Victorias perspektiv:

Med Louis arm runt min midja så gick vi nerför trapporna i porthuset för att komma ner till taxin som väntade på oss på uppfarten. Varför han höll mig var för att jag dumt nog slängt på mig ett par höga klackskor så jag knappt kan gå men jag har varken tid eller ork för att springa upp till min lägenhet och byta, vi är ju tillräckligt sena så det räcker. Jag hade haft problem med att välja kläder och Louis hade tappat bort sina byxor han hämtat vid turnébussen tidigare idag. Hur lyckas man egentligen?
"Wow, ta det lugnt," skrockade Louis och tog ett litet stadigare grepp om mig då jag vinglade till på sista trappsteget "vi har inte bråttom"
"Jo, ganska" jag himlade med ögonen och slängde bak mitt vågiga hår som landade framför mitt ansikte. Jag sneglade på Louis som hade blicken på trappstegen, hans hår hade han fixat på ett annorlunda sätt. Han han dragit det uppåt och åt sidan. Jag log. Hur snygg får man vara? "vi är redan typ tio minuter sena"
"Dom andra är säkert också sena så det gör ingenting"
Jag drog upp mina svarta jeans som långsamt åkte ner innan jag slängde bak mitt vågiga hår - på gränsen till riktiga lockar för att jag duschat - som hamnat framför mina ögon.
"Dom väntar nog på oss"
"Jag känner dom bättre än vad du gör och hela högen sitter nog i en bil påväg till restaurangen. Eller så står dom framför spegeln"
Jag himlade med ögonen igen men lät det gå, han hade rätt. Jag kände ärligt talat knappt dessa fyra killar jag endast vet om är riktigt trevliga och roliga.
Vi satte oss i den svarta bilen som stod parkerad vid uppfarten. En man runt 50-års åldern satt bakom ratten med ett vänligt leende på hans tunna läppar.
"Johnny's, eller hur?" Frågade han med en hes röst. Det var ingen hes röst som Louis har utan man kunde höra att han rökt så länge han levt. Det avslöjades av cigarettlukten som fanns i hela bilen vi befann oss i just nu.
"Ja" svarade Louis en aning nonchalant och riktade sin uppmärksamhet mot mig istället. Det spred sig en otrolig värme i mitt bröst och ett leende gjorde sig bekväm på mina fuktiga läppar.
"Tog du med dig ett par extra skor?" Frågade han och kollade på väskan mellan oss.

Jag skakade på huvudet och suckade ljudlöst "Jag klarar mig"
"Säg det när du ramlar"
Jag höjde mina ögonbryn "Tror du att jag kommer ramla? Excuse you, men jag är född till att gå i dessa skor"
Louis skrockade "jag märkte det när vi gick ner för trapporna"
"Det gick ju bra, jag vinglade till bara och dessutom kunde det ha varit värre"
"Jaså?"
"Ja" fnös jag skämtsamt och lutade mitt huvud mot hans axel. Hans hand letade sig till min och utan att tveka flätade han våra händer samman.

Solen började långsamt gå ner när vi var framme vid restaurangen som inte var lika populär, men jag klagade inte. Dock skulle ju denna restaurang vara populär efter vårat besök. Lyxiga restauranger är inget för mig.

En rosa nyans fyllde himlen med ett par små, tunna moln lite överallt och lätta vindar som flög .
"Där är dom! Jag sa ju att dom också skulle vara försenade" hojtade Louis och pekade bort mot resten av bandet som hade bråttom in till restaurangen från bilen att dom inte ens såg oss, men jag förstod vad dom tänkte. Vi ville ju inte att alla skulle se oss.
Vi gick in i restaurangen som var dekorerad med ljusbruna träbord och gråa bänkar på ena sidan medan det var stolar på andra. Det var levande ljus på borden och på hyllor som hängde på väggarna, de lös upp det lagom mörka salen. Det fick en mysig känsla att strömma genom kroppen.
"Vad sent ni kommer, vi har typ suttit här en halvtimme!" Brast Niall ut och försökte hålla inne sitt flin.
"Det var ju bara därför vi såg er springa från bilen hit för endast några minuter sedan" Louis himlade med ögonen och slog sig ner på den lediga stolen medan jag satte mig bredvid Zayn på den mjuka bänken på andra sidan.
"Hur är det?" Frågade Zayn och gav mig ett fint leende.
"Jätte bra, tack. Själv?"
"Bra tack"
"Grattis till dig och Perrie förresten"
Ett leende som var långt ifrån falskt spred sig på hans läppar, en låga i hans bruns ögon tändes. Jag kunde själv inte låta bli att le större, glädjen i hans ögon när jag nämnde Perrie var otrolig, nästan omänskligt.
"Tack så mycket, Vic"
Jag log och nickade vänligt innan jag vände mig till den vita menyn som jag höll i händerna.
"Ingen är allergisk mot något här var?" Frågade Harry och jag kollade frågande upp på den honom som satt bredvid Louis som såg minst lika frågande ut som mig "För jag har redan beställt mat till alla"
"Varför då?" Frågade Liam som inte heller verkade veta om det "Och när gjorde du det?"
"För jag kände för det" svarade Harry och rullade sina ögon med ett flin på läpparna "jag gjorde det när ringde och beställde bord här"
"Kan man göra det?"
"Men han gjorde ju det?" Sa Louis och jag kunde inte hjälpa att fnittra.
"Herregud, kan ni bara svara på frågan?" Sa Harry "Är någon allergisk mot något?"
"Det borde du veta efter tre år tillsammans" sa Louis och låtsades spela sårad vilket var ett totalt misslyckande.
Harry suckade och lutade pannan mot handflatan med en suck som flög ut ut hans mun. Det kan inte vara lätt att leva med dessa fem killar.
"Vic, är du allergisk mot något?" Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
Niall suckade "Hade du tänkt att berätta vad du beställt?"
"Det får ni se" Harry drog bak sitt hår hår "men det är inget speciellt"
Alla gav varandra frågande blickar men ryckte sedan på axlarna, förutom Niall.
"Säg bara" klagade han.
"Bara för att du kommer tjata enda tills maten kommer fram så säger jag," Harry himlade med ögonen "Tacos"
"Of course" nu var det Zayn som himlade med ögonen.
En manlig servitris runt tjugoåldern kom fram till vårt bord med en bricka i handen som han hade ställt fyllda glas med öl och en med rödvin som förmodligen var till mig. Jag hade av någon anledning svårt att tänka mig att någon utav killarna skulle dricka vin.
"Vem ska ha vinet?" Frågade killen och kollade runt på alla men stannade sedan på mig med ett flirtigt leende på läpparna.
"Hon" svarade Louis och pekade på mig. jag nickade tacksamt när han ställde ner det höga glaset framför mig "tack"
"Je pense que vous êtes très bien" sa han på något språk som verkade vara franska. Jag höjde mitt ena ögonbryn och kollade oförstående på den svarthåriga killen med starka ansiktsdrag framför oss. Han va attraktiv om jag ska vara ärlig, men när man har Louis är denna kille ingenting "Det betyder; det är rött vin"
Hans kinder blev en nyans rödare när jag fortfarande kollade oförstående på honom.
"Jag tror hon ser det" muttrade Louis och tog ett utav ölglasen som servitrisen ställt på bordet under tystnad då han var helt röd i ansiktet.

