"Nej inte den! Den!" sa Louis för säkert femtonde gången och pekade på den vita tangenten bredvid den jag hade tryckt ner. Han försökte vara seriös men misslyckades totalt hela tiden. Han brast ut i ett jätte flin och skrattade lågt.

"Okej okej" skrattade jag och försökte samla mig efter tjugo minuters skrattande. Min mage värkte och om man blev smal av att skratta skulle jag nog vara riktigt smal vid det här laget. 

"Börja om och kom ihåg att trycka på den" sa han och log.

Jag tog ett djupt andetag och andades sedan långsamt ut. Låten Louis försökte lära mig var They Don't Know About Us och jag kunde inte låta bli att känna mig generad när han ville lära mig den. Låten påminde mig faktiskt lite om mig och Louis, även om vi själva inte visste om vad som hände mellan oss. Jag visste att sättet vi kollade på varandra var speciellt. Och det var nu det började kännas som att han också gillade mig. Men kanske hade jag helt fel? Kanske kollade han på mig och log för att jag hade skit i ansiktet? Fast då borde han ju ändå sagt något, eller inte.

Jag lät mina fingrar dansa runt på pianot och hela tiden hade jag ett leende på läppar som visade att jag kunde få en skrattattack när som helst. När jag kom till biten jag hade svårast med hoppades jag innerst inne på att göra rätt - för en gångs skull - och kanske göra Louis stolt. För sen skulle han förmodligen skryta för resten av One Direction vilken duktig pianolärare han va. Och det var en sak jag verkligen kunde se framför mig, när han berättar om hur han lärde mig spela piano. 

"Du gjorde det!" sa Louis lyckligt och räckte upp handen i luften. Först kollade jag på honom och sedan handen och hajade - alldeles för sent - att det menade high five. Snabbt slog jag handflatan i hans och log.

"Jag gjorde det!" sa jag lika lyckligt och glatt som Louis och rätade på mig.

"Jag tycker du förtjänar tacos nu" sa han och log.

"På en vardag? Vilken lyx" log jag och följde efter Louis till köket.

""Jag vet inte om jag skulle kalla det lyx" började han och sköt ut stolen vid bordet och gjorde en gest att jag skulle sätta mig "det kan bli lite bränt. Ganska mycket bränt faktiskt"

"Det gör ingenting. Jag har vant mig med det nu efter att bott några dagar hos Josh som är en usel kock" sa jag och satte mig "Jag själv är inte heller någon bra kock, defentitivt inte"

"Jag trodde Josh var bra på att laga mat" Louis plockade fram alla grönsaker och la dom på diskbänken.

"Han? Bra? han kan inte ens steka köttbullar" fnittrade jag och kollade på Louis "Ska jag hjälpa till?"

"Nej, jag är skyldig dig det här efter en halv timmes tjatande på en tangent"

"Egentligen är det jag som är skyldig dig, det var jag som var den tröga som inte fattade och det var jag som ville bli lärd"

"Låt mig få njuta av att vara en gentleman, vic" sa han och gav mig ett leende.

"Visst" sa jag och log. Jag studerade Louis medans han konsentrerat skärde upp gurkan i tärningsformade bitar. 

 

Snabbt sprang Louis fram till spisen och lyfte iväg stekpannan med köttfärsen till diskbänken. Det luktade en aning bränt men det sa jag ingentig om. Han lyfte upp stekpannan igen och placerade den istället på bordet framför mig. Med snabba steg gick han tillbaka och hämtade skålarna med grönsakerna i. Han satte sig klumpigt på stolen mittemot mig och kollade stolt på köttfärsen.

"Det här är nog den minst brända köttfärsen jag någonsin gjort" sa han och jag kunde inte hålla ett fnitter inne.

"Du är duktigare än mig" sa jag och log mot Louis.

"Varsågod och börja" han gjorde en gest över maten och log brett "och njut av den bästa köttfärsen jag någonsin gjort"

Jag log och tog tag i ett bröd och började fylla den med alldeles för mycket grönsaker och såser. Men jag var inte ensam, Louis fyllde sin tacos med berg av grönsaker. Hur skulle han kunna vika den om jag själv inte kunde vika min som det var tio gånger mindre på, men fortfarande mycket. 

 

-

 

Solen började gå ner och vi satt ute på hans altan och drack varsin cola. Vi både hade ätit alldeles för mycket mat och nu nu var vi båda som två  knubbsälar som inte orkade röra på sig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och just nu var jag otroligt lycklig. Såhär lycklig och glad hade jag inte varit på länge och det var tack vare Louis som gjorde mig glad. Han hade fått mig att glömma Justin för ett tag och det var jag så tacksam över.

"Ska vi kolla på film?" frågade Louis och slurpade på sin cola.

Jag kollade upp från bordet och mötte hans fina blåa ögon. Jag nickade och log "Gärna"

Vi reste oss upp och begav oss in. Jag satte mig i soffan medans Louis satte på dvd:n och plockade fram filmerna som han hade.

"Vilken film vill du se?" frågade han och tittade upp på mig.

"Spelar ingen roll, sätt på vilken du vill" sa jag och lutade huvudet bakåt.

Jag hörde hur Louis öppnade ett fodral och tog ut skivan, jag var nyfiken och ville kolla men just nu var jag alldeles för lat för det och bestämde mig för att det skullle bli en överaskning "Säg inte vilken du valde,  det får bli en överaskning" sa jag innan han skulle säga vilken film han valt.

"Som du vill" sa han och satte sig bredvid mig. När jag hörde att filmen började rätade jag på mig och kollade på teven. När jag såg första scenen kände jag direkt igen den. Det var skräckfilmen Halloween som jag en gång tidigare sätt när en utav mina gamla kompisar tvingade mig. Och det var den värsta kvällen i hela mitt liv. Jag hade drömt mardrömar vilket var mycket olikt mig. Jag suckade så lågt som möjligt och ångrade att jag inte varit med och valt. Jag kunde ångra mig nu eftersom jag hade sagt att det inte spelade någon roll och Louis kunde ju inte veta att jag hatar skräckfilmer. Jag ville inte heller blunda och somna för jag ville inte vara en dålig vän, så jag fick tydligen tvingas kolla på den onödigt läskiag filmen och försöka att inte skrika så att Louis blir döv. 

 

Ju längre in i filmen vi kom desto mer sömnigareblev jag. Efter ett par försök att hålla mina sömniga ögon öppna så blev dom plötsligt alldeles för tunga för att hållas uppe. Och utan att tänka så lutade jag mig mot Louis axel och blundade.

"Vill du sova?" Viskade Louis och lutade sitt huvud mot mitt. Jag fick fram ett "mm" när jag öppnade munnen och Louis reste på sig. Han kollade på mig och la sinaa starka armar under mig och plötsligt var jag i hans famn. Jag kollade upp på honom medans han gick upp för trapporna.

"Du vet, jag kan gå själv" sa jag sömnigt och blundade. Han svarade inte, men jag kunde känna hur han log. I nästa sekund så var jag inte längre i hans famn utan i en mjuk stor säng. När jag öppnade ögonen såg jag Louis som drog upp täcket till hakan på mig och sedan försvann han ner igen.  

 

 

---

 

Förlåt för en sen del, men det blir bättre så för då kommer ni läsa det imorgon. Jag kommer inte kunna uppdatera på dagen så det kommer förmodligen upp något på kvällen imorgon! Puss xx