera varje minut, varje timme, varje dag med personen, det blir som ett gift och inget botemedel finns. Men hon har aldrig varit kär på riktigt och aldrig kommer hon heller få något förhållande om jag ska vara ärlig. Hon har så mycket krav på en kille att man blir rädd. Hon är fortfarnade som en tolvåring som "frågar chans" på killar som är snygga och inte bryr sig alls om personligheten, det är rätt patetiskt med tanke på att hon fyller 20 i år.
När jag kom ut stod Louis lutandes mot sin svarta bil. Han var klädd i svarta jeans med en vit tshirt och hans 'lugg' var upptryckt uppåt. Det var nog min favorit frisyr på honom.
"Hej" sa jag blygt och ställde mig framför honom, varför jag var blyg vet jag inte.
"Hej" han rätade på sig och kysste mig snabbt på munnen "Är du redo?"
"Du frågar alltid om jag är redo" fnissade jag och öppnade bildörren "Och ja, jag är redo"
Louis log brett och satte sig i förarsätet.
"Så, vart ska vi?" frågade jag och satte på mig säkerhetsbältet medans Louis körde iväg.
"Överraskning" flinade han och kollade på mig snabbt innan han vände tillbaka blicken till vägen.
Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet "Jag gillar inte överraskningar"
"Synd för dig" sa han lekfullt och jag slog löst till honom på axeln.
"Är det långt dit då?" frågade jag och kollade ut genom fönstret. Solen lös fortfarande som att klockan var tre på eftermiddagen även om den var sex nu.
"Ganska"
"Ligger det utanför London?"
"Nej"
"Kommer det ta lång tid att åka dit?"
"Ska du ha frågesport nu också?"
Jag kollade på Louis som log brett med blicken riktad mot vägen "Nej, jag vill bara få massa ledtrådar till vart du skulle kunna ta mig" sa jag med ett svagt leende på läpparna.
"Nu när jag vet att du försöker få reda på vart vi ska så tänker jag inte svara på mer frågor"
Jag suckade och försökte få till en sur min, men det gick inte. Både för att det var Louis som satt bredvid mig och för att det påminde mig om Josie. Henne ville jag helst inte tänka på, inte just nu iallafall.
--------
FÖRLÅT för att jag inte bloggat på typ flera dagar men jag har liksom haft annat att göra. Men nu när jag är sjuk och inte har något bättre för mig på dagarna (förutom att spela Sims 2 24/7) så tänkte jag att jag kunde skriva lite kapitel så att ni slipper vänta i flera dagar utan uppdatering. Vi får se :)
Känner att det blir sjukt segt just nu med kapitlerna, men i nästa kapitel får ni "dejten" med Louis iaf, vilket egentligen skulle vara i detta kapitel men det skulle bli för långt med både bråket med Josie (Omg, "pratdelen" sög lol) och "dejten" med Louis. Ni får helt enkelt vänta till nästa kapitel för lite kärlek ;) Nu blev det jätte långt "prat" så jag avslutar här så ni får kommentera vad ni tycker! :D
More Than This - Kapitel 28
Victorias perspektiv:
Jag satte mig försiktigt på den vita sängen som Josh låg i. Tårarna rann ner för mina kinder som vattenfall och jag kunde inte stoppa det. Att se min kusin helt sönder i sjukhus sängen dödade mig inifrån, varför skulle det här hända honom? Varför hände det min underbara kusin som är en ängel även om han kan vara bra jobbig?
"Gråt inte" Josh lyfte sakta sin hand upp mot mitt ansikte och sakta drog han bort tårarna fast dom fortsatte, en efter en "det är ingen fara"
Jag kollade tillbaka på Josh som hade sin blick riktad mot Bec som stod vid sängen med händerna för munnen. Hennes ögon var svullna efter att gråtit non-stop i två timmar och hennes tröjärm var våt av tårarna hon torkat bort.
"Vadå det är ingen fara?" sa jag och Josh kollade på mig "Du kunde dött och du säger att det inte är någon fara?"
"Jag klarade mig, eller hur? Det är det som räknas. Ja, jag kanske fick några ordentligt djupa sår men jag klarade mig" sa han och vände blicken till Bec igen. Nu hade hon ett svagt leende på läpparna och jag kunde redan nu se hur lyckliga Josh och Bec var tillsammans. Glimten i Josh ögon när han kollar på Bec är fylld kärlek och han får alltid ett leende på läpparna när han kollar på henne. Brukade Louis kolla sådär på mig? Brukade han le när han såg mig? Han kanske gör det men utan att jag tänker på det?
"Ska jag ringa resten av killarna?" frågade Louis och Josh drog sakta bort sin blick från Bec.
"Nej, jag tänkte göra det imorgon. Jag vill inte oroa dom mitt i natten"
Louis nickade som svar och satte sig på fåtöljen bredvid sängen. Han log svagt mot mig när han såg att jag kollade på honom och hela jag lös upp en aning. Log han sådär som Josh alltid gör när han kollar på Bec? Eller var det bara ett frågande leende för att jag kollade på honom? Vad var vi för något egentligen?
"Vad har hänt på din kind?" frågade Josh och sänkte sina ögonbryn i undran "Den är röd"
Jag drog upp min hand till min kind som tidigare idag fått en rejäl snyting. Den sved inte lika mycket som dom gjorde innan men det kändes, det var ömt.
"Det var en tjej som slog mig" sa jag och försökte le men det var svårt när jag såg Josh med sina sår och blodet på hans ansikte.
"Varför?" Josh höjde nu sina ögonbryn men han sänkte dom igen, förmodligen för att han hade ett utav de lite djupare såren precis i pannan.
"Öhm, det vet jag inte"
Josh försökte höja sina ögonbryn igen men det slutade med att han gjorde en grimas av smärta "Kan du sluta göra allt så oförstående och säga varför en tjej skulle slå dig? Jag kan inte höja mina ögonbryn och det är väldigt jobbigt" sa Josh oseriöst och jag fnittrade.
"Okej, förlåt" sa jag och höll händerna över huvudet "Jag, Perrie och Leigh-Anne var inne i en affär, sen skulle jag testa en klänning till... en klänning, så jag gick mot provhytterna och då kom det en tjej som frågade om jag var Louis' tjej och jag hann inte svara innan hon slog mig på kinden"
Josh kollade fortfarnade oförstående på mig och tänkte precis öppna munnen men jag hann före.
"Nu byter vi samtalsämne" sa jag snabbt och satte mig på fåtöljen bredvid Louis. Louis såg också lite oförstående ut men det såg bara gulligt ut. När Josh såg oförstående ut just nu så samlades bara en klump i magen som inte ville försvinna
-
Jag drog concealer och puder flera gånger under ögonen för att täcka de mörka ringarna under ögonen.
"Herregud, är du klar snart?" klagade Josie som satt på min säng med sina ben uppdragna under hakan.
"Snart, jag ska bara sätta på mascara och fixa håret" fnittrade jag och Josie sukade högt. Louis kom in i rummet med ett leende på läpparna, Josie reste sig direkt och gick ut ur rummet.
"Öhm okej" skrockade Louis och kollade bak på dörren som Josie stängde efter sig "Hon gillar mig verkligen inte, eller hur?"
"Du gillar ju inte henne heller så det spelar ingen roll" sa jag och drog mascaran över ögonfransarna "Jag och Josie ska till stan föresten"
Louis skrattade och ställde sig bakom mig "Jag har räknat ut det"
"Hur?" fnittrade jag och la ifrån mig mascaran.
"Josie satt förut i vardagsrummet och planerade allt hon skulle köpa" svarade han och log mot mig genom spegeln. Jag började fnittra ännu mer och inte kunde inte heller sluta. Louis måste tro att jag är hög. Det måste vara han som får mig att bli såhär.
"Är du klar snart?!" ropade Josie från hallen och jag tog snabbt upp mitt ljus rosa läppstift. Innan jag hann ta av korken tog Louis den ur min hand och vände mig om. Han log brett och placerade sin hand under min haka. Han kysste mig på munnen och tog sedan av korken till läppstiftet.
"Jag kan göra det åt dig" sa han och log.
Jag höjde mina ögonbryn och försökte se seriös ut men jag brast som vanligt ut i ett leende.
"Okej, kör på"
"Puta med läpparna" sa han och jag gjorde som han sa. Försiktigt tryckte han läppstiftet mot mina läppar och drog långsamt läppstiftet fram och tillbaka.
"Jag är riktigt bra på det här" flinade Louis och tog bort läppstiftet från mina läppar.
Jag kollade på honom med höjda ögonbryn, han hade förmodligen tramsat så att jag har läppstift överallt förutom på läpparna och det skulle verkligen inte förvåna mig. Jag vände mig om och kollade mig i spegeln. Läppstiftet satt på sin plats och Louis log stort genom spegeln.
"Nästa stora makeup artist" sa han och jag skrattade.
"Vic?!" ropade Josie igen och jag suckade lågt.
"Jag måste åka nu iallafall" sa Louis och pussade mig på munnen innan han gick ut ur rummet. Jag log svagt och vände mig om mot spegeln igen. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas innan Josie kom in klampande in i rummet.
"Herregud, varför är du så seg?" klagade hon och kollade på mig.
"Jag ska bara sätta upp håret, okej?"
-
"Jag skulle köpt den där tröjan!" sa Josie klagande och la sitt huvud på min axel.
"Vi går väl tillbaka då" suckade jag och vi vände om. Mina fötter började långsamt värka i mina Converse efter att gått i dom några timmar nu. Hur många affärer vi varit i vet jag inte men Josie hade lyckats samla på sig ett tioatal påsar att hänga på sina armar. Själv hade jag en och den kom från PINK. Jag behövde spara pengar efter att shoppat från sist.
"Den vita var finare eller hur?" frågade Josie när vi stannade utanför Primark igen.
"Ja" svarade jag enkelt "Jag sitter här utanför sålänge"
Josie nickade och ställde alla sina påsar runt min fötter. Jag suckade lågt och kollade efter henne medans hon gick med glada steg in i den gigantiska affären igen. Jag plockade hennes påsar och traskade till bänken bakom mig. Jag satte mig och tog upp min mobil ur fickan. Klockan började närma sig halv fem och vi hade snart varit här i tre timmar. Förr brukade jag och Josie alltid shoppa tillsammans när vi hade tid. Vi kunde gå runt hela dagarna på gatorna och prova kläder i hundra olika affärer, det var min hobby och jag älskade det. Men nu kändes det nästan jobbigt, jag ville vara med Louis. Att vara med honom var min hobby nu.
Min mobil började vibrera i handen och det väckte mig ur mina tankar. Jag kollade ner på mobilen och jag log när jag såg vem det var ifrån.
From: Louis
I´ll pick you up at home at 6, be ready ;)x
---
HEJ! Har suttit ungefär hela dagen och skrivit det här kapitlet. Inte det bästa eller längsta men jag hoppas den duger iaf ;) Kommentera massor nu och gör mig glad så att nästa kapitel kanske kommer tidigare? x
More Than This - Chapter 26
Victorias perspektiv:
"Ring mig!" ropade Perrie innan portdörren stängdes bakom mig. Jag log svagt för mig själv när jag tänkte på hur orolig Perrie blivit efter snytingen jag fått. Leigh-Anne och jag hade växlat blickar genom backspegeln varje gång Perrie frågat mig hur jag mådde på tio minuters resan hem och det var nog tjugo gånger hon frågat. Men det gjorde inget, för varje gång insåg jag hur mycket hon faktiskt brydde sig om sina vänner och det fick mig att gilla henne tusen gånger mer. Hon är alldeles för underbar för att vara mänsklig.
Jag slängde av mig mina vita Converse så fort jag kom in innanför lägenheten. Jag lutade mig mot väggen precis som jag gjort efter dejten med Louis. Ett leende placerades på mina läppar när jag tänkte på det, allt var så fantastiskt, från början till slut. Jag lutade huvudet neråt och min blick slogs ner på ett par svarta, höga klackskor med nitar på. Dom var definitvt inte mina och jag hade aldrig sett dom förut. Hade kanske Louis köpt dom till mig? Nej, dom var använda.
mitt hjärta började banka snabbare, hade jag gått in i fel lägenhet? Eller kanske hade en tjej tagit fel och gått in i lägenhet? Jag tog ett djupt andetag och sköt bort tankarna. Jag tog långsamma steg till vardagsrummet och det kändes som att jag var i en spionfilm. Min blick landade på en brunhårig tjej i soffan med svarta kläder på sig som jag direkt kände igen. Mitt leende ökade på läpparna och mina ögon blev blanka.
"Jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka" sa hon med ett stort leende på läpparna och reste sig upp ur soffan, hon ställde sig framför mig och studerade mig uppefrån och ner.
"Josie, gosh det känns som evigheter sen jag såg dig" sa jag och la mina armar runt hennes slanka kropp "Varför sa du inte att du skulle komma för?"
"Surprise surprise" hon trasslade ur sig kramen och placerade sina händer på mina axlar istället "Berätta allt nu"
"Vad ska jag berätta?" jag höjde ögonbrynen och satte mig på den vita soffan bredvid Josie. Direkt korsade hon benen och jag log av tanken. Det var något som gick i hennes familj och det var något som jag alltid älskat av någon konstig anledning.
"Din kille, hur det går med Justin, allt!"
Jag suckade och himlade med ögonen "Du kan läsa om exakt allt i tidningen och förmodligen har du redan gjort det"
"Jag tror inte på det som står i tidningen. Det är bara människor som skriver med jävligt dålig fantasi och bygger ihop falska rykten om folk" sa hon nonchalant och jag höjde ögonbrynen ännu mer.
"Deep shit" sa jag och Josie skrattade "Öhm, vart ska jag börja?"
"Hur är din kille?"
"Louis? Han är inte min kille, han är min... mer än vän vän" sa jag och nu var det Josies tur att höja ögonbrynen.
"Mer än vän vän? Vad ska det vara?"
"Vi är inte 'pojk- och flickvän' utan vi liksom är tillexempel mer än vän vän" sa jag och Josie började skratta.
"Hur är Louis då? Vem är han?"
"Vet du inte vem Louis är?"
"Såklart jag vet, han är med i det där bandet alla pratar om. Shit, tror du jag lever under en sten eller något?"
"Men du fick det att tro...-" Jag avbröts av ytterdörren som öppnades och direkt började jag le som en idiot när jag visste att det var Louis. Han skulle komma hem vid fem från studion och den var exakt fem nu. Jag kunde höra på hans fotsteg att det var han, han slår alltid ner hälen hårt i golvet när han gick, det var något jag hade lagt märke till under dagarna jag spenderat med honom. Jag reste mig upp och hann till mitten av vardagsrummet innan Louis och jag stod näsa mot näsa. Han hade ett stort leende på läpparna men när han såg mig - eller rättare sagt min kind - försvann hans leende.
"Vic, din kind?" sa han och kupade sina händer runt mitt ansikte "Har du blivit slagen?"
"Typ" sa jag lågt och Louis ansiktsuttryck ändrades från orolig till en smula ilsken.
"Vem var det?" han flyttade sina händer och la dom istället runt min midja.
"Jag vet inte.. det var liksom ett....fan tror jag" sa jag så lågt att det nästan var i en visking, jag ville inte att Louis skulle bli arg på sina fans "Men jag är okej, det var bara ett löst slag"
"Vic, din kind är helt röd och svullen" sa han och placerade en lätt kyss på min mun och kind "Det var mer än bara ett löst slag"
"Skaffa ett rum!" klagade Josie när Louis kysste mig ännu en gång. Jag skrattade lågt och drog mig undan, jag hade helt glömt bort för några sekunder att Josie var här.
"Vem är det?" viskade Louis och kollade på Josie.
"Öhm, Louis, det här är Josie min bästa vän" sa jag och pekade mot henne "Josie, det här är Louis...-"
"Din mer än vän vän" fortsatte hon med ett leende på läpparna och reste sig upp ur soffan "Trevligt att träffas, Louis"
Louis greppade osäkert tag i Josies hand som hon vänligt höll ut. Han såg en aning förvirrad ut och jag kunde inte låta bli att le ännu större. Förvirrade Louis är en utav världens gulligaste sidor hos honom.
-
Jag satte upp mitt hår i en slarvig tofs innan jag sköljde ansiktet med kallt vatten. Det lilla av mascaran jag hade på ögonfransarna låg nu som en mörkt moln under ögonen och jag skulle precis ta tag i sminkbortagningen när det knackade på dörren.
"Vic, öppna" sa Louis och knackade ännu en gång.
"Kan du inte vänta"
"Nej, öppna"
Jag suckade och drog fingrarna under ögon för att försöka bort mascara molnet men det gjorde det mycket värre. nu skulle jag se ut som ett spöke framför louis också. Jag låste upp dörren och innan jag ens hann reagera var Louis redan inne i badrummet. Han låste dörren efter sig innan han la sina armar runt mig och kysste mig intensivt.
"Ville du komma in bara för att kyssa mig?" skrattade jag och puttade löst bort Louis.
"Du har varit här inne i evigheter" klagade han och la sina armar runt min midja. Han lyfte upp mig och satte mig på bänken bredvid handfatet.
"Har jag inte alls"
"Jag står inte ut med Josie, hon pratar hela tiden"
Jag skrattade och drog handen genom hans bruna hår. Jag såg framför mig hur Josie pratade non-stop och Louis som drar hannden genom håret av irritation, det var också något jag lagt märkte till hos honom. Han drar alltid handen genom håret när han är irriterad eller frustrerad.
"Du är så otroligt snygg när du ser ut som en panda" sa han och flinade när vi båda drog oss undan för att hämta luft. Jag höjde ögonbrynen och slog till honom på armen.
"Vadå, jag fick inte tvätta bort mitt smink ifred!" sa jag och Louis skrattade.
"Hur är det med kinden föresten?" frågade han och la sin hand på min kind. Hans beröring sände gåshud längs hela ryggraden, jag bet mig i underläppen och kollade in i Louis blåa ögon som studerade min kind.
