Victorias perspektiv:
Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att det nästan skulle hoppa ur kroppen. Den där klumpen i halsen hade även blivit större än störst och gråten var påväg. Det hördes inte mycket från andra sidan, kanske märkte han inte att jag svarat? Skulle jag säga hej? Nej, det vågade jag inte. Men plötsligt så kunde jag höra något som verkade vara snyftningar. Grät han?
"Hur är det?" Hörde jag någon i bakgrunden på andra sidan luren. Det lät som Harry eftersom rösten var en aning raspig men jag var inte säker. Jag kände dom ju ändå inte så bra.
"Bra" sa Louis med den där rösten som skar rakt in i hjärtat. Och att det var jag som var anledningen till det gjorde inte saken bättre.
"Vi båda vet att det inte alls är bra" sa Harry och jag kunde höra att Louis suckade djupt och lite hackigt.
"Jag bara..." Och där tappade han kontrollen. Han snyftade högt och jag kunde se framför mig hur han höll sina händer för ansiktet. Det fick mitt hjärta att bli till bitar och tårarna som jag försökt blinka bort rann nu ner som stora vattenfall. Hela min kropp skakade och min andning hade blivit tung.
"Vadå?" Sa Harry och Louis snyftade till igen.
"Jag trodde hon älskade mig..."
Visste han inte om att jag älskade honom? Att mitt hjärta endast bankade för honom?
"Louis, hon äls...-" började Harry men Louis avbröt honom.
"Varför skulle hon då ligga med någon annan jävla kille?!" Louis höjde rösten och det fick mig att rygga tillbaka. Var han helt seriös? Han har inte låtit mig förklara eller prata med honom och direkt drar han en slutsats att jag verkligen legat med någon annan istället för att prata med mig? Jag fattar inte hur han kan tro på något tidningen skrivit som är total lögn? Han måste ju förstå själv att det dom skriver i tidningen inte är sant?
Jag drog tillbaka mitt hår som flugit upp i ansiktet med vinden och tog några djupa andetag för att försöka sluta gråta, men jag började gråta ännu mer istället.
"Jag...vet inte" sa Harry lågt och en aning obekvämt "jag ska träffa Gemma nu... Så du vet. Men vi ses senare?"
"Oke...-" Louis avbröts av någon. Av mig. Utan att jag tänkt så har jag öppnat min mun och en hes, krasslig röst flög ur.
"Louis?"
Det var tyst på andra sidan luren, det enda som hördes var lite snyftande och prassel.
"Louis?" Sa jag igen medvetet men högre så att han kanske kunde höra. Och det gjorde. Han
"Vad i-" ännu mer prassel och lite mummel fyllde luren innan jag kunde höra Louis andetag som susade "hallå?"
Mitt hjärta stannade för femte gången nu. Jag hörde hans röst - och han pratade med mig - som jag inte hört på flera dagar och jag har längtat efter den så mycket. Min ängel med en röst som är så fantastiskt att man får rysningar längs hela kroppen och hjärtat att dunka i hundranittio.
"Louis?" Sa jag ännu en gång med en röst som att jag var chockad. Vilket jag var.
"Vic? Vad vill du?" Louis lät kall. Precis som när han skrek åt mig i telefon när han läste i tidningen att jag var otrogen och inte lät mig förklara att jag inte var det.
"Jag...- du ringde..." Sa jag med en sån hackig röst att man kunde tro att jag var en robot.
"Jag har inte ringt?" Nu lät han ännu kallare och ett nytt vattenfall var på ingång "och jag vill inte prata med dig iallafall"
"Louis snälla...-"
Pip. Han la på. Mitt i min mening utan ett hejdå.

När Bec kom tillbaka hade mina tårar torkat - som tur var - och jag hade desperat dragit fingrarna under ögonen för att få bort den ut smetade mascaran. Jag ville verkligen inte att Bec skulle behöva trösta mig igen, hon börjar nog tröttna på mig. Vilket jag också gör. Jag är så less på att gråta varann minut och inte gör något åt det. Jag hade ju kunnat smsa Louis istället förr och skriva hur det egentligen var. Men nej, jag är Victoria Sparker, den korkade tjejen som gråter för minsta lilla sak.
"Förlåt att det tog sån tid! Det var en sån kö" sa Bec och satte sig bredvid mig på bänken, hon sträckte fram den ena muggen som var fylld med något och jag hade ingen alls aning om vad det var "Hoppas den går bra. Jag gillar den så jag tänkte att du också kanske gör det"
"Den går utmärkt" sa jag och tryckte fram ett litet, litet leende innan jag stoppade in det gröna sugröret i munnen.
"Finns det några affärer du skulle vilja gå in i innan vi åker hem igen?"
Jag skakade på huvudet och slog ner blicken i marken. Jag vill bara hem och lägga mig i min säng resten av dagen. Gråta ville jag också för allt var messed up.

