"Vad brukar du göra på fritiden?" frågade Louis och stoppade sugröret i munnen medans han kollade på mig.

"Jag brukar spela piano ganska mycket, eller gjorde" sa jag i en axelryckning.

"Jag brukar faktiskt spela piano" sa Louis och log stort "Har du slutat att spela piano? Jag menar när du sa att du gjorde"

"Det var justin som lärde mig spela piano och efter att vi gjorde slut så slutade jag också spela piano" sa jag och kollade ner i bordet "Jag bodde för det mesta hos Justin och han hade ett piano, och hos mig har jag inte något"

"Jag har ett piano hemma, vill du spela?" 

"Jätte gärna" sa jag i ett leende och vi reste oss upp.

När vi lämnade Starbucks såg jag framför mig hur jag och Louis satt och spelade piano tillsammans och hur vi skulle lära varandra att spela låtar som vi kunde.

"Kan du spela något annat instrument?" frågade jag och sneglade  på Louis som gick bredvid mig.

"Jag kan spela lite gitarr" sa han stolt och log stort mot mig "Fast det är ingenting jämfört med Niall"

"Någonting är det ju" sa jag och log.

"Kan du spela något annat än piano då?" 

"Lite fiol faktiskt. Men det spelade jag för evigheter sedan" sa jag och Louis nickade.

Precis när Louis tänkte öppna munnen så fylldes mina öron av något helt annat än Louis röst. Skrik. Tjejskrik. Både jag och Louis kollade på varandra och sedan bak där tiotals tjejer kom springade. Det placerades en stor sten i mage så fort jag tänkte på hur mycket fansen hatade mig. Även om jag hade levt med hat i tre år så kunde jag fortfarande inte möta dom i verkligheten. Det gick inte. Jag blev alltid stressad och ville bara försvinna från jorden.

"Louis!" ropade tjejerna i mun på varandra och stannade en halv meter ifrån oss "Kan jag snälla få ta bild med dig?"

Louis kollade på mig och jag nickade sakta som svar. Samtidigt backade jag försiktigt från klumpen av tjejer och satte mig på en bänk lite längre bort. Jag studerade Louis samtidigt som han log mot alla mobiler och kameror som hölls i luften. Han kramade varje tjej och skrev lite autografer och plötsligt vändes alla blickar mot mig. Jag kollade förvånat på Louis som log och sedan gjorde han en gest att jag skulle komma. Jag ville skaka på huvudet och sitta kvar, men hans leende fick mig att gå ändå. På lite halv skakiga ben så gick jag tillbaka och ställde mig bredvid Louis. 

"Vad handlar det här om?" viskade jag samtidigt som jag flyttade mig närmare honom, men inte allt för nära så att man kunde tro att vi var ett par. 

"Är ni tillsammans?" frågade den mörkhåriga tjejen längst fram och kollade på mig, med ett leende på läpparna. 

"Nej" sa jag och försökte pressa fram ett leende.

"Kan vi få ta bild med dig?" 

Jag blev så förvånad att jag inte fick fram ett ord, så jag nickade och plötsligt höll Louis en kamera i handen framför oss. Jag log och kollade in i kameran som Louis höll i. Och plötsligt började jag le som en idiot, bara tanken av Louis. 

"Le!" ropade Louis och gjorde själv ett jätte leende.

Efter ett ögonblick var alla samlade runt kameran och Louis. Jag log fortfarande, tanken att fans faktiskt gillade mig gjorde mig otroligt glad. I tre år hade jag inte sätt en enda snäll tweet om mig, eller fans som ville ta bild med mig. 

"Kan vi bara få ta ett kort på er två också?" frågade nu en annan tjej och log mot oss.

Louis ställde sig bredvid mig, han la armen runt mig och vi båda riktade oss mot kameran. Min kropp pirrade av hans beröring, det kändes fantastiskt att stå bredvid honom med hans arm om mig. Som att det skulle vara så, att vi var gjorda för varandra.

 

-

 

Louis öppnade ytterdörren till hans hus och vi båda steg in. Louis doft som jag känt när jag stod bredvid honom kände jag igen när jag steg in i huset. Jag älskade hans doft, han luktade så otroligt gott. 

"Du kan gå till pianot sålänge, jag ska bar gå på toa" sa han och pekade mot en dörr där förmodligen pianot stod. Medans jag gick till rummet kollade jag mig runt. Det hänge inramade foton på hans familj på de gråa väggarna. Jag älskade hans hus, det var enkelt men ändå lyxigt. Jag gick fram till pianot och snuddade försiktigt på det vita tangenterna med fingrarna. Jag satte mig sakta på stolen och massa minnen bläddrade förbi min näthinna. 

 

Justin drog med mig in till vardagsrummet där hans piano stod. Han satte sig på piano stolen och kollade på mig och sedan ner på tangenterna. Hans fingrar dansade över det vita tangenterna och hela rummet fylldes med melodin till As long as you love me, min favorit låt av Justin. Jag log stort mot honom och han mot mig. Hans röst fyllde nu mina öron och det fick mig att rysa. 