"Det är okej, det ömmar lite bara"
"Jag lovar, jag kommer aldrig låta dig gå utan vakt nu" sa han och flyttade sin hand till min nacke.
"Jag vill inte ha vakter med mig"
"Jag vill inte ha världens vackraste, underbaraste, finaste tjej sönderslag...-"
"Vic, din mobil ringer!" ropade Josie från vardagsrummet och jag drog mig snabbt undan från kyssen. Jag hade ännu en gång glömt bort för några minuter att Josie var här.
"Förlåt" sa jag till Louis innan jag hoppade ner från bänken. Louis suckade högt men han följde efter mig ut till vardagsrummet där Josie satt utsträckt i soffan. Hennes långa hår var uppsatt i en bulle på huvudet och hon hade på sig mjukis kläder men ändå såg hon ut som en modell.
"Mobilen ligger på bordet" sa hon och pekade på min mobil som lös starkt i det mörka rummet. Jag tog upp mobilen och JOSH stod på skärmen. Jag rynkade pannan av förvåning, aldrig brukade Josh ringa mig, speciellt inte klockan elva på kvällen. Om han ville mig något brukade han alltid komma över.
"Hallå?" svarade jag och drog bak en hörslinga bakom örat.
Höga snyftningar fyllde luren och jag visste att det inte var Josh. Han skulle verkligen inte ringa mig när han grät.
---
ASSÅ OMG JAG VET INTE VAD SOM HÄNDER MED MIG, JAG SKRIVER SÅ SJUKT DÅLIGA KAPITEL SÅ DET INTE ÄR SANT. Jag har förlorat massa läsare och jag vill bara lägga mig i min säng och aldrig titta fram pga det haha. Men jag får helt enkelt skylla mig själv. min dåliga uppdatering är tydligen ingen hitt hos er haha.
Btw, ska någon se This Is Us på premiär daaaagen? :Dx
More Than This - Chapter 25
Victorias perspektiv:
Jag drog handen genom håret av frustration. Mitt huvud bultade av både huvudvärk som långsamt invaderade mitt huvud och minnena med Justin som jag verkligen inte minnas gjorde det inte bättre. Jag hade lagt på när Justin berättade hur mycket han saknade mig och hur mycket smärta han gick igenom. Jag var inte typen som la på när någon pratade, men jag kunde inte lyssna på vad han sa. Både för att det gjorde en aning ont att jag faktiskt "skadat" honom såhär mycket och att jag själv skulle kunna börja gråta. Jag hade sagt att något var fel på honom och att han blivit så annorlunda, och när han svarade "Pain changes people" så blev jag nästan stum.
Jag reste mig upp och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig. Varje minne med honom spelades upp i mitt huvud och jag njöt verkligen inte av det. Han kunde vara så fin men också kunde han vara en rejäl patetisk, idiotisk människa.
Jag tog långsamma steg tillbaka till sovrummet där Louis log med armarna utsträckta över hela sängen. Hans tröja låg nu på golvet och jag log svagt för mig själv när jag flyttade hans arm och la mig bredvid honom.
"Justin är en idiot" mumlade Louis och jag ryckte till. Jag trodde inte han skulle höra samtalet fast egentligen, jag skrek nästan.
"En stor en" svarade jag och borrade in mitt ansikte tätt intill hans hals.
-
Jag satte upp en slarvig tofs på huvudet innan jag gick ut till köket. För en gångs skull gick jag upp före Louis och kunde nu göra frukost. Han hade gjort så mycket för mig och själv hade jag inte gjort ett dugg tillbaka vilket gjorde att jag nu hade dåligt samvete. Jag öppnade kylskåpet och tog ut den färdiga pannkakssmeten som vi hade köpt för några dagar sen - både jag och Louis var inte speciellt begåvade att laga mat och verkligen inte att göra pannkakssmet. Försiktigt hällde jag ner smeten i en bunke när plötsligt två stadiga händer placerades på min midja och långsamt drog mig bakåt.
"Godmorgon" sa jag med ett leende på läpparna som ökade när jag kände Louis läppar mot min hals.
"Godmoron" mumlade han tillbaka och vilade hakan på min axel "Ska du göra pannkakor?"
Jag himlade svagt med ögonen men kunde inte låta bli att le "Det ser inte ut som det va?"
Louis svarade inte utan lämnade en puss på min hals innan han gick och satte sig vid bordet. Jag behövde inte kolla för att se att Louis hade roat leende på läpparna.
"Vic?" sa han och jag vände mig om för att kolla på honom.
"Ja?"
"Jag ska till...-" han avbröts av min mobil som vibrerade på bordet och jag räckte mig efter den. Ett nummer som jag aldrig sett tidigare stod det på skärmen och jag tvekade först på att svara men jag drog sedan fingret över mobilen och svarade.
"Hallå?"
"Vic? Hej det är Perrie!" sa hon lika glatt som alltid och det smittades av sig "Jag var osäker på om jag hade fått rätt nummer"
Jag höjde ögonbrynen och bet mig i läppen "Vem har gett dig mitt nummer?"
"Louis" svarade hon enkelt och jag nickade även om hon inte kunde se "Jag hoppas det är okej?"
"Ja, självklart"
"Vad bra! Jag och Leigh-Anne ska till stan och vi båda vill så gärna träffa dig innan vi börjar turnén igen" sa hon och jag log stort.
"Perrie har pratat om dig ungefär hela tiden!" ropade någon i bakgrunden - förmodligen var det Leigh-Anne - och jag kunde inte låta bli att le större.
"Jätte gärna" svarade jag Perrie och jag såg framför mig att hon log brett.
"Åh, vad bra! Går det bra om vi möts?"
"Såklart, vart?"
"Öhm, vänta lite" jag kunde höra mummel från andra sidan luren innan Perries glada röst kom tillbaka "Taco Bell?"
"Taco Bell? Jag har ingen aning om vart det ligger" sa jag i ett skratt.
"Leigh-Anne älskar nachos och hon vill så gärna äta där" skrattade hon "Går det bra med det?"
"Vart ligger det?"
"Vi får nog hämta dig" sa hon i ett skratt "Går om en timme bra? Vi är inte påklädda"
"Vi ses om en timme" sa jag och log svagt även om hon såg, men kanske kunde hon höra det så som jag hörde henne le?
Vi la på och jag la tillbaka mobilen på bordet där den låg tidigare.
"Perrie?" frågade Louis med höjda ögonbryn och ett svagt leende på läpparna.
"Hur visste du det?" frågade jag och satte mig på stolen mittemot honom.
"När man pratar med henne i telefon hör hela kvarterat samtalet"
Jag höjde ögonbrynen och skrattade lätt "Precis som min mormor"
Jag reste mig upp och gick ut köket för att börja fixa mig för att träffa Perrie och Leigh-Anne om en timme.
"Skulle inte du göra frukost åt mig?!" ropade Louis bakom mig och jag skrattade som svar.
-
"Vad brukar du lyssna på för musik?" frågade Leigh-Anne och stoppade in ett nacho chips i munnen. Jag vet inte hur hon kunde äta det nu, klockan var ju ändå bara tolv. Förmodligen hade hon redan ätit frukost jämfört med mig.
"The Fray, dock börjar jag lyssna mer och mer på One Direction" skrattade jag och Perrie följde snabbt med.
"Jag vet hur det är" sa hon med ett roat leende "Du kommer bli fast, varken du vill eller inte"
"Vilken låt gillar du mest med dom?"
Direkt började jag tänka på konserten då jag sjöng med till Change My Mind även om jag inte kunde ett ord i låten. Jag och Louis hade fått ögonkontakt hur många gånger som helst och under låten hade vi försökt göra teckenspråk vilket inte alls funkade. Jag kom på mig själv att jag började le större när jag tänkte på det.
"Change My Mind" svarade jag och Perrie log.
"Det såg man under konserten" sa hon och jag höjde ögonbrynen.
"Ni skulle också tagit en nacho tallrik" sa Leigh-Anne och försökte byta samtalsämne, förmodligen hade hon fått höra om One Direction varje dag.
"Inte nu" sa Perrie och höjde ögonbrynen "Vi har precis ätit frukost"
"Jag åt frukost för länge sen" sa hon och ryckte på axlarna.
Jag kunde inte låta bli att le åt dom. Båda var så underbara och snygga att man kände sig värdelös i deras sällskap.
"Vic!" ropade Perrie och jag vände direkt huvudet till henne. Hon verkade inte alls bry sig att hon ropade över hela butiken för att få min uppmärksamhet.
"Ja?" Jag ställde mig bredvid henne och kollade på klänningen hon höll upp.
"Kan du snälla testa den här? Den skulle passa så bra till deras film premiär" sa hon och höll upp en ljus rosa klänning som glittrade svagt när ljus hamnade på den. Den var fin, men jag skulle aldrig se mig själv i den, det var definitivt inte jag och den såg så glamorös ut vilket inte passade in på mig.
"Va? Vems film premiär?" jag rynkade pannan och kollade oförstående på Perrie.
"One Direction? Dom har ju hållt på med en film det här året och det är premiär för den nästa månad" sa hon och kollade på mig som att jag var helt ute och cyklade "Vi måste ju gå, eller hur?"
Jag blinkade några gånger och kollade fortfarande lika oförstående på henne. Skulle jag och Louis ens vara tillsammans om en månad? Kanske skulle något hända som gjorde att vi "gjorde slut" även om vi inte var riktigt var tillsammans?
"Tror du jag ska gå på den?" frågade jag och Perrie brast ut i ett leende.
"Såklart du ska gå" sa hon och knuffade till mig på armen "Louis skulle uppskatta det väldigt mycket"
Jag log svagt och nickade. Men jag var fortfarande lite osäker på det.
"Gå och prova den nu" hon viftade sina händer mot mig och jag vände mig om och började gå mot provhytterna. Jag kastade en blick på Leigh-Anne som provade ett par glasögon lite längre bort i affären och jag kunde inte låta bli att le.
"Ursäkta mig?" jag vände snabbt huvudet och mötte ett par isblåa ögon som kollade rakt in i mina. Hon verkade vara i femton års ålder och förmodligen var hon ett fan av One Direction eller Justin.
"Ja?" jag pressade fram ett obekvämt leende för att vara artig även om den här tjejen såg ut som att explodera av ilska när som helst.
"Är du Louis' tjej?" frågade hon kallt och jag svalde.
"Nej" sa jag och skakade lätt på huvudet "vi är ba...-"
Innan jag ens hann blinka träffade hennes knytnäve min kind i ett hårt slag och jag höll nästan på att falla omkull på golvet. Det kändes som att min kind skulle ramla av, smärtan i min kind var obeskrivlig. Jag trodde Justins fans var agressiva som drog en i håret när man gick med Justin ut från olika hotell, men jag hade fel. One Directions fans var så mycket agressivare.
-----
Dundundun! Haha sämst kapitel, har seriöst skrivit ihop det här i tre dagar snart! Hoppas ni inte blir allt för besvikna!
IDAG ÄR DET PREMIÄR FÖR THIS IS US OMMMMMMG ! HÖR NI MIG SKRIKA! I detta kapitel kommer det vara premiär för filmen i Juli, men det är ju allt fantasi right? Det är ju trots allt en novell lol.
More Than This - Chapter 24
Victorias perspektiv:
Himlen var målad i en rosa och orangea nyanser på den molnfria himlen medans vi gick mot min lägenhet. Vi var vid Big Ben just nu och jag visste att det var hur långt som helst hem men jag ville hinna se London innan jag åker hem.
"Vart bor du? Alltså vart är du ifrån?" Frågade jag och kollade på Louis. Hans blick var riktad framåt och han hade ett leende på läpparna.
"Jag trodde du hade läst om mig på internet" sa han med ett flin och jag himlade lekfullt med ögonen men ett skratt lämnade mina läppar.
"Du tänker mobba mig för det nu va?" Sa jag och knuffade honom löst på sidan.
"Kanske" sa han och skrattade lågt "jag är från Doncaster"
"Doncaster?" Sa jag och höjde mina ögonbryn "Där brukade jag vara när jag var mindre, min farmor bodde där"
"Vart?"
"Det kommer jag inte ihåg" fnittrade jag och lutade huvudet lite bakåt så att mitt ansikte var riktat mot himlen.
"Brukade Josh också vara där?"
"Nej, Josh är min kusin från mammas sida" sa jag och Louis nickade.
"Har du några kusiner från din pappas sida?" Frågade han och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag har bara två kusiner och det är från mammas sida" sa jag och drog handen genom håret efter att en vind fått mitt hår att hamna i ansiktet "Josh och Ben har jag fått stå ut med och det var inte roligt"
"Ben? Är det Josh brorsa?"
"Jepp" jag nickade.
"Jag hade ingen aning att han hade en brorsa" skrattade Louis och jag hängde med.
"Hur länge har du känt Josh egentligen?" Frågade jag med skratt i rösten.
"Jag har ingen aning" sa han och jag började skratta ännu mer.
"Är det inte sen X-Factor?"
"Kanske"
Jag fnittrade och kastade bak håret så att det hamnade på ryggen.
"Iallafall, du får berätta mer om dig" sa han och la sin hand på min rygg och det där välkända pirrer fanns i min mage.
"Du får berätta om dig också" sa jag och kollade på honom med ett leende som lekte på mina läppar.
"Du kan ju fortsätta läsa om mig på internet eftersom du inte vill fråga mig" sa han retligt och jag knuffade till honom.
"Sluta!" Sa jag och försökte låta seriöst men ett stort, brett leende avslöjade mig.
"Du är så söt när du blir frustrerad" skrattade han och la sin arm runt mina axlar.
"Jag är inte frustrerad!" Sa jag och himlade lekfullt med ögonen.
"Lite" sa han och drog mig närmare, jag kunde känna hans läppar mot min hjässa men han hejade sig. Vi hade båda bestämt att vi inte ska få det att se ut som att vi är tillsammans, både för att jag inte vill att alla ska tro att jag varit otrogen mot Justin och i hemlighet träffat Louis. Louis hade dessutom sagt att vi var "på G" och att vi tog det lugnt så då behövde vi få det att se ut så också.
"Jag glömde" sa han och log svagt.
"Det gör inget" sa jag och lutade mitt huvud mot hans axel men jag hejdade mig snabbt - nu gjorde jag precis som Louis gjorde.
"Du verkade också glömma" skrattade Louis och jag himlade lekfullt med ögonen.
-
"Vilken film ska vi se?" Frågade jag och satte mig i soffan bredvid Louis. Han la direkt sina armar runt mig och placerade en lätt kyss på munnen.
"Du får välja" sa han mot mina läppar och som vanligt stod min kropp i brand. Helt otroligt.
"Vi ser vad som går på tv" sa jag och trasslade mig ur hans famn för att hindra mig själv från att hoppa på honom. Jag räckte mig efter fjärrkontrollen som låg på bordet och satte på tv:en.
"Är inte det en film?" Frågade Louis och tog fjärrkontrollen från min hand så att jag inte kunde byta.
"Vadå för film?"
"Är det inte The cabin in the woods?" Louis hade ett flin på läpparna och jag kollade oförstående på honom.
"Är den bra?"
"Jag tror det"
Jag lutade mig tillbaka och kollade på tv:en.
"Jag tror du kommer gilla den här"
Jag kollade upp på Louis som flinade ner mot mig. Jag höjde ögonbrynen och vände tillbaka blicken mot tv:en.
"Louis!" Näsan skrek jag när insåg att det var en skräckfilm som han fått mig att kolla på utan att jag visste om det.
"Jag visste att du skulle gilla den" skrattade han och jag tog stressat tag i en kudde för att dölja ansiktet så att jag inte kunde se den förskräckliga filmen.
"Är du rädd?" Louis la sina armar runt mig och drog mig närmare så att jag var tryckt mot hans bröst.
"Ja herregud! Jag kommer aldrig kunna somna efter det här" sa jag och pekade mot teven utan att kolla dit.
"Tur att jag är här då"
Han placerade en puss på min panna och jag log svagt in i kudden.
"Kan du ta bort kudden från ditt vackra ansikte" sa han. Mina kinder hettades upp rejält och jag kunde verkligen inte ta bort kudden nu.
"Inte än" sa jag och Louis skrattade.
"Jag stänger av tv:en"
"Nej"
Louis skrattade och utan att jag hann reagera drog Louis bort kudden. Han placerade sina mjuka läppar mot mina och lutade mig sakta bakåt så att jag hamnade på rygg med Louis lätt på mig.
"Du skulle stänga av teven om jag tog bort kudden"
"Men du tog inte bort den"
Jag fnittrade innan Louis tryckte sina läppar mot mina igen. Han la sig försiktigt på sidan och la sin arm runt mig, han lämnade mina läppar som jag hade ett stort leende fastklistrat på.
"Hade du tänkt att sova här?" Frågade jag när han blundade.
"Nej..." Sa han och log "vi hade tänkt att sova här"
"Jag hatar att sova på soffan" sa jag även om det inte riktigt var sant. Det var otroligt mysigt att sova på soffan men efter den där filmen var det bara läskigt.
"Kom" jag tog tag i hans hand och drog med honom ur soffan och till sovrummet. Vi båda la oss under täcket med kläderna på, vi var alldeles för trötta att byta om.
Precis när jag hade lyckats somna började min mobil som fortfarande låg i min ficka ringa. Den irriterande ringsignalen satte igång och jag suckade högt. Louis arm höll mig nära honom och jag ville verkligen inte gå upp. Försiktigt lyfte jag Louis arm och reste mig upp från sängen för att komma ut ur rummet så snabbt som möjligt. Eftersom jag var nyvaken och ljuset från mobilen var starkt så svarade jag utan att titta vem det var. Vem det nu var måste ha en himla bra anledning till att ringa mig mitt i natten.
"Hallå?" Svarade jag med min hesa morgon röst. Skratt hördes från andra sidan och det fick mig att tro att det var någon som busringde.
"V-Vic?" Rösten från andra sidan luren tillhörde Justin. Han skrattade som att han aldrig gjort det förut och det glädje mig faktiskt, äntligen hade han slutat med sina deppigheter i soffan som Christopher kallade det.
