Jag drog handen genom håret av frustration. Mitt huvud bultade av både huvudvärk som långsamt invaderade mitt huvud och minnena med Justin som jag verkligen inte minnas gjorde det inte bättre. Jag hade lagt på när Justin berättade hur mycket han saknade mig och hur mycket smärta han gick igenom. Jag var inte typen som la på när någon pratade, men jag kunde inte lyssna på vad han sa. Både för att det gjorde en aning ont att jag faktiskt "skadat" honom såhär mycket och att jag själv skulle kunna börja gråta. Jag hade sagt att något var fel på honom och att han blivit så annorlunda, och när han svarade "Pain changes people" så blev jag nästan stum. 

Jag reste mig upp och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig. Varje minne med honom spelades upp i mitt huvud och jag njöt verkligen inte av det. Han kunde vara så fin men också kunde han vara en rejäl patetisk, idiotisk människa.

Jag tog långsamma steg tillbaka till sovrummet där Louis log med armarna utsträckta över hela sängen. Hans tröja låg nu på golvet och jag log svagt för mig själv när jag flyttade hans arm och la mig bredvid honom. 

"Justin är en idiot" mumlade Louis och jag ryckte till. Jag trodde inte han skulle höra samtalet fast egentligen, jag skrek nästan.

"En stor en" svarade jag och borrade in mitt ansikte tätt intill hans hals.

 

-

 

Jag satte upp en slarvig tofs på huvudet innan jag gick ut till köket. För en gångs skull gick jag upp före Louis och kunde nu göra frukost. Han hade gjort så mycket för mig och själv hade jag inte gjort ett dugg tillbaka vilket gjorde att jag nu hade dåligt samvete. Jag öppnade kylskåpet och tog ut den färdiga pannkakssmeten som vi hade köpt för några dagar sen - både jag och Louis var inte speciellt begåvade att laga mat och verkligen inte att göra pannkakssmet. Försiktigt hällde jag ner smeten i en bunke när plötsligt två stadiga händer placerades på min midja och långsamt drog mig bakåt.

"Godmorgon" sa jag med ett leende på läpparna som ökade när jag kände Louis läppar mot min hals.

"Godmoron" mumlade han tillbaka och vilade hakan på min axel "Ska du göra pannkakor?"

Jag himlade svagt med ögonen men kunde inte låta bli att le "Det ser inte ut som det va?"

Louis svarade inte utan lämnade en puss på min hals innan han gick och satte sig vid bordet. Jag behövde inte kolla för att se att Louis hade roat leende på läpparna.

"Vic?" sa han och jag vände mig om för att kolla på honom.

"Ja?"

"Jag ska till...-" han avbröts av min mobil som vibrerade på bordet och jag räckte mig efter den. Ett nummer som jag aldrig sett tidigare stod det på skärmen och jag tvekade först på att svara men jag drog sedan fingret över mobilen och svarade.

"Hallå?"

"Vic? Hej det är Perrie!" sa hon lika glatt som alltid och det smittades av sig "Jag var osäker på om jag hade fått rätt nummer"

Jag höjde ögonbrynen och bet mig i läppen "Vem har gett dig mitt nummer?"

"Louis" svarade hon enkelt och jag nickade även om hon inte kunde se "Jag hoppas det är okej?"

"Ja, självklart"

"Vad bra! Jag och Leigh-Anne ska till stan och vi båda vill så gärna träffa dig innan vi börjar turnén igen" sa hon och jag log stort.

"Perrie har pratat om dig ungefär hela tiden!" ropade någon i bakgrunden - förmodligen var det Leigh-Anne - och jag kunde inte låta bli att le större.

"Jätte gärna" svarade jag Perrie och jag såg framför mig att hon log brett.

"Åh, vad bra! Går det bra om vi möts?"

"Såklart, vart?"

"Öhm, vänta lite" jag kunde höra mummel från andra sidan luren innan Perries glada röst kom tillbaka "Taco Bell?"

"Taco Bell? Jag har ingen aning om vart det ligger" sa jag i ett skratt.

"Leigh-Anne älskar nachos och hon vill så gärna äta där" skrattade hon "Går det bra med det?"

"Vart ligger det?"

"Vi får nog hämta dig" sa hon i ett skratt "Går om en timme bra? Vi är inte påklädda"

"Vi ses om en timme" sa jag och log svagt även om hon såg, men kanske kunde hon höra det så som jag hörde henne le?

Vi la på och jag la tillbaka mobilen på bordet där den låg tidigare.

"Perrie?" frågade Louis med höjda ögonbryn och ett svagt leende på läpparna.