- 

Två timmar senare så satt jag och Louis i en taxi påväg tillbaka, båda tillräckligt berusade så att vi skrattade åt minsta lilla ord som flög ut ur våra munnar. Dock verkade jag mer berusad än Louis då jag slukat i mig ett par vinglas vilket jag inte var stolt över men jag kunde inte stoppa det då Harry alltid beställde åt mig. Jag är kapabel till att beställa min egna saker helt själv men ändå skedde detta.  Fast jag klagar inte, det kändes som att ett en våg sköljde bort all stress som jag var helt omedveten om fanns där och jag kunde slappna av utan att oroa mig på att jag inte kommer få träffa Louis på en hel månad eller massa andra saker som lyckats stressat upp mig. 

"Är inte det här typ...andra gången du är full?" frågade Louis och hans varma andedräkt träffade mig på kinden då han bara hade sitt ansikte några centimeter ifrån mitt. 

"Jag är inte full" sa jag och skakade på huvudet "Jag är berusad, det är två olika saker"

"Sure" flinade han.

"Hur visste du att detta är andra gången jag blivit berusad?" frågade jag. Jag hade inget minne ifrån att jag sagt till Louis eller någon annan att jag endast druckit en gång innan. Kanske för att jag har alkohol i kroppen, men jag är ju inte så borta. Jag kommer ihåg att jag kände mig alldeles generad över att jag aldrig hade druckit innan så jag höll det för mig själv.

"Du vet förra gången, man såg direkt att du aldrig druckit innan det. Du skulle inte precis reagerat sådär när du halsade den där drycken eller vad det var om det var inte var din första gång" sa han och gav mig ett leende som bara skrek ut "jag-vet-att-jag-har-rätt-så-säg-inte-emot"

Jag suckade och himlade skämtsamt med ögonen. Istället för att svara riktade jag blicken utåt i de mörka byggnaderna och husen vi med en snabb hastighet körde förbi. Av någon anledning hade jag börjat älska åka bil, kanske var det alkoholen som fick mig att gilla det, men jag fann det nästan mysigt nu för tiden. Speciellt om det är mörkt ute och endast lite ljus från belysningarna på gatan hittade sig in i bilen, som det gör nu, och självklart musik som spelades lågt på radion. Och Louis. Vi skulle kunna åka på en roadtrip någongång till olika länder, fast det skulle aldrig gå. Både fansen och hans karriär skulle komma ivägen, dessutom är det som sagt alkoholen som bygger upp sina idiotiska drömmar.

Efter att Louis betalat bilresan och att vi efter år tagit oss upp från alla trappor för att hissen inte funkade så var vi inne i min hall och kämpade av oss våra skor. Mina fötter ömmade och ändå hade jag inte gått mycket eller långt idag, jag hade ju för det mesta suttit på rumpan.

"Jag fattar inte varför du tar sånna skor när du ändå vet att du får ont i fötterna" sa Louis och hjälpte mig upp från golvet med skorna av.

"Vi hade bråttom och dom var de enklaste och närmaste skorna att ta på sig" sa jag och gick in till sovrummet medan Louis gick till badrummet. Jag nynnade lågt till "Dear Darlin'" som jag spelades i taxin medan jag satte mig på sängen med blicken riktad rakt in i väggen. Jag känner mig deppig om jag ska vara ärlig, den där känslan jag hade förut hade bytts ut mot det jag inte hoppats på och den där stressade, igenkända känslan gjorde sig bekväm i min kropp. Det måste vara för att verkligheten jagar ikapp mig och den där tanken att Louis faktiskt åker imorgon är över mig. Jag borde inte känna såhär, jag ska ju vara glad att jag kommer få se honom och självklart kommer vi hålla kontakten, vi kommer kunna träffas när vi båda har tid - förhoppningsvis. Det är säkert bara alkoholen, det måste det vara. Det blir väl alltid såhär när man dricker, först är man glad och helt bombad med energi men sedan blir man deppig och böjar gråta för minsta lilla grej? 

"Vad tänker du på?" Louis fråga kom som en chock då jag varit alldeles inne i mina tankar på att försöka komma på vad man kännern är man är full. Jag vände snabbt på huvudet och min blick landade på Louis, utan tröja. 

"Öh" fick jag fram medan jag diskret kollade på hans bröst där de svarta bläcket i form av tatueringar är målat på hans solbrända hud. Jag älskar hans tatueringar, även de små lite obetydande som hans lilla streckgubbe på armen men den passar in där, på honom "Inget speciellt. Jag kan knappt tänka"

Det är ett rent trasselsudd där inne.

"Okej" han ryckte på axlarna och la sig i sängen med mig med honom. Jag hamnade på hans bara bröst och jag drog direkt mina fingrar på hans "it is what it is" tatuering som är min absoluta favorit. 

"Jag kommer sakna dig" sa Louis lågt, hans röst tjock av alkoholen.

Jag vände mig så jag låg på mage och en varm känsla spred sig i min kropp när jag märkte hur nära våra ansikten var varandra "Jag kommer sakna dig med"

"Jag kommer sakna dig mer" han flinade och pickade på min näsa med sitt pekfinger.

"Louis jag...-" 

Utan att jag ens hann säga klart meningen var Louis läppar mot mina precis så som det ska vara. Jag blev nästan knäsvag av känslan att äntligen få känna hans läppar mot mina igen, det var helt magiskt. Jag hade saknat detta så mycket, jag kan inte ens beskriva med ord. 

Kyssen blev mer och mer intensiv och jag visste redan nu att vi skulle göra det. 

----

Vilka ska kolla på den 7 timmar långa livestreamen imorgon? I WILL! Dock kommer jag förmodligen somna efter typ halva bara för att jag är så himla trött på kvällarna lol. Och sen har vi ju en till sak, MIDNIGHT MEMORIES! Alltså jag dör, jag har typ redan hört de flesta låtarna och jag älskar alla. Så j'vla bäst jag orkar inte! 