Så som jag trodde det skulle bli när jag kom till London hände inte alls. Jag förväntade mig att Josh och jag skulle spendera dagarna tillsammas, som vi gjorde när vi var mindre innan vi flyttade. Men istället så var Josh hos sin tjej och där skulle han stanna i några veckor. Han hade sagt att han ville "spendera lite tid innan hon åker om tre veckor". Jag låtsades vara förstående och säga att jag förstod att han ville det, men innerst inne blev jag nästan besviken. Vi skulle inte få våran sällsynta kusintid. Och det gjorde mig nästan ledsen när jag tänkte på det. Jag skulle inte få se Josh på flera månader efter det här. Då han ska fortsätta sin turné med One Direction och jag tillbaka till New York. Så nu skulle jag få sitta i Josh lägenhet, ensam, i tre veckor. 

Jag reste mig ur soffan som jag hade legat i en hel dag. Jag gick in i köket och skulle precis öppna kylskåpet när min mobil burrade till. Jag tassade fram till bordet där den låg och kollade på skärmen.

 

 

Jag la ifrån mig mobilen och sprang in i badrummet. Tanken att bara få vara med Louis igen bildade fjärilar i min mage. Jag steg in i duschen och tvättade håret noggrant. Jag smörjde in mig med en nöt doftande body butter och sprejade lite av min body splash från Victoria Secret. Varför jag fixade mig så himla mycket fattade jag inte. Jag gjorde det inte medvetet och det skrämde mig nästan lite. Aldrig brukade jag fixa mig såhär noggrant för att gå till Starbucks? Jag drog på mig mina närmaste och renaste kläder jag hittade och sminkade mig lätt. Jag ville inte klä upp mig så mycket eftersom jag hade på mig ett ton olika dofter. Jag kastade en blick på klockan och såg nu att den började närma sig kvart i tre. Jag tryckte ner mobilen, solglasögonen och en extra kofta i min väska innan jag staplade ut i hallen och drog på mig mina Converse. Jag la handen på handtaget och precis då öppnades den med ett kraftigt drag. Ett ljust skrik lämnade min dörr och jag kollade skrämt på Josh som stod förvånad framför mig.

"Hej Vic" sa han och brast ut i ett flin "Vart ska du?"

Jag kollade ner på mina fötter och sedan upp på honom "Jag ska träffa Louis"

Josh flinade ännu större och vickade på ögonbrynen "Oj oj oj"

"Käften Josh" sa jag och himlade med ögonen "Skulle inte du vara hos din tjej?"

"Jo, ska bara hämta kläder"

"När ses vi igen?" frågade jag med en aning oro i rösten.

"Jag vet inte..." sa han och tog av sig skorna.

"Öh, okej. Jag måste skynda mig nu, hejdå" jag log innan jag smet förbi honom och hoppade ner för trapporna.

 

När jag började närma mig Starbucks kom fjärilarna fram igen. Min blick svepte bland människorna som gick förbi och ingenstans såg jag Louis. Kanske var han redan inne? Skulle jag stå utanför och se dum ut? Tänk om han satt där inne och så stod jag där och letade efter honom eller tvärtom. Jag gick försiktigt fram till hörnet av Starbucks och drog upp mobilen ur väskan. Jag hade fått ett sms om att Louis snart var vid Starbucks. Jag tittade upp från mobilen och fick syn på Louis komma gåendes. Han hade en grön tröja på sig, ett par solglasögon och en röd keps. Solljuset låg på honom och det fick honom att se ut som en ängel. Han var så fin och jag kunde inte sluta le när jag såg honom. 

"Hej Vic" sa han glatt när han kom fram till mig.

"Hej" sa jag och ännu större när jag mötte hans blåa ögon. 

"Ska vi gå in?" han gjorde en gest mot ingången till Starbucks och log.

"Självklart" sa jag och gick mot dörren med Louis hack i häl.

Jag öppnade den tröga dörren så snabbt jag kunde, vilket inte var snabbt. Jag var otroligt svag i armarna och Starbucks dörren var en utmaning. Men jag gjorde allt för att Louis inte skulle hjälpa till och göra mig otroligt generad. Vem kan inte öppna en Starbucks dörr?

"Vad vill du ha? Jag betalar" sa han och vi ställde oss i kön.

"Jag kan betala själv, tack än...-"

"Nej, jag vill betala" sa han innan jag hann avsluta mening. Han log stort när jag nickade och tackade.

"En Ice Chocolate, som vanligt" sa jag och mötte hans fina ögon.

Louis beställade våra drickor och sedan satte vi oss vid bordet närmast fönstret.

"Berätta om dig själv" sa Louis och stoppade sugröret i munnen.

"Gjorde inte jag det förra gången?" fnittrade jag, löjligt nog.

"Jo det gjorde du" sa han i ett skratt.

Jag skrattade och kollade ut.

"Hur länge är ni lediga?" frågade jag.

"Några veckor till. Men vi har fortfarande några konserten kvar här i London"

"Har ni?" sa jag förvånat och brast ut i ett leende.

"Ja" sa han och log av min förvånad "Vill du gå?"

"Jätte gärna!" sa jag glatt och log otroligt stort "Om jag får, såklart"

"Självklart" log han "Jag kan fixa en plats till dig, vill du ta med dig någon kompis eller något?"