"Justin det är mi...-"
Han började skratta ännu mer och jag hade planer på att lägga på men Justin började prata och jag var inte typen som la på när någon pratade.
"Vic, babe, jag vet en låt som passar oss perfekt"
Jag höjde ögonbrynen och lutade mig mot väggen.
"Va?"
"En låt... Som passar oss perfekt"
Det måste vara något fel på honom just nu. Han är säkert full.
"L-lyssna"
Det blev tyst och jag kunde höra lågt skrattande och klickande.
"Lyssna nu"
"Ja" sa jag otåligt och gäspade stort. På andra sidan luren började ett piano spela och först trodde jag att det var Justin som spelade, men såklart inte. Han spelade från datorn. En tjej började sjunga och direkt visste jag vilken det var.
"It feels like we've been out at sea, oh
So back and forth that's how it seems, whoa
And when I want to talk, you say to me
That if it's meant to be, it will be, whoa, whoa"
"Kommer du ihåg när jag sjöng den här för dig?" Sa Justin medans musiken spelades i bakgrunden.
Jag svarade inte. Allt kom poppande upp i hjärnan och det här var det sista jag ville tänka på.
"Justin..-"
"Kommer du ihåg på konserten när jag sjöng den här, du grät, Vic. Saknar du det inte?" Jag kunde höra att Justin snart själv började gråta. Jag svarade inte och jag hade inte chansen heller. Justin flyttade förmodligen tillbaka mobilen till datorn för musiken blev högre och det var nu den känsliga delen kom.
"I'm overboard and I need your love, pull me up
I can't swim on my own, it's too much
Feels like I'm drowning without your love
So throw yourself out to me, my lifesaver"
Jag hatar dig Justin. Du för mig att nästan tycka synd om dig, men det är det inte. Du är patetisk.
--
Ännu ett mobilinlägg! Lite tråkigt kapitel kanske men yes! Iaf, tänkte fråga om ni vill ha bilder eller inte? Mobilen ville knte ladda upp den så det är anledningen. Vill ni fantisera er in i eran egna värld eller vill ni ha bilder så att ni vet ungefär hur allt är? KOMMENTERA SÅ JAG VET!
More Than This - Chapter 23
Victorias perspektiv:
Jag tog emot den stora påsen som kassörskan vänligt höll fram till mig. Jag tackade henne vänligt även om mitt humör inte var det bästa. Tankarna om att jag skulle hem om två veckor var jobbigt att tänka på, jag ville inte lämna Louis. Det skulle vara jobbigt att ha honom på andra sidan jorden även om jag hade gått igenom det här tidigare med Justin, men då var det något annat. Vi bodde tillsammans och så fort han fick ledigt åkte han hem till mig. Men Louis bor på andra sidan jorden och när han får ledig tid åker han förmodligen till sin familj i England än mig.
"Ursäkta?" Ropade kassörskan bakom mig och jag vände mig långsamt om, osäker på om det var mig hon ropade efter.
"Du glömde din mobil" hon höll min mobil i luften och jag tog snabba steg mot henne.
"Tack så mycket" sa jag och gav henne ett tacksamt leende innan jag sedan gick mot utgången igen. Jag la ner mobilen i fickan och riktade istället min uppmärksamhet till dom olika klädaffärerna jag gick förbi. Jag ville så hemskt gärna gå in i dom alla men det skulle sluta med att jag mina pengar tog slut på kontot. Så mycket pengar har jag ändå inte och jag har inte ens ett jobb. Jag borde verkligen börja söka efter jobb snart, jag har ju trotts allt gått ut gymnasiet med väldigt bra betyg.
Medans jag gick längs gatan, förbi alla affärer, började det lätt dugga. Englands väder var verkligen inte något man hurrade om men det var ändå så charmigt. Det är såhär England ska vara. Min mobil som låg i bakfickan började plötsligt ringa och vibrera mot min rumpa vilket fick mig att rycka till. Jag drog snabbt upp mobilen ur fickan och läste Louis namn som lös på skärmen.
"Hallå" svarade jag med ett leende som jag inte kunde dölja.
"Hej, öhm, vi är klara med intervjun och jag är påväg mot Starbucks. Ska vi hämta upp dig så att du slipper gå i regnet?" Sa Louis på andra sidan luren och jag fann mig själv le ännu större än vad gjorde när jag läste Louis namn på skärmen.
"Jätte gärna, om det inte blir någon omväg för er bara" sa jag och ökade mina steg för att komma snabbare till Starbucks som låg ungefär femton minuter härifrån.
"Nejdå, vi är i närheten där du är" sa han och jag visste att han hade ett leende på läpparna.
"Hur kan ni veta det?" Frågade jag och höjde mina ögonbryn.
"Vi lämnade dig ju" sa han.
"Ja men jag har ju ändå gått en bra bit därifrån"
"Okej, vi ser det genom typ en telefonsökare" sa han och jag höjderna ögonbryn ännu mer, om det var möjligt.
"Åh, öhm, det var lite läskigt" sa jag i ett skratt och jag kunde höra Louis skrocka på andra sidan luren.
"Lite kanske, men det är för säkerheten såklart"
"Jag förstår det" sa jag och skrattade fortfarande vilket var ganska jobbigt men jag kunde inte hjälpa det.
"Vi är bakom dig... Om du är tjejen med blött hår och hundra kassar runt armarna" sa han och jag kunde inte hjälpa att skratta igen. Jag vände mig sakta om och såg den svarta, stora bilen som jag tidigare åkte med idag. Samtalets avbröts när Louis hoppade ur bilen och kollade på mig med ett leende.
"Jag trodde inte du var en sån som shoppade så mycket" sa Louis när jag kom fram till honom.
"Det är jag inte heller, jag har bara köpt saker som jag behöver" sa jag roat och hoppade in i den varma bilen bredvid Louis i baksätet.
"Så du behöver tre parfymer?" Frågade Louis med ett flin som lekte på hans lätt rosa läpparna.
"Man kan aldrig ha för många" sa jag och knuffade honom svagt på sidan med ett leende på läpparna.
"Hur gick intervjun förresten?" Frågade jag och vände tillbaka blicken till Louis efter att kollar ut genom det mörkt tonade fönstret i några minuter.
"Bra antar jag" sa han och rykte på axlarna "dom frågade vem du var och om vi var tillsammans"
Jag frös till. Alla kommer tro att jag är otrogen mot Justin bara för att han är så egoistisk som fortfarande inte sagt att vi är över. Jag vet att han inte gjort det för att han inte vill inse det.
"Vad svarade du?" Frågade jag och höjde ögonbrynen.
"Jag sa att vi bara var vänner vilket hon inte trodde på så jag sa att vi hade 'något på G'. Vi vet ju trots allt inte riktigt vad vi är egentligen?"
Jag nickade och slog ner blicken till mina ben. Jag hade ganska mycket att prata om med Louis men vi borde vänta tills vi var ensamma, mannen som förmodligen var Paul kastade då och då blickar på mig och Louis genom backspegeln vilket kändes en aning konstigt. Jag ville inte direkt att han skulle veta allt om våra privatliv.
"Alla kommer tro att jag är otrogen mot Justin ni" suckade jag. Louis arm lades runt mina axlar och han tryckte mig försiktigt närmare honom.
"Varför går ni inte ut med att ni är över?"
"Jag vet inte, jag har alltid tyckt att det är Justin som borde få ut med det eftersom det är honom alla lyssnar på men jag borde kanske själv skriva det" sa jag och kollade upp på Louis. Hans bruna hår var en aning blött efter att gått ur bilen i några minuter men det var ändå helt perfekt.
Innan Louis hann öppna munnen och svara på det jag nyss sagt så stannar bilen och Paul säger att vi är framme.
"Tack för skjutsen" sa jag lågt till honom och jag fick en svag nickning tillbaka genom backspegeln.
Jag och Louis hoppade ur bilen och eftersom jag har en sån otur trampar jag i en vattenpöl med ena foten.
"Oj" sa Louis och försökte hålla sitt skratt inne men såklart brast vi båda ut i skratt.
"Vad vill du ha?" Frågade Louis och la sin arm runt min midja när vi kom in till Starbucks.
"Det vanliga" svarade jag enkelt och Louis nickade.
"Du kan gå och sätta dig vid ett bord så länge"
Jag kollade på honom och gav honom ett svagt leende - osäker på om jag skulle pussa honom på kinden offentligt.
Jag valde ett bord nära fönstret där precis ett par suttit. Jag tog upp min mobil från fickan och la den på bordet medans jag satte mig. Min väska som hade hängt på min armar med flera andra påsar lade jag i mitt knä. Jag vilade hakan i mina händer medans jag långsamt skrev på Twitter hur det verkligen låg till mellan mig och Justin eftersom han själv inte kunde säga det. Jag skrev om flera gånger innan jag bestämde mig för det enklaste sättet att skriva på det.
@VictoriaSparker: just so everyone knows, it's over between me and @JustinBieber x
Det högg till en smula i bröstet när jag skickade iväg tweeten. Det hade varit "Jictoria" så länge och nu var det verkligen... Borta. Men jag hade någon nu som faktiskt brydde sig om mig, någon som aldrig skulle välja alkoholen framför mig, så som Justin gjort.
---
Lite kort del, men det har jag skrivit från mobilen och då kan jag liksom inte se om det blir långt eller kort! Känner att mina kapitel blir dåligare och dåligare lol, men jag har massa saker planerat som ska hända så det här är liksom "mellan kapitel" eller hur man ska kalla det :) Kommentera massor nu så kanske nästa kapitel kommer upp idag! :Dx
JUSTE, glöm inte att följa mig på Bloglovin' !
More Than This - Chapter 22
Victorias perspektiv:
Så fort jag satte min fot i den varma lägenheten sparkade jag av mig skorna och lutade mig utmattat mot väggen. Efter att gått sammanlagt i tre timmar med höga klackskor var rena helvetet, jag fattar inte varför jag tagit dom enda från början.
"Var det så jobbigt att gå?" Louis flinade och tog av sig sina vita Converse som han förmodligen tvättat efter dagen på stranden när det ösregnade, eller så hade han bara köpt nya.
"Ja, jag fattar inte varför vi skulle ta den där omvägen tillbaka till bilen" sa jag i en suckning "Det tog ännu längre tid"
"Bara för att du gick så långsamt" sa han retsamt och vi gick in i köket där Louis direkt satte igång te vatten, det måste vara en vana för honom att dricka te när han kommer hem efter att varit ute.
"Det fanns en anledning" sa jag och log svagt.
"Varför tog du inte Converse?"
"Om jag hade varit medveten om att vi skulle gå runt hela London så skulle jag gjort det" sa jag och Louis skrattade. Jag älskade hans skratt, jag skulle kunna lyssna på det hela tiden.
"Jag går och byter om" sa jag och kastade ett leende till Louis innan jag gick till sovrummet. Min väska som fortfarande hängde på axeln kastade jag på sängen så att mobilen och min plånbok åkte ut. Jag bytte ut den trånga klänningen till ett vitt linne med ett par gråa mjukisbyxor som jag hade fått av mamma, dock hade hon köpt fel storlek så dom var en aning förstöra. Jag satte upp mitt trassliga hår i en bulle på huvudet innan jag la mig på sängen och kollade på mobilen. Mamma hade svarat på mitt sms bara några minuter efter att skickat till henne, men det var då jag kysste Louis. Hela min kropp blev varm bara av att tänka på det, allt var så himla perfekt.
From: Mum
Oh, it's so beautiful, how was it? Who are you there with? Miss you so much to honey x
Jag log och läste smset några gånger till innan jag svarade. Skulle jag berätta om mig och Louis eller skulle hon få reda på det genom skvallertidningarna hon alltid läser?
To: Mum
It was perfect! I can not believe I dared haha. I was there with Louis, you will probably see everywhere in the newspaper who it is tomorrow x
Jag la mobilen bredvid mig och blundade. Direkt började bilder från kvällen spelas i mitt huvud och ett stort leende placerades på mina läppar när jag tänkte på kyssen. Hur Louis sagt att han alltid velat kyssa mig, gud, bara av att tänka på det så fick jag tusentals fjärilar i magen.
-
"Vart ska vi mötas då?" frågade jag och strök bak en hårslinga som hamnat i mitt ansikte.
"Starbucks?" föreslog Louis och höjdeögonbrynen.
"Vilken? Det finns typ tusen stycken" sa jag fnittrigt.
"Den vi möttes på, du vet den dagen då du fick en host - och skrattattack samtidigt?"
Jag skrattade och nickade. Jag kommer nog aldrig glömma bort den dagen "Vilken tid?"
"Vi är nog klara runt fyra" sa han och kollade på sin silvriga klocka han hade på armen "Jag kan ringa dig när intervjun är slut"
"Det låter bra" svarade och nickade igen, jag vände huvudet och kollade ut genom fönstret där Londons gator svischade förbi.
"Jag skickar med dig en vakt" fortsatte Louis och jag kollade tillbaka på honom.
"Jag behöver ingen livvakt" sa jag och höjde ögonbrynen.
"Man vet aldrig" Louis ryckte på axlarna och log "Jag vill bara inte att du ska bli attackerad av fans"
Han lutade sig framåt och kysste mig på munnen innan bilen stannade.
"Jag kommer knappast bli attackerad" sa jag och log mot Louis innan jag hoppade ur den stora svarta bilen "Ses sen"
Direkt svepte kalla vindar förbi mig och jag drog min skinnjacka tajtare runt mig innan jag började gå längs gatan och bara njöt av London. Min absoluta favoritstad. Jag måste verkligen börja åka hit oftare.
Mina ögon fann direkt den rosa, inramade affären längre bort på gatan och inombords skrek jag av lycka. Jag hade alltid varit galen i Victoria's Secret efter att jag fått en bodymist från mamma och pappa i födelsedags present när jag fyllde sjutton år. Efter det gick jag alltid till Victoria's Secret när jag hade tid och kunde spendera timmar på att lukta på alla olika parfymer och kroppskrämer som fanns, men aldrig hade jag köpt något.
När jag kom in i affären gick jag direkt till bodymist hörnan. Jag log nöjt när jag tog tag i "Such a Flirt" som jag visste Josie hade köpt till sin syster när hon fyllde år.
"Ursäkta?" sa en ljus röst bakom mig och jag vände mig direkt om. Två tjejer i tretton årsålder stod med två leenden fastklistrat på sina ansikten och jag började känna mig en aning pirrig. Jag visste att dom var fans av antingen Justin eller One Direction och oftast brukade dom kasta fula ord i mitt ansikte.
"Är inte du Victoria Sparker? Justins tjej?" frågade den andra tjejen och jag höjde mina ögonbryn. Hade Justin fortfarande inte gått ut med att vi var över?
"Öh, nej" sa jag tvekande "Alltså, jag är Victoria men jag och Justin gjorde slut för längesen"
"Det har han inte sagt?" sa nu den andra tjejen, hon kollade på sin vän men vände sedan blicken till mig igen "Kan vi få ta bild med dig?"
Frågan kom som en chock, vilket det alltid gjorde när fans frågade om dom fick ta bild med mig. Det var inte många som frågat mig det.
"Visst" sa jag långsamt och båda tjejerna log innan dom både tog upp sina mobilen och ställde sig bredvid mig. Jag log mot kameran medans tjejernas ansikten var tätt ihoptryckt med mitt.
Jag lämnade Victoria's Secret med en kasse i handen. Jag kunde bara inte låta bli att köpa "Such a Flirt". Jag hade velat ha den sålänge så det var verkligen på tiden att jag köpte den. Min mobil som låg i bakfickan gav ifrån sig ett ljud och jag drog direkt upp den.
From: Josie
Awww, omg, you and Louis are so cuuuuute together! The picture of you two kissing in London Eye is just... omg perfect! Have never seen cuter pictures! Miss you babe, see you in like two weeks x
Ett leende placerades på mina läppar och nu växte saknaden för Josie enormt inom mig. Jag hade inte varit medveten om att jag saknat henne såhär mycket och jag hade inte heller varit medveten om att jag skulle hem om två veckor. Då kommer jag behöva lämna Louis och sedan ska han på turné. Mitt leende suddades ut och min mage vred ihop sig.
------
Inte alls nöjd med kapitlet men jaja, något är det ju eller hur? ;) Fortsätt kommentera frågor så kommer jag svara på dom i ett inlägg som kommer ut den 16 :) x
More Than This - Chapter 21
Victorias perspektiv:
Jag lutade mig mot räcket i gondolen och lät blicken glida över upplysta staden. Vi hade inte kommit speciellt långt upp men ändå var utsikten otroligt och jag kunde verkligen inte föreställa mig hur mycket otroligare utsikten skulle vara högst upp av London Eye. Varje gång hjulet stannade och nya människor skulle på nästa gondol så gungade gondolerna till och varje gång blev jag lika rädd - jag var väldigt höjdrädd, ganska mycket faktiskt.
"Är du rädd?" frågade Louis och jag kände i ögonvrån hur han kollade på mig. Mina kinder hettades upp när jag insåg att jag hade ställt mig närmare och närmare Louis och hur mina knogar blivit vita för att jag höll räcket alldeles för hårt.
"Lite höjdrädd bara" sa jag lågt och jag kunde höra att Louis log. Varför han log visste jag inte men det skulle inte förvåna mig om det var för att jag faktiskt var höjdrädd.
"Det är inget fara" Louis la sin arm runt min midja och drog mig ännu närmare så att våra kroppar trycktes mot varandra och det fick mig faktiskt att slappna av. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av utsikten och att få vara i hans famn. Jag var glad att Louis bokat en "egen" gondol till oss, utan massa andra människor. Förmodligen skulle säkert femtiomiljarder bilder på oss vara i tidningarna för att dom fotat oss istället för utsikten och det ville jag inte. Det var alltid obehagligt att synas i tidningen även om jag borde vara van efter tre år. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid det, jag hade ingen anledning alls att vara i tidningen. Jag var inte känd och kommer aldrig bli det heller. Jag skulle aldrig vilja bli världskänd, det räckte med att vara väldigt igenkänd.