Glöm inte att kommentera, det gör mig glad :)

Louis trummade med fingrarna på ratten i takt till musiken som spelades på radion. Min blick var riktad ut på alla byggnader vi åkte förbi, dom som jag tydligen gick förbi inatt. Jag kommer inte alls ihåg att jag gick här då min blick för det mesta var riktad på stjärnorna som lös starkt ovanför mig.
"När ska jag hämta dig sen?" Frågade Louis och la sin hand på mitt lår, det fick mig att hoppa till.
"Jag kan gå hem. Jag har ju faktiskt ben som funkar galant att gå på"
"Och jag har en bil som är galant att åka i" flinade Louis och jag himlade med ögonen. Han och hans dåliga comeback svar.
"Jag måste röra på mig ändå" sa jag och skruvade ner volymen på radion som retade mig då det var "We Can't Stop" av Miley Cyrus som spelades. Den var så uttjatad att jag bara ville såga av öronen när jag hörde den, inget illa menat mot Miley Cyrus.
"Men snälla" suckade Louis åt mitt svar. Hans hand lämnade mitt lår för att höja volymen, förmodligen bara för att retas med mig "du behöver inte röra på dig. Du är tillräckligt smal"
"Man blir inte smalare av att gå hem från stan till mig" jag sänkte volymen och ett lågt skratt lämnade Louis mun då han direkt efter mig höjde volymen "Men herregud Louis"
"Vadå?" Han flinade.
Jag himlade med ögonen ännu en gång åt hans lekfulla sida och vände blicken ut, jag struntade i att sänka nu. Jag såg en glimt av mig själv genom spegeln utanför, det lekte ett leende på mina röda läppar som jag inte alls trodde fanns där.

Louis släppte av mig utanför Starbucks där jag och Emma bestämt att vi skulle mötas. Glasdörren stod öppen och en svag doft av kaffe nådde mig redan härifrån. Genom fönstret såg jag Emma som satt och vinkade glatt mot mig med ett utav världens största leenden på läpparna. Jag undrar hur hon alltid kan vara så glad och ge människor leenden som strålar som solen.
Jag gick in i den svala, välkända kafét jag spenderat mycket av min tid enda sen jag flyttade till min lägenhet. Jag brukade alltid gå hit och hem - vilket jag inte nämnde till Louis under bilresan hit.
Emma reste sig upp från den svarta stolen hon satt på, hon sträckte ut sina bruna armar mot mig. Jag blev en aning förvånad men jag besvarade kramen ändå.
"Vad fin du är, Victoria!" Sa hon och tog ett löst tag i min röda stickade tröja. Jag kände nu att det var helt fel slags tröja jag valde. Det är sommar, strålande sol men här kommer jag klädd som att det är höst eller vinter.
"Tack" sa jag med ett leende "detsamma"
Jag studerade hennes svarta spetsklänning som satt tajt på hennes överkropp men löst nertill. Hennes axel långa hår var även idag uppsatt i en hög tofs på huvudet.
"Jag köpte en Chai latte till dig. Eller köpte och köpte, den är gratis" hon fnittrade och satte sig igen, hon gjorde en gest mot stolen framför henne och jag satte mig direkt ner.
"Gratis?"
"Jag är chef här så jag får gratis"
"Chef? Jag har aldrig sett dig här tidigare?" Jag höjde mitt ena ögonbryn.
"Well, förra chefen blev gripen för övergrepp på tjejerna här så jag fick jobbet här som chef" hon log och tog upp sin kaffekopp med stolthet skrivet i pannan.
"Åh, verkligen? Var det längesedan?"
"Nja" hon rynkade näsan och skakade svagt på sitt huvud så att håret flög åt höger och vänster "kanske tre veckor sedan"
"Jaså" jag höjde mina ögonbryn "Tror du ni har plats för en till att jobba här?"
Jag pickade nervöst på mina korta naglar, en aning generad var jag att behöva fråga det.
"Faktiskt behöver vi mer personal här så det blir perfekt!" Kvittrade hon och slog ihop sina händer så det plingade från hennes silverarmband hon hade på handlederna "Har du jobbat med något liknande jobb förut?"
Jag skakade på huvudet "Dock lekte jag servitris när jag var minde om det gills"
Emma skrattade " Bara du klarar av stressiga situationer så funkar det säkert"
"Det gör jag, ungefär" jag log så stort så det nådde enda upp till öronen.
"Då blir det säkert inga problem" skrattade hon och log varmt.

"Så... Hur är det att ha en känd pojkvän?" Emma lutade sig tillbaka på den svarta trästolen med sin mugg i handen, nära ansiktet redo att ta en klunk av kaffet som har hunnit blivit ljummen.
"Det tänker man inte på" sa jag "eller självklart tänker man på det när man är ute på stan för att handla mat eller kläder. Då är ju halva New Yorks tjejer följandes efter oss"
"Det är rätt coolt att en gammal klasskompis är tillsammans med värsta kändisen. Du ska bara veta hur mycket jag skrutit de senaste åren för mina kompisar" sa hon fnittrade "Dock tror dom mig aldrig"
Jag skrattade och skakade på huvudet "nog om mig, har du någon kille då?"
"I'm single and ready for mingle" skrattade hon vilket jag direkt följde med på. Jag hade glömt bort hur rolig hon egentligen var  och böjd på mig själv. Och inte bara det, man såg redan nu att hon skulle göra allt för sina vänner. Om jag bara såg vad jag miste det när jag blev helt galen i den där äckliga killen som förstörde mina tonårs år.
En tjej med långt, svart hår som stod bakom kassan ropade på Emma, hon reste sig direkt upp och gav mig ett "förlåt-jag-kommer-snart-tillbaka"-blick.
"Förmodligen är det någon nybörjare bakom kassan" suckade Emma innan hon försvann bort till den svarthåriga tjejen som verkade panikslagen då kön till kassan blev längre och längre.
Medan jag ändå hade lite tid att vara osocial som resten av människorna här inne så tog jag upp min mobil ur fickan. Jag hade fått ett sms av Louis och en notis från Twitter då Louis hade uppdaterat. Eftersom jag hade mer intresse av smset så öppnade jag det och ett stort leende placerades på mina läppar. Mitt hjärta började nästan slå snabbare och min mage nästan gjorde volter. Allt detta av endast ett sms.

From: Louis

I miss you babe, can't wait till' I see you xx

Jag kollade snabbt bort till Emma som visade den panikslagna tjejen olika knappar på kassan, sedan började jag skriva tillbaka.