"Öh, jag har liksom inte några vänner här i London. Men jag behöver inte ha någon med"

"Om du vill det så" sa han och log så att hans vita tänder syntes.

 

 

---

 

Wihi, nu blev det en längre del! :D Vad tycker ni och vad kommer hända här näst? Kommentera sötisar! :D

Jag kollade upp i taket och blundade. Victoria lämnade aldrig mitt huvud. Hon fanns där hela tiden, hennes skratt nästan ekade i huvudet på mig. Hennes leende, hennes hår, allt, jag saknade allt med henne. Jag saknade henne så mycket att det nästan kändes som att jag hade tusen knivar rakt i hjärtat. Jag kunde inte glömma henne, jag kunde inte gå vidare.

"Justin!" ytterdörren flög upp och Chrisopher kom in med snabba steg. I handen hade han mobilen och i andra en mugg från Starbucks. 

"Skräm mig lite mer" muttrade jag och kollade på honom.

"Sorry" sa han och satte sig i fåtöljen bredvid soffan jag låg i "Jag har något att berätta"

"Vad?" 

"Vic är i England" sa han och skickade över hans mobil till mig "hon umgås tydligen med Louis Tomlinson från One Direction"

Jag kollade oförstående på Christopher och sedan hans iPhone jag höll i handen. Hjärtat satt i halsgropen och jag vågade inte kolla på skärmen.

"Kolla då" sa han och pekade på mobilen.

Jag gjorde som han sa och kollade på skärmen där en bild på Vic och Louis var. Hon skrattade och Louis kollade på henne och log. Inom började det koka ilska. Försökte min vän ta min tjej? Jag kollade på Christopher och sedan på bilden igen. Hade hon verkligen gått vidare? Hade hon verkligen slutat älskat mig, på riktigt? 

"Ring henne" sa Christopher och sträckte sig efter min mobil som låg på soffbordet.

Jag gav tillbaka hans mobil och tog istället tag i min. Jag gick direkt in på hennes nummer och tryckte mobilen mot örat. Irreterande tårar tryckte sig upp ur ögonen och jag försökte snabbt blinka bort dom. 

 

Jag gick ut till köket - efter att legat i soffan i tre timmar och kollat in i kudden - och hällde upp vatten i mitt glas. Min hals sved och min tunga kändes som sandpapper. Min mobil som låg på köksbordet börjde vibrera och jag kunde se här ifrån att det var Justins namn som stod på. Jag suckade och ställde ifrån mig glaset och svarade. Jag kunde inte ignorera hans samtal hela livet.

"Hallå?" svarade jag i en suckning.

"Varför är du i England?! Är du tillsammans med Louis?!" Justins röst var spräcklig och jag kunde se framför mig hur han spände käken och försökte hålla tårarna inne, jag kände honom så väl.

"Just...-"

"Var du tillsammans med Louis när vi var tillsammans?!" 

"Justin sluta! Lyssna på mig!" sa jag strängt och suckade "Vi är inget mer än vänner, jag lärde käna honom igår" 

"Varför är du i England? Varför sa du inget?" frågade han och snyftade högt.

"Jag kunde inte vara....jag kunde inte vara där du var. Allting påminnde mig om dig och jag mådde jätte dåligt. Mamma tyckte det var bäst att jag åkte till England där Josh min kusin bor. Och jag ville inte att du skulle veta.."

"Jag saknar dig" sa han efter en kort tystnad.

Jag stirrade rakt ut i ingenting. Jag tog ett djupt andetag medans tårarna ville tränga sig upp även om det inte fanns några kvar.

"Jag saknar dig med om jag ska vara ärlig. Men du måste lova mig att börja gå vidare, glöm mig" och med dom orden la jag på. Jag la försiktigt ner mobilen på bordet och kollade på skärmen som var svart. Varför gjorde han såhär för? 

 

 

---

 

Ett till kort kapitel... Förlåt! Men bara för det så ska ni få ett till kapitel senare! :Dxx

Det hade aldrig bildats en tystnad mellan oss när vi gick runt i stan. Den lite blyga Louis som jag först träffade i lägenheten igår var bortblåst. Han var utåt. Han var otroligt rolig och fick mig att skratta hela tiden. Jag hade fått en host- och skratt attack när han berättade ett utav världens sämsta skämt. Han hade lagt sin arm runt mig och jag kunde se på honom att han blev lite orolig. Jag var ju trotsallt röd som en kräft och letade efter luft. Men hans orolighet var bara otroligt gulligt och jag kunde inte sluta le efter det. 

Jag öppnade ytterdörren till Josh' lägenhet. Han var inte hemma och det var glad jag över. Han skulle ställa massa frågor om varför jag log som en idiot och det skulle jag nog helst vilja skippa. Jag sparkade av mig skorna och gick gick med tunga steg in i köket. Jag slängde iväg väskan på golvet och begav mig direkt till kylskåpet där jag visste att Josh hade gömt Nutella längst in i kylskåpet. Han visste verkligen att jag var totally in love i Nutella. Jag satte mig vid bordet och drog upp mobilen ur fickan. Jag hade fått sms från Justin som jag inte brydde mig om, några sms och missade samtal från mamma och ett sms från okänt nummer. Jag kollade på numret och visste inte alls vems det var. Jag öppnade meddelandet och läste de få raderna, om och om igen.

