Jag kunde inte sluta. Hon gjorde mig alldeles galen och jag ville bara ha mer hela tiden. Även om hon grät och att det gjorde otroligt ont inom mig så kunde jag inte släppa, låta henne gå och allt försvinner. Det får inte hända.

"J-Justin det gör o-ont" sa hon och mer smärta inom mig kom fram "Släpp mig"

Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes ögon fulla med tårar. Nu skulle hon hata mig för evigt, varför gjorde jag såhär enda från början? Jag släppte taget om hennes handleder och backade från henne, hon kollade oförstående på mig. Jag visste att hon verkligen inte trodde jag skulle släppa och jag verkade förvåna henne. 

"Justin..." sa hon lågt och kollade ner i golvet, hon vägrade kolla upp igen på mig "Varför gör du såhär?"

Jag kollade på hennes handleder där jag tidigare haft mina händer och såg stora blåmärken från mina händer. Jag gapade och backade in i väggen, jag trodde aldrig jag skulle skada henne så. Sakta började tårar tränga sig upp ur tårkanalen och sakta trilla från ögat, ner för kinderna. Hon kollade på mig, alldeles chockad efter att kollat på handlederna. Och då stod jag inte ut mer. Det var aldrig meningen att  skada henne så, vafan höll jag på med egentligen? 

"Jag..." jag fick inte fram mer, det gick inte. Rädslan i hennes ögon fick mig ur kontroll och jag kunde inte längre stanna här. Utan att tveka tog jag snabba steg mot hallen och drog på mig skorna i rekordsnabb tid.Jag flög ner för trapporna medans ilskan inom mig samlades och jag kunde inte låta bli att slå i väggen så att mina knytnävar började blöda. Men jag brydde mig inte. Jag hade precis skadat tjejen jag levde för och fått henne att hata mig. Bra jobbat Justin, riktigt bra...

Så fort Justin lämnat lägenhet började jag gråta ännu mer, om det nu var möjligt. Jag lutade ryggen mot väggen och sakta gled jag ner och satte mig ner. Jag tiltade huvudet bakåt blundade, bilderna från att Justin kysst mig spelades framför mina ögonlock och en stor sten hamnade i magen. Jag fattade inte varför jag inte hade gjort motstånd. Han gjorde mig okontrollerad och förlamad i hela kroppen. Man kunde inte säga emot honom, det gick bara inte. När han ville ha något kunde man inte stoppa honom. Och jag hatade det med honom, för det var mig han ville ha. 

 

Efter en halvtimme torkade jag mina våta kinder med tröjärmen och släppte ut en stor suckning. Jag reste mig sakta upp och kollade på mina svullna handleder som såg ännu värre ut nu. Jag gick med ostadiga steg till mitt rum och la mig direkt i sängen. Min mobil som låg på bordet bredvid började lysa och jag tog långsamt tag i den. Josies namn stod på skärmen med en notis om att hon skickat ett meddelande. Herregud, jag hade inte pratat med min egna bästis på flera dagar.

 

 

Ett stort leende placerades på mina läppar när jag läste hennes leende. Jag slog in hennes nummer som jag kunde utantill och tryckte mobilen mot örat. De irreterande pipen hörde jag bara två gånger innan Josies röst fyllde luren.

"O m g jag är så stolt över dig!" sa hon direkt och jag rynkade pannan av förvånad.

"Va? Varför det?"

"För du har äntligen börjat dejta igen! Hur går det med Louis?" frågade hon och jag kunde höra hur glad hon va.

"Vi dejtar inte, Josie" sa jag och skrattade "Och, öhm, jag behöver prata med dig om något..."

Josie blev tyst,  jag visste att hon var nervös nu för hon höll aldrig sin mun stängd förutom när man nämde den meningen.

"Har jag gjort något? Förlåt iså...-"

"Josie!" sa jag och log över hennes orolighet "Sluta, det handlar inte om dig"

"Vad är det då?" hon suckade "Är du gravid?!"

"Josie!" sa jag igen och skrattade "Sluta"

"Berätta då!"

Jag tog ett djupt andetag och blundade "Justin kom idag..."

Det blev tyst. Bara hennes andetag brusade i luren "Vad hände?" frågade hon efter ett tag.

"Han...han kysste mig" 

"Kysste du honom?" 

"Nej, han kysste mig men jag kysste inte tillbaka"

"Jag..Vic, jag önskar jag kunde prata med dig, men jag ska möta Fred"

"Vem är Fred?" frågade jag nyfiket.

"Öh, min vän. Jag måste gå, puss"

Jag hann inte svara förän hon hade lagt på, sakta la jag ner mobilen bredvid mig. Jag tittade rakt upp i taket, jag önskar att Louis var med mig. Att ha hans armar runt mig samtidigt som han säger i mitt öra att allt kommer ordna sig. Det var det jag behövde nu, inte minnen från när Justin kysste mig överallt. 

 

 

----

 

Hej! Jätte tråkigt kapitel, och jag hatar den, förlåt! Jag hann inte uppdatera igår för jag kollade på Best Song Evervideon säkert hundra gånger! Dom är så sjukt perfekta och jag är helt in love i videon.  Vi ska ju slå rekord, så kolla på den om och om och om igen! Och idag är det ju TRE ÅR SEN ONE DIRECTION BILDADES, kan ni höra mig skrika? Omg, har gråtit ända sen jag vaknade lol. HA DET BRA OCH HA EN BRA ONE DIRECTION DAG HIHI.