To: Louis
Aw , babe it has only been one hour but I miss you too. See you soon & don't forget that I'm walking home ;)xxxx

Precis när jag skickade iväg meddelandet kom Emma tillbaka, hon satte sig klumpigt på stolen framför mig och suckade.
"Det går snabbt att lära sig hur en kassa funkar, herregud" mumlade hon och vände upp blicken till mig då hon kollat bort mot kassan. Hon höjde sina ögonbryn och log "varför ler du som en dåre nu då?"
Nu var det jag som höjde mina ögonbryn. Mina kinder hettades upp och jag kollade generat ner på mina ben.
"Inget"
"Har du pratat med din loveboy?" Flinade hon och lutade sig fram för att putta till mig löst på mina ben.
"Kanske" fnittrade jag och kollade in i hennes blåa ögon. Dom blänkte fint av ljuset i rummet och jag kände mig nästan avundsjuk. Varför kunde inte jag också ha fina, blåa ögon som blänkte vackert.
"Jag vill också ha en pojkvän som Louis" suckade hon "eller som någon utav dom andra perfekta killarna i One Direction"
Jag lyfte upp muggen mot munnen och drack upp det sista av min Chai latte "Gillar du dom? Är du ett fan?"
"Skojar du? Det är typ mina hjältar" sa hon och lutade sig tillbaka med blicken riktad utåt. Jag kunde se henne svälja hårt och blinka några extra gånger "Det får låta hur cheesy och töntigt som helst, men deras musik har hjälpt mig mycket genom de senaste åren"
Jag svalde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till den brun blonda tjejen framför mig som kämpade hårt med att blinka bort förmodligen tårar som trängde upp i hennes blåa ögon som blänkte mer än vanligt.
"Åh" det blev obekvämt tyst. Om jag hade vetat vad hon pratat om skulle det gå lättare att trösta henne för vad det nu var, men nu visste jag inte vad som hänt och inte hade jag lust att fråga heller, hon kämpade tillräckligt hårt med att blockera tårarna från att falla.
"Jag måste tillbaka till jobbet nu" hon reste sig upp med ena baksidan av handen mot munnen samtidigt som hon tog ett djupt andetag "men det var jätte trevligt att träffa dig och jag hör av mig angående jobbet. Du kan väl skicka ditt cv på mail"
Jag ställde mig hastigt upp och kollade på Emma som log svagt. Jag nickade och log tacksamt "Det kan jag göra. Tack så jätte mycket"
Vi kramades snabbt hejdå och sedan tassade iväg mot disken. Jag tog upp min mobil och begav mig mot utgången. Jag hade fått ännu ett sms av Louis.

From: Louis
You're so boring, just let me pick you up ;)xx

Jag tänkte precis svara men jag krockade in i någon.
"Vad fan, se dig för!" Fräste en ljus röst som bara kunde tillhöra en person i hela världen. Josie.
Jag kollade upp på henne då hon hade på sig sina onödigt höga klackskor från ett onödigt dyrt märke. Hon kollade på mig, en blandning mellan ilska och nästan smärta glimtade i hennes ögon när hon först såg mig, men hon blinkade bort snabbt det och gav mig en utav hennes kända "bitchblick" innan hon vinglade förbi mig med näsan uppe i vädret. Det gjorde en aning ont inom mig men jag tänkte också vara lika kall som henne och inte visa mina känslor. 
Jag skyndade mig ut på gatan men istället för att gå hem började jag gå mot Forever 21 som bara låg några gator härifrån. Jag visste att dom hade rea så kanske hittade jag nya byxor, då slipper jag mina soppåsar som byxor.

To: Louis
No, I'll walk home. Bye love xx

Jag drog händerna längs det mjuka tyget som tillhörde ett par svarta jeans som var på rea. Storleken var det minsta och det var den enda kvar. Jag var osäker på om den skulle passa. Så smal var ju ändå inte, Louis och alla andra fick det bara att låta så himla överdrivet.
Jag hängde byxor på armen och gick mot provhytterna. Jag gick in i den som var längst bort, jag stängde den vita lätta dörren bakom mig och hängde upp de svarta jeansen medan jag drog av mig dom jag hade på mig. Jag nynnade lågt till låten "Free Fallin' av Tom Petty medan jag satte på mig de andra jeansen. Precis när jag skulle knäppa gylfen så öppnades dörren och jag kollade mig skräckslaget om, med ögon stora som golfbollar.
"Hej" Jag blängde på den brunhåriga killen framför mig som log busigt och det smittades av på mina läppar med.
"Du kunde inte vänta utanför eller knäcka istället för att komma in här" sa jag när Louis klev in i den trånga provhytten och stängde dörren efter sig. Det var inte alls stort mellanrum mellan oss.
Jag himlade lekfullt med ögonen "Du måste alltid skrämma mig eller överraska mig, eller hur?"
"Såklart" han la sina armar runt min midja med sina händer vilades på min rumpa, han lutade sitt ansikte sakta närmare mig och för varje millimeter han närmare sig mitt ansikte så ökade antal fjärilar i min tomma mage. Han förflyttade långsamt sin ena hand till min nacke och hans långa fingrar lekte direkt med mitt hår vid nacken. Hans andetag träffade mig varmt i ansiktet och rysningar byggdes på min hud, från huvud till tå. Min andning var inte normal vid det här laget, mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att den skulle kunna flyga ur bröstet på mig.
Tre höga knackningar på den tunna dörren som inte ens räckte ändå upp till taket eller ner till golvet fick båda två att rycka till och dra oss tillbaka med kinder röda som rosor.
"Vad?" Sa Louis till personen på andra sidan, en aning generad var han, det hörde jag på rösten.
"Det var någon därinne mamma!" Ropade någon som verkade vara ett liten pojke på andra sidan. Mamman till pojken hyschade till honom och jag kunde se i skuggan på golvet från de två personerna på andra sidan att mamman tog tag i sin sons hand och drog med honom bort till en aning provhytt. Jag kunde inte låta bli att fnittra åt det, det var så typiskt småbarn.
"Barn" muttrade Louis och suckade.
Jag log och vände mig till den stora spegeln. De svarta byxor jag fortfarande inte dragit upp gylfen på satt bra på mina smala ben och även uppe vid midjan.
"Hur hittade du mig egentligen?" Frågade jag Louis medan jag drog ner byxorna. Han kollade på mig med ett flin på läpparna.
Jag suckade "Du använde den där 'telefonsökaren', eller hur?" Jag hängde upp byxorna på galgen igen och satte på mig mina egna jeans.
"Kanske" han skrattade.
"Vet du hur creepy det där är" sa jag och fnittrade.
"Jag ville bara överraska dig, babe"
"Såklart"
Jag drog upp gylfen och tog galgen med byxorna, vi gick ut ur provhytten och direkt vände sig tonårstjejer sig om och vissa fotade oss. Vi gick med snabba steg mot kassan och Louis började gräva efter pengar i sin ficka.
"Jag kan betala själv" sa jag och la min hand på hans arm men han sköt mig bara ett stort flin och utan att jag kunde reagera tog han galgen ur min hand och sprang den sista biten fram till kassen. Han kan vara en sådan barnrumpa, men jag älskar honom för det.
"Louis!" Gnällde jag när Louis redan gett pengarna till den förvirrade kassörskan som la ner jeansen i påsen "varför måste du alltid vara så envis att betala allting hela tiden"
"Jag gillar att skämma bort dig, babe" han tog min hand och gav mig påsen med mina nya jeans "Jeansen var billiga ändå"
"Det spelar ingen roll. Låt mig bara betala själv nästa gång, okej?" Sa jag och kollade upp på Louis. Han svarade inte, han bara log och förflyttade sin arm runt min midja istället för att hålla min hand medan affären snabbt började fyllas med fans och vakter som fick putta tjejerna från oss.