 

 

Ett stort leende placerades på mina läppar - eller ännu större, jag hade fortfarande ett flin på läpparna. Jag läste om det några gånger igen innan jag svarade. Fast vad skulle jag skriva? Jag stoppade skeden med nutella i munnen och kollade på våran sms ruta. 

 

Me too! I'm fine, lol. How 'bout you worried boy? ;) 

 

Efter en minuts tvekande klickade jag på "send". Fast kanske var den blinkande gubben för mycket? Herregud, vad pinsamt! Tänk om han trodde jag flirtade med honom?! Mobilen plingade till och det började pirra i magen. Tänk om han tyckte jag var helt dum nu?

 

It was scary! Your face was like really red haha. I have to go, see ya :D xx L 

 

Jag stängde ner våran sms ruta och gick istället in på Twitter. Konstigt nog så hade jag fått massa tweets från massa tjejer som var One Direction fans. Jag visste att läsa det här var meningslöst, det var bara tjejer som var otroligt avundsjuka, men jag kunde inte låta bli att kolla igenom det. Jag hade gått igenom det här i tre år och hade lärt mig att inte ta åt mig. Sakta började de meningslösa tårarna rinna sakta för min kind. "Du är tjock och ful" "Du äcklar mig" "Jag kommer döda dig, du förtjänar inte Louis din slampa!" "Vad hände med Justin nu då? Om du är tillsammans med Louis för hans pengar kommer jag döda dig inatt äckliga, feta du" 

Jag koller på burken med Nutella som stod framför mig. Jag var verkligen tjock, vem sitter och äter nutella direkt ur burken? Usch. Jag reste mig snabbt upp och gick in i vardagsrummet och la mig klumpigt på soffan. Jag drog närmaste filt över mig och gömde ansiktet i kudden. Det var alltid såhär jag reagerade när jag fick hat och läste det. Förr när jag var  tillsammans med Justin brukade han alltid trösta mig och alltid vara med mig. Men nu var jag ensam. Och varför jag grät över det här var löjligt, jag visste sanningen och hur dom reagerade bara för att jag var med Louis som vän - även om jag ville att det skulle vara mer än vän eftersom jag verkligen gillade honom - så skrev fansen långa, idiotiska texter. Killarna verkade inte få vara med någon utom varandra för fansen. Så löjligt.

 

---

 

Jag vet att det här kapitlet är alldeles FÖR kort och dåligt! Men vet ni vad? Jag är hemma, har internet och en data! yey. Jag bryr mig inte om jag inte fick tre kommentarer eller mer (lol hahah) för jag fick värsta kicken och ville skriva. Tyvärr blev det bara den här lilla snutten, dåligt eller hur? Men imorgon kommer iallafall nästa upp, håll utkik!

 

 

Jag kollade bort mot killarna som satt samlade runt bordet, vilket dom hade gjort hela dagen. Josh hade kommit tillbaka och plötsligt blev killarna på mycket bättre humör, inte för att dom var på dåligt humör när han inte var där. Men dom blev piggare, typ. Jag kollade ner på mobilen som började ringa. Det var varken mamma eller Justin, vilket faktikts förvånade mig. Det var ju ändå bara dom som brukade ringa mig. 

"Öh hallå?" svarade jag tveksamt och sänkte ögonbrynen.

Skratt hördes och sedan hörde man bara flås, sedan skratt igen "Är det Victoria?"

Det var Christopher, eller Lil Twist som han nu föredrog att kalla sig. Justins bästa vän.

"Ja?" 

"Bra" sa han och jag hörde en dörr stängas.

"Vad vill du?"

Han började skratta som att det var de roligaste han hade hört och då började jag känna mig en aning irreterad. Jag hade aldrig riktigt gillat Lil Twist.

"Jag vill ha tillbaka min kompis"

"Justin?"

"Ja"

Jag rynkade pannan och kollade frågande in i väggen "Jaha?"

"Va inte en sån bitch, Vic" sa han och jag kunde höra hur han flinade "Ta din feta röv och kom till Justin"

"Varför skulle jag?" sa jag och satte mig på min säng "Jag antar att du är jävligt hög, och det var Justin som ville ringa eller hur?" 

"Jag är inte hög" skrattade han "Lite kanske... Men snälla, om du kommer tillbaka till Justin så får jag tillbaka min bästa vän. Han har legat i sin soffa, han har gått ner en del, ganska mycket faktiskt, i snart 2 veckor"

Jag kunde inte låta bli att faktiskt själv bli orolig. Mådde han så dåligt? 

"Jag kan inte prata mer" sa jag och la på.

Jag la ifrån mig mobilen och vilade huvudet i händerna. Jag hade känslor för Justin fortfarande om jag ska vara ärlig, men jag kunde inte gå tillbaka till honom. Jag la mig ner på sängen med huvudet mot kudden och grät. Varför gjorde han det så svårt för mig? Varför kunde inte han också gå vidare istället för att skriva långa kärleks sms till mig för att visa hur mycket han behövde och älskade mig. Och det kunde ibland göra mina känslor för honom starkare. Jag visste att han var otroligt romantiskt och kunde göra mig till världens lyckligaste tjej, och det fick mig att vilja gå tillbaka till honom. 

