Jag ställde ifrån mig resväskan bredvid mig och tog två steg som räckte för att jag kunde lägga mina taniga armar runt Josh vältränade kropp. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta vid det här laget för att jag kunde bli väldigt känslosam ibland, men inga tårar var på ingång denna gång och det fick mig att pusta ut. Såklart var jag lite ledsen över att behöva lämna London och Josh som jag knappt spenderat så mycket tid med, men gråta behövde jag inte. Det fanns nog inte några tårar kvar efter igår och alla andra dagar då jag gråtit nonstop.
"Hälsa föräldrarna" sa Josh i mitt öra och jag nickade svagt "och glöm inte att äta mat så du går upp lite i vikt"
Jag himlade svagt med ögonen och nickade igen "jag ska försöka"
"Nej du ska"
Vi trasslade oss ur kramen och jag tog grepp om min resväska igen. Jag ville att Josh skulle följa med mig så långt att han inte längre fick men han behövde åka till läkaren och jag förstod honom. Såret i hans panna hade på något vis blivit värre han hade även fått feber och det behövdes verkligen undersökas. Det sista jag vill är att min kusin får någon infektion dom kan bli livshotande. Det där var ju positiva tankar Vic...
"Hejdå Joshie" sa jag och log svagt medan jag vinkade med min lediga hand till min brunhåriga kusin. Han vinkade tillbaka och vände sig sedan för att gå tillbaka till bilen. Jag följde honom med blicken enda tills han inte längre fanns till i min syn. Jag ville få in så mycket som möjligt av Josh eftersom jag redan nu visste att vi inte kommer träffas på flera månader. Om några veckor kommer han säkert vara tillbaka i bandet och åka runt på turnéer runt hela världen, själv kommer jag förmodligen få jobba arslet av mig om jag ska kunna överleva i min lilla lägenhet. Den tanken lockade mig inte speciellt mycket men jag behövde göra det.
Jag vände mig om så att jag mötte den stora glastavlan med flera städer uppradade med vita bokstäver. Min blick skannade varenda rad och precis när jag hittade "New York" på tavlan så ropade någon med en ljus röst mitt namn. Min första tanke var fans som skulle dränka mig med frågor och allt, men jag kände igen rösten. Jag vände mig om och kollade på den blonda, glada tjejen som kom små springande mot mig med armarna öppna. Ett litet leende placerades på mina läppar när jag såg henne, man kunde inte bara låta bli. Hon var en sådan glädjespridare, bara av att kolla på henne fick en att glömma sina problem för stunden.
"Åh herregud, jag körde som en idiot hit när jag kom på att du skulle hem idag" pustade Perrie och drog in mig i hennes famn "jag fick verkligen panik! Jag trodde planet redan åkt"
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag bara stod där och log i hennes famn innan vi drog oss undan.
"När går planet egentligen?"
"Jag har ingen aning"
Perrie nickade och rätade på sig "Jag har tyvärr bråttom, jag måste tillbaka till studion men jag ville bara säga hejdå och även ge dig något" Jag höjde ögonbrynen och kollade frågande på henne när hon grävde fram något ur sin väska. "Eller några saker" rättade Perrie sig när hon sträckte fram en påse mot mig som jag tog emot med ett litet leende. Egentligen gillade jag inte att Perrie - eller någon annan för den delen - spenderade pengar på mig. Det var något jag aldrig gillat, inte ens som barn.
När jag kikade ner i påsen såg jag den rosa, lite glittriga klänningen hon så gärna ville jag skulle ha på mig när One Direction har sin film...-
"Perrie, är den här till deras filmpremiär?" Frågade jag osäkert och kollade upp på Perrie.
"Jag vet att du och Louis inte är tillsammans längre, men snälla Vic, jag vill så gärna ha dig där" sa Perrie och tog min hand, och då såg jag den, på hennes finger. Var det vad jag trodde det var? "men jag vill också att du har på dig den när jag och Zayn har våran förlovnings fest"
Det var de jag trodde det var. Ringen hon hade på sitt finger var en förlovningsring. 
"Perrie!" Utbrast jag högt och mitt leende ökades i miljoner grader "Herregud, grattis!"
Perrie pep till av glädje och kramade mig hastigt "Tack så mycket"

"När är festen?" frågade jag och strök håret bakom örat.