---

Hoppas ni tycker om det & glöm inte att kommentera, det gör mig glad och kanske så kan jag börja med nästa del på en gång :)xx

Jag fyllde vattenkokaren med vatten och ställde den tillbaka på sin plats igen så vattnet kunde värmas upp. Klockan som satt ovanför dörren var det enda som jag kunde höra när jag står med armbågarna mot diskbänken. Klockan var snart halv tre på natten men jag var inte alls i närheten av trött även om jag legat och blundat i sängen i flera timmar. Som vanligt så är ju anledningen att det är alldeles för mycket i mitt huvud.
Vattenkokaren pep till, jag stängde av den och hällde upp det kokheta vattnet i min mugg. Jag placerade i en tepåsen innan jag satte mig vid bordet med blicken riktad utåt över New York som låg i mörker men lös upp av alla belysningar i hus och gator. Detta var det bästa med min lägenhet, utsikten. Jag kanske inte var så jätte högt upp men utsikten gjorde ändå en andlös. Precis som när Louis tog mig till London Eye på kvällen. Det var mörkt ute och alla lampor lös upp den underbara staden.
Jag räckte efter min mobil och hörlurar som låg på diskbänken där jag tidigare stod, jag stoppade i mina vita hörlurar i öronen och lät musiken till "Free Fallin'' som John Mayer gjort en cover av bara för att tiden skulle gå snabbare.

It's a long day, livin' in Reseda
There's a freeway, runnin' through the yard
And I'm a bad boy, 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart

Jag dinglade med huvudet från sida till sida i takt till musiken samtidigt som jag försiktigt sippade på det varma tet som brände mot mina torra läppar.

-

Jag drog på mig mina svarta Converse och min skinnjacka innan jag öppnade ytterdörren och trippade ner för trapporna. Vart jag ska vet jag inte, men jag måste ut från min lägenhet ett litet tag. Skulle jag spendera ännu en sömnlös timme därinne skulle jag bli galen. Jag trodde att te skulle hjälpa, men det gjorde det inte. Det insåg jag inte förens jag drack min andra mugg.
Vindar svepte förbi mig när jag öppnade portdörren, mitt hår som jag hade satt upp i en låg höstsvans på huvudet fladdrade vilt med. Jag drog skinnjackan tätare runt min ynkliga kropp innan jag började gå längs gatan i mörkret. Jag riktade blicken uppåt och studerade stjärnorna i himlen som lös klart ovanför oss. Det påminner mig om när Louis tog mig till sjön där vi sedan somnade under stjärnorna. Herregud, jag får verkligen sluta tänka på Louis för varje sak jag än gör. Det spelar ingen roll om jag lagar mat eller städar, det finns alltid något som påminner mig om det vi gjort tillsammans.

Jag gick in till en park som låg en bra bit ifrån min lägenhet, den nästan var tom vid det här laget, det satt endast några ungdomar vid klätterställningen och rökte. Jag kände mig nästan rädd att gå här såhär sent på natten eller såhär tidigt på morgonen, hur man nu ser på det. Jag vet ju om att New York är en stad där mycket rån och sånt uppstår men jag tog chansen och gick hit. Mina fötter knarrade i den fuktiga sandenunder mig när jag gjorde min väg till gungarna som var längst bort från ungdomsgängen. Jag satte mig försiktigt ner på den ena gungen och riktade blicken uppåt mot stjärnorna, dock så var det trädgrenar som blockade det mesta av min syn på himlen men jag kunde se några av dom lysande eldkloten flera tusen mil ovanför mig.
"Ursäkta?" En ljus röst framför mig fick mig rikta blicken framåt igen. Jag mötte ett par blåa ögon som lös klart då en utomhuslampa lös ner rakt på oss. Hennes hår var uppsatt i en tofs på huvudet med flät "dekorationer" därbak, såg jag inte fel hade hon brunt blont hår. Hon hade på sig en svart klänningen som räckte ner till knäna och på axlarna var det svart spets så man såg svagt igenom. Det verkade som att hon skulle på fest då hon var väldigt "party" klädd.
"Öhm ja?" Svarade jag osäkert och stannade framför den långa tjejen framför mig.
"Vet du vart den där pub...-" hon avbröt sig själv, hennes ögon spärrades upp och hennes mun formades till ett litet O. Jag höjde mina ögonbryn och kollade diskret bak, för kanske såg hon någon bakom mig. Men ingen var där "oh my gosh!"
"Va?"
"Är inte du Victoria Sparker?" Ett stort leende växte på hennes läppar. Jag nickade långsamt upp och ner med fortfarande en frågande min klistrat på mitt ansikte "Herregud! Det var så längesedan jag såg dig! Kommer du ihåg mig?"
Var hon ett fan jag hade träffat tidigare? Mina ögonbryn lyftes ännu högre upp på pannan, jag skakade på huvudet. Skulle jag minnas henne?
"Nej...?"
"Emma? Emma Addison, vi gick i samma klass i skolan!"
En klocka ringde till i huvudet på mig. Emma från min klass som jag brukade vara med innan jag blev en aning kaos.
"Emma! Ja juste!"
"Hur är det? Jag har hört att du nyligen gjort slut med Louis Tomlinson och Justin Bieber?"
"Jag och Justin gjorde slut för längesedan. Men jag och Louis är till...-" jag avbröt mig själv när jag kom på mig själv vad jag höll på att säga "vi... Vi tar det lugnt"
Emma kollade på mig en aning förvirrad men ett leende lös snabbt upp på hennes bruna ansikte. Hon påminner mig om Perrie. Dom båda är alltid glada och gör verkligen andra glada bara genom att le.
"Åh, det var så längesedan jag såg dig!" hon strök bak en lös hårslinga bakom örat och lade vikten på sitt ena ben "Jag hade inte direkt förväntat mig att träffa dig här ute mitt i natten"
"Nej, inte jag heller" jag log.
"Jag skulle jätte gärna vilja prata längre med dig men jag ska till en fest, om jag hittar den" hon skrattade lågt "men som jag sa, jag skulle jätte gärna vilja prata mer med dig. Kanske kan vi träffas någon dag? Du kan få mitt nummer!"
Hon började gräva i sin svarta Michael Kors väska som hängde på hennes arm.
"Det skulle vara trevligt"
"Här har du mitt nummer, du kan ringa imorgon om du vill" hon räckte mig ett rosa litet papper där ett nummer var nerkladdat med en prydlig handstil "Fråga inte varför jag har ett papper med mitt nummer på förresten"
Jag skrattade och nickade "okej, tack"
"Ha det bra" hojtade hon och började småspringa vidare men hon stannade och vände sig till mig igen "vet du vart Molly's ligger?"
"Tyvärr!" ropade jag och skakade på huvudet. Hon log och nickade innan hon började springa iväg på sina klackar igen vilket hon var riktigt skicklig på. Om det skulle varit jag i dom skorna skulle jag mitt ansikte legat begravd i sanden redan efter första steget i ett försöka att springa i höga klackar.

