Victorias perspektiv:

Jag drog mina långa fingrar genom en hårslinga innan jag slet blicken från spegeln. Det pirrade svagt i min mage när jag knöt på mig mina vita Converse. Varför jag var nervös fattade jag inte riktigt själv. Jag skulle bara ut på stan med Bec för att handla lite. Jag behöver verkligen lämna lägenheten någon gång och se mer av London innan jag åker hem imorgon. Jag ska inte behöva vara rädd för att vistas ute bara för alla hatar mig och tror att jag har varit otrogen. Dom ska inte kunna göra såhär mot mig, jag är människa precis som alla andra och även jag har känslor vilket inte människor i vårt samhälle fattar. 
"Redo?" Log Bec mot mig när hon kom in i hallen med en liten lapp i handen. Förmodligen var det en matlista.
"Jag tror det" svarade jag lågt och tog tag i min svarta skinnväska. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ska bara ut på stan i några timmar, det kommer att gå bra.

"Är du okej?" Frågade Bec och kollade en aning oroligt på mig och sedan ner på mina fingrar som nervöst dansade runt på mina lår när vi satt i bilen. 
"Bara lite nervös" sa jag och riktade blicken ut mot fönstret.
"Varfö...-" började hon men hindrade sig själv då hon säkert kom på själv "jaha... Men det kommer gå bra. Vi ska bara handla och sen så kan vi bara åka hem om du vill"
"Nej nej" sa jag snabbt och skakade samtidigt på huvudet "det behövs inte. Du sa att du verkligen ville ha någon tröja och jag vill se mer av London innan jag åker hem igen"
"Okej" Bec ryckte på axlarna och utan att kolla så visste jag att hon log svagt. Hon ler hela tiden iallafall så det var inte så svårt att räkna ut och det får henne även att verka så perfekt. Hon ser allting positivt, hon blir säkert aldrig arg och hela hon är bara så vacker och perfekt. Om jag skulle le så stort som Bec gör hela tiden skulle folk tro att jag var en pedofil eller bara helt dum i huvudet. Jag har varken personligheten eller utseendet för att faktiskt se vacker ut. Och långt ifrån perfekt är jag också. Way to far.
"Kan jag sätta på radion? Jag hatar när det är tyst" småskrattade Bec och jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig efter ett svar.
"Självklart" 
Bec tryckte på någon knapp och radion sattes igång på en lagom låg volym. "Burn" av Ellie Goulding spelades precis som den alltid gjorde nu för tiden och det var en alla låtar som jag hade tröttnat på så mycket att jag nästan hatade den. 
"Jag har faktiskt träffat Ellie" sa hon plötsligt och jag kunde höra hennes stolthet i rösten "det var inte för så längesedan, det var innan Josh...var med i bilolyckan" 
Jag tänkte precis öppna munnen och fråga hur det var att träffa henne men Bec parkerade plötsligt bilen vid en parkering och då började min mage att blixtra och dundra. Jag började känna mig stressad och jag ångrade mig nästan att jag ens följde med. Det känns som att folk redan glor på mig med hatblickar som dödade mig långsamt innefrån. Jag hatar det här och jag hatar att jag alltid faller för killar som jag vet att det inte kommer sluta bra med i slutet. Och självklart är han världskänd och mega rik - vilket jag inte alls bryr mig om när han istället har en personlighet av guld. Det finns ingen finare och mer perfektare än Louis. Jag har alltid sagt att Justin är så perfekt men då levde jag under en sten. Han var inte perfekt och han behandlade mig inte alls bra. Men Louis... Jag finner inga ord. 
Jag hoppade ur bilen och direkt började mitt ljusa hår fladdra med vinden som kom som en piska i ansiktet. Mina ben kändes svaga när jag gick bredvid Bec in till mataffären och ännu svagare blev dom när jag märkte att flera stycken redan upptäckt mig. Perfekt. Deras mobiler var riktade mot mig och klickande ljud var det enda jag kunde tänka när jag snabbt gick efter Bec i affären. 

"Jag är snart klar" sa Bec som jag förmodligen stressat upp då hon irrade runt bland hyllorna "Jag ska bara hämta mjölk och vindruvor till Josh!"