 

-

 

Jag kollade upp från min skål med flingor och mötte en sömnig Josh.

"Godmorgon" sa jag glatt och log.

"God..." mumlade Josh tillbaka och satte sig mittemot mig.

"Du har inte berättat för mig om hur din 'date' gick" flinade jag och stoppade in ännu en sked i munnen.

"Jag tänker inte berätta om min 'date'" 

"Varför inte? Vad heter hon då?" 

"Becc" jag nickade och reste mig upp.

"Jag ska till henne nu" fortsatte han och kollade på flingpaket.

"Ta på dig kläder bara" skrattade jag och gick ut från köket. Jag hörde Josh muttra för sig själv innan jag stängde dörren till mitt rum.

 

 

Jag öppnade dörren till Starbucks och kände direkt doften av kaffe som borrad sig upp i näsan. Jag log för mig själv och gick fram till kassan. Jag älskade Starbucks, deras "Ice Chocolate" var min favorit och deras mackor var också riktigt goda. Dock hade jag ätit alldeles för många utav dom senaste åren då vi var i studion eller när ingen utav oss killarna orkade laga mat. Ingen var någon mästare på att laga mat heller eftersom det alltid blev bränt.

"Vad vill du ha?" frågade en blond tjej med lockar och pipig röst.

"En Ice Chocolate" sa jag och tog upp lite pengar ur fickan.

"Var det bra så?" 

Jag nickade och gav henne pengarna "Behåll växeln"

"Tack så mycket" sa hon och gav mig min burk och log så att hennes vita tänder syntes.

Jag log svagt tillbaka och satte mig vid det enda tomma bordet. Jag drog upp mobilen ur fickan gick in på Twitter. Som vanligt fick jag massa "Follow me" och "Larry is real" tweets. Jag började bli riktigt förbannad på "Larry" grejen nu. 

Starbucks dörren öppnades och jag kollade reflexmässigt upp. Jag mötte ett par grönbruna ögon och ett stort leende. Victoria. Hon vinkade glatt till mig och gick fram till kassan. Jag kollade på henne medans hon beställde, hon hade på sig ett par mörka shorts och en svart skjorta. Hennes långa hår hängde längs hennes axel som hon då och då puttade bak men det landade sedan på sidan igen.

"Får jag sitta här?" frågade hon försiktigt och log svagt.

"Självklart" sa jag och log stort tillbaka.

Hon la sin väska på stolen bredvid och hon ställde sin mugg framför sig. Jag märkte att hon också hade Ice Chocolate.

"Gillar du också Ice Chocolate?" frågade jag och kollade på Victoria.

"Ja, det är min absoluta favorit" skrattade hon och slängde bak sitt hår, igen. Men det störde mig inte alls, vilket var konstigt för jag kunde flippa ur när någon intervjuare viftade fram och tillbaka med sitt hår. Men det här var inte samma sak.

"Min med" log jag och  drack lite.

"Varför är du ensam?" frågade hon efter ett tag och stoppade sugröret i munnen.

"Jag är inte det nu" log jag och hon skrattade, sedan fortsatte jag "Zayn och Liam är med sina flickvänner, Niall har åkt Irland och Harry till Holmes Chapel"

Hon nickade och ställde ifrån sig muggen. "Vart är Josh då?" frågade jag och kollade in i hennes ögon.

"Han har åkt till sin tjej"  log hon och kollade ner på sin mugg.

"Vilket snäll kusin du har som lämnar dig ensam"

"Eller hur" sa hon och skrattade.

"Vi kanske kan..?" sa jag och Vic nickade direkt.

"Gärna" svarade hon och förstod direkt vad jag menade.

"Sjysst" sa jag och log.

Vi pratade på om lite allt möjligt innan vi reste oss på och lämnade Starbucks. Vi gick längs gatorna, och vi hade ingen alls vart vi skulle. Vi bara gick. 

 

---

 

Jag  gick utmattat upp för det sista trappsteget. Jag fibblade upp nycklarna ur fickan och gick fram till dörren. Jag kanske inbilldade mig, men jag tyckte att jag hörde musik därinnefrån. Jag låste försiktigt upp och gick in, och jag hade rätt. Vic hade satt på One Directions musik.

"Vad tycker du?" frågade jag och gick fram till soffan där Vic satt, hon kollade skräckslaget sig om och tittade på mig "Jag menar One Direction, deras musik"

"Du skräms" sa hon och la handen på hjärtat, hon tog ett djupt andetag och rätade på sig "Dom är helt okej"

Jag satte mig ner bredvid henne och såg inte förens nu att hon hade tårar i ögonen och att dom var alldeles röda. Jag kollade förvånat på henne och la sedan armen om henne.

"Vad har hänt?" frågade jag oroligt och tryckte henne närmare mig. Hon la sitt huvud på min axel och snyftade högt.

"Justin ringde" 

Jag nickade och kollade ner på henne. Hennes blonda hår var nu utsläppt och hängde ner för hennes rygg. Jag märkte att hon hade fått svaga lockar. Precis som hon hade när hon var liten.

