"Josh ligger på sjukhus" var allt Bec hann säga innan hon brast ut i gråt och behövde gå. Hela min kropp frös fast och så många olika minnen och tankar i huvudet strömmade förbi. Var Josh döende? Varför låg han på sjukhus?

"Vem var det?" Frågade Louis nyfiket och la sina armar runt mig. Jag blundade och bet mig hårt i läppen, om det var något jag var otroligt svag för så var det sjukhus.

"Vi måste till sjukhuset" sa jag utan att svara på Louis fråga. Jag trasslade mig ut ur Louis' famn och gick med snabba till hallen för att ta på mig skorna. Jag kunde höra att Louis sa något från vardagsrummet innan han joggade efter mig. 

"Vic?" Han försökte få tag på min handled men jag lyckats dra mig undan. Jag ville inte möta någon just nu, tårar svällde upp i ögonen av både panik och oro  "Vic vad är det?" han lyckades få tag på min handled nu och han stannade tvärt. Han vände mig om så att jag stod ansikte mot ansikte och då började tårarna rinna. Jag kunde inte riktigt svara på varför jag grät, var det för att min älskade kusin låg på sjukhus eller minnen från när jag var 14 när...

"Vic?" Louis la sin hand på min kind och drog sin mjuka tumme för att torka bort tårarna som rann utan anledning "vad är det som händer?"

"Vi måste till sjukhuset" sa jag hest och vände bort blicken från Louis. Det kändes som att mina lungor stod i brand av tanken att min kusin låg på sjukhuset, döende eller ej. 

"Varför?" Louis la sin hand under min haka och vände på mitt ansikte så att våra ögon möttes "Berätta"

"Josh" 

Louis höjde på ögonbrynen och kollade undrande på mig "Var..-"

"Jag vet inte, kan vi bara...åka? Snälla" 

Louis kollade på mig i några saker innan han nickade svagt. Jag vände mig om och fortsatte min gång till hallen, på rekordsnabb tid tog jag på mig mina vita Converse som oftast brukade ta flera minuter att knyta. 

"Vart ska ni?" Josie dök upp bakom Louis med ett frågande ansikte. I hennes hand höll hon sin mobil som lös och det såg ut som att hon var i ett samtal med någon. När hon såg att jag kollade på hennes mobil klickade hon snabbt bort samtalet och la ner mobilen i fickan.

"Sjukhuset" svarade Louis och kastade en blick på mig och sedan Josie.

"Varför?" 

"Ska du följa med eller inte?" svarade jag otåligt med min fortfarande hesa röst. Jag var otrevlig nu men jag kunde inte rå för det. Jag kände fortfarande smärta i brösten att jag inte fanns vid Josh' sida när han ligger på sjukhuset.

Josie höjde sina ögonbryn men nickade sedan "Okej"

Hon tog på sig sina höga klackskor och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Mina gamla vita Converse stod precis bredvid men såklart skulle hon ha en modeshow i sjukhuset.

 

Louis stannade bilen vid ingången och direkt hoppade jag ut. Mina ben kändes som spagetthi när jag tog långa steg mot de stora glasdörrarna, mina händer darrade svagt och min andning var snabb, det var som att jag hade sprungit flera mil. Jag stannade vid receptionen och kollade på den gråhåriga kvinnan vid datorn. 

"Kan jag hjälpa dig?" frågade hon med en för ljus röst som nästan skar in i örat.

"Vart är Josh Devine?" frågade jag och kvinnan kollade ner i sin dator igen, några sekunder kollade hon upp på mig igen med ett svagt leende som jag från och med nu hatade. Hur kunde hon ens le i ett sjukhus?

"Femte våningen rum trehundrafyra" sa hon och direkt var jag påväg mot hissen. Jag hörde att Louis och Josie ställde sig bakom mig, jag behövde inte kolla bak för att se. Louis stora hand lades på min axel och en alldeles för hög snyftning lämnade min mun. Hissen öppnades och vi tre gick in i tystnad. 

"Ska jag ringa dom andra och berätta?" frågade Louis lågt och jag vred mitt huvud sakta så jag vi fick ögonkontakt. Jag kunde se glimtar av oro men han försökte dölja det. Jag visste att han alltid såg positivt på saker och nu intalade han sig säkert att inget farligt hänt. 

"Kan vi inte träffa honom först?"