-

Jag la ner den sista tröjan i resväskan och stängde den innan jag utmattat satte mig golvet bredvid. Att packa min resväska var ju världens träning, speciellt när jag behövde packa om den tre gånger för att jag inte kunde stänga den.
Jag tog ett djupt andetag och drog bort håret från ansiktet. Min blick dansade över rummet som var precis som när jag flyttade in hit: välstädat, tack vare att alla mina kläder och sminkprodukter inte längre ligger på golvet.
"Vic?!" Ropade Josh från vardagsrummet och en djup suck lämnade min mun. Jag reste mig stelt upp från det svala golvet och gick ut till Josh. Han satt böjd mot bordet med något i handen som jag inte kunde tyda på vad det var.
"Vad är det?" Frågade jag och ställde mig vid soffkanten.
"Jag tror den här är till dig" sa han och räckte fram en liten ask. Louis' ask. Jag spärrade upp ögonen och tog snabbt emot den rosa glittriga lådan och brevet som jag fortfarande inte vågat öppna. Jag hade helt glömt bort den.
Utan ett ord sprang jag tillbaka in i sovrummet med asken och brevet i handen. Det nästan blixtrade i min mage när jag satte mig på den nybäddade sängen. Jag drog fingrarna på kanten av den lilla lappen och försiktigt vek jag upp det. Jag bet mig hårt i läppen och försökte ta normala andetag även om hjärtat satt i halsgropen.

"I'm not a poet and i have no clue how to do this but I'll try...
Well I just need to tell you that you're the best thing that ever happened to me. I can't describe with words how you make me feel. It's... I can't find words. There is no comparing you with any other thing in the world and every day when I'm with you, I fall harder and harder for you. Every sec, minute and hour I'm with you is always the best time of my life. It's crazy how you make me feel and how much you actually mean to me. I don't thing I've ever said this, but I love you. So fucking much you can't even imagine. I can say that over and over again but it's never enough.

It's simple, you complete me.
xx Louis."

Jag läste brevet om och om igen med tårarna rinnandes ner för mig kinder och mina läppar började skaka. Hade han skrivit detta till mig? Det var svårt att förstå det när Louis inte alls ville prata med mig och hatade mig innerligt. 

Louis perspektiv:

Ljusa tjejskrik fyllde mina öron och den där känslan man alltid fick innan man gick upp på scenen fanns där. Men denna gång var den inte lika stark som den annars brukar vara och lika peppad var jag inte heller. Självklart är detta det jag älskar att göra, helt klart, men jag känner mig inte riktigt... redo. Jag behöver fortfarande sömn efter alla nätter jag inte kunnat sova då det enda som funnit i mitt huvud varit Vic. Men det var dags att glömma henne och gå vidare. Kanske var vi inte menade för varandra? Men varför kändes då allt så rätt med henne? Varför fick jag en helt annan känsla i kroppen jag var med henne än någon annan tjej jag varit med? 

"Scenen om fem!" ropade någon som jag inte alls hade koll på vem det var men jag reste mig iallafall från den svarta skinnsoffan och följde efter killarna ut ur rummet. Niall skuttade ivrigt framför mig och jag önskade att jag också hade en sån energi inför våran första konsert på ett tag, men det fanns inget, bara lite fjärilar i magen. Vi gick igenom långa korridoren och massa dörrar innan vi kom till rummet precis bredvid och bakom scenen. Skriket var mycket högre nu och killarna hoppade nervöst men glada upp och ner på golvet innan vi tog tag i våra mikrofoner. 

"Det kommer gå bra" sa Liam och klappade mig hårt på ryggen, jag hann knappt reagera eller svara honom innan alla "fixar-människor" började fixa med sladdar som skulle kopplas lite överallt på kroppen och då började det där peppande stinget blixtra lite i ådrorna.

"Kör!" ropade någon och vi gick med självsäkra steg ut på scenen. Publiken började skrika ännu högre när Liam började sjunga sin del till "Up All Night". Av någon anledning började jag tänka på Vic, mitt i allt. 

"HELLO NEW YORK!" ropade Harry i mikrofonen innan refrängen började och alla satte igång att studsa runt på scenen, förutom jag. 

-----

Inte så speciellt nöjd med detta kapitel men jag hoppas det går att läsa haha. Men jag måste skynda mig iväg nu! SÅ PUSS OCH GLÖM INTE ATT KOMMENTERA MEGA MYCKET SÅ NÄSTA KAPITEL KANSKE KOMMER TIDIGARE!