"Du har fått tillbaka dina lockar" sa jag och log.

"Jag har haft håret uppsatt i en bulle, då brukar det bli lite vågigt och lockigt" sa hon i ett skratt och rätade på sig "Men jag har faktiskt fått tillbaka dom"

"Är du trött?" frågade jag efter ett tag och kollade på Victoria som hade stängt sina röda ögon.

"Lite" svarade hon i en gäspning.

Jag tog hennes hand och drog med henne till gästrummet där hon skulle sova. Hon gick direkt till sängen och landade på den klumpigt. Hennes ljusa hår flög uppåt utav "vinden" och hennes kropp studsade med sängen.

"Du Vic?" 

"Mmh" svarade hon och kollade bak mot mig.

"Jag ska till studion imorgon, ganska tidigt" sa jag och gick sakta baklänges ut ur rummet "Vill du följa med? Det här är alltså klockan halv fem på morgonen för att minska kaos med fansen"

"Nej tack" svarade hon och begravde ansiktet i kudden igen.

 

När jag vaknade var det tomt i huset, det var bara jag. Jag hasade mig upp och tog på mig närmaste kläder, vilket var gråa mjukisbyxor med en rosa tröja. Jag satte upp håret i en slarvig bulle sedan gick jag ut till köket. Jag kastade en blick på klockan, 12.03. Jag kokade vatten och tog fram en kopp. Jag gick ut till vardagsrummet och tog tag i min mobil. Jag hade fått mer sms av Justin och några från mamma. Men jag hade ingen större ork att svara på någon utav dom. Speciellt inte Justins. Jag gick tillbaka till köket och precis när jag hade kommit till hallen öppnas dörren och fem killar kommer intravandes. Jag kollade chockat på dom och dom på mig.

"Är du Vic?" frågade killen längst fram med det ruffsigt perfekta håret.

"Aa" sa jag tveksamt och kollade på var och en.

"Är du ett fan?" frågade den lockiga killen och log.

"Av vadå?" frågade jag dumt och kom på mig. Han menade One direction "Jaha, öh, nej inte riktigt"

Jag log och försvann in i köket igen. Jag hade skämt ut mig totalt och behövde gömma mig. Killarna började pladdrade på igen och snart kom dom in i köket.

"Jag är Liam" sa en kille med lite kortare hår, han sträckte fram handen och vänligt tog jag emot den "Det här är Harry, Niall, Zayn och Louis" han pekade på var och en.

Jag nickade vänligt och vände mig till teet igen.

"Vill ni ha te?" frågade jag och vände mig om och mötte ett par blåa ögon. Det var Louis ögon.

"Ja tack" svarade alla i kör och jag nickade, igen.

Jag plockade fram fler koppar och hällde i det heta vattnet i resten av kopparna.

"Ska jag hjälpa till med något?" frågade Louis och ställde sig bredvid mig.

Jag märkte redan nu, även om vi precis träffades, att Louis var den som var utåt. Såklart var alla det, men han var den pratiga och den skojiga. 

"Skulle du kunna hämta teet, jag har ingen om vart det är" sa jag och kände att det hettade till i kinderna.

Varför kunde jag inte ens svara på. Men det var något hos honom jag gillade, det var han som fångade min uppmärksamhet först av dom. Han som jag tyckte verkade vara mest intressant.

Louis öppnade direkt skåpet framför mig och plockade fram sex tepåsar.

"Går det bra med vanilj?" frågade han.

Jag nickade och log. Och då log han tillbaka. 

"Har ni kakor?" frågade killen med den irländska dialekten.

Jag vände mig mot honom och kollade på honom.

"Det är han som äter hela tiden" skrattade Harry och stoppade i tepåsarna i kopparna "Och jag varnar dig, ta inte något från hans tallrik eller ta det sista chipset i påsen. Han kommer äta upp din hand"

Jag skrattade och kollade på honom "Tack för tipset" 

Han nickade och tog brickan med kopparna och ställde dom på bordet. Jag gick fram till skafferit och tog fram korgen med kakor. 

"Åh, Oreo's!" sa han glatt och gick direkt fram till bordet och satte sig. 

Även om jag inte kände dessa killar, jag hade ju liksom pratat med några av dom, men deras sätt att prata och bara vara gjorde mig trygg. 

"Är inte du Justin Biebers tjej?" sa Harry misstänksamt och kollade på mig. Och nu var alla blickar riktade mot mig.

Jag satte mig bredvid Zayn och skakade på huvudet "Jag var"

"Jag kommer ihåg när Niall träffade Justin för första gången" skrattade Harry och kollade på Niall som satt med munnen full med kakor.

"Käften Harry" sa han och blev röd om kinderna.

"Jag behövde ta med honom ut från rummet så han fick skrika av sig" fortsatte Liam och skrattade.

Jag log mot honom och nickade "Jag kommer ihåg att Justin berättade om det"

"Det var ju stort!" sa Niall och en kakbit flög ur munnen.

"Visst, Nialler" skrattade Zayn och dunkade honom på ryggen.

Jag kollade ner i bordet och kom på att Josh inte var här.

"Vart är josh?" frågade jag och kollade på Liam som verkade ha mer koll än dom andra.