"Är det inte jobbigt att vara världskänd?" frågade jag och kollade upp på Louis. Hans blick var riktad ut över staden, han var så fin att jag bara ville gråta.
"Ganska, det är mest jobbigt när man går på gatan eller ska handla då man behöver ha fyra vakter som följer en överallt" sa han och kollade ner på mig en kort stund innan han vände bort blicken tillbaka till utsikten "Men det är värt det"
Jag log och kollade tillbaka ut på utsikten.Vi var snart högst upp och jag pirret i magen växte men jag var trygg, jag var i Louis famn trotsallt. Jag öppnade min väska och letade snabbt efter min mobil - jag behövde bevisa mamma att jag vågade åka London Eye även om det förmodligen fanns miljarder bilder på internet. Jag tog en bild på utsikten och skickade sedan iväg det till mamma.
To: Mum
Look where i am! Aren't you proud of me mum? :') Miss you so much x
"Vic?" sa Louis och jag hm:ade som svar "Kolla"
Jag vände upp blicken och träffades av en kamerablixt i ansiktet, Louis ansikte var tryckt mot mitt och då insåg jag att han nyss tog bild. Jag trodde det var någon paparazzi som lyckades klättra upp till våran gondol eller något och det var så otroligt konstigt att jag ens tänkt så, det var ju ändå omöjligt.
"Louis!" sa jag och kollade på honom med en seriös min, men jag kunde inte låta bli att le "Vad ska du göra med den?"
"Inget" sa han och flinade.
Jag räckte mig efter hans mobil som han höll i handen men med så snabba reflexer som han har så smet han undan och höll upp armen i luften. Jag hoppade och försökte få tag på mobilen han hade i handen men jag var alldeles för kort - varför kunde jag inte bli lika lång som pappa för?.
"Kan jag få se på den iallafall?" sa jag och slutade hoppa efter några sekunder.
"Jag håller mobilen, du kanske raderar den" sa han och klickade snabbt upp bilden han tagit på oss. Jag gillade inte att bli fotat, jag hatade det, jag blev aldrig fin på bild vilket jag hade insett vid 16 års ålder, då slutade jag ta "ego bilder".
På bilden Louis tagit var mitt hår en aning ruffsigt, mina ögon var vidöppna och mina kinder var svagt röda. Jag såg inte alls bra ut.
"Jag ser ut som en kamel och om du lägger upp den på Twitter eller något annat så dödar jag dig, seriöst" sa jag och kollade på Louis som log mot mig.
"Du ser verkligen inte ut som en kamel" sa han och gick ett steg närmare mig "Du är perfekt"
Jag fnös men jag kände mig ändå svimfärdig av hans ord. Mina kinder hettades upp flera grader och jag kollade generat bort. Min blick hamnade på den belysta staden och mina ögon spärrades upp.
"Lou, vi är högst upp" sa jag och skyndade mig till fönstret - vi hade tydligen förflyttat oss till mitten av gondolen - och tryckte mina varma händer mot det svala glaset.
Louis skrattade och ställde sig bakom mig, han lutade sin haka mot min axel. Hans varma andetag träffade mig på axeln och jag fick gåshud längs hela kroppen.
"Det är så vackert" sa jag och log stort. Jag är glad att jag är här och jag är glad att Louis var den som tog hit mig.
Medans jag studerade varenda byggnad jag såg härifrån så kände jag - om jag inte inbillade mig - ett par läppar mot min hals. Hela min kropp blev knottrig och min mage gjorde volter.
"Louis..." sa jag lågt och lutade mitt huvud bak mot hans hals.
"Förlåt" mumlade han och jag log svagt för mig själv.
"Nej, säg inte förlåt" sa jag och vände mig om, jag mötte hans fina ögon som nästan lös i mörkret och mitt leende ökade rejält. Han kollade på mig samtidigt som hans händer flyttades till min midja och det kändes som att min kropp stod i brand - endast av hans beröring. Vad han fick mig att känna bara av en beröring från honom var sjukt, jag hade aldrig tidigare känt såhär. Inte ens med Justin. Sakta flyttades våra huvuden mot varandra och min mage pirrade så mycket att det var mer än bara fjärilar där inne. När hans nuddade mina kändes det som att jag drömde, min mage gjorde tusentals volter och hela min kropp var täckt med gåshud. Jag kunde inte beskriva känslan av att känna Louis läppar mot mina.
"Du har ingen aning om hur länge jag har väntat på att få kyssa dig" sa Louis lågt och raspigt mot mina läppar innan han kysste mig igen.
---
Whoo! Blev ganska nöjd med den här delen även om den var lite kort, om jag ska vara ärlig hehe. Hoppas ni tycker om den bara! ;) Jag fick en kommentar om jag inte kunde berätta lite om mig själv, och visst kan jag göra det! Ni får kommentera massa frågor ni vill veta om mig så ska jag försöka fixa ihop ett inlägg med svaren! :D x
More Than This - Chapter 20
Victorias perspektiv:
Jag kollade på Louis medans han knöt sina Converse. Jag ville inte att han skulle gå, jag ville fortsätta vara i hans varma famn medans vi kollade på film eller spelade Fifa.
"Ska du göra något imorgon?" frågade Louis och rätade på sig, han drog handen genom sitt bruna hår och drog sedan luggen åt sidan.
"Inget planerat" svarade jag och ryckte på axlarna.
Han log och kliade sig i nacken "Jag är inte bra på sånt här och har ingen aning om hur man ska säga det" skrattade han och mötte mina ögon "Men vill du...liksom... gå på..."
"Dejt?" avslutade jag hans mening och han log tacksamt "Gärna, jätte gärna"
"Vad bra" sa han och hans leende ökade "Jag hämtar dig vid sex, om det går bra?"
Jag nickade som svar och tog några steg närmare Louis, jag la mina korta armar runt honom och han besvarade kramen.
"Vart ska vi imorgon?" frågade jag innan Louis hann öppna ytterdörren.
"Det får du se" sa han med ett flin, jag himlade lekfullt med ögonen och fnittrade lågt "Godnatt, Vic"
"Godnatt" hann jag svara innan Louis hade stängt ytterdörren. Jag låste dörren efter honom och gick sedan till mitt rum. Klockan närmade sig elva på kvällen och jag blev nästan förvånad. Jag trodde klockan var runt nio.
-
Jag drog frustrerat handen genom mitt blöta,trassliga hår. Jag hade endast underkläder på mig och jag hade sprungit runt hela lägenheten för att hitta bra kläder. Vad jag hade gjort idag vet jag inte, men jag hade lyckats komma på klockan fyra att jag skulle på dejt. Han skulle hämta mig klockan sex och jag hade bara två timmar på mig nu, det kändes som att det inte skulle räcka. Jag hade inte valt kläder, sminkat mig eller fixat mitt blöta hår.
Min blick landade på den svarta klänningen som låg rynkligt på golvet bredvid resväskan, förmodligen hade jag kastat ut den när jag var på jakt efter underkläder. Jag hade köpt för säkert en månad sen men aldrig använt, kanske kunde jag ha på mig den? Försiktigt tog jag upp den och studerade den. Den kunde man väl ha på en dejt? Såklart man kunde, men kunde man ha den dit vi skulle? Det skulle hade varit en stor lättnad om han hade sagt vart vi skulle. Jag drog smidigt på mig klänningen och gick till spegeln. Den svarta klänningen satt faktiskt - av min förvåning - perfekt på min kropp. Jag snurrade runt några varv innan jag fortsatte till sminket och håret. Jag duttade på lite puder, ritade på en smal eyeliner linje och kletade på lite mascara. Jag brukade i vanliga fall aldrig använda eyeliner och vad som flög i mig nu vet jag inte, men jag passade konstigt nog i eyeliner vilket jag inte alls trodde - jag gjorde en ren chansing.
Dörrklockan ringde och det fick mig att rycka till. Jag drog plattången genom håret en sista gång innan jag sprang ut till hallen. Innan jag öppnade drog jag på mig mina mina svarta high heels. Jag öppnade snabbt dörren och mina ögon landade direkt på Louis. Han hade på sig en svart skjorta med svarta jeans. Han hade ett leende på läpparna när han kollade på mig, uppefrån och ner.
"Är det för mycket?" frågade jag tveksamt och Louis kollade direkt upp på mig med ett leende.
"Inte alls, du är jätte vacker" sa han och jag kunde inte hjälpa att jag började rodna.
"Tack" sa jag med ett stort leende på läpparna "Jag ska bara hämta min väska, sen kan vi gå"
Jag trippade försiktigt in i lägenheten igen och hämtade min väska som låg på bordet i vardagsrummet. Sedan gick jag så snabbt jag kunde med mina höga skor tillbaka till hallen där Louis stod. Hans leende ökade när han fick syn på mig och jag kunde själv inte låta bli att le större än vad jag redan gjorde.
"Redo?" frågade han och jag nickade som svar.
Vi gick bredvid varandra ner för alla fem långa trappor och det var verkligen inte roligt. Mina fötter värkte en aning redan men jag försökte bita ihop och strunta i det. Vi gick ner för sista trappan när jag plötsligt började fnittra och kunde inte sluta, min ena fot vek sig vilket gjorde att jag hamnade på rumpan och gled ner för dom sista trappstegen.
"Shit" sa Louis och och satte sig på huk bredvid mig. Han satte sina händer vid min midja och hjälpte mig upp på fötter "Gjorde du illa dig?"
Jag fnittrade mer än vad jag gjorde tidigare, både av pinsamhet och Louis reaktion.
"Nej då" sa jag och försökte lugna ner mig "Förlåt"
"För vad?" Louis kollade på mig med ett brett leende på läpparna, han verkade inte kunna hålla sitt skratt inne så det slutade med att vi båda skrattade hela vägen till bilen. Varför jag skrattade från första början vet jag inte, men alla brukar ju få sånna attacker, eller hur? Jag fick verkligen min i fel tidpunkt.
Louis öppnade bildörren till mig och jag log tacksamt medans jag satte mig i bilen. Louis sprang över till förarsidan och startade bilen. Radion sattes igång och min favorit spelades, Never Say Never - The Fray. Jag höjde ögonbrynen med ett leende och kollade på Louis som hade blicken riktad på vägen.
"Öhm, för jag höja?" frågade jag och Louis nickade. Jag såg i ögonvrån att han kollade på mig medans jag försiktigt vred på volymknappen, rädd att råka höja musiken för mycket.
"Gillar du The Fray?" frågade Louis och trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken.
"Ja, faktiskt" sa jag och log svagt.
"Jag med" sa han och jag kollade på honom.
"Gör du? Vilken är din favorit låt?"
"Look after you" sa han och jag visste att han log, jag behövde inte ens kolla.
Louis parkerade bilen utanför en restaurang och jag såg redan nu att den var lyxig, otroligt lyxig.
"Ska vi gå?" frågade Louis och jag vände huvudet och kollade på honom.Jag nickade som svar och vi hoppade ur bilen. Vi gick bredvid varandra och det var bara några millimeter mellan oss. Varje gång vi nuddades så fyllde samma känsla mig och jag kunde inte sluta le.
"Tomlinson" sa Louis till kyparen som artigt nickade bort till ett bord som stod i mitten av restaurangen. Medans jag följde efter Louis till bordet kunde jag inte låta bli att känna mig en aning udda bland människorna här inne. Alla här inne var säkert miljonärer och här kommer jag som inte ens i närheten av miljonär.
"Är du okej?" frågade Louis och kollade på mig med ett svagt leende på läpparna.
"Såklart" svarade jag med ett leende. Jag satte mig på stolen mittemot Louis. En man med svart kostym kom fram till vårat bord och gav oss varsin meny. Bara menyn såg ut att kosta en förmögenhet.
"Ta vad du vill, jag betalar" sa Louis och jag kollade på honom med ett tacksamt leende.
Jag kollade runt i menyn och bestämde mig direkt för Spaghetti Bolognese, både för att det var en utav dom lite billigare rätterna och för att jag inte hade ätit det på länge.
"Är ni redo att beställa?" frågade samma man som hade gett oss menyerna. Louis kollade på mig för ett svar och jag nickade med ett leende.
"Öh, Spaghetti Bolognese till mig" sa jag med ett svagt leende.
"Grillad kyckling" sa Louis och mannen nickade innan han försvann.
"Det skulle inte förvånat mig om du beställde cookie dough" sa jag och log "Det fanns på efterrätter"
"Så du har läst om mig på internet?" flinade Louis och jag nickade.
"Jag ville veta mer om dig" sa jag och en klunk av mitt kalla vatten som kyparen tidigare kom med.
"Du kunde ju frågat"
"Sant, men jag skulle aldrig kommit på frågor mitt upp och ner"
Louis skrockade och jag drogs med.
"Eftersom jag inte kan läsa om dig på internet, så får jag nog fråga dig nu" sa Louis.
Jag nickade och log "Kör på"
Louis tänkte några sekunder innan han öppnade munnen "Framtidsplaner inom jobb?"
"Öh, jag har inte kommit så långt" skrattade jag och Louis log.
"Intressen?"
"Piano, tror jag"
"Hur är din familj? Jag menar, har ni bra kontakt och sånt?"
"Dom bor inte så många kvarter bort från min lägenhet" sa jag "När jag flyttar brukar dom också flytta, dom gillar inte att vara långt bort från mig så vi ses ganska ofta" jag skrattade åt tanken hur löjligt det lät. Jag var vuxen och ändå behandlade dom mig som att jag var en tonåring som man behövde ha koll på hela tiden.
"Oj" skrattade Louis och höjde ögonbrynen "Det var... speciellt"
"Ja, jag känner mig då och då lite som ett barn" sa jag och nickade.
-
Vi reste oss från stolarna och när jag kollade på klockan hade vi nästan suttit här inne i två timmar. Vi hade ätit på kanske en halvtimme men pratat i en och en halv timme, jag älskade att prata med Louis, han var så himla lätt att prata med och dessutom fick han mig att skratta hur lätt som helst.
När vi gick ut från restaurangen hade det redan börjat mörkna och det hade blivit en aning kallare. Jag fattar inte varför jag inte tog med mig en kofta. Jag gick som en vana till bilen men Louis stannade och kollade på mig med ett hemlighetsfullt leende.
"Vi är inte riktigt klara än, kom" Louis sträckte fram handen och sakta gick mot honom och tog tag i hans varma hand. Vi började gå längs gatan och jag fattade fortfarande inte vart vi skulle. Kanske skulle vi bara på en promenad?
"Vart ska vi?" frågade jag nyfiket och Louis skrattade.
"Det får du se"
"Måste du vara så hemlighetsfull?" sa jag med ett flin och Louis nickade.
"Ja, såklart. Annars blir det tråkigt"
Jag suckade och himlade lekfull med ögonen. Efter att vi hade gått i en kvart började jag känna igen mig men jag visste fortfarande inte riktigt vart vi var - förmodligen kände jag igen det för att jag sett bilder på internet. Eftersom jag bodde i London när jag var liten så lärde jag mig inte direkt Londons gator. Jag befann mig mer hemma hos Josh i deras trädgård eller hemma hos oss. När vi plötsligt stod framför London Eye tappade jag nästan hakan. Jag hade aldrig varit i närheten av London Eye eller Big Ben förut.
"Ska vi åka London Eye?" frågade jag chockat när Louis ställde sig i kön.
"Jag tänkte det" sa han och jag brast upp i ett stort leende "Jag hoppas du aldrig åkt när det är mörkt"
"Jag har aldrig någonsin varit här" erkände jag och Louis la sin arm runt mig med ett nöjt leende på läpparna.
---
Shit! Värsta långa kapitlet! Har suttit snart fyra timmar och skrivit detta kapitel, sen har jag även letat efter bild osv! Hoppas ni tycker om kapitlet och glöm inte bort att kommentera vad ni tycker och vad ni tror kommer hända!
Ps. Vill gärna veta lite mer om mina läsare och jag har länge undrat: Vilken/vilka 1D låtar är era favoriter? :)x
More Than This - Chapter 19
Victorias perspektiv:
Jag vände mig om i sängen ännu en gång. Jag hade snart legat här i en timme och jag hade fortfarande inte lyckas få någon sömn. Kanske var det för att killarna skrattade och pratade högt på andra sidan vägen eller så var det bara huvudvärken som sakta dödade mig innefrån som hindrade mig från att somna. Jag fattar inte hur Louis eller Harry inte kunde vara bakfulla? Jag menar, dom drack ju nästan mer än vad jag gjorde?
Min mobil som låg på det lilla bordet bredvid sängen började lysa och jag kollade undrande på den innan jag tog tag i den. LOUIS stod det på skärmen och jag låste snabbt upp mobilen för att kunna läsa smset han skrivit. Men varför hade han bara inte kommit in? Han var ju ändå i rummet bredvid.
From: Louis
I think we need to talk... can i come in to you?
Ett okontrollerat leende placerades på mina läppar när jag läste smset även om det inte var rätt tillfälle att le. Men jag kunde inte styra det, bara av att läsa hans namn så började jag le. Jag ville inte le, för han hade ju fortfarande kysst den där tjejen och sedan sagt att vi har något tillsammans. Han var så förvirrande.
To: Louis
Sure.
Svarade jag enkelt. Jag var nära på att lägga till en smiley men kommit på mig själv innan jag skickat iväg det.
Jag satte mig upp i sängen i skräddarställning och väntade på att Louis skulle komma in. Det pirrade mer och mer i magen för varje minut, tänk om det här samtalet slutar med att vi skriket åt varanda?
Tre lösa knackningar väckte liv i mig och jag rätade snabbt på mig "Kom in" sa jag högt och bara några sekunder senare öppnas dörren och Louis stiger in. Hans steg var tvekande och jag kunde tydligt se att han spände käkarna.
"Hej" sa jag lågt och strök bak en hårslinga bakom örat.
"Hej" svarade han lika lågt, han kollade tvekande på mig.
Det var så himla spänt mellan oss och jag hatade det. Det skulle inte vara såhär om man var med Louis.
