När jag la upp förra inlägget om min mamma så vred min mage ihop sig bara av tanken att jag skulle få hat, att ni skulle lämna min blogg för uppdateringen osv. Men alla dessa tankar är borta, jag har läst varenda liten kommentar hundra gånger om och ni fattar inte hur mycket jag börjar gråta för att ni är så underbara och stöttande. Nu istället vrider min mage ihop sig för att jag verkligen känner att jag måste ge något tillbaka till er. Så jag tänkte försöka fortsätta på kapitlet och lämna verkligheten bakom mig ett tag. Tack så sjukt mycket för alla  stöttande och gulliga kommentarer, ni är helt underbara och jag älskar er.