Louis nickade och i samma stund öppnade hissdörrarna. Mitt hjärta dunkade snabbt i bröstet, det kändes som att det skulle hoppa ur kroppen när som helst. Vi tog snabba steg genom korridorerna och hela tiden konsentrerade jag mig på numrena ovanför dörrarna. Trehundraett...trehundratvå...trehundratre...trehundrafyra. Jag stannade tvärt vid den vita dörren. Jag mådde illa av nervositet och min kropp skakade av rädsla, vad var det jag skulle få se bakom denna dörr? Var Josh jätte skakad? Jag la min skakiga hand på handtaget men innan jag hann reagera öppnades dörren i en rasande fart och en kvinna studsade in i mig.

"Oj förlåt!" sa hon och la sin beniga hand på axel "Här ni här för att träffa Josh Devine?"

Alla tre nickade och kvinnan log svagt "Ni får tyvärr inte träffa honom nu, men ni kan sätta er i väntrummet längs bort i korridoren så säger vi till när ni kan träffa honom"

Vi nickade igen och kvinnan gav oss ett leende innan hon gick iväg. Jag andades tungt ut och la handen för pannan. Louis arm letade sig runt min midja och sakta drog han med mig till väntrummet.

 

-

 

Jag sippade försiktigt på det heta kaffet i muggen. Klockan närmade sig ett på natten och vi hade snart suttit här i två timmar. Josie hade gått ut för att ta lite luft och Louis satt vid min sida med sitt huvud tungt vilade mot min axel. Bec som hade kommit tillbaka efter att hon hämtat nya kläder för att övernatta på sjukhuset med Josh satt på andra sidan av rummet med hennes händer vilande i knät. Hennes bruna hår hängde längs hennes axlar och hennes rödsprängda ögon var slutna. Tårar rann en efter en längs hennes kinder och det fick mig att må ännu sämre. Vi visste fortfarande inte vad som hänt, Bec hade inte öppnat munnen en endaste gång och läkarna ignorerade mig bara.

"Vill ni träffa Josh? han är vaken och vi har fått lite kontakt med honom" kvinnan jag krockade in i tidigare stod nu vid ingången till väntrummet. Hon hade ett svagt leende på läpparna som jag inte klarade av att kolla på. Bec hade nu öppnat sina ögon och hon kollade vilset på oss.

"Vad har hänt med honom?" frågade jag sjuksköterskan som precis skulle vända sig om. Min röst var hes och jag kände knappt igen den.

"Han var med i en bilolycka" sa en ljus, krasslig röst som inte tillhörde sjuksköterskan utan Bec. Hon hade rest sig och tagit korta, långsamma steg mot dörren. Min mun öppnades sakta och mina tankar som jag lyckats skjuta undan kom fram igen. Var han jätte skadad? Var han döende?

"Vic? Kommer du?" Louis räckte fram sin hand och kollade på mig. Jag nickade och la min hand i hans, jag reste mig långsamt upp på mina ostadiga ben. Mitt hjärta började dunka hårdare än hårdast i mitt bröst och illa mående tog sin plats igen. Långsamt gick vi hand i hand genom korridoren och för varje dörr vi passerade så blev min andning häftigare. Trehundrasju...Trehundrasex...Trehundrafem...Trehundrafyra. Vi stannade och innan sjuksköterskan öppnade dörren tog jag ett djupt andetag.

"Ni kan inte stanna så länge, han behöver fortfarande vila" sa sjuksköterskan varnande och kastade en glimt bak på oss "Varsågoda"

Hon öppnade dörren och vi gick långsamt in. Jag blundade hårt, rädd för att se vad jag möter. Becs snyftande var högre än förut och min mage vred ihop sig.

"V...ic?" en ynklig röst nådde mina öron och sakta öppnade jag mina ögon. 

Josh ansikte var fyllt med blod och djupa sår i hela ansiktet. Min anding försvann och tårar trängde sig intensivt upp i mina ögon. Var det min älskade kusin som låg i den vita sängen? 

 

 

 -------

 

 

Inte speciellt långt me jag hoppas ni tycker om den eller att den iallafall är läsvärd haha. Kände att jag behövde stoppa där för annars skulle jag bryta upp i tårar, hehe.

Jag ska försöka börja skriva oftare men skola har redan blivit stressig! Förlåt, ni ska inte behöva vänta såhär länge för ett litet kapitel!