"Så..." sa jag frågande och höjde ögonbrynen. Jag slog ner blicken i det mörka trägolvet och pickade nervöst på mina fingrar.
"Jag..." började Louis och satte sig sakta på sängkanten "Du tror säkert att jag kysste den där tjejen igår, vilket jag inte gjorde. Hon var min såkallade 'flickvän' när vi gick i skolan och nu ville hon 'få tillbaka mig'''
Jag nickade svagt och kollade upp på Louis.
"Kan du snälla förlåta mig? Även om inget egentligen hände" sa han med ett svagt leende.
"Du talat sanning nu va?" frågade jag tveksamt och kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken.
"Ja, jag skulle aldrig ljuga för dig" sa han och jag kunde höra att han log. Men jag tvekade fortfarande. Tänk om han faktiskt ljög, han kanske faktiskt kysste tillbaka?
"Jag fattar inte hur du egentligen kan vara arg när jag inte kysste henne" sa Louis efter några sekunders tystnad.
"Jag är inte arg... jag är bara... jag vet inte" sa jag och kollade på honom med en seriös min "Jag vill så gärna tro dig, men jag vet inte. Tänk om du faktiskt ljuder"
"Så du litar inte på mig? Du tror jag sitter och ljuger mitt framför dig?" sa han och sänkte ögonbrynen irriterat.
"Man vet aldrig!" sa jag och viftade med armarna frustrerat.
Jag hade aldrig varit bra på att argumentera och kommer nog aldrig bli det heller.
"Snälla Vic" sa han och han lät desperat "Jag ber dig. Jag talar ren sanning nu. Snälla. Jag vill inte förlora oss"
Min mage gjorde tusentals volter och jag kände mig ganska rörd faktiskt. han ville inte förlora 'oss'.
"Okej" sa jag och suckade lågt.
"Förlåter du mig?" sa han och ett svagt leende placerades på hans läppar "Jag har inte pressat dig eller något? Bara så att du inte ger dig för att jag har typ tvingat dig eller något"
"Om du ljuger, jag lovar, du kommer inte få det lätt"
Louis log svagt och nickade "Jag ljuger inte"
"Bäst för dig" sa jag och brast ut i ett stort flin.
-
"Du sa att du var dålig!" sa Louis nöjt och försökte ännu en gång distrahera mig från spelet genom att kittla mig.
"Försök inte fuska, Tomlinson!" skrattade jag och kollade upp på Louis.
Jag låg i hans famn med hans arm runt mig och vi spelade Fifa vilket han hade behövt tjata sig till. Eftersom det bara var vi hemma nu så hade Louis ingen annan att spela med, förutom mig.
"Och jag är dålig, du leder ju med 3-2! Jag fattar inte varför du gnäller" sa jag och Louis fnös.
"Du har varit hur nära som helst på att göra mål. Flera gånger också" svarade han och jag kunde höra honom le.
Jag fnittrade och valde att inte svara på det. Bara några minuter senare hade jag gjort ett till mål och nu stod det 3-3. Jag visste att Louis kunde bli tjurig när han inte vann, så nu skulle jag vinna.
"Jag fattar inte hur du ser dig själv dålig på Fifa! Du vann precis över mig!" sa Louis och slängde iväg spelkontrollen till andra sidan soffan när jag slutligen vunnit över honom "Jag är bäst på Fifa"
"Tydligen inte" retades jag och louis suckade busigt.
"Jag lät dig vinna"
"Gjorde du inte alls! Jag vet att du gav allt du hade för att vinna" sa jag och satte mig upp. Jag la kontrollen på bordet och la mig sedan i hans famn igen.
"Gjorde jag inte" Louis la sina händer på min midja och tryckte löst vilket fick mig att skratta.
"Försök inte!" jag rullade bort från honom och jag kunde höra Louis skratta lågt.
"Vadå?"
"Du får absolut inte kittla mig" sa jag seriöst och Louis flinade.
"Men jag gillar höra ditt skratt" sa han och log.
"Jag skrattar inte när jag blir kittlad, jag låter seriöst som en döende säl" sa jag och skrattade lågt.
"Ditt döende säl skratt är gulligt"
Mina kinder hettades upp rejält och jag kunde inte göra något annat än att försöka gömma mitt ansikte tills mitt ansikte fått tillbak sin normala färg.
"Aw, du rodnar!" Louis lutade sig framåt och tog mig runt midjan och drog mig närmare honom.
"Gör jag inte alls" sa jag och fnittrade.
"Jo det gör du" sa han och tog bort mina händer från mitt ansikte.
"Okej okej" sa jag och tryckte mitt ansikte mot hans axel. Louis armar slingrade sig runt min kropp och tryckte mig närmare än vad jag redan var. När jag kollade upp var våra ansikten bara några centimeter ifrån varandra och det kändes som att vi skulle kyssa men såklart inte, Louis mobil gav ifrån sig ett ljud och jag hoppade snabbt bak för att Louis skulle kunna få upp sin mobil. Han suckade när han kollade på sina mobil och när jag lutade mig fram såg jag att det var en notis från Twitter.
"Twitter?" sa jag och höjde ögonbrynen med ett leende.
"Niall har uppdaterat" sa han roat och la mobilen på bordet.
"Har du på notiser när killarna uppdaterar?" fnittrade jag.
"Ja, faktiskt" sa han och skrattade lågt.
-
Hej! Har håållt på hela dagen med det här kapitlet men ändå blir den ingen bra. Iaf, ni får jätte gärna kommentera vad jag skulle kunna ändra när jag skriver. Jag funderar på om jag ska byta till engelska dialoger, men jag vet inte. Kommentera vad du tycker, om du vill lol ;)xx
More Than This - Chapter 18
Victorias perspektiv:
Kalla vindar svepte förbi och regnet smattrad hårt på mitt huvud medans jag tog långsamma steg längs gatan för att komma bort från den dunkande lokalen. Att springa iväg från Louis var ett otroligt löjligt val. Men jag klarade inte av att låtsas som att jag inte brydde mig för det gjorde jag. Det gjorde ont att se Louis och en annan tjej kyssas och nu jagade minnena mig. Jag trodde vi hade något, jag menar, blickarna och allt måste ju betytt något. Men jag kanske bara inbildade mig. Lost in confusion like an illusion. Och nu började jag tänka på Justin också, jag tänker aldrig mer bli full igen. Jag kunde verkligen inte hålla reda på mina tankar och allt jag inte ville tänka på poppade ju såklart upp i huvudet och ville inte försvinna.
"Vic, vänta!" ropade Louis bakom mig. Jag suckade högt och vände mig sakta om och kollade på Louis som kom vinglande mot mig. Den vita tshirten han hade på sig hade blivit blöt och man kunde se hans magruter genom det blöta tyget. Om jag sa att han inte såg otrolig sexig ut nu så ljög jag.
"Vad" sa jag och slog ner blicken i marken för att inte kolla på hans kropp.
"Vart ska du?"
"Hem"
"Hem"
"Du kan inte gå hem själv"
"Jag går hellre själv än med dig" sa jag utan att tänka mig för och jag ville bara slå mig i huvudet med ett basebollträ.
"Är du arg på mig?" Louis lät nästan irriterad när han sa det.
"Ja...Eller nej..." sa jag i en suckning "Jag trodde vi.... du vet... Hade något..."
"Vi har något" sa han tveksamt och jag kollade upp på honom.
"Men den där bimbon då?" sa jag och strök bort vattendropparna som gled ner för min panna.
"Bimbon? den där tjejen som jag kysste...eller hon kysste mig...fast jag kysste inte...-"
"Okej" sa jag otåligt och suckade högt "Jag måste gå nu"
Jag backade några steg innan jag vände mig om.
"Du får inte gå själv hem" sa Louis och gick efter mig "Jag vill helst inte att du ska bli kidnappad eller något.
Jag kollade på honom över axeln och nickade "Då tar jag väl taxi"
"Låt mig bara gå med dig" sa han och log.
Jag suckade och nickade sakta "Okej då"
Vi gick sakta bredvid varandra, vi sa inget men det behövdes inte. Jag hade för mycket i huvudet just nu och jag orkade inte heller öppna min mun just nu och det verkade inte Louis heller. Han såg hur trött som helst ut och han var faktiskt rätt söt när han var trött, fast det var han hela tiden. Jag sköt bort tankarna om honom och försökte istället fokusera på marken och att inte vingla så mycket. Jag ville helst komma hem hel och inte med fötter som var stukade.
"Tack för att du...gick med mig" sa jag och slog ner blicken i marken.
"Varsågod" sa louis och jag kollade upp på honom och mötte hans fina ögon.
Det var spänt mellan oss och jag ville bara springa upp till lägenheten och lägga mig i sängen och bara glömma det som hänt ikväll. Mitt huvud värkte och jag mådde illa och det var några utav de tusentals anledningarna till att jag var en riktigt bitch mot Louis just nu.
"Vi ses" sa jag sakta och Louis nickade.
"Godnatt" sa han och jag vände mig om utan att svara. Jag öppnade portdörren och medans jag gick upp för första trappan kunde jag inte låta bli att kolla på ut Louis genom fönstret på dörren. Han riktade ansiktet upp mot himlen och lät vattnet träffa hans ansikte mjuka ansikte.
-
Jag satte mig sakta upp i sängen. Mitt huvud värkte och snurrade så mycket att jag nästan kände mig döende. Det var alltså såhär det kändes att vara bakfull. Herregud, jag tänker aldrig mer dricka alkohol. Jag ställde mig sakta upp på mina trötta ben och gjorde min gång till köket. Regnet smattrade mot fönstret men det gjorde mig inte alls förvånad. Det regnade ungefär hela tiden i England.
"Godmorgon!" sa en välkänd röst bakom mig och jag hoppade till av rädsla.
"Herregud, sluta!" sa jag och vände mig om och kollade på Josh som log.
"Är du bakis?" retades Josh och la sin hand på min axel.
"Ja, för första gången också" mumlade jag och tog fram den vita tabletten från det lilla paketet "När kom du?"
"Imorse runt nio" svarade han och satte sig vid bordet "Harry och Louis kommer sen bara så du vet, ganska snart faktsikt"
"Va? Vad ska dom göra här?" frågade jag och tog mitt glas i handen.
"Förmodligen spela Fifa" sa han med ett leende.
"Kan dom inte göra det hemma" sa jag lågt.
Jag vände mig om och suckade lågt. Jag hade ingen lust att möta Louis, inte nu.
"Ni får inte komma in i mitt rum" sa jag varnande och kollade på Josh över axeln "Det är utmattande att bara prata med dig nu och jag har ingen lust att prata med två till som dessutom pratar så himla mycket och högt"
Josh skrattade och skakade på huvudet "Jag ska försöka komma ihåg det"
Bara ett ögonblick senare öppnas ytterdörren och prat fyllde hela lägenheten, man kunde nästan tro att det var femton personer som kom istället för två. Jag gav Josh en blick innan jag stoppade tabletten i munnen och tog en stor klunk av vattnet.
--
Sjukt dåligt och kort kapitel, förlåt så himla mycket! Visste verkligen inte vad som skulle hända så yes... Har iallafall fått hur många nya läsare som helst, så heeeej på er! Hoppas ni gillar min novell ;)xx
More than this - Chapter 17
Victorias perspektiv:
Bara efter två drinkar så kände jag mig en aning virrig. Det var ingen jobbig virrighet utan den var helt underbar. Jag trodde det skulle vara fruktansvärt att vara full, men nu fattar jag varför folk festar och blir fulla.
"Åh, jag älskar den här låten!" Sa Niall högt och reste sig snabbt - alldeles för snabbt - och snubblade på stolbenet så att han ramlade baklänges och hamnade på rumpan. Om jag hade varit nykter skulle jag hjälpt honom, men nu var jag inte det och jag fattade själv inte vad jag höll på med. Alla runt bordet började skratta när Niall kollade på oss alldeles chockad över vad som precis hänt.
"Hjälp mig upp!" sa han och sträckte ut armarna som ett barn.
Zayn och Liam drog upp honom och bara ett ögonblick senare var Niall på dansgolvet och dansade som att ingen kollade. Zayn, Perrie, Liam och Harry drack snabbt upp det som fanns i deras glas innan dom också gick till dansgolvet och dansade lika galet som Niall.
Jag kollade på Louis och konstigt nog kollade han redan på mig, mina kinder hettades upp en aning och jag gav honom ett svagt leende som han besvarade med ett ännu större leende.
"Vill du dansa?" Frågade han och hoppade över till stolen som Perrie tidigare satt på.
"Jag kan inte dansa" fnittrade jag och kollade på honom.
"Inte jag heller"
Bara några sekunder senare stod jag på benen med Louis hand inlindad med min, vilket jag inte var beredd på men jag sa inget för jag älskade det. Han log innan han gick mot dansgolvet med mig i släptåg, han trängde sig in bland folkmassan och han stannade inte förän vi var mitt i allt. Han började dansa och inte långt efter var jag också igång. Musiken dunkade i kroppen och jag kände mig så himla...fri? Jag hade ingen aning om vad det var men det var helt underbart. Det här är första gången jag är full och detta är definitivt inte den sista.
"Du kan visst dansa!" Sa Louis och log brett.
"Verkligen" skrattade jag och kollade på honom "du med förresten, riktigt snygga danssteg"
Han log och himlade lekfullt med ögonen men fortsatte att dansa.
Jag vet inte hur länge vi dansat, men jag var andfådd, min tunga var som sandpapper och det kändes som att mina fötter skulle ramla av. Jag var glad över att jag inte tagit klackskor vilket Perrie hade gjort. Gud vad jag tycker synd om henne nu, hennes fötter måste vara alldeles förstörda.
"Jag behöver något att dricka" sa jag och Louis nickade. Han tog tag i min hand igen - vilket jag ännu en gång inte var beredd på - och drog med mig genom folkmassan igen. Min kropp dunkade in i andras medans jag tog snabba steg efter Louis och jag hade säkert lyckas få på mig en liter alkohol. Om jag hade varit nykter skulle jag flippa ur men nu var jag ju inte det. Det är så mycket roligare att vara full. Att jag aldrig fattat det när jag var tillsammans med Justin. Nu vet jag iallafall varför han festade hela tiden.
"Vad ska du ha?" Frågade Louis och la sin arm runt min midja så att jag kom några millimeter från Louis kropp.
"Öhm" sa jag och kunde inte sluta tänka på att jag var såhär nära Louis. Hela min kropp var knottrig av gåshud bara av honom "Du får välja"
"Ska jag välja vad du ska ha?" Frågade han och log brett.
"Ja, jag vet inte vad som finns" fnittrade jag och kollade upp på honom.
Han log och lutade sig mot baren och beställde något jag inte hörde, men jag skulle nog inte förstå vad det var även om jag hörde. Jag kollade på bartendern som med vana händer hällde i någon vattenliknande vätska i de två små glasen som stod på den klibbiga barskivan.
Louis betalade och gav sedan mig ena glaset.
"Vad är det här?" Frågade jag och rynkade näsan när jag kände den starka doften tränga sig in i min näsa.
"Vodka" skrattade han och tog en klunk utan att göra någon min.
"Är det gott?"
"Har du aldrig druckit vodka förut?"
"Då skulle jag inte frågat"
Han skrattade och tog ännu en klunk så att glaset blev tomt "drick nu" sa han.
Jag kollade ner i glaset och tog sedan en stor - alldeles för stor - klunk och svalde. Det brände i hela min hals och tårar trängde sig upp i ögonen. Jag hostade och ställde snabbt det lilla glaset på baren och satte händerna på halsen.
"Var det gott?" Skrattade han och la sin arm runt mina axlar och tryckte mig närmare honom.
Jag försökte ge honom en seriös blick men slutade med att jag brast ut i ett skratt.
"En till" hojtade jag och Louis beställde igen.
Även om min hals stod i brand så var det ändå gott, kanske inte så gott som dom frukt drinkarna jag hade fått i mig.
"Här" Louis räckte mig det lilla glaset igen och jag tog tacksamt emot det.
"Vi kör på tre" sa jag och Louis skrattade och nickade.
"Ett...två..." jag kollade på Louis medans han kollade ner i glaset och väntade på signalen "tre"
Jag placerade glaset mellan mina torra läppar och lät den starka vätskan åka ner i halsen.
Louis perspektiv:
Jag kollade på Victoria med ett leende på läpparna medans hon vingligt gick genom folkmassan för att hitta Perrie.
"Louis?" Sa en hes röst och jag vände på huvudet och mötte Harrys gröna ögon "vart är Vic?"
"Vadårå?" Sa jag en aning sluddrigt och höjde på mina ögonbryn.
"Jag trodde du va med henne..." Sa han och lutade armbågarna mot barskivan.
"Hon letar efter Perrie" sa jag och kollade ut över folkmassan igen. Alkoholen hade verkligen påverkat mig, men jag tyckte att jag kände igen en mörkhårig tjej som kollade intensivt på mig. Jag kände igen henne men jag vet inte vart ifrån. Tack för hjälpen alkohol.
"Jag känner igen den där brunhåriga tjejen" sa jag och pekade på henne vilket fick henne att le större än vad hon redan gjorde.
"Hon kanske är ett fan som du träffat någongång" sa Harry och kollade på henne med höjda ögonbryn.
"Nej..." Sa jag och sänkte ögonbrynen "jag tror... Jag tror det är tjejen jag var tillsammans med innan X-Factor. När jag gick i skolan typ"
"Hon kommer mot oss" sa han lågt och bara några sekunder efter var hon framför mig med ett otroligt stort leende på läpparna.
"Louis?" Sa hon och försökte låta förvånad vilket hon såklart inte var "Gud det var så längesen!"
Jag log tvekande och vred på huvudet mot Harry som var påväg bort mot Liam som han hade fått syn på.