"Hur visste du det?" frågade jag och satte mig på stolen mittemot honom.

"När man pratar med henne i telefon hör hela kvarterat samtalet" 

Jag höjde ögonbrynen och skrattade lätt "Precis som min mormor" 

Jag reste mig upp och gick ut köket för att börja fixa mig för att träffa Perrie och Leigh-Anne om en timme.

"Skulle inte du göra frukost åt mig?!" ropade Louis bakom mig och jag skrattade som svar.

 

-

 

"Vad brukar du lyssna på för musik?" frågade Leigh-Anne och stoppade in ett nacho chips i munnen. Jag vet inte hur hon kunde äta det nu, klockan var ju ändå bara tolv. Förmodligen hade hon redan ätit frukost jämfört med mig.

"The Fray, dock börjar jag lyssna mer och mer på One Direction" skrattade jag och Perrie följde snabbt med.

"Jag vet hur det är" sa hon med ett roat leende "Du kommer bli fast, varken du vill eller inte"

"Vilken låt gillar du mest med dom?"

Direkt började jag tänka på konserten då jag sjöng med till Change My Mind även om jag inte kunde ett ord i låten. Jag och Louis hade fått ögonkontakt hur många gånger som helst och under låten hade vi försökt göra teckenspråk vilket inte alls funkade. Jag kom på mig själv att jag började le större när jag tänkte på det.

"Change My Mind" svarade jag och Perrie log.

"Det såg man under konserten" sa hon och jag höjde ögonbrynen.

"Ni skulle också tagit en nacho tallrik" sa Leigh-Anne och försökte byta samtalsämne, förmodligen hade hon fått höra om One Direction varje dag.

"Inte nu" sa Perrie och höjde ögonbrynen "Vi har precis ätit frukost"

"Jag åt frukost för länge sen" sa hon och ryckte på axlarna.

Jag kunde inte låta bli att le åt dom. Båda var så underbara och snygga att man kände sig värdelös i deras sällskap.

 

"Vic!" ropade Perrie och jag vände direkt huvudet till henne. Hon verkade inte alls bry sig att hon ropade över hela butiken för att få min uppmärksamhet.

"Ja?" Jag ställde mig bredvid henne och kollade på klänningen hon höll upp.

"Kan du snälla testa den här? Den skulle passa så bra till deras film premiär" sa hon och höll upp en ljus rosa klänning som glittrade svagt när ljus hamnade på den. Den var fin, men jag skulle aldrig se mig själv i den, det var definitivt inte jag och den såg så glamorös ut vilket inte passade in på mig.

"Va? Vems film premiär?" jag rynkade pannan och kollade oförstående på Perrie.

"One Direction? Dom har ju hållt på med en film det här året och det är premiär för den nästa månad" sa hon och kollade på mig som att jag var helt ute och cyklade "Vi måste ju gå, eller hur?"

Jag blinkade några gånger och kollade fortfarande lika oförstående på henne. Skulle jag och Louis ens vara tillsammans om en månad? Kanske skulle något hända som gjorde att vi "gjorde slut" även om vi inte var riktigt var tillsammans?

"Tror du jag ska gå på den?" frågade jag och Perrie brast ut i ett leende.

"Såklart du ska gå" sa hon och knuffade till mig på armen "Louis skulle uppskatta det väldigt mycket" 

Jag log svagt och nickade. Men jag var fortfarande lite osäker på det. 

"Gå och prova den nu" hon viftade sina händer mot mig och jag vände mig om och började gå mot provhytterna. Jag kastade en blick på Leigh-Anne som provade ett par glasögon lite längre bort i affären och jag kunde inte låta bli att le.

"Ursäkta mig?" jag vände snabbt huvudet och mötte ett par isblåa ögon som kollade rakt in i mina. Hon verkade vara i femton års ålder och förmodligen var hon ett fan av One Direction eller Justin.

"Ja?" jag pressade fram ett obekvämt leende för att vara artig även om den här tjejen såg ut som att explodera av ilska när som helst.

"Är du Louis' tjej?" frågade hon kallt och jag svalde.

"Nej" sa jag och skakade lätt på huvudet "vi är ba...-"

Innan jag ens hann blinka träffade hennes knytnäve min kind i ett hårt slag och jag höll nästan på att falla omkull på golvet. Det kändes som att min kind skulle ramla av, smärtan i min kind var obeskrivlig. Jag trodde Justins fans var agressiva som drog en i håret när man gick med Justin ut från olika hotell, men jag hade fel. One Directions fans var så mycket agressivare.