More Than this - Chapter 15

 
 
Victorias perspektiv:
Jag kollade mig oroligt i spegeln. Dom svarta jeansen och den vita toppen passade perfekt på mig - det gjorde den faktiskt - men kunde man ha på sig det på en konsert och till en pub? Jag hade aldrig varit på en pub tidigare och jag visste inte alls vad man skulle ha på sig. Kanske skulle man bara ha en klänning med flera centimeters klckar? Usch, jag var så dåligt på sånt här att det inte var sant. Jag tog några steg närmare spegeln och drog handen genom mitt långa, ljusa hår. Det hade verkligen blivit vågigt, precis som när jag var liten och jag älskade det. Jag hade aldrig varit förtjust i rakt hår.
Tre långa ringsignaler fyllde hela lägenheten och fick mig att hoppa till. Ett pirr spred sig i magen och medans jag gick mot ytterdörren och öppnade. En tjej lika lång som mig med blondt kort hår stod framför mig med ett stort och fint leende på läpparna. 
"Åh, du måste vara Victoria! Louis har pratat så mycket om dig" sa hon glatt och kramade mig innan jag ens hann reagera.
"Har han? sa jag en aning förvirrad och kramade henne snabbt innan hon stod på sin plats igen.
"Ja, hela tiden!" sa hon och blinkade med ögat "Iallafall, jag är Perrie, Zayn's tjej"
Jag nickade med ett stort leende på läpparna. Allt jag hade tänkt på idag var hur Perrie skulle vara och att vi kanske var så olika att vi hatade varandra, men nu kändes det så löjligt att jag tänkt så om henne. Hon var så himla glad och trevlig att jag bara kände mig värdelös när jag var med henne. 
"Är du klar så vi kan åka till konserten?" 
Jag kollade ner på mina kläder och nickade långsamt "Jag är klar"
"Vad bra! Jag är så himla exalterad! Du kommer älska konserten, jag lovar" 
Jag log så stort att det kändes som att mina kinder skulle ramla av, jag älskade redan Perrie.
 
 
 "Hur länge ska du stanna i London?" frågade Perrie när vi satte oss i bilen.
"Ungefär tre veckor till" svarade jag med ett svagt leende "Jag skulle kunna bo här, men tyvärr är jag alldeles för feg att lämna mina vänner och familj i New York"
Perrie skrattade och nickade "Jag hatar att lämna mina vänner och familj när vi ska på turné, det är nog det värsta som finns"
"Jag skulle aldrig klara av det" sa jag och skakade på huvudet.
"Det är knappt så att jag själv klarar det. Men jag gör ju iallafall det jag älskar med mina andra tre bästa vänner så jag klarar mig rätt bra"
"Men hur blir det med dig och Zayn då?"
"Vi lyckas träffa varandra då och  då, oftast blir det att jag går på deras konserter när jag kan och jag älskar det. Jag tröttnar aldrig på det. Att få se sin kille sjunga och göra det han älskar är nog det bästa som finns"
Jag log svagt och började direkt tänka på Justins konserter jag brukade gå på men jag sköt snabbt bort tanken. Jag behövde verkligen sluta tänka på honom. 
Chauffören stannade utanför arenan där tusentals tjejer stod och förmodligen grät över att få se sina stora idoler. 
"Vill du ha öronproppar? Jag rekommenderar det, om du inte vill förlora hörseln förståss" sa Perrie medans vi vi gick mot arenan "Jag har extra"
Jag skrattade och nickade "Gärna"
Medans vi gick till arenan fick vi många blickar, eller iallafall jag även om Perrie var den kända utav oss. Förmodligen fick jag dödsblickar för att Justins "flickvän" skulle på en One Direction konsert. Justin hade förmodligen inte gått ut officielt att "Jictoria" var över och om han inte gjorde det snart skulle jag nog själv säga det. Iallafall skriva det på Twitter. 
Vi möttes av två stora killar som ställde sig bredvid oss, förmodligen var det våra vakter. Vi gick förbi kön och Perrie visade en kille som jobbade där våra biljetter innan vi fick gå till våra platser. Hög musik spelades i hela arenan och jag blev bara mer och mer peppad över att äntligen  få se Louis på scen - och dom andra såklart. Vi satte oss på våra platser villket var jätte nära scenen och konstigt nog på en egen privat del. Inga fans fick tydligen sitta här.
Arenan fylldes med mer och mer fans och även om konserten inte hade börjat så skrek och grät dom. 
"Åh jag kommer själv börja gråta snart" skrattade Perrie och viftade händerna framför sitt ansikte "Jag har inte träffat Zayn på hur länge som helst!"
"Aw" jag kramade om Perrie från sidan och hon skrattade lågt.
"Nu kommer jag verkligen börja gråta!" sa hon och rätade på sig och drog fingrarna under ögonen.
Precis när jag tänkte öppna munnen släcktes hela arenan och skärmen ovanför scenen sattes på och visade en liten film på killarna när dom har fest. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg den och när Louis filmades så blev mitt leende hundra gånger större. När skärmen blev svart igen började scenen blinka i blått för varje trumslag. Basen dunkade i hela kroppen och jag blev mer och mer exalterad. Ljudnivån höjdes mer occh mer för varje trumslag.
 