"Du behöver inte stressa" ljög jag. Det enda jag ville var att försvinnna härifrån även om inget händer förutom att människor stannade och glodde på mig men det gjorde mig panikslagen. Vad dom tänkte på när dom såg mig nu ville jag inte ens veta, fast det vet jag ju på sätt och vis när deras blickar är äcklade och fulla med hat.

Jag drog den stickade tröjan närmare mig när vindpustar susade förbi när vi satt på en bänk i en liten park som var tom - som tur var. 

"Hur känns det att åka hem imorgon då?" frågade Bec och vände blicken till mig. Jag kollade tillbaka på henne med ett frågande ansiktsuttryck. Jag hade helt glömt bort för några sekunder att jag skulle hem imorgon och lämna England. 

"Det...det känns konstigt" svarade jag och slog ner blicken mot marken. Jag hade missat så mycket av London medans jag legat i min säng och lyssnat på depp musik hela dagarna med näsdukar runt omkring mig. Men det spelar ändå ingen roll. Jag vill inte vistas ute ändå.

"Det kanske är lättare att glömma Louis.." sa Bec försiktigt och långsamt som att jag skulle gå sönder när som helst då hon nämnde hans namn. Och det gjorde jag, på sätt och vis. Det kändes som att ännu en kniv placerades i hjärtat och massa nya plågsamma minnen med honom började spelas upp i huvudet. När Louis kittlade mig på stranden, när vi skojbråkade om att Louis skulle ta på sig Josh tröja, när vi gjorde teckenspråk till varandra under hans konsert, när han kramade mig i köket precis efter att Justin "våldtog" mig, när vi spelade Fifa i soffan och jag vann över honom. Det fanns så mycket mer saker vi gjorde tillsammans men jag behövde hindra mig innan jag började gråta. Klumpen satt i halsen och ögonen blanka.

"Jag kommer nog aldrig kunna glömma honom" sa jag hest efter några sekunders tystnad.

"Jag menar inte glömma honom, utan att du går vidare i livet" sa hon och reste sig upp. Hon rättade till sin röda mössa på huvudet och sa: "Jag ska bara gå och köpa dricka, vill du ha något?" 

"Ta vad som helst" Bec nickade och traskade iväg mot förmodligen Starbucks. Jag lutade mig tillbaka på den svala bänken inte så långt bort från London Eye. Dit Louis tog mig på vår dejt. Jag suckade högt och argt för mig själv när jag kom på mig själv, igen. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig och framför allt få bort den förbannade gråtklumpen i halsen. Det sista jag ville var att sitta och gråta ensam på en bänk i en park där vem som helst kunde gå förbi och se på mig och tänka: "Där sitter den där tjejen som det sägs att hon varit otrogen mot Louis Tomlinson. Vilken slampa" 

Mina tankar avbröts när min mobil började vibrera i bakfickan på mina jeans. Jag blev nästan förvånad, det kändes som evigheter sedan den ringde. Jag hade inte pratat med någon förutom Josh och Bec dom senaste dagarna, mamma måste vara förtvivlad. Hon som är så överbeskyddande och ringer 24/7. Pappa har inte heller hört av sig någoning, men det förvånar mig inte. Det är mamma som informerar honom efter varje samtal vi haft så jag hör inte så mycket av pappa när jag reser.

Jag drog upp mobilen ur fickan och granskade skärmen som lös starkt. Ett namn som jag trodde att jag skulle få se igen på min mobilskärm fanns plötsligt där och mitt hjärta verkligen stannade. Var det här sant? Ringde han mig? Jag tog korta och snabba andetag medans jag kollade på skärmen. Vad var det han ville?

Försiktigt tryckte jag på den gröna symbolen på mobilen och pressade mobilen mot örat.

----

HEEJ! Det här kapitlet skulle kommit upp i fredags men jag glömde helt bort det, oops... MEn nu är den uppe i allafall och jag hoppas ni gillar den. Inget speciellt händer precis men aa... KOMMENTERA SOM GALNINGAR NU SÖTISAR :)xx