-

Jag öppnade långsamt ytterdörren och klev in med försiktiga steg till hallen. Jag knöt upp mina Converse och hängde upp min skinnjacka i klädhängaren bredvid mig. Med ljudlösa fotsteg gick jag in i köket där min blick landade på något - eller rättare sagt någon. Mitt hjärta nästan stannade när jag fick syn på personen vid bordet sitta och kolla på mig med trötta ögon.
"Herregud Louis!" flämtade jag och la handen för hjärtat som nu dunkade hårt i mitt bröst.
"Vart har du varit?" frågade han och reste sig från stolen utan att bryta ögonkontakt med mig. Hans röst var spänd och jag kunde höra att han är orolig men jag vet att han försöker dölja den.
"Jag gick bara ut och promenerade" suckade jag och gick förbi honom för att dricka.
"I typ tre timmar?" han lät nästan arg nu och det fick mig att rygga tillbaka en aning.
"Jag har inte varit ute i tre timmar!" utbrast jag och vände blicken till klockan ovanför dörren. Den visade 04.37 "Högst två timmar. Hur vet du egentligen när jag gick?"
"Det är ju inte precis så att man inte hör dig göra te eller tar fram muggar" han himlade med ögonen "Du kunde ju tagit med dig mobilen eller skrivit någon lapp! Vet du hur jävla orolig jag var eller?"
Jag ryggade tillbaka ännu en gång av hans hårda ton. Jag svalde hårt och ställde försiktigt tillbaka mitt vattenglas. Om det var något jag hatade så var det att bråka med dom jag älskar och det sista jag vill är att bli osams med Louis.
"Förlåt" pep jag och slog ner blicken i golvet. Jag kunde höra Louis försvinna från köket och istället in till sovrummet. Jag tvekade på om jag också skulle gå in där, men så sur kan han ju inte vara.
Med långsamma steg gick jag till sovrumsdörren som han hade stängd efter sig. Jag öppnade den försiktigt och kikade in. Louis låg på sängen med ryggen mot mig, han hade dragit täcket upp till halsen och han hade sin ena arm under kudden som han låg på.
Med ljudlösa steg gick jag fram till sängen och la mig ner bredvid honom med tillräckligt stort mellanrum mellan oss. Jag la täcket ovanför mig och kollade in i hans rygg som höjdes och sänktes med andetagen han tar.
"Louis?" min röst var låg och en aning hes av den stressande klumpen i halsen som bildats från första början Louis höjt sin röst åt mig. Jag visste han bara var orolig och en aning sur för att jag inte tagit med mig mobilen eller att jag inte hört av mig innan jag gick eller medans jag var borta - han vill ju mitt bästa - men ändå tog jag åt mig av det. Jag hatar när någon skriker eller höjer rösten mot mig så det samlas alltid en klump i min hals, dock ingen "gråtklump" som jag också kan få när jag är ledsen, det är bara en jobbig klump i halsen. Louis "mm:ade" som svar, men han rörde sig inte alls.
"Förlåt"
Det blev tyst i några sekunder innan Louis vände på sig så vi låg ansikte mot ansikte, han la båda sina armar runt mig och drog in mig i hans famn så vi låg tätt bredvid varandra.
"Förlåt" pep jag igen i hans hals och blundade.
"Det är okej..." sa han mot min panna innan han lämnade en öm puss precis vid början av mitt hår "Jag blev bara orolig eftersom du inte svarade när jag ringde"
"Jag glömde mobilen i köket"
"Jag märkte det" skrockade han och en stor lättnad lyftes från mina axlar. Jag trodde han skulle sura hela dagen "Vart gick du?"
"Till parken. Jag träffade en gammal klasskompis där konstigt nog" sa jag och fnittrade "Jag fick hennes nummer så skulle jag ringa henne imorgon"
"Vad gjorde hon i parken?"
"Jag tror hon letade efter någon pub"
"I parken?"
Jag skrattade och skakade på huvudet "Tror du det själv, silly?"

