Det var så mysigt att höra regnet som sprutade ner smattra mot fönstrena medans jag stod i Louis famn. Mitt huvud vilade mot hans axel och han vilade sitt på mitt huvud. Han fick mig alltid att känna mig så trygg, så säker. Även om jag hade känt honom i nästan en vecka så skulle jag kunna berätta saker för honom som ingen annan vet om. Han var en kille som jag vet aldrig skulle ljuga för en tjej, han var alldeles för snäll och omtänksam för det. Jag blundade och njöt av stunden, Louis andetag mot min hårbotten som sände rysningar längs hela kroppen och regnet som smattrade i bakgrunden. 

"Jag und...-" började Louis efter flera minuters tystnad men avbröts av att ytterdörren öppnades och någon kom klampande in i köket. Både jag och Louis trasslades oss ur kramen och vände oss helt skräckslaget till personen som stod vid kökströskeln och kollade förvånat på oss.

"Åh... Öhm" sa Harry och log svagt "Hej Vic, hej Louis"

Mina kinder var säkert hur röda som helst och hela situationen blev pinsam. Varför knackar ingen på dörren innan dom kommer in?

"Hej" sa Louis och kliade sig i nacken och tog några steg ifrån mig. Harry log och nickade "vill ni följa med till stranden? Niall, Zayn och Liam följer också med"

Jag kollade på honom med rynkad panna. Vem vill till stranden när det ösregnar? Både Louis och Harry kollade på mig.

"Det ösregnar?" sa jag och log svagt.

"Kom igen, det blir kul" sa Harry. Jag kollade på Louis och nickade sedan sakta. 

"öhm, visst" sa jag och log, osäker på vad vi skulle göra där. 

 

Harry parkerade bilen på kanten av vägen och vi hoppade ut. Regnet öste fortfarande ner, värre till och med, men det verkade inte bekymra dom. Jag gick osäkert bakom Louis och Harry som pratade på förfullt om något jag inte lyssnade på. Jag kunde se havet tydligt där vi var nu, eller tydligt var det inte, det var hur mycket imma som helst och jag såg inte så mycket förutom en blågrå färg mitt upp i allt. 

"Dom andra är nog redan här" skrattade Louis när vi hörde svagt prat och skrattande när vi kom närmare stranden. 

Det kändes som att mina fötter sjönk flera meter när vi gick i den blöta sanden. Mina vita Converse skulle verkligen inte vara vita efter idag. 

"Hej Vic!" ropade Liam glatt och reste sig upp från sanden, han gick fram till mig och gav mig en blöt kram som jag besvarade glatt.

Niall och Zayn reste sig också upp och gav mig en snabb kram var.

"Sisten i får gå hem!" ropade Liam - av min förvåning - och sprangner till vattnet. Innan jag ens hann blinka var alla förutom jag och Louis påväg mot vattnet. Han kollade på mig och log, han tog ett stadigt grepp om min hand och började springa i han med. Jag drogs med och innan jag hann protestera var vattnet redan vid knäna på mig.

"Louis!" sa jag och försökte komma ur hans grepp "Jag har inga nya kläder och vi kommer bli sjuka!"

"Jag vet" svarade han i ett skratt och fortsatte utåt.

Vattnet var nu uppe till bröstkorgen och jag kände mig en aning osäker att bada i stora vågor och ösregn. Jag borde fattat att vi skulle bada när dom nämnde stranden. Knappast skulle fem spralliga killar sitta på en strand och kolla på vattnet. 

"Vad är det?" viskade Louis när han såg hur osäker jag var.

"Vågorna är ju jätte stora och skulle kunna dra oss långt ut i havet" sa jag och med panik i rösten. Jag var känslig när det gällde hav och vatten. Aldrig hade jag roat mig när jag badade, iallafall inte efter att min morfar drunknat.

"Oroa dig inte. Vi har badat i stora vågor många gånger och aldrig har det hänt något" sa han helt lugn.

"Men någon gång kommer det att inträffa något!" 

"Ta det lugnt, Vic, inget kommer hända. Tro mig"

Jag tog ett djut andetag och nickade "Okej"

Han log och tog min hand under vattnet vilket fick mig att bli tryggare. Vi gick yttligare längre ut tills vi i en ring med resten av killarna.

"Ska du på våran konsert i övermorgon?" frågade Zayn och alla blickar vändes till mig.

"Såklart, kan inte vänta" svarade jag med ett leende på läpparna. 

"Inte jag heller" sa Louis och automatiskt kollade jag på honom. Jag såg på honom att han saknade att stå på scen, det syntes i hans ögon när vi pratar om det. 

 

 

------

 

HATAR DET HÄR KAPITLET MER ÄN NÅGOT I VÄRLDEN HAHA VERKLIGEN FÖRLÅT! Jag visste inte alls vad jag skulle skriva, så jag har suttit nu i fyra timmar och försökt skriva ihop något och nu blev det jätte kort. Stort förlåt! Jag lovar att nästa ska vara bra och längre. Annars får ni komma och sparka mig på smalbenen :)xx