"Öh, aa" sa jag och kliade mig i nacken "jag vill inte vara otrevlig eller något, men jag vill inte direkt prata med dig"
"Är du fortfarande ledsen för att jag dumpade dig en timme innan den där skolbalen? Gud, Louis, det var ju evigheter sen!" Sa hon och höjde ögonbrynen innan hon gick närmare mig så att våra kroppar var några millimeter från varandra vilket inte kändes bra "kan vi inte lämna det bakom oss och... Börja om? Det kanske funkar"
"Nej, jag vet vad du är ute efter, vad du nu heter" sa jag och backade in i baren.
"Jag heter Sarah" sa hon irreterat "och jag är verkligen inte ute efter dina pengar. Jag ångrar mig så himla mycket att jag dumpade dig"
Hon putade sina rosa läppar och försökte göra en "puppy look" vilket hon inte alls lyckades med.
"Sanna, nej" sa jag och puttade löst bort henne.
"Sara" rättade hon mig och jag himlade med ögonen "kom igen, Lou, jag vet att du vill. Vad är det som hindrar dig?"
Min blick hamnade på Victoria som kom gående mot baren med Perrie i släptåg. Hon hade ett stort leende på läpparna vilket orsakade mig att också le.
"Är det hon?" Frågade Sara äcklat "usch"
Jag kollade på Sara irreterat och spände käkarna.
"Du kan hålla kä...-" jag avbröts av Saras läppar som hårt pressades mot mina. Min mage vände sig när jag såg i ögonvrån att Victoria kollade på mig. Oss. Även om jag och Vic inte hade något så kändes det fel. Jag tryckte snabbt bort Sara som log nöjt mot mig, hon var verkligen dum i huvudet och jag kunde inte fatta vad jag hade fallit för hos henne förr. Hon var en total bitch vilket jag var medveten om redan när jag var kär i henne i skolan.
"Vi ses" sa Sara och log stort mot mig innan hon vände huvudet mot Vic som kollade chockat på oss.
Shit.
---
TADA! Förlåt, detta kapitel skulle kommit upp igår, men jag hade helt enkelt inte tid. Jag är iallafall hos min farmor just nu så detta kapitel är skrivet från mobilen och därför ganska kort. Hoppas ni tycker om kapitlet och kommentera vad du tycker!
More than This - Chapter 16
Justins perspektiv:
Jag satte mig i den svarta skinnsoffan i det lilla rummet bakom scenen. Jag skulle uppträda för första gången på flera veckor och jag visste inte riktigt hur jag kände för det. Jag älskade att sjunga och stå på scen och få se alla beliebers i ett och samma rum. Men jag var inte redo. Bilder från Vicäs plågande aniskte när jag kysste spelades framför min näthinna och just nu ville jag bara slå till mig själv. Jag kunde göra allt bara bilderna försvann från mitt huvud. Jag var en sån stor idiot. Det var meningen att jag skulle till mina vänner som tydligen bodde i andra byggnaden på andra sidan gatan, men istället hamnade jag hemma hos Victoria. Jag hade öppnat min mun och det mest löjligaste orden flög ur mig. "Kan du komma tillbaka till New ork med mig?". Som att hon skulle säga ja och alla bekymmer skulle försvinna. Jag hade tänkt på allt jag kunde säga, hur jag kunde lyckas få tillbaka henne, men nu är allt åt skogen.
"Justin, gör dig redo" ropade någon som jag inte alls orkade bry mig om.
Jag reste mig ur soffan och följde med Scott ut ur rummet. Ryan kom fram och rättade till mitt hår och kläder innan han gav mig tummen upp och ett leende. Jag log svagt tillbak innan jag andades långsamt in och ut. Skirkande hördes från publiken och jag blev som vanligt pirrig.
"Kör!" ropade någon från sidan och dörren till mitten av scenen öppnades. Musiken till All Around The World spelades och jag i takt till musiken ut till mitten av scenen.
You're beautiful, beautiful, you should know it
(You're beautiful, beautiful, you should know it)
I think it's time, think it's time that you show it
You're beautiful, beautiful
(You're beautiful, beautiful, you should know it)
I think it's time, think it's time that you show it
You're beautiful, beautiful
Ljudnivån höjdes flera grader. Jag log även om jag plågades av det här just nu. Det var meningen att Vic skulle vara i publiken och sjunga med.
Victorias perspektiv:
Jag skyndade mig efter Perrie som tog snabba och långa steg med vakterna för att komma backstage. Jag förstod att hon var glad och ville så snabbt som möjligt komma fram till Zayn, men hon behövde inte gå i turbo fart.
"Gud vad snabbt du går!" sa jag och joggade för att hinna ikapp.
"Oj, gud förlåt!" sa hon och saktade ner "Jag är bara så taggad att äntligen få se Zayn"
"Jag förstår det" sa jag och log svagt.
Vi stannade utanför en dörr med texten "One Direction" på och jag kunde inte låta bli att le. Jag hörde röster innefrån och det fick mig att le ännu mer. Ena vakten la handen på handtaget och tryckte långsamt ner den för att jävlas med Perrie.
"Snabbare tack" sa hon och med en aning irreterad ton men ändå lät hon så trevlig.
Vakten tryckte ner handtaget och Perrie for in. Jag skrattade lågt och kollade på henne medans hon kastade sig i armarna på Zayn.
Ett par armar slingrade sig runt mig och jag hoppade till av ren reflex.
"Vad tyckte du?" frågade Louis i mitt öra och det gjorde så att jag fick rysningar längs hela ryggraden.
"Det var grymt" sa jag och log.
Louis släppte taget om mig och han ställde sig istället bredvid mig med ett leende på läpparna "Jag är glad att du gillade det"
jag log och bet mig i läppen, jag behövde verkligen anstränga mig för att inte hoppa in i hans famn.
"Är ni redo?" frågade Niall och ställde sig framför oss.
Jag och louis nickade samtidigt och ett nöjt leende placerades på Nialls läppar. Jag hade egentligen ingen aning om vad han menade med det men jag hängde på ändå.
"Då åker vi"
Vi gick ut genom dörren jag och Perrie kom ifrån, jag hade Louis bredvid mig medans dom andra gick framför oss.
"Vilken låt gillade du mest?" frågade Louis och sneglade på mig men vände snabbt blicken ner i marken.
"Change my mind" svarade jag utan att tveka och jag kunde inte låta bli att le. Jag älskade låten hur mycket som helst.
Vi gick ut från arenan och direkt hörde vi skrik. Tusentals tjejer stod vid staken längre bort.
"Du måste nog sitta i mitt knä" sa Louis och tog min hand medans han satte sig i bilen.
"Öhm.. okej" sa jag lågt och satte mig försiktigt i hans knä. Perrie satt i Zayns knä och det såg ur gulligt ut. Jag tvivlade på att det såg lika gulligt ut när jag satt i Louis knä helt spänd.
"Går det bra?" frågade jag lågt och kollade bak på Louis.
"Varför skulle det inte gå bra?" frågade han med ett undrande leende.
"För jag är tung som en elefant?"
Louis skrattade och skakade på huvudet "Inte alls. Du är lätt som en fjäder"
"Verkligen" sa jag och försökte se seriös ut, men det slutade med att jag brast ut i ett svagt leende. Jag vände ner blicken till våra händer som omfamnade varandra. Jag kollade undrande på dom, var det verkligen våra händer? Jag vågade inte röra min hand, jag ville inte att Louis skulle släppa taget men han var nog inte medveten om att vi fortfarande höll hand. Jag älskade att ha min hand i hans, det kändes som attden var gjord för att vara där och ingen annanstans.
Liam som körde stannade bilen utanför en dunkande lokal som lös i massa olika färger. Vi hoppade ur bilen och Louis ställde sig direkt vid min sida. Han la armen runt mig - vilket fick mig att känna mig tryggare - och vi gick tillsammans in i lokalen. Musiken spelades på en alldeles för hög volym, det här var verkligen ingen bra dag för mina öron. Först en konsert med tusentals skrikande fans och nu en fest med väldigt hög musik. Det skulle inte förvåna mig om jag var döv imorgonbitti. Så fort vi steg in i lokalen rynkade jag näsan åt doften som fanns här inne. Det var en blandning mellan svett, alkohol och rök och det var verkligen inga dofter man gjorde parfym av.
"Vad vill du ha?" ropade Louis för att överrösa musiken.
"Öhm, ta vad du vill" ropade jag tillbaka så högt jag kunde för att han skulle höra. Han nickade och sedan försvann han bland folkmassan och lämnade mig alldeles vilsen. Skulle jag stanna kvar här eller skulle jag förflytta mig någonstans?
Någon bredvid mig pickade på min arm och hastigt vände jag mig om och mötte ett par blåa ögon fulla med glädje.
"Kom!" ropade hon genom musiken och drog med mig genom folkmassan. Resten av killarna - förutom Louis - satt runt ett bord och skrattade. Jag log svagt och satte mig bredvid Harry och Perrie bredvid mig.
"Slappna av, du kommer ha kul!" sa Perrie och gav mig ett tryggt leende.
Jag hade inte berättat för någon att jag aldrig varit på en fest förut och det tänkte jag inte heller. Jag slappnade istället av och fick låtsas att jag druckit förut, vilket jag inte hade.
---
Hej! Inte världens bästa kapitel, menmen. Och bara så ni vet kommer jag nog börja med att uppdatera på dagarna, för nu har mina föräldrar börjat jobba och dom ska alltid störa mig när jag försöker skriva. Haha, yup. KOMMENTERA NU SÖTISAR :) Och juste, jag har har hittat världens sötaste GIF på Perrie hahha kolla vad söt hon är!
More Than this - Chapter 15
Victorias perspektiv:
Jag kollade mig oroligt i spegeln. Dom svarta jeansen och den vita toppen passade perfekt på mig - det gjorde den faktiskt - men kunde man ha på sig det på en konsert och till en pub? Jag hade aldrig varit på en pub tidigare och jag visste inte alls vad man skulle ha på sig. Kanske skulle man bara ha en klänning med flera centimeters klckar? Usch, jag var så dåligt på sånt här att det inte var sant. Jag tog några steg närmare spegeln och drog handen genom mitt långa, ljusa hår. Det hade verkligen blivit vågigt, precis som när jag var liten och jag älskade det. Jag hade aldrig varit förtjust i rakt hår.
Tre långa ringsignaler fyllde hela lägenheten och fick mig att hoppa till. Ett pirr spred sig i magen och medans jag gick mot ytterdörren och öppnade. En tjej lika lång som mig med blondt kort hår stod framför mig med ett stort och fint leende på läpparna.
"Åh, du måste vara Victoria! Louis har pratat så mycket om dig" sa hon glatt och kramade mig innan jag ens hann reagera.
"Har han? sa jag en aning förvirrad och kramade henne snabbt innan hon stod på sin plats igen.
"Ja, hela tiden!" sa hon och blinkade med ögat "Iallafall, jag är Perrie, Zayn's tjej"
Jag nickade med ett stort leende på läpparna. Allt jag hade tänkt på idag var hur Perrie skulle vara och att vi kanske var så olika att vi hatade varandra, men nu kändes det så löjligt att jag tänkt så om henne. Hon var så himla glad och trevlig att jag bara kände mig värdelös när jag var med henne.
"Är du klar så vi kan åka till konserten?"
Jag kollade ner på mina kläder och nickade långsamt "Jag är klar"
"Vad bra! Jag är så himla exalterad! Du kommer älska konserten, jag lovar"
Jag log så stort att det kändes som att mina kinder skulle ramla av, jag älskade redan Perrie.
"Hur länge ska du stanna i London?" frågade Perrie när vi satte oss i bilen.
"Ungefär tre veckor till" svarade jag med ett svagt leende "Jag skulle kunna bo här, men tyvärr är jag alldeles för feg att lämna mina vänner och familj i New York"
Perrie skrattade och nickade "Jag hatar att lämna mina vänner och familj när vi ska på turné, det är nog det värsta som finns"
"Jag skulle aldrig klara av det" sa jag och skakade på huvudet.
"Det är knappt så att jag själv klarar det. Men jag gör ju iallafall det jag älskar med mina andra tre bästa vänner så jag klarar mig rätt bra"
"Men hur blir det med dig och Zayn då?"
"Vi lyckas träffa varandra då och då, oftast blir det att jag går på deras konserter när jag kan och jag älskar det. Jag tröttnar aldrig på det. Att få se sin kille sjunga och göra det han älskar är nog det bästa som finns"
Jag log svagt och började direkt tänka på Justins konserter jag brukade gå på men jag sköt snabbt bort tanken. Jag behövde verkligen sluta tänka på honom.
Chauffören stannade utanför arenan där tusentals tjejer stod och förmodligen grät över att få se sina stora idoler.
"Vill du ha öronproppar? Jag rekommenderar det, om du inte vill förlora hörseln förståss" sa Perrie medans vi vi gick mot arenan "Jag har extra"
Jag skrattade och nickade "Gärna"
Medans vi gick till arenan fick vi många blickar, eller iallafall jag även om Perrie var den kända utav oss. Förmodligen fick jag dödsblickar för att Justins "flickvän" skulle på en One Direction konsert. Justin hade förmodligen inte gått ut officielt att "Jictoria" var över och om han inte gjorde det snart skulle jag nog själv säga det. Iallafall skriva det på Twitter.
Vi möttes av två stora killar som ställde sig bredvid oss, förmodligen var det våra vakter. Vi gick förbi kön och Perrie visade en kille som jobbade där våra biljetter innan vi fick gå till våra platser. Hög musik spelades i hela arenan och jag blev bara mer och mer peppad över att äntligen få se Louis på scen - och dom andra såklart. Vi satte oss på våra platser villket var jätte nära scenen och konstigt nog på en egen privat del. Inga fans fick tydligen sitta här.
Arenan fylldes med mer och mer fans och även om konserten inte hade börjat så skrek och grät dom.
"Åh jag kommer själv börja gråta snart" skrattade Perrie och viftade händerna framför sitt ansikte "Jag har inte träffat Zayn på hur länge som helst!"
"Aw" jag kramade om Perrie från sidan och hon skrattade lågt.
"Nu kommer jag verkligen börja gråta!" sa hon och rätade på sig och drog fingrarna under ögonen.
Precis när jag tänkte öppna munnen släcktes hela arenan och skärmen ovanför scenen sattes på och visade en liten film på killarna när dom har fest. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg den och när Louis filmades så blev mitt leende hundra gånger större. När skärmen blev svart igen började scenen blinka i blått för varje trumslag. Basen dunkade i hela kroppen och jag blev mer och mer exalterad. Ljudnivån höjdes mer occh mer för varje trumslag.
It feels like we been living in fast-foward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
Liam började sjunga och alla kom ut hoppandes. Mina ögon landdade direkt på Louis som kollade ut över publiken. Jag log stort mot honom även om han inte kollade innan jag vände på huvudet och kollade på Perrie. Hon hade sin blick fastklistrad på förmodligen Zayn, hennes ögon var blanka och hennes händer täckte munnen. När jag vände tillbaka blicken på scenen började refrängen och jag såg i ögonvrån hur alla fansen hade händerna i luften och hoppade med takten. Jag kunde inte låta bli och tydligen kunde inte Perrie heller det, så vi hoppade också med takten och försökte sjunga med. Vilket bara blev sluddrande för mig. Min blick fastnade på Louis ännu en gång och mina kinder hettade till när jag insåg att han redan kollade på mig. Jag log stort och han besvarade det med ett ännu större leende.
Efter två låtar ställde sig killarna på en rad och nästa låt började. Sakta lyftes plattan dom stod på och louis började sjunga.
The end of the night
We should say goodbye
But we carry on
While everyone’s gone
We should say goodbye
But we carry on
While everyone’s gone
Under hela låten hade jag tagit upp mobilen och filmat killarna medans dom åkte över oss. Louis kollade på mig och vinkade glatt till mig och Perrie.
"Vad heter låten?" skrek jag i Perries öra för att hon skulle höra.
"Change my mind!" skrek hon tillbaka och jag nickade.
Det var defenitivt min nya favoritlåt.
----
Förlåt för ett ganska kort kapitel och inte speciellt bra, men jag ska försöka lägga upp ett till ikväll. Vad säger ni om det, hmmm? ;) Åh juste, jag älskar när Marcel (BSE) ropar på Leeroy och efteråt ba "Hmmmm" Haha svårt att förklara men om ni sett videon vilket ni förmodligen har så fattar ni nog, lol :Dxx
More Than This - Chapter 14
Victorias perspektiv:
Jag la mig i sanden precis där vågorna slutade. Solen hade lyckats titta fram bland alla molnen och det regnade inte längre. Jag kunde höra hur killarna skrattade och pratade högt med varandra där dom satt lite längre upp på stranden. Jag log för mig själv och satte mig upp, jag kastade en blick bak på dom och direkt fick ögokontakt med Louis. Han log mot mig innan han vände bort blicken och det fick mi mage att göra volter. Jag vände blicken mot havet igen och blundade,. Jag älskade ljudet av vågorna även om jag inte alls gillade hav och vatten, det fick mig alltid att tänka på min morfar. Vi hade alltid stått varandra nära, alltid. Även om han reste runt mycket så höll vi alltid kontakten. Det spelade ingen roll om han var på andra sidan klotet och att räkningen skulle bli hög på grund av det, vi pratade alltid i timmar. Jag berättade allt för honom, han lyssnade alltid på mina problem, från läxor till killar. Men nu fanns han inte längre här, nu när jag behövde honom som mest.
Fotsteg som kom närmare väckte mig ur mina drömmar, jag kollade hastigt upp på den brunhåriga killen med det perfekta leendet på läpparna.
"Hej" sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satte mig snabbt upp och studerade hans profil innan jag kollade bort, generad över att jag kollat på honom "Hej"
"Går det bra om jag typ följer med dig hem sen?" frågade Louis och jag kände i ögonvrån att han kollade på mig med sina blåa fina ögon "Jag kommer inte stanna länge, jag måste bara torka lite"
"Du kan stanna hur länge du vill" svarade jag med ett leende och louis besvarade det "Du kan ta nya kläder från Josh"
"Jag står nog över" skrattade han och jag rynkade pannan.