-

Jag lyckades vakna halv två nästa dag, helt utmattad. Men jag får helt enkelt skylla mig själv som är ute och promenerar mitt ute i natten halva natten. Dock behövde jag det, för när jag kom tillbaka var mitt huvud tankfritt och jag kunde somna direkt när jag blundade efter en lång pratstund med Louis.
"Vill du ha mer?" frågade Louis som höll i vattenkokaren i ena handen, men den andra gjorde han en gest mot min tomma mugg.
Jag skakade på huvudet. "Nej tack, jag måste nog börja göra mig i ordning om jag ska hinna träffa Emma"
Han ställde tillbaka vattenkokaren på sin plats "Har du ens ringt henne och bestämt något?" flinade han och satte sig på stolen framför mig.
"Jag ska göra det nu" fnittrade jag och reste mig upp från stolen "Jag kommer snart tillbaka"
Jag hann se Louis nicka innan jag skuttade ut ur köket med mobilen i handen, redo att slå in numret Emma gett mig inatt.
Numret gick snabbt att skriva in och jag hade nu mobilen mot örat med pipen som gjorde mig mer och mer nervös.
"Hallå?" svarade hon på andra sidan luren. Jag kunde höra i bakgrund att hon var ute på stan.
"Hej, ehm, det är Victoria" sa jag osäkert.
"Victoria!" brast hon ut "Hej, hur är det?"
"Bara bra"
Jag log för mig själv och tänkte precis fråga henne hur hon själv mår men jag vet från förr att hon har en stor mun och pratar gärna på innan folk ens är klara med sina meningar.
"Skulle du vilja mötas? Jag är redan ute i stan som du kanske hör" hon skrattade lågt på andra sidan.
"Jätte gärna"
"Vad kul! Jag är vid Starbucks, du vet den som ligger nära parken vi var i igår?"
"Jaha, jag kommer dit. Jag måste bara fixa mig"
"Great, vi ses Victoria" hojtade hon och utan att jag hade någon chans att svara så hade hon lagt på.

Med sista draget av mitt röda läppstift så var jag klar. Jag backade lite bak från spegeln framför mig så jag kunde få syn på mer av hur jag såg ut. Min röda, stickade tröja hängde löst runt min magra överkropp och mina svarta jeans satt som stora soppåsar på mina ben. Jag måste verkligen köpa nya kläder. Jag ser inte alls hälsosam ut vilket alla fans kommer påpeka så fort jag går ut från denna byggnad och jag är inte alls taggad över deras åsikter då allt kommer vara hat mot mig. 
"Du är jätte fin, babe" sa Louis och la sina armar runt min kropp "Är du klar att åka?"
Jag log mot honom genom spegeln framför oss och nickade svagt. Han sköt mig tillbaka ett leende innan han snabbt pussade mig på halsen och drog med mig ut till hallen. Det pirrade svagt i min mage att tänka på att jag ska umgås med min gamla klasskompis igen. Tänk om hon bara vill umgås med mig för att jag är tillsammans med en utav världens kändaste person och inte för att det är jag, tjejen som hon tidigare alltid var med.

-------

Har typ hållit på hela veckan med detta kapitel. Har skrivit, suddat och sedan skrivit igen så det är ju en anledning till att det tagit en sådan tid, men nästa kapitel kommer upp snart,, det lovar jag! Hoppas ni tycker om detta tråkiga kapitel och btw, grattis till Emma som vann "tävlingen"! Kom ihåg att jag valde en slumpvis deltagare :) Kommer förmodligen ha fler sånna här tävlingar i framtiden, så känn dig inte ledsen för att du inte vann!

Kommentera vad du tycker :)

Victorias perspektiv:

"Vill du ha något mer?" Frågade mamma och drog sin hand över min varma panna, precis som hon alltid gjorde när jag var liten och var sjuk "Någon bulle? Choklad?"
Jag skakade på huvudet och tryckte fram ett leende "tack ändå"
"Dåså, nu måste jag till jobbet" mamma reste sig upp från sängen och sköt mig ett varmt leende "Krya på dig och ring om du behöver något"
"Tack"
Mamma vinkade och försvann sedan ut till hallen. Jag kunde höra henne ta på sig sina klackskor och slänga sin svarta kappa runt sig. Hon var iallafall inte konstig så som jag var för tre dagar sedan när jag skulle till Louis. Det var strålande sol så gick jag där med skinnjacka och frös. Nu däremot regnade det ute och var en aning kyligt för att vara sommar i New York.
"Hejdå gumman!" Ropade mamma innan ytterdörren öppnades och stängdes och jag lämnades helt ensam i min lägenhet med 39 graders feber. Det värsta just nu är att det är sommar och här ligger jag i min säng med ett tjockt duntäcke enda upp till hakan. Jag som skulle bli brun och bada mycket, det gick ju bra.
Jag slöt mina tunga ögonlock och kröp längre ner i sängen. Jag vill bli frisk och kunna se Louis innan dom åker vidare till andra delstater i USA. Vi hade planerat med resten av killarna för någon dag sedan att vi skulle gå ut en kväll - även om jag inte direkt dricker alkohol - men jag vet inte riktigt hur det ska gå nu när jag är sjuk och kommer vara det i några dagar framöver. Eftersom jag har en sådan otur hela tiden kommer jag inte hinna bli frisk innan det. I just love my life sometimes.

"Vic?" Sjöng en röst i mitt öra. Jag muttrade och vände på mig.
"Jag sover" sa jag i kudden.
"Du pratar alltså i sömnen" skrattade personen och jag förstod inte förens nu vem det var. Direkt reste jag mig upp trots min huvudvärk som blev värre när jag reste mig upp, men det struntade jag i nu. Iallafall en liten stund för mitt huvud kommer explodera snart.
"Vad gör du här?" Frågade jag och kollade på den brun håriga killen framför mig. I handen höll han en påse som han dinglade fram och tillbaka bredvid sig.
"Jag hörde att du var sjuk" sa han och satte sig på sängen "och jag tänkte bara hälsa på... Och stanna här ett tag, om det går bra?"
"Såklart" svarade jag med ett leende och la mig ner i sängen igen "jag vet inte riktigt vad du vill göra här men okej"
"Vad vill jag inte göra här" flinade Louis och jag skrattade.
"Det där misstolkades lite halvt"
"Det gjorde det va?" Louis skrockade och la sig nära mig i sängen. Det där pirret som jag alltid får i magen av Louis närkontakt växte i min mage och jag behövde göra allt för att inte attackera hans läppar. Både för att jag är sjuk och inte vill smitta honom och för att vi skulle ta det långsamt. Det sistnämnda kommer bli svårt för mig. Jag har saknat honom så mycket och känna hans läppar mot mina var det enda jag ville. Men en kyss är väl inte att gå för snabbt fram? Jo det kanske de är, vi har ju precis redat ut saker. Eller det var för tre dagar sedan men herregud få tyst på mig. Jag är värre än min mormor som alltid pladdrar på, bara att jag tänker nu.
"Så, vilken film vill du se? Jag antar att du vill kolla på film" Louis reste på sig igen efter de få sekunder han legat bredvid mig. Han tog upp påsen han lagt på golvet och grävde upp fem filmer "Up, In Time, Hungergames, Ted eller Grown Ups?"
"Vilken mix" fnittrade jag och kollade på alla filmfodralen han nu placerat på täcket.
"Jag bara tog några i affären, jag hade bråttom" sa han och kollade upp på mig då han nu satt på knä på golvet.
"Bråttom till vad?"
"Dig" flinade han och jag skrattade.
"Cheesy"
"Du älskar mig för det"
"Såklart jag älskar att min..." Jag avbröt mig själv. Var han min pojkvän? Nej, inte än "Det var inget"
Louis kollade på mig med höjda ögonbryn och med ett brett leende som nådde ändå upp till öronen.
"Vilken film?" Frågade han istället för att fråga vad jag tänkte säga. Jag tror nog han förstod att jag inte riktigt tänkte på vad jag sa.
"Det spelar ingen roll, jag kommer förmodligen so...-"
"Välj bara herregud, du kommer ju inte somna på direkten" skrockade den brun håriga killen framför mig och jag log. Jag hade saknat honom så.
"Det beror ju på om filmen har en såndär jätte lång början då dom visar massa namn och...-"
"Har du varit ensam för länge eller vadå" skrattade han och begravde ansiktet i täcket "välj bara film herregud babe"
Jag frös till men ett leende lekte ändå på mina läppar. Han kallade mig "babe", alldeles nyss.
"Okej, In Time" sa jag och pekade på filmfodralet.
"Äntligen" log Louis och tog filmen. Han gick över till tv:en och satte sig vid dvdspelaren.
"öhm, hur funkar den här?" Frågade han och jag skrattade, igen. Han får mig att skratta hela tiden utan att försöka.