"Nästa månad skulle jag tro" sa hon och kollade på klockan som satt på hennes smala handled "Shit, du, jag måste åka tillbaka till studion nu, men ring mig när du har tid eller något"

"Det ska jag göra" sa jag och kramade Perrie ännu en gång "Vi ses snart hoppas jag"

Jag tog ut min mobil och hörlurar innan jag slängde upp min väska i bagage luckorna ovanför sätena innan jag satte mig på stolen närmast fönstret. Jag hade nästan brottats för att hinna före vem det nu var som skulle sitta bredvid mig för att få fönsterplatsen. 

Jag stoppade i hörlurarna i öronen och satte på musiken. Wrecking Ball som jag drogat den sista tiden fyllde mina öron och jag började genast trumma med fingrarna på armstödet. Jag riktade blicken utåt och drog håret bort från ansiktet. Jag tog upp mobilen ännu en gång och gick in på Twitter. Jag gjorde det av ren uttråkning och dessutom hade jag inte varit inne på det på flera dagar. Jag vet att jag förmodligen kommer drunkna i mina tårar när jag läser det minsta lilla om Louis och eftersom jag börjat följa massa directioners så kommer verkligen hela min timeline vara full med One Direction grejer. "Men det är bara att bläddra förbi allt" skulle säkert Josie säga till mig om hon var här nu. 

Shit. 

Hon är här. Hon kommer sitta bredvid mig eftersom vi fixade så vi fick platser bredvid varandra när vi beställde dom. Toppen.

Jag suckade högt och försökte skjuta undan tankarna. Om jag känner Josie rätt har hon redan listat ut att jag sitter här så hon har säkert bytt ut sin biljett med någon som sitter ensam. Förmodligen har hon lyckats också. Jag kollade ner i mobilen och började läsa alla meningslösa tweets som folk skrivit, men en tweet fångade min uppmärksamhet rejält. Det var ett One Direction fan som lagt upp en länk till en video och ovanför hade hon skrivit:

"I think Victoria should see this. She deserves to burn in hell bc of this"

Jag brydde mig inte om hatet utan tryckte på länken, direkt kom en video upp från en konsert som verkade vara från igår. Killarna åkte på den där lilla svävande plattan medans början till "Change My Mind" spelades. Jag kunde se smärtan på Louis fina ansikte när kameran zoomade in på honom och det fick mina ögon att tåras upp. Louis röst fyllde mina öron men det var inte den där glada rösten. Hans röst brast bara efter dom första orden. Han klarade inte av det och det gör inte heller jag nu. Mina tårar trillade över vattenlinjen och jag stängde direkt ner videon. Min älskling.

-

Med resväskan släpandes efter mig och mina fötter som aldrig lyfte marken gick jag mot platsen där mamma skulle möta mig. Jag hade fortfarande hörlurarna i öronen och Red Planet av Little Mix spelades på låg volym. Under hela resan hade jag sluppit alla One Direction låtar som fanns på min spellista och det var jag mer än tacksam för. Efter den där videon på Louis så klarade jag knappt av att tänka ordentligt utan att se hans smärtsamma ansikte. 

"Vic!" mammas gälla röst nådde mina öron och jag tittade direkt upp från golvet. Jag mötte min mammas glansiga, bruna ögon och direkt förde hon in mig i hennes varma famn när jag kom tillräckligt nära. Hennes goda parfym borrade sig upp i näsan på mig och igen så tårades mina ögon upp. Varför kunde jag inte svara på, det kunde vara för att äntligen fick se mina älskade föräldrar eller så var det för att jag tänkte på Louis och hur mycket jag saknade hans famn. 

"Åh gud vad jag har saknat dig!" sa hon och pussade mig på pannan innan vi trasslades oss ur kramen med röd sprängda ögon båda två.

"Jag har saknat dig med" sa jag lågt och strök en hårslinga bakom örat.

Mamma tog min resväska och sedan gick vi till bilen.

"Hur har du haft det?" frågade mamma när hon slängde in resväskan i bagageluckan och satt sig i förarsätet.

"Bra, för det mesta" sa jag och vilade huvudet mot det svala fönstret medans mama mixrade med radiokanalerna.

"Ja juste" sa mamma en aning generat över att hon glömt bort att hennes dotter går igenom ett breakup, igen.

Det blev tyst resten av bilresan då vi bara lyssnat på låtar som är helt ute. Mamma förstod nog att jag inte hade någon lust att prata om hur min resa var, inte nu ialla fall. Jag visste att hon hade längtat så mycket efter denna stund. Hon hade säkert föreställt sig hur vi båda skulle suttit och skrattat åt saker som hänt under resan, men jag är ju inte hur hennes drömdotter är och kommer aldrig bli. Jag är istället hennes "kända" dotter som får problem i varje förhållande och söker tröst hos mamma.

-----

Så! Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera :)xx