Jag tog försiktigt upp det lilla brevet som låg vid halsbandet på den lilla asken.Jag märkte inte förens nu att något stod på, "read me" med ett litet hjärta som en punkt. Vem var det här ifrån egentligen? Det kunde ju vara Josie eller Justin. Men Josie skulle aldrig ge mig ett halsband och ett brev såhär och Justin var ju inte ens i London eller kunde komma in i lägenheten. Det måste vara Louis. Louis. Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag tänkte på honom. Snabbt la jag ifrån mig pappret och asken med halsbandet. Jag skulle inte klara av att läsa något han skrivit från hjärtat när han nu är så förbannad och besviken på mig även om jag inte gjort något alls. Det skulle bara göra allt jobbigare än vad det redan var.
Jag lutade armbågarna mot knäna och begravde mitt ansikte i händerna. Mitt huvud snurrade och alla tankar gjorde mig galen. Och den tanken som finns i mitt huvud hela tiden och aldrig försvann är; varför lämna Louis mig? Jag vet svaret, men samtidigt inte. Jag blir galen snart, jag behöver någon som jag kan prata med. Någon som får mig på andra tankar än Louis. Jag har Josh men jag behöver någon som Josie - nej, jag behöver Josie. Min andra halva som jag behövde mer än något annat i världen. Nästan. Jag behövde Louis mer.

Louis perspektiv:
Jag slängde argt ifrån mig mobilen mobilen så att skalet flög av och förmodligen bildades en spricka över hela mobilen. Men jag kunde inte bry mig mindre. Min flickvän har legat med en annan jävla kille för endast några dagar sedan! Hur kunde hon? Hur kunde hon ljuga mitt upp i ansiktet på mig i flera dagar utan att säga ett skit?
Min andning var hög och snabb när jag gick upp till sovrummet. Några kläder låg utspridda från golvet som tillhörde Vic efter förra gången och det fick mitt hjärta att värka lite mer än vad det redan gjorde. Hade hon haft på sig dom när hon träffat den där killen? Eller rättare sagt, hade hon slängt av sig dom kläderna när hon träffade honom? Bara av att tänka på Vic med en annan kille fick min mage att vrida sig och mina käkar att spännas. Tårar bidades till och med i mina ögon men jag blinkade snabbt bort dom. Jag tänker inte gråta över någon som inte bryr sig om mig.
När jag precis la mig i sängen hörde jag ytterdörren öppnas och hela huset fylldes med röster som tillhörde mina fyra idioter till bästa vänner.
"Louis?!" Ropade Niall med sin irländska röst och jag kunde göra hur dom alla vandrade in i vardagsrummet, sedan köket.
"Sluta lek kurragömma, Lou!"
Jag suckade och slängde benen över kanten. Egentligen orkade jag inte möta någon, jag ville bra lägga mig i sängen igen med täcket uppdraget över huvudet och inte vakna förens flera månader då förmodligen mitt sår i hjärta har läkt. För tiden läker ju alla sår, right?
"Där är du ju!" Utbrast Liam när jag kom ner för trappan "och du ser ut som ett lik också"
"Tack..." Mumlade jag och lutade mig mot den vita väggen bakom mig.
"Så... Hur är det?" Frågade Niall och klev in i rummet med ett äpple i munnen. Den där killen alltså...
"Bara bra" ljög jag och kollade diskret bort från dom. Jag orkade inte alls berätta om hur det ligger till mellan mig och Vic, dom får läsa tidningen isåfall.
"Du verkar inte se ut som att må speciellt bra" kommenterade Harry och kollade på mig med ett tvekande ansiktsuttryck "Är du säker på att allt är bra? Du vet att du alltid kan pra...-"
"Det finns inget att prata om!" Fräste jag högt som gjorde att han ryggade tillbaka "allt är bra! Det kan inte bli bättre!"
Det blev tyst och alla kollade på mig som att jag var ett monster. Och jag känner mig som en också. Mina känslor är messed up, eller hela jag är messed up som trodde på Vic. Jag trodde på alla ord hon sa, allt hon gjorde men hon bara spelade och jag skulle fattat det tidigare. Men så korkad som jag är så föll jag hårt för henne. Såklart.
"Du behöver inte vara bli så arg för att vi bryr oss om dig" sa Zayn lågt efter flera minuters tystnad då vi bara kollat på varandra med förvånade ansiktsuttryck efter mitt lilla utbrott för endast några minuter sedan.
"Jag är inte arg" fnös jag.
"Jag svär, det ser ut som att det pyser rök ur öronen på dig" påpekade Niall och fick en smäll av Harry på armen.
"Vad är det med dig?" Frågade Liam och skrynklade pannan.
"Inget sa jag ju" jag suckade högt och tydligt innan jag vände på mig och skulle precis gå upp för trappan när en hand slingrade sig runt min överarm och hindrade mig från att fortsätta gå.
"Släpp mig" fräste jag och vickade min arm från sida till sida för att komma loss från vem det nu var.
"Nej, berätta. Nu"
Jag suckade högt ännu en gång och slutade göra motstånd. Dom skulle iallafall inte släppa förens jag berättat vad som står på.
"Om ni släpper mig så berättar jag"

Vi satte oss i soffan försiktigt med allas blickar liggande på mig. Det kändes ganska konstigt att det var jag som behövde prata om mina problem. Jag var alltid den som piggade upp någon utav de andra killarna när dom hade problem, inte tvärtom. Jag hade faktiskt aldrig haft något sånt här samtal tidigare med killarna. ågongång kanske, men det måste varit flera år sedan. Jag var inte typen som ville prata om mina känslor med andra även om det var mina närmaste vänner någonsin så ville jag inte att andra skulle bära på mina problem eller tycka synd om mig.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i mina händer som var knytna ihop. Min mage värkte och min hals blev torr när jag tänkte på Vic med den där killen och nu skulle jag berätta om det vilket bara kommer göra så att jag börjar gråta.
Jag harklade mig och kollade tillbaka upp igen. Jag drog efter andan innan jag äntligen öppnade munnen och berättade.
----
Lite halvt tråkig del men jag har så mycket planerat som jag bara vill skriva ut men jag måste ju ta det lite slow. Göra allting realistiskt är ju bara så himla jobbigt ibland ju. Iallafall så ska jag börja skriva oftare igen, eller försöka iallafall. Hoppas ni tycker om delen mer än mig så kommer nästa kapitel snart :)x

Glöm inte att du kan maila mig om du skulle vilja prata med mig "privat" eller vad man ska säga. [email protected]