"Han skulle till någon tjej, tror jag" svarade han och log.

"Och han lämnar er här?" skrattade jag och drack av mitt te.

"Han skulle komma lite senare. Han bjöd hit oss till middag"

 

Jag sneglade på Victoria när hon skrattade. Jag märkte att hennes ena öga smalnade när hon skrattade. Vilket kanske var konstigt att jag la märke till.

"Vad är det med dig, Lou?" viskade Harry som satt bredvid mig.

"Va?" jag kollade på honom och höjde ena ögonbrynet.

"Gillar du henne?" retades han och kollade på henne.

"Harry, jag känner henne inte" sa jag och drack av mitt te.

Han skrattade och lutade sig tillbaka "Lär känna henne då" 

Jag kollade på honom och sedan Victoria. Hon drack försiktigt av sitt te och kollade ner på sin mobil som hade plingat till. Hon kollade upp och mötte min blick och log, jag kollade generat bort och kände hur min mage pirrade till. Aldrig någonsin förut hade jag blivit generad om jag mötte en tjejs ögon. Aldrig hade jag heller blivit pirrig när en tjej log mot mig. Det var som att jag inte längre kände mig själv.

 

 

-----

 

Kolla vad långt det blev haha! Har suttit hela dagen och klurat, men nu är den iallafall uppe! :)xx

 

Jag vaknade med ett ryck när flygplanet landade med en duns på marken igen. Jag spärrade upp ögonen och kollade ut, det var ljust ute. Det var dag här alltså. Jag rättade till bullen på huvudet och gäspade. Min mage kurrade högt och jag la snabbt handen för så att ljudet skulle dämpas. Jag tog bort säkerhetsbältet och reste mig upp. Jag vinglade till när jag ställde mig på mina ben, det var som att jag var ett barn igen som inte kunde gå. 

"Går det bra?" frågade mannen bredvid mig med ett flin på läpparna.

"Jadå" svarade jag och log osäkert mot honom.

Jag passerade honom och ställde mig i gången, jag sträckte mig för att komma åt "hyllan" där min väska låg.Jag greppade tag i den och drog ner den. Den smällde till mannen som jag satt bredvid och han kollade på mig.

"Förlåt" sa jag och gick snabbt efter dom andra för att komma ut ur planet.

 

Jag ställde mig precis vid det gula strecket som visade att man inte skulle stå för nära rullbandet med väskorna på. Väskorna hade redan kommit och de flesta hade redan fått sina och gett sig av. Jag tog upp min mobil och satte på den. Kanske hade Josh skickat ett sms om att han var påväg. Fast det tvivlade jag på, han var nog redan här. Han var verkligen inte någon tidsoptimist. Min lila resväska dök upp framför mig och snabbt ruffade jag åt mig den. Jag ställde den bredvid mig och la ner mobilen i fickan. Jag drog med väskan mot utgången där jag skulle möta Josh. Jag kollade ut över massan med flera personer som skulle möta upp sina vänner eller familj.

"Vic!" hörde jag en bekant röst ropa.

Jag kollade mig omkring och såg Josh komma gåendes mot mig.

"Josh!" sa jag glatt och kramade om honom.

"Det var längesen jag såg dig!" sa han och kollade på mig.

"Ja, flera år sedan" jag log.

Vi gick ut genom de stora glasdörrarna och till hans bil.

"Hur är det mellan dig och Justin?" frågade han medans han slängde min resväska i bagaget.

Jag svalde hårt och slog ner blicken i marken.

"Öh" jag kollade försktigt upp mot Josh som nyfiket kollade på mig.

"Berätta för din kusin nu" sa han och log vänligt.

"Det är slut" sa jag lågt och satte mig i bilen.

 

-

 

Jag tog av mig skorna och gick försiktigt in i lägenheten. Det var stort med ljusa väggar och massa dyra saker. 

"Jag ska träffa killarna, vill du följa med?" frågade Josh och gick fram till mig.

"killarna?" frågade jag dumt och kollade på honom med höjda ögonbryn.

"One Direction, dom jag är trummis åt" 

"Jaha, nej tack. Jag är trött efter flygresan" sa jag och gäspade.

"Okej, jag ska försöka komma hem tidigare" sa han och gick mot en dörr.

"Nej det behövs inte, jag kommer sova ändå" 

Jag satte mig i soffan och slog på teven. Jag tog upp mobilen och la den bredvid mig och blundade.

"Jag går nu" ropade Josh "Hejdå"

Jag hann inte öppna mun förän han redan haed gått ut. Jag suckade och reste mig upp. Jag var inte alls trött, jag hade ju sovit hela resan till London. Jag reste mig upp och gick bort mot ett skåp med massa foton på. Det var bilder på mig och honom sen vi var små och bilder på Josh med One Direction. Min mobil började ringa och jag tog snabba steg och tog tag i den. Utan att kolla vem det var så svarade jag.

"Hallå?" 

"Vic? Är det du?" 

Jag stelnade till när jag hörde vem det var, Justin.

"Ja" sa jag hackigt och la handen för munnen.

"Jag saknar dig, snälla kom tillbaka" sa han och nu hörde jag hur krasslig han lät och hur mycket han snörvlade.

"Nej, jag kan inte" sa jag och tårar trängde sig upp.

