Kalla vindar svepte förbi och regnet smattrad hårt på mitt huvud medans jag tog långsamma steg längs gatan för att komma bort från  den dunkande lokalen. Att springa iväg från Louis var ett otroligt löjligt val. Men jag klarade inte av att låtsas som att jag inte brydde mig för det gjorde jag. Det gjorde ont att se Louis och en annan tjej kyssas och nu jagade minnena mig. Jag trodde vi hade något, jag menar, blickarna och allt måste ju betytt något. Men jag kanske bara inbildade mig. Lost in confusion like an illusion. Och nu började jag tänka på Justin också, jag tänker aldrig mer bli full igen. Jag kunde verkligen inte hålla reda på mina tankar och allt jag inte ville tänka på poppade ju såklart upp i huvudet och ville inte försvinna. 

"Vic, vänta!" ropade Louis bakom mig. Jag suckade högt och vände mig sakta om och kollade på Louis som  kom vinglande mot mig. Den vita tshirten han hade på sig hade blivit blöt och man kunde se hans magruter genom det blöta tyget. Om jag sa att han inte såg otrolig sexig ut nu så ljög jag. 

"Vad" sa jag och slog ner blicken i marken för att inte kolla på hans kropp.

"Vart ska du?"
"Hem"

"Du kan inte gå hem själv"

"Jag går hellre själv än med dig" sa jag utan att tänka mig för och jag ville bara slå mig i huvudet med ett basebollträ.

"Är du arg på mig?" Louis lät nästan irriterad när han sa det.

"Ja...Eller nej..." sa jag i en suckning "Jag trodde vi.... du vet... Hade något..."

"Vi har något" sa han tveksamt och jag kollade upp på honom. 

"Men den där bimbon då?" sa jag och strök bort vattendropparna som gled ner för min panna.

"Bimbon? den där tjejen som jag kysste...eller hon kysste mig...fast jag kysste inte...-"  

"Okej" sa jag otåligt och suckade högt "Jag måste gå nu"

Jag backade några steg innan jag vände mig om.

"Du får inte gå själv hem"  sa Louis och gick efter mig "Jag vill helst inte att du ska bli kidnappad eller något.

Jag kollade på honom över axeln och nickade "Då tar jag väl taxi"

"Låt mig bara gå med dig" sa han och log.

Jag suckade och nickade sakta "Okej då"

Vi gick sakta bredvid varandra, vi sa inget men det behövdes inte. Jag hade för mycket i huvudet just nu och jag orkade inte heller öppna min mun just nu och det verkade inte Louis heller. Han såg hur trött som helst ut och han var faktiskt rätt söt när han  var trött, fast det var han hela tiden. Jag sköt bort tankarna om honom och försökte istället fokusera på marken och att inte vingla så mycket. Jag ville helst komma hem hel och inte med fötter som var stukade.