"Är du seriös? Den är ju typ likadan som din du har hemma" Jag drog av täcket men Louis stoppade mig genom att kolla bak på mig och visa upp sin hand som ett stopptecken. 

"Är det inte alls. Förklara"

"Sover du?" Viskade Louis och drog bak en hårslinga från mitt ansikte. Hans fingrar snuddade min hud och direkt stod jag i brand. Han måste verkligen sluta med detta för det gör mig helt galen.
"Nej" svarade jag i en viskning och öppnade mina ögon. Direkt mötte jag Louis ögon då jag låg på sidan. Hans fina, blåa ögon stirrade rakt in i mina. Vad flög runt i hans huvud just nu?
"Du är varm" sa han. Jag drog på smilbanden och fnissade lätt.
"Jag har feber"
"No shit" flinade han och placerade sin hand på min midja "har du inte tagit någon alvedon så febern går ner? Du har snart varit varm i två timmar utan att temperaturen har sjunkit"
Har det redan gått två timmar? Jag suckade och tog mig för pannan. Mamma hade lagt en alvedon med ett glas vatten på mitt nattygsbord men det hade jag helt glömt bort.
"Det ligger en alvedon bakom dig" sa jag och satte mig upp. Louis gjorde detsamma "jag glömde ta den"
"Jag tror jag måste stanna här annars kommer du aldrig komma ihåg att ta tabletterna"
"Varsågod att stanna" flinade jag och Louis skrockade.
"Här" han räckte mig tabletten och det onödigt stora glaset med vatten.
"Tack"
Jag stoppade den vita, ovala tabletten i munnen som jag sedan svalde med en stor klunk vatten.
"Vad duktig du är" sa Louis med en fånig röst och klappade mig på huvudet "du är så duktig"
"Käften" fnittrade jag och gav tillbaka glaset till Louis "kan jag få min mobil?"
Louis ställde tillbaka och räckte mig min mobil. Jag trodde han skulle reta mig och inte ge mig min mobil men det gjorde han inte.
"Ska du ta en selfie" sjöng Louis när jag öppnade kameran.
"Och du ska vara med" sjöng jag tillbaka och lyfte mobilen över oss så att man såg båda två på skärmen "le!"
Jag tryckte ner den övre volymknappen och Louis läppar placerades på min kind. Min kropp stod i brand ännu en gång men jag försökte strunta i det och istället kolla på bilden vi fångat på bild. Jag insåg då att det var en dum idé att ta en bild på oss. Louis var det inget fel på, han var ju lika perfekt som alltid. Men herregud, ser jag ut sådär? Mitt hår var rena fågelboet, jag hade stora påsar under ögonen och min näsa var röd.
"Lägg ut på twitter" sa Louis och jag fnös.
"Aldrig! Ser du hur jag ser ut?"
"Vic sluta, snälla" suckade han och la sin hand på min kind så han kunde vrida mitt huvud då jag mötte honom med ögonen "du är vacker, helt perfekt. Du kanske inte har något smink på dig eller borstat ditt hår idag, men det behöver du inte heller. Du är vacker oavsett vad och nu är du sjuk så du behöver inte tänka på hur du ser ut. Lägg upp den bara"
"Lou...-"
"Kolla på mig liksom, jag har inget smink på mig alls" sa han med en tjejig röst men han misslyckades totalt. Men han fick mig att skratta, som alltid.
"Låt mig redigera den bara"
"Nej"
"Bara en effekt"
"Bara en"
Jag gick in på Twitter och sedan en ny tweet. Jag valde bilden vi precis tagit och la på en svartvit effekt så att man inte skulle se min röda näsa.
"Skriv något också" kommenterade Louis och jag himlade med ögonen.

"@VictoriaSparker: Best medicine ever @Louis_Tomlinson pic.twitter.com/Lur5efgqcN :)x"

"Vad cheesy du är"
"Inte lika cheesy som dig" flinade jag och bläddrade ner för min timeline.
"Eller...?" Louis hand placerades på min midja och han klämde löst. Jag brast ut i skratt och tappade mobilen i ansiktet men Louis fortsatte.
"Louis!"
Han slutade och direkt drog jag bort allt hår medan Louis tog upp min mobil och kollade på skärmen, länge. Han stelnade till och hans leende tonade ut. Va? Nyfiket tog jag mobilen ur hans hand och kollade på bilden som dykt upp på min skärm. Det var en bild på mig när jag joggade hem ifår för att mamma skulle plocka upp mig hemma. Men efter mig var någon, en kille. Justin. Det såg ut som vi höll händer då min arm var riktad bakåt.
"Vad i...-" började jag men hindrade mig från att fortsätta "Louis, det här är inte riktigt. Det är något fan som haft tråkigt på photoshop. Bilden är från igår när jag joggade hem för att mamma skulle hämta mig och Justin var verkligen inte med mig. Usch nej"

Louis axlar slappnades av och jag stängde ner bilden. Varför försökte alla att förstöra för mig och Louis hela tiden? 

--

Så! Lite gullkapitel typ haha. Men jag hoppas ni tycker om kapitlet (även om den är lite kort...sorry) och skriv gärna en kommentar för då gör ni mig så glad hihi, ni är världens bästa. x

Btw, visst är jag duktig som uppdaterar bra lolz!