It feels like we been living in fast-foward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight
 
Liam började sjunga och alla kom ut hoppandes. Mina ögon landdade direkt på Louis som kollade ut över publiken. Jag log stort mot honom även om han inte kollade innan jag vände på huvudet och kollade på Perrie. Hon hade sin blick fastklistrad på förmodligen Zayn, hennes ögon var blanka och hennes händer täckte munnen.  När jag vände tillbaka blicken på scenen började refrängen och jag såg i ögonvrån hur alla fansen hade händerna i luften och hoppade med takten. Jag kunde inte låta bli och tydligen kunde inte Perrie heller det, så vi hoppade också med takten och försökte sjunga med. Vilket bara blev sluddrande för mig. Min blick fastnade på Louis ännu en gång och mina kinder hettade till när jag insåg att han redan kollade på mig. Jag log stort och han besvarade det med  ett ännu större leende. 
 
Efter två låtar ställde sig killarna på en rad och nästa låt började. Sakta lyftes plattan dom stod på och louis började sjunga. 
 
The end of the night
We should say goodbye
But we carry on
While everyone’s gone
 
Under hela låten hade jag tagit upp mobilen och filmat killarna medans dom åkte över oss. Louis kollade på mig och vinkade glatt till mig och Perrie. 
"Vad heter låten?" skrek jag i Perries öra för att hon skulle höra.
"Change my mind!" skrek hon tillbaka och jag nickade.
Det var defenitivt min nya favoritlåt. 
 
----
 
 
Förlåt för ett ganska kort kapitel och inte speciellt bra, men jag ska försöka lägga upp ett till ikväll. Vad säger ni om det, hmmm? ;) Åh juste, jag älskar när Marcel (BSE) ropar på Leeroy och efteråt ba "Hmmmm" Haha  svårt att förklara men om ni sett videon vilket ni förmodligen har så fattar ni nog, lol :Dxx
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: My

Å du säger att du älskarmin novell? Jag är dödskär i din! Gråt å log allvarligt genom hela denna å du har fått mig älska Perrie äÄNNU MER! Haha! Underbart kapitel, bästa hittills, lätt! Så välskriven och bra, gillade den verkligen GALET mkt! Så jävla fint alltihopa:') x

Svar: Du gör mig seriöst gråtfärdig haha. Åh, du är så himla underbar! Tack så jätte mycket, det betyder så mycket :')xx
directioneernovell.blogg.se

2013-08-04 @ 00:57:13
URL: http://novellermedonedirection.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0