"Snälla" viskade han och brast i gråt.

"Justin, snälla. Jag klarar inte av det här" sa jag och la på.

Jag kände mig otroligt dum som gjorde såhär. Men han får skylla sig själv. Festandet var ju tydligen viktigare än vad jag var.

 

--

 

Så, vad tycker ni! Det blev inget mer om hur hon var eller något sånt, men det kommer väl någon gång. Kommentera! :)

 

"Det är över mellan oss" var det sista jag sa innan jag öppnade ytterdörren och sprang ner till gatan. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och det var svårt att andas. Tårar trängde sig upp i ögonen och gjorde allt suddigt. Jag tog sned steg och det kändes som att jag hade lyckats stuka foten. Men jag fortsatte springa. Jag var rädd att se Justin igen. Jag skulle aldrig klara av det. 

"Vic? Är du döv eller?" sa Josie irreterat och viftade med handen framför mina ögon.

Jag ryckte till och kollade på Josie med smala ögon. 

"Tänker du på Justin igen?" frågade hon och la sin arm runt mina axlar "Är det inte dags att glömma honom och träffa nya killar?"

Jag gav henne en kall blick och fnyste "Du vet väll knappast något om sånt här. Vi var tillsammans i tre år, man kan bara inte glömma allt, det är alldeles för svårt. Men jag försöker gå vidare" sa jag i suckning.

"Har du hört något från honom då?" 

Jag kollade ut över vattnet och suckade ljudlöst. Jag hade fått sms från honom, han skrev hur mycket han saknade mig och hur ledsen han var. Men jag kunde inte gå tillbaka till honom, även om jag så gärna ville. Jag ville vara i hans armar och känna hans läppar mot mina. 

 

-

 

"Har du med dig allt nu då?" frågade mamma för säkert femte gången "Tänk om du glömmer något jätte viktigt!"

"Ja, jag hade med mig allt" sa jag irreterat och stängde resväskan.

Mamma kollade på mig och log. Hon strök handen över min kind och pussade mig löst på pannan.

"Jag tycker du är stark. Att lämna någon är alltid svårt, men jag vet att du klarar det" 

Jag nickade och slog ner blicken i backen. Det samlades en klump i halsen, jag ville bara slå till någonting och skrika ut all min sorg. Jag var nog inte så stark som man trodde. Han var min första stora kärlek, det var Justin som fick mig känna såhär. Men nu var det ett streck över oss och det var dags att gå vidare. 

"Vi måste åka nu om jag inte ska missa flyget" sa jag och flinade.

Mamma nickade och tog min svarta handväska och gick ut genom ytterdörren. Jag tog tag i resväskan och drog med den ut, jag låste ytterdörren och gav nyckeln till mamma. Vi gick ner för trapporna och ut till bilen. Jag slängde in väskan i bagageluckan och satte mig i passagerarsätet.

"Är du redo nu då? Du har inte ångrat dig va?" frågade mamma och kollade på mig innan hon startade bilen.

"Jag vill lämna New York direkt" sa jag och skrattade.

"Självklart" sa mamma stelt och gav mig ett litet leende.

 

Jag satte upp håret i en slarvig bulle på huvudet och lutade huvudet bakåt. Jag hatade att åka flygplan. Justin hade alltid hållt om mig, pussat mig på pannan och sagt att det inte var farligt. Men nu fanns han inte längre vid min sida, och mannen bredvid mig kunde knappast hålla om mig och pussa på min panna. Jag tog ett djupt andetag och blundade. Det var bara sju timmar kvar innan vi landade i London. Hur skulle jag ens orka? 

Jag tog upp min iPod och stoppade in hörlurarna i öronen. Jag bläddrade igenom spellistan och insåg då att jag bara hade Justin Biebers låtar. Hur skulle jag nu kunna glömma honom? Jag satte motvilligt på hans låt "Be Alright". Jag lutade huvudet mot glasrutan och kollade ut. Hur skulle jag någonsin komma över honom? Och hur skulle jag någonsin våga falla för någon igen? Aldrig. Jag skulle aldrig våga falla dit igen. 

"Ursäkta?" mannen bredvid pickade mig löst på armen och gav mig en orolig blick.

"Va?" sa jag och rätade på mig.

"Är allt okej?" frågade han.

Jag kollade undrande på honom och la handen på kinden, då kände jag hur blöt jag var. Jag grät utan att jag visste om det. Jag kollade chockat på mannen och tog ett djupt andetag.

"Jag känner igen dig" sa han och pekade på mig.

Jag log svagt och nickade "Jag var Justin Biebers flickvän"

"Inte längre?" 

Jag skakade på huvudet och vände mig mot fönstret igen. Jag hoppades på att han skulle låta mig vara och inte ställa fler frågor. Och det gjorde han, han lutade huvudet bakåt och  blundade och efter bara några minuter snarkade han. 

 

 

-

 

 

Så! Jag vet inte vad som hände igår, men jag lyckades aldrig lägga upp kapitlet. Men nu är den iallafall uppe och jag hoppas ni tycker om den. I nästan kapitel ska jag iallafall försöka få in mer saker om Victoria, t.ex hur hon är och sånt. Puss!