"Varför då?" frågade jag "Han kommer ju inte precis märka"
"Du ska bara veta" sa han och kollade på mig "Han märkte direkt när Niall tagit en vit tshirt från honom, han var ganska förbannad"
"Jag hade ingen aning om att han var så... egoistisk" sa jag och slapp ut ett skratt "Jag kommer verkligen inte ihåg att han var sån"
"Det gäller nog bara med kläder" sa han och ritade cirklar i sanden.
"Han behöver inte veta något, jag kan bara säga att det var jag som använt hans kläder"
"Han kommer verkligen gå på det"
"Han är lättlurad" sa jag och log roat mot Louis som himlade med ögonen lekfullt. Jag puttade till honom löst på sidan och skrattade. Han kollade på mig och log innan han puttade till mig löst så att hans armbåde tryckkte mot mina midja, precis där jag var som kittligast. Ett skratt flög ur min mun och Louis kollade med höjda ögonbryn på mig.
"Är du kittlig?" sa han med ett flin som lekte på hans läppar.
"Nej" sa jag och fnittrade fortfaranade åt kittlingen.
Han placerade sina händer på min midja och tryckte löst och jag hoppade till av skratt "Inte?"
"I-inte" fick jag ur mig medans Louis fortfarande kittlade mig.
"Du är lika kittlig som din bror" sa han med skratt i rösten.
"Jag f-får knappt någ-någon luft" sa jag så gott det gick och böjde mig framåt och sedan tillbaka för att försöka få mig ur hans grepp.
"Vad sa du?" sa han retsamt.
"S-sluta L-lou"
"Lou? Vem är det?"
"Du"
"Nej det är min stylist"
"L-Louis!"
Louis händer lämnade min midja och jag satte mig snabbt upp efter att legat på sidan med huvudet på hans ben. Jag blev en aning generad att jag precis legat på hans ben, mina kinder hetta till med hundra grader.
-
Harry släppte av både mig och Louis utanför Josh lägenhet.
"Tack för skjutsen" sa jag och gav Harry ett leende.
"Inga problem" svarade han med ett stort leende så att hans smilgropar tittade fram "ses"
Jag stängde bildörren och vände mig till Louis. Han strök bort sitt blöta, bruna hår från pannan och log svagt mot mig. Jag log tillbaka innan jag öppnade porten med Louis efter mig. Vi gick tysta upp för de långa tapporna enda till ytterdörren.
"Går det bra om du är med Perrie på konserten?" frågade Louis och tog av sig sina vita Converse som nu var fulla med sand.
"Perrie?"
"Zayn's tjej. Den blonda från Little Mix?"
"Jaha" sa jag även om jag fortfarande inte hade en susning om vem det tänkas vara. Jag hade hört några utav Little Mix´s låtar men jag hade aldrig lagt ner energie åt att veta vad dom heter eller hur dom ser ut "Det går bra"
"Vad bra, jag hade ingen aning om att Perrie skulle komma. Jag trodde hon var på turné men tydligen inte" sa han med ett leende "Annars kan jag fixa nya platser"
"Nej, nej, jag skulle jätte gärna vilja träffa Perrie"
Han nickade och log svagt "Jag ska bara på toaletten" sa han och gick mot badrummet.
"Vänta!" sa jag snabbt och han stoppade precis innan han öppnade dörren "Stanna där du är, och gå inte in till badrummet än"
Med dom orden sprang jag snabbt in till Josh rum och ruffade åt mig dom närmaste kläderna jag hittade i hans garderob. Jag kunde höra Louis skratta lågt när jag gick tillbaka med famnen full av kläder.
"Jag behöv...-"
"Jo, det behöver du. Det är inte bra att ha på sig blöta kläder för länge" sa jag och gav honom kläderna med ett leende "Nu kan du gå in"
Han suckade när jag vände mig om och gick till mitt rum, jag visste att han log. Jag stängde dörren efter mig och började att leta efter dom varmaste kläderna jag hade. Jag hittade en rosa fleecetröja och ett par gråa mjukisbyxor, vilket stortsätt hela resväskan var packat av. Det fanns inget bättre än mjukisbyxor och en tjocktröja. Jag slängde av mig mina blöta kläder och drog på mig dom nya. Mitt blöta hår flätade jag i en fiskbensfläta innan jag begav mig ut till köket där Louis redan var. han hade bytt om till kläderna jag gav honom, en vit tshirt som satt perfekt på honom och ett par gråa mjukisbyxor.
Louis perspektiv:
Jag kollade nerefrån och upp på Vic. Hon var så vacker även om hon inte hade smink på sig eller dom finaste kläderna. Och jag älskade att hon vågade visa sig naturlig framför mig vilket inte många tjejer gjorde.
Victoria hällde upp det varma teet i våra koppar och försökte smidigt bära dom till tvrummet.
"Ska jag hjälpa till?" frågade jag och log medans hon sakta gick mot bordet i vardagsrummet.
"Nej, det går bra" sa hon och ställde försiktigt och sakta ner kopparna på bordet "Vill du kolla på film eller något?"
"Visst" svarade jag i en axelryckning och log.
"Du kan välja en film sålänge, och denhär gången får du inte välja någon skräckfilm" sa hon och jag skrattade.
"Visst" sa jag och kollade på vic medans hon gick bort till sitt rum. Jag vände blicken och kollade på filmerna som fanns på hyllan bredvid. Min blick fastnade direkt på Avatar. Min favoritfilm. Jag stoppade in skivan i dvd:n och satte mig i soffan. Vic kom tillbaka med ett täckte i famnen, hon log när hon satte sig i soffan. Hon la täcket över oss både och direkt började min mage pirra.
---
Värsta långa kapitlet ju! Hade problem i början men ollavart jag kom haha. Orkar inte stavningkolla så ni får nöja er, lol :) Och juste, har ni sett nya designen som jag har hållt på med hela dagen? :Dxx
More than This - chapter 13
Victorias perspektiv:
Det var så mysigt att höra regnet som sprutade ner smattra mot fönstrena medans jag stod i Louis famn. Mitt huvud vilade mot hans axel och han vilade sitt på mitt huvud. Han fick mig alltid att känna mig så trygg, så säker. Även om jag hade känt honom i nästan en vecka så skulle jag kunna berätta saker för honom som ingen annan vet om. Han var en kille som jag vet aldrig skulle ljuga för en tjej, han var alldeles för snäll och omtänksam för det. Jag blundade och njöt av stunden, Louis andetag mot min hårbotten som sände rysningar längs hela kroppen och regnet som smattrade i bakgrunden.
"Jag und...-" började Louis efter flera minuters tystnad men avbröts av att ytterdörren öppnades och någon kom klampande in i köket. Både jag och Louis trasslades oss ur kramen och vände oss helt skräckslaget till personen som stod vid kökströskeln och kollade förvånat på oss.
"Åh... Öhm" sa Harry och log svagt "Hej Vic, hej Louis"
Mina kinder var säkert hur röda som helst och hela situationen blev pinsam. Varför knackar ingen på dörren innan dom kommer in?
"Hej" sa Louis och kliade sig i nacken och tog några steg ifrån mig. Harry log och nickade "vill ni följa med till stranden? Niall, Zayn och Liam följer också med"
Jag kollade på honom med rynkad panna. Vem vill till stranden när det ösregnar? Både Louis och Harry kollade på mig.
"Det ösregnar?" sa jag och log svagt.
"Kom igen, det blir kul" sa Harry. Jag kollade på Louis och nickade sedan sakta.
"öhm, visst" sa jag och log, osäker på vad vi skulle göra där.
Harry parkerade bilen på kanten av vägen och vi hoppade ut. Regnet öste fortfarande ner, värre till och med, men det verkade inte bekymra dom. Jag gick osäkert bakom Louis och Harry som pratade på förfullt om något jag inte lyssnade på. Jag kunde se havet tydligt där vi var nu, eller tydligt var det inte, det var hur mycket imma som helst och jag såg inte så mycket förutom en blågrå färg mitt upp i allt.
"Dom andra är nog redan här" skrattade Louis när vi hörde svagt prat och skrattande när vi kom närmare stranden.
Det kändes som att mina fötter sjönk flera meter när vi gick i den blöta sanden. Mina vita Converse skulle verkligen inte vara vita efter idag.
"Hej Vic!" ropade Liam glatt och reste sig upp från sanden, han gick fram till mig och gav mig en blöt kram som jag besvarade glatt.
Niall och Zayn reste sig också upp och gav mig en snabb kram var.
"Sisten i får gå hem!" ropade Liam - av min förvåning - och sprangner till vattnet. Innan jag ens hann blinka var alla förutom jag och Louis påväg mot vattnet. Han kollade på mig och log, han tog ett stadigt grepp om min hand och började springa i han med. Jag drogs med och innan jag hann protestera var vattnet redan vid knäna på mig.
"Louis!" sa jag och försökte komma ur hans grepp "Jag har inga nya kläder och vi kommer bli sjuka!"
"Jag vet" svarade han i ett skratt och fortsatte utåt.
Vattnet var nu uppe till bröstkorgen och jag kände mig en aning osäker att bada i stora vågor och ösregn. Jag borde fattat att vi skulle bada när dom nämnde stranden. Knappast skulle fem spralliga killar sitta på en strand och kolla på vattnet.
"Vad är det?" viskade Louis när han såg hur osäker jag var.
"Vågorna är ju jätte stora och skulle kunna dra oss långt ut i havet" sa jag och med panik i rösten. Jag var känslig när det gällde hav och vatten. Aldrig hade jag roat mig när jag badade, iallafall inte efter att min morfar drunknat.
"Oroa dig inte. Vi har badat i stora vågor många gånger och aldrig har det hänt något" sa han helt lugn.
"Men någon gång kommer det att inträffa något!"
"Ta det lugnt, Vic, inget kommer hända. Tro mig"
Jag tog ett djut andetag och nickade "Okej"
Han log och tog min hand under vattnet vilket fick mig att bli tryggare. Vi gick yttligare längre ut tills vi i en ring med resten av killarna.
"Ska du på våran konsert i övermorgon?" frågade Zayn och alla blickar vändes till mig.
"Såklart, kan inte vänta" svarade jag med ett leende på läpparna.
"Inte jag heller" sa Louis och automatiskt kollade jag på honom. Jag såg på honom att han saknade att stå på scen, det syntes i hans ögon när vi pratar om det.
------
HATAR DET HÄR KAPITLET MER ÄN NÅGOT I VÄRLDEN HAHA VERKLIGEN FÖRLÅT! Jag visste inte alls vad jag skulle skriva, så jag har suttit nu i fyra timmar och försökt skriva ihop något och nu blev det jätte kort. Stort förlåt! Jag lovar att nästa ska vara bra och längre. Annars får ni komma och sparka mig på smalbenen :)xx
More than this - Chapter 12
Louis perspektiv:
Regnet smattrade mot bilfönstret medans jag körde längs Londons gator. Det var molnigt och man skulle kunna tro att klockan var sju på kvällen men den var bara ett på förmiddagen. I Need Your Love - Calvin Harris spelades lågt på radion och då och då nynnade jag med. Jag gillade inte låten speciellt mycket men såklart fastnade den alltid i huvudet på en. Jag svängde in till gatan där Vic bor. Jag parkerade bilen vid trottoaren utanför höghuset, snabbt öppnade jag bildörren och gick med långa steg till portdörren. Jag kände mig en aning nervös, jag hade kommit enda hit för att säga en enda mening när jag egentligen kunde ringa eller smsa, men jag ville se henne le och skratta, jag ville se hennes vackra ansikte. Jag gik upp för de fem långa trapporna innan jag stannade vid dörren till lägenheten där Vic bor. Jag tog ett djupt andetag innan jag lät min hand knacka tre gånger på den kalla, hårda trädörren. Det dröjde länge - vilket var två minuter - innan jag hörde snabba steg innefrån som stannade vid dörren. Det blev tyst i några sekunder innan hon började låsa upp och dörren åkte upp. Vic log stort mot mig och lutade sig mot dörrkanten.
"Hej Lou" sa hon en aning hest och hon harklade snabbt.
"Hej vic" sa jag och log så stort att jag trodde att läpparna skulle spricka.
Hon steg åt sedan och gjorde en gest att jag kunde komma in. Jag gick förbi henne in och tog smidig av mig mina Converse som hade blivit fuktiga efter promenaden ut till bilen tidigare idag.
"Vill du ha te?" frågade hon artigt och pekade på vattenkokaren med ett leende "Eller något annat?"
"Te går bra, tack" sa jag och innan jag ens hann blunda hade hon redan satt igång. Hon hällde ner vattnet i kokaren och tog fram två koppar från skåpet över henne.
"Öhm, jag tänkte fråga en grej..." började jag. Vic vände sig hastigt om och kollade nyfiket på mig. Jag kollade ner och samlade mig innan jag långsamt drog blicken över henne, från tå till huvud, och vid halsen stannade jag. Hennes tjocktröja döljde det mesta men missade totalt en del. Blå röda fläckar täckte hennes hals och även bitmärken såg jag.
"Öh, d-din hals" sa jag och svalde hårt. Hade hon hittat en ny kille?
Vic kollade ner och förstod snabbt att jag menade bit - och sugmärkerna.
"Åh... öhm, det är inte som det verkar" sa hon lågt och behöll blicken i golvet.
Vadå inte som det verkar? Jag kände mig en aning arg även om jag inte hade en enda anledning till det. Men egentligen, fattade hon inte att jag gillar henne? Fattar hon inte hur nervös jag blir bara av att vara med henne? Fattar hon inte hur mycket jag tittar på henne? Jag bet tungan hårt för att inte börja fräsa åt henne, kanske skulle hon förklara? Men när det blev tyst ett tag kunde jag inte stå ut längre.
"Vadå 'det är inte som det verkar'?" sa jag och sänkte ögonbrynen och kollade på henne, utan att vända blicken från henne.
Victorias perspektiv:
Jag svalde hårt och försiktigt kollade jag upp på Louis som kollade på mig. Något i hans ögoon fick mig att tro att han var svartsjuk. Men det kunde han knappast va, eller?
"Det...det..."
Jag fick inte fram orden. I huvudet lät det så otroligt töntigt och knappast skulle han tro mig, men jag behövde säga det. Det var sanningen och jag ville inte ljuga för honom.
"Vadå?" sa han i en aning frustrerad ton "vem är det?"
"J-Justin..." sa jag så lågt att man knappt hörde.
Det blev tyst i flera minuter. Det var pinsamt.
"Justin?"
"Han liksom, öhm, kom igår och gjorde det" sa jag och började vifta händerna som en dåre, tårar började tränga sig upp och jag gjorde allt för att inte låta dom trilla "Jag ville det inte, man kan säga att det var...våldtäckt, typ. Förutom att han liksom... duvet"
Louis kollade på mig och nickade. Jag såg hur han började lugna ner sig, men var han verkligen frustrerad över det där?
"Gjorde han illa dig?"
"typ"
"Är du okej?"
Jag kollade in i hans ögon och förlorade kontrollen över mina egna tårar. Innan jag hann reagera var Louis armar runt mig i en tät kram. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och la mina armar runt honom. Han strök min rygg och om jag inte inbillade mig så tyckte jag att jag kände hans mjuka läppar mot mitt huvud. Det fick min kropp att sända rysningar enda ut till tårar och min mage att göra volter. Om han någonsin skulle kyssa mig på munnen, jag svär, jag skulle falla ihop på golvet och få hjärtattack.
"Jag finns för dig, ring mig när som helst om du behöver mig. Det spelar ingen roll om det är klockan tre på natten, jag kan komma över" sa han i mitt öra och ännu en gång fick jag rysningar. Precis när min rysninngsattack från pussen på huvudet försvann så kom det här. Men jag älskade det.
"Tack Louis" sa jag lågt och tryckte mitt huvud mot hans bröst ännu mer.
-----
Har ni tänkt på att jag alltid uppdaterar sent? Jag väljer att göra det för annars kommer någon alltid att stör om jag gör det under dagen. Dessutom är det ju så fint väder ute så jag vill helst bli brun innan man börjar skolan igen! Iaf, vad tycker ni om kapitlet. Det är ganska kort, tycker jag, men jag tycker om den iallafall. Jämfort med förra....hahha. Aja, puuuss!
More Than This - Chapter 11
Justins perspektiv:
Jag kunde inte sluta. Hon gjorde mig alldeles galen och jag ville bara ha mer hela tiden. Även om hon grät och att det gjorde otroligt ont inom mig så kunde jag inte släppa, låta henne gå och allt försvinner. Det får inte hända.
"J-Justin det gör o-ont" sa hon och mer smärta inom mig kom fram "Släpp mig"
Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes ögon fulla med tårar. Nu skulle hon hata mig för evigt, varför gjorde jag såhär enda från början? Jag släppte taget om hennes handleder och backade från henne, hon kollade oförstående på mig. Jag visste att hon verkligen inte trodde jag skulle släppa och jag verkade förvåna henne.
"Justin..." sa hon lågt och kollade ner i golvet, hon vägrade kolla upp igen på mig "Varför gör du såhär?"
Jag kollade på hennes handleder där jag tidigare haft mina händer och såg stora blåmärken från mina händer. Jag gapade och backade in i väggen, jag trodde aldrig jag skulle skada henne så. Sakta började tårar tränga sig upp ur tårkanalen och sakta trilla från ögat, ner för kinderna. Hon kollade på mig, alldeles chockad efter att kollat på handlederna. Och då stod jag inte ut mer. Det var aldrig meningen att skada henne så, vafan höll jag på med egentligen?
"Jag..." jag fick inte fram mer, det gick inte. Rädslan i hennes ögon fick mig ur kontroll och jag kunde inte längre stanna här. Utan att tveka tog jag snabba steg mot hallen och drog på mig skorna i rekordsnabb tid.Jag flög ner för trapporna medans ilskan inom mig samlades och jag kunde inte låta bli att slå i väggen så att mina knytnävar började blöda. Men jag brydde mig inte. Jag hade precis skadat tjejen jag levde för och fått henne att hata mig. Bra jobbat Justin, riktigt bra...
Victorias perspektiv:
Så fort Justin lämnat lägenhet började jag gråta ännu mer, om det nu var möjligt. Jag lutade ryggen mot väggen och sakta gled jag ner och satte mig ner. Jag tiltade huvudet bakåt blundade, bilderna från att Justin kysst mig spelades framför mina ögonlock och en stor sten hamnade i magen. Jag fattade inte varför jag inte hade gjort motstånd. Han gjorde mig okontrollerad och förlamad i hela kroppen. Man kunde inte säga emot honom, det gick bara inte. När han ville ha något kunde man inte stoppa honom. Och jag hatade det med honom, för det var mig han ville ha.
Efter en halvtimme torkade jag mina våta kinder med tröjärmen och släppte ut en stor suckning. Jag reste mig sakta upp och kollade på mina svullna handleder som såg ännu värre ut nu. Jag gick med ostadiga steg till mitt rum och la mig direkt i sängen. Min mobil som låg på bordet bredvid började lysa och jag tog långsamt tag i den. Josies namn stod på skärmen med en notis om att hon skickat ett meddelande. Herregud, jag hade inte pratat med min egna bästis på flera dagar.
From: Josie
I don't understand why you don't text me, it's because your new boyfriend, right? ;) I miss you sooo much, i can't wait until you get home! Call me or something, i need to hear your voice before i forget how you sound! xx
Ett stort leende placerades på mina läppar när jag läste hennes leende. Jag slog in hennes nummer som jag kunde utantill och tryckte mobilen mot örat. De irreterande pipen hörde jag bara två gånger innan Josies röst fyllde luren.
"O m g jag är så stolt över dig!" sa hon direkt och jag rynkade pannan av förvånad.
"Va? Varför det?"
"För du har äntligen börjat dejta igen! Hur går det med Louis?" frågade hon och jag kunde höra hur glad hon va.
"Vi dejtar inte, Josie" sa jag och skrattade "Och, öhm, jag behöver prata med dig om något..."
Josie blev tyst, jag visste att hon var nervös nu för hon höll aldrig sin mun stängd förutom när man nämde den meningen.
"Har jag gjort något? Förlåt iså...-"
"Josie!" sa jag och log över hennes orolighet "Sluta, det handlar inte om dig"
"Vad är det då?" hon suckade "Är du gravid?!"
"Josie!" sa jag igen och skrattade "Sluta"
"Berätta då!"
Jag tog ett djupt andetag och blundade "Justin kom idag..."
Det blev tyst. Bara hennes andetag brusade i luren "Vad hände?" frågade hon efter ett tag.
"Han...han kysste mig"
"Kysste du honom?"
"Nej, han kysste mig men jag kysste inte tillbaka"
"Jag..Vic, jag önskar jag kunde prata med dig, men jag ska möta Fred"
"Vem är Fred?" frågade jag nyfiket.
"Öh, min vän. Jag måste gå, puss"
Jag hann inte svara förän hon hade lagt på, sakta la jag ner mobilen bredvid mig. Jag tittade rakt upp i taket, jag önskar att Louis var med mig. Att ha hans armar runt mig samtidigt som han säger i mitt öra att allt kommer ordna sig. Det var det jag behövde nu, inte minnen från när Justin kysste mig överallt.
----
Hej! Jätte tråkigt kapitel, och jag hatar den, förlåt! Jag hann inte uppdatera igår för jag kollade på Best Song Evervideon säkert hundra gånger! Dom är så sjukt perfekta och jag är helt in love i videon. Vi ska ju slå rekord, så kolla på den om och om och om igen! Och idag är det ju TRE ÅR SEN ONE DIRECTION BILDADES, kan ni höra mig skrika? Omg, har gråtit ända sen jag vaknade lol. HA DET BRA OCH HA EN BRA ONE DIRECTION DAG HIHI.
More than this - Chapter 10
Louis perspektiv:
Jag sneglade på Vic som satt bredvid mig i bilen. Helst ville jag hålla blicken på henne hela tiden, men jag hade en väg att hålla reda på och dessutom skulle det bli pinsamt. Jag vände blicken till vägen igen och försökte fokusera på det men jag behövde få ut det jag hade tänkt på hela natten.
"Vic?" sa jag och kollade på henne snabbt innan jag vände blicken igen "Jag måste fråga en sak..."
"Okej" sa hon glatt och jag kunde känna hennes blick borra sig in i mig "Fråga på"
Jag tog ett djupt andetag och skulle precis öppna munnen och låta de sju orden åka ur min mun men istället började Vics mobil ringa.
"Ursäkta" sa hon och började stressat leta efter mobilen i hennes väska.
Jag suckade ljudlöst och svängde in på Josh gata där han bor. Jag stannade bilen utanför höghuset och kollade på Vic som suckade och kollade på mig.
"Okej hejdå" sa hon och la ner sin mobil i väskan igen.
Hon tog av sig säkerhetsbältet och vände sig till mig "Vad var det du skulle fråga?"
Jag kollade på henne utan att få fram ord. Istället skakade jag på huvudet och log "Det var inget"
"Säker?" sa hon och kollade på mig "Okej... Tack för igår och tack för skjutssen"
"Tack själv" sa jag och utan förvarning kramade hon mig. Snabbt kramade jag tillbaka och drog in hennes underbara doft i näsan. Min mage gjorde volter och jag hade rysningar längs hela ryggen, och allt pågrund av tjejen framför mig.
"Hejdå Louis" sa hon och hoppade ur bilen.
Jag kollade på henne en sista gång innan jag körde vidare till studion med gladare humör än någonsin.
Justins perspektiv:
Jag tog emot muggarna från kassörskan och log. Jag visste att hon visste vem jag var, men vem visste inte det? Jag är en utav världens kändaste personer. Jag gick ut ur Starbucks och satte mig i den svarta stora bilen igen och körde mot mina vänner som jag inte hade träffat på flera månader.
Jag hoppade ur bilen och kollade på smset ännu gång för att vara säker på att jag hade kommit rätt. Och det hade jag. Jag öppnade portdörren och gick med tunga steg upp för trapporna. Efter flera veckors liggande i soffan så hade min kondition sjunkit rejält. Jag flåsade redan och jag hade bara gått upp för tre trappor än så länge. Jag stannade upp vid femte våningen och kollade på dörren framför mig. Det skulle vara femte våningen och dörren i mitten och där var jag nu. Sakta lyfte jag handen och knackade tre gånger på den hårda trädörren. Jag kunde höra fotsteg komma närmare och av min förvåning så hörde ja
g inte rop och skratt innefrån. Dörren öppnades och en ljushårig tjej står framför mig. Jag höll nästan på att tappa hakan och även hon, det här kunde inte vara sant.
Victorias perspektiv:
Den brunhåriga killen framför stod med öppen mun och kollade på mig och jag på honom.
"J-Justin?" flämtade jag och kollade på honom.
Det här får inte hända, jag är inte redo. Inte nu.
"Vic?"
Han kollade på min med sina bruna ögon och jag kunde se hur dom blev blankare och blankare och det blev även mina. Men jag kände förmodligen inte samma sak som han gjorde nu, han var förmodligen hur glad och lättad som äntligen hittade mig. Men jag var tvärtom.
"Vad gör du här?" frågade jag och försökte hålla min röst balanserad men närsomhelt skulle jag börja gråta som ett barn.
"J-Jag skulle till mina vänner...?" sa han och en tår trillade ner som han snabbt torkade bort.
"Du har förmodligen kommit fel" sa jag och stängde dörren men Justin hann stoppa.
"Vi måste prata" sa han och kollade rakt in i mina ögon och jag blev stum. Jag kunde inte säga något och Justin steg in. Han tog av sig skorna medans jag gick in köket. Vad skulle jag göra? Vad var det han ville? Justin kom in i köket och ställde sig vid bordet. Själv stod jag i andra sidan rummet med ett hjärta som dunkade i hundranittio.
"Vad vill du prata om?" frågade jag så kallt jag kunde och vägrade få ögonkontakt med honom. Jag tänkte inte falla dit igen, för jag visste hur svag jag var för honom.
"Kan du komma tillbaka till New York med mig?"
Jag fnös och kollade på honom men vände bort blicken lika snabbt "Du vet att jag inte vill"
"Bor du här?"
"Nej"
Det blev tyst, det ända som hördes var våra andetag och min puls. Det kändes som att hela världen kunde höra mitt hjärtslag just nu.
"Jag älskar dig"
Jag behöll blicken i marken medans mina tårar rann längs kinderna. Jag hörde Justin komma närmare men jag kunde inte röra mig, min fötter ville inte röra sig. Hans fingrar placerades under min haka och sakta lyftes det uppåt så jag mötte hans ögon.
"Gråt inte" viskade han och började sig närmare mig "Gråt inte babe"
Jag började skaka, jag var rädd. Jag ville inte falla för honom igen. Eller mer, rättare sagt. Jag hade kvar mina känslor för honom långt inom mig. Men nu har jag Louis, som jag inte ens vet om han gillar mig så som jag gillar honom.
"Jag älskar dig Vic" Justin röst borrade sig in i mina öron och hans läppar pressades mot mina. Av en ren vana kysste jag tillbaka men det var fel. Jag la handen på hans bröst och försökte trycka honom bak men han var för stark. Han tog tag i mina handleder och tryckte mig bakåt så att jag var mot väggen. Han höll mina armar över våra huvuden samtidigt som han kysste min hals.
"J-Justin s-sluta" sa jag lågt och försökte få bort hans läppar från mig vilket var omöjligt "s-snälla"
Han slutade inte. Istället började han suga på min hals precis där jag var som svagast, det sändes rysningar längs hela kroppen. Han såg hårdare och nu visste jag att jag skulle få ett märke.
"Justin" sa jag högre och försökte få mmig ur hans grepp men det var omöjligt.
"Säg att du älskar mig" sa han och lutade sin panna mot min "Säg det"
Jag spände käken och blundade. Varför gör han såhär mot mig? Varför kunde han inte bara låta mig vara?
"Nej"
"Snälla" han kollade mig rakt i ögonen och tryckte sin kropp mot min "Babe säg nåt"
"Det gör ont" jag bet ihop och försökte få honom att förstå att jag inte vill "Snälla"
Han svarade inte utan började kyssa mig igen, men jag kysste inte tillbak. Han var en idiot, en fullkomligt stor idiot.
"Låt mig vara" sa jag högt "Jag gör vad som helst, bara sluta"
Justin lämnade inte mina läppar utan fortsatte. Någongång måste ju det här sluta, eller hur? Han måste ju till sina vänner?
----
Heeeej! Ni anar inte hur mycket jag har längtat efter att få skriva och äntligeeeen! Vad tycker ni om kapilet och vad tror ni kommer hända? Själv tycker jag att det inte är det bästa jag gjort, men men. Har suttit hela kvällen och skrivit sen börjat om, and so on!
Nu ska jag sova, är hur trött so mhelst efter resan hem! Puss xx
More Than This - Chapter 9
Victorias perspektiv:
"Nej inte den! Den!" sa Louis för säkert femtonde gången och pekade på den vita tangenten bredvid den jag hade tryckt ner. Han försökte vara seriös men misslyckades totalt hela tiden. Han brast ut i ett jätte flin och skrattade lågt.
"Okej okej" skrattade jag och försökte samla mig efter tjugo minuters skrattande. Min mage värkte och om man blev smal av att skratta skulle jag nog vara riktigt smal vid det här laget.
"Börja om och kom ihåg att trycka på den" sa han och log.
Jag tog ett djupt andetag och andades sedan långsamt ut. Låten Louis försökte lära mig var They Don't Know About Us och jag kunde inte låta bli att känna mig generad när han ville lära mig den. Låten påminde mig faktiskt lite om mig och Louis, även om vi själva inte visste om vad som hände mellan oss. Jag visste att sättet vi kollade på varandra var speciellt. Och det var nu det började kännas som att han också gillade mig. Men kanske hade jag helt fel? Kanske kollade han på mig och log för att jag hade skit i ansiktet? Fast då borde han ju ändå sagt något, eller inte.
Jag lät mina fingrar dansa runt på pianot och hela tiden hade jag ett leende på läppar som visade att jag kunde få en skrattattack när som helst. När jag kom till biten jag hade svårast med hoppades jag innerst inne på att göra rätt - för en gångs skull - och kanske göra Louis stolt. För sen skulle han förmodligen skryta för resten av One Direction vilken duktig pianolärare han va. Och det var en sak jag verkligen kunde se framför mig, när han berättar om hur han lärde mig spela piano.
"Du gjorde det!" sa Louis lyckligt och räckte upp handen i luften. Först kollade jag på honom och sedan handen och hajade - alldeles för sent - att det menade high five. Snabbt slog jag handflatan i hans och log.
"Jag gjorde det!" sa jag lika lyckligt och glatt som Louis och rätade på mig.
"Jag tycker du förtjänar tacos nu" sa han och log.
"På en vardag? Vilken lyx" log jag och följde efter Louis till köket.
""Jag vet inte om jag skulle kalla det lyx" började han och sköt ut stolen vid bordet och gjorde en gest att jag skulle sätta mig "det kan bli lite bränt. Ganska mycket bränt faktiskt"
"Det gör ingenting. Jag har vant mig med det nu efter att bott några dagar hos Josh som är en usel kock" sa jag och satte mig "Jag själv är inte heller någon bra kock, defentitivt inte"
"Jag trodde Josh var bra på att laga mat" Louis plockade fram alla grönsaker och la dom på diskbänken.
"Han? Bra? han kan inte ens steka köttbullar" fnittrade jag och kollade på Louis "Ska jag hjälpa till?"
"Nej, jag är skyldig dig det här efter en halv timmes tjatande på en tangent"
"Egentligen är det jag som är skyldig dig, det var jag som var den tröga som inte fattade och det var jag som ville bli lärd"
"Låt mig få njuta av att vara en gentleman, vic" sa han och gav mig ett leende.
"Visst" sa jag och log. Jag studerade Louis medans han konsentrerat skärde upp gurkan i tärningsformade bitar.
Snabbt sprang Louis fram till spisen och lyfte iväg stekpannan med köttfärsen till diskbänken. Det luktade en aning bränt men det sa jag ingentig om. Han lyfte upp stekpannan igen och placerade den istället på bordet framför mig. Med snabba steg gick han tillbaka och hämtade skålarna med grönsakerna i. Han satte sig klumpigt på stolen mittemot mig och kollade stolt på köttfärsen.
"Det här är nog den minst brända köttfärsen jag någonsin gjort" sa han och jag kunde inte hålla ett fnitter inne.
"Du är duktigare än mig" sa jag och log mot Louis.
"Varsågod och börja" han gjorde en gest över maten och log brett "och njut av den bästa köttfärsen jag någonsin gjort"
Jag log och tog tag i ett bröd och började fylla den med alldeles för mycket grönsaker och såser. Men jag var inte ensam, Louis fyllde sin tacos med berg av grönsaker. Hur skulle han kunna vika den om jag själv inte kunde vika min som det var tio gånger mindre på, men fortfarande mycket.
-
Solen började gå ner och vi satt ute på hans altan och drack varsin cola. Vi både hade ätit alldeles för mycket mat och nu nu var vi båda som två knubbsälar som inte orkade röra på sig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och just nu var jag otroligt lycklig. Såhär lycklig och glad hade jag inte varit på länge och det var tack vare Louis som gjorde mig glad. Han hade fått mig att glömma Justin för ett tag och det var jag så tacksam över.
"Ska vi kolla på film?" frågade Louis och slurpade på sin cola.
Jag kollade upp från bordet och mötte hans fina blåa ögon. Jag nickade och log "Gärna"
Vi reste oss upp och begav oss in. Jag satte mig i soffan medans Louis satte på dvd:n och plockade fram filmerna som han hade.
"Vilken film vill du se?" frågade han och tittade upp på mig.
"Spelar ingen roll, sätt på vilken du vill" sa jag och lutade huvudet bakåt.
Jag hörde hur Louis öppnade ett fodral och tog ut skivan, jag var nyfiken och ville kolla men just nu var jag alldeles för lat för det och bestämde mig för att det skullle bli en överaskning "Säg inte vilken du valde, det får bli en överaskning" sa jag innan han skulle säga vilken film han valt.
"Som du vill" sa han och satte sig bredvid mig. När jag hörde att filmen började rätade jag på mig och kollade på teven. När jag såg första scenen kände jag direkt igen den. Det var skräckfilmen Halloween som jag en gång tidigare sätt när en utav mina gamla kompisar tvingade mig. Och det var den värsta kvällen i hela mitt liv. Jag hade drömt mardrömar vilket var mycket olikt mig. Jag suckade så lågt som möjligt och ångrade att jag inte varit med och valt. Jag kunde ångra mig nu eftersom jag hade sagt att det inte spelade någon roll och Louis kunde ju inte veta att jag hatar skräckfilmer. Jag ville inte heller blunda och somna för jag ville inte vara en dålig vän, så jag fick tydligen tvingas kolla på den onödigt läskiag filmen och försöka att inte skrika så att Louis blir döv.
Ju längre in i filmen vi kom desto mer sömnigareblev jag. Efter ett par försök att hålla mina sömniga ögon öppna så blev dom plötsligt alldeles för tunga för att hållas uppe. Och utan att tänka så lutade jag mig mot Louis axel och blundade.
"Vill du sova?" Viskade Louis och lutade sitt huvud mot mitt. Jag fick fram ett "mm" när jag öppnade munnen och Louis reste på sig. Han kollade på mig och la sinaa starka armar under mig och plötsligt var jag i hans famn. Jag kollade upp på honom medans han gick upp för trapporna.
"Du vet, jag kan gå själv" sa jag sömnigt och blundade. Han svarade inte, men jag kunde känna hur han log. I nästa sekund så var jag inte längre i hans famn utan i en mjuk stor säng. När jag öppnade ögonen såg jag Louis som drog upp täcket till hakan på mig och sedan försvann han ner igen.
---
Förlåt för en sen del, men det blir bättre så för då kommer ni läsa det imorgon. Jag kommer inte kunna uppdatera på dagen så det kommer förmodligen upp något på kvällen